• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Valfläsk och kommunreform i Mosebacke monarki

Jag lyssnade på ett par gamla inspelningar av radioprogrammet Mosebacke monarki häromdagen och upptäckte då att man ondgjorde sig över ett par språkliga påfund i grannlandet Sverige, två faktiskt som vi nog var rätt många som reagerade emot.

I mars 1969 meddelades i ”Bullentiner från Mosebacke Monarki” att man i Sverige ska byta ut begreppet fläsk mot griskött. Hur är det här i Mosebacke, undrar reportern, och en företrädare för Fläskfrämjandet meddelar irriterat att man fått tvångsomdöpa sig till Grisköttsfrämjandet. Organisationen är upprörd och demonstrerar hur fånigt det är genom att anföra några exempel. Kan man t.ex. säga grisköttspannkaka? Ärter och griskött – det skulle ju ingen människa vilja äta. Bruna bönor och griskött – för långt! Och grisköttläpp, om man skulle få en sådan. Gubbgriskött har man väl heller aldrig hört talas om. Och vartannat år ska man bli itutad valgriskött!

I april 1971 meddelade nyhetsuppläsaren Manne Drevert (Olle Pahlin) med som alltid myndig stämma:

– Det svenska ordet stad kommer att i framtiden ersättas av kommun. Detta har medfört att en del schlagertexter har måst revideras, vilket kommit mycken förargelse åstad. Förlåt, åkommun.

Sedan meddelas – med klingande exempel – hur det ska heta i några texter: Sakta vi gå genom kommun; Warszawa är kommunen den kära, en pärla i kommunernas rad; Nu tändas åter ljusen i vår lilla kommun; Stockholm är Stockholm, kommunernas kommun; Jag har hört om en kommun ovan molnen.

Den vetgirige kan läsa mer om Kommunreformen 1971 och namngivning på Wikipedia.

Även Torkel Rasmusson reagerade på grisköttet, om än något senare än man gjorde i Mosebacke, i en artikel i DN 2001: ”Det ska inte heta fläsk längre, tycker köttbranschen. Vi ska säga gris, griskött. Kotlett av gris låter på något sätt finare än fläskkotlett, inte alls så där fett och fläskigt.”

Man kan fundera på när ordet griskött slog igenom, för det får man väl anse att det har gjort, åtminstone när det inte ingår i ett mer traditionstyngt maträttsnamn. Svenska akademiens ordlista har med ordet redan 1950, men inte dessförinnan. Svinkött däremot fanns med som alternativ redan på 1850-talet i Dalins ”Ordbok öfver svenska språket”. På köttbranschens webbsida står det:

”Svinkött, griskött, fläskkött – kärt barn har många namn. Och termerna har skiftat genom historien. Ska man vara lite noga är den generella termen svinkött. Griskött är det svinkött som innehåller högst 50 % fett. Det som är fetare benämner man fläsk, till exempel sidfläsk och bacon.”

Karlskoga: stadsbilden förr och nu

Min födelsestad Karlskoga har förändrats oerhört sedan jag flyttade därifrån 1975. Ja, det började faktiskt tidigare. De riktigt dramatiska rivningarna av den gamla stadskärnan vid Torget och i Ekmansbacken genomfördes 1972-73. Redan 1966-69 revs hus längs Värmlandsvägen och Bregårdsgatan för att lämna plats för Örncenter.

Naturligtvis hade det rivits och byggts tidigare, men då på det mera organiska sätt som alltid varit brukligt i Sverige. Enstaka hus här och där får ge plats för nyare byggnader, som hyfsat väl kan smälta in med de äldre byggnader som finns kvar. Men åren runt 1970 skedde rivningar av hela kvarter som mycket drastiskt förändrade stadsbilden.

Anders Wahlgren har gjort flera filmer om hur Stockholm (de berömda Klarakvarteren t.ex.) och Göteborg skövlades, men han har också konstaterat att förändringarna i många landsortsstäder ofta var ännu mera drastiska (se t.ex. ”Stadens själ” från 1993).

Jag gjorde i all enkelhet en liten film 2009 för att visa hur Karlskoga förändrats just runt Torget, med titeln ”Med vykort på stan i Karlskoga”. Först nu har jag lagt upp filmen på Youtube. Den är amatörmässig förstås, med ett lite väl abrubt slut (jag är ingen Anders Wahlgren), men den har tydligen uppskattats av många ändå. Läs mer »

Från skivbytarcirkel till Spotify

Jag har länge tänkt skriva något om musikförsörjningens logistik genom decennierna, åtminstone hur det fungerat för mig personligen. Nu när det skrivs mycket om Spotifys femårsjubileum (t.ex. SvD 1, SvD 2, DN Plus) så kan det kanske vara dags att skriva några rader (ganska många rader) om detta.

När jag var i tonåren på 1960-talet trodde jag nog inte att musiken skulle få så stor betydelse i mitt liv som den fick. Jag var rätt sen med att lyssna på pop. Hemma hörde jag som barn mest klassisk musik och schlager på radion. Min första musikskiva (jag hade tidigare köpt några talskivor med t.ex. Martin Ljung) blev Tjajkovskijs pianokonsert i b-moll med Svjatoslav Richter. Sedan följde diverse wienervalser och Waldteufels Skridskoåkarna. Det allra första med Beatles missade jag. Så det måste väl ha varit ungefär 1964 jag började lyssna på Tio-i-topp. Men jag köpte knappt några skivor; mina första LP, som väl får räknas som pop, var en med Joan Baez och en med The Seekers.

Min första musik-LP, som jag fortfarande har kvar i hyllan.

Sedan blev det mycket Beatles, Animals, Hollies, Rolling Stones, Beach Boys och Peter, Paul & Mary ett tag. Någonstans runt 1966-67 försköts smaken en aning mot Spencer Davis, Yardbirds, John Mayall och – Cream.

Ungefär vid den tiden fick jag och några kamrater idén att vi skulle starta en skivbytarcirkel. Vi lånade ju ofta LP-skivor av varandra för att spela in på rullband. Man sparade en del pengar på det (liksom genom att spela in från radio). Men nu tänkte vi göra detta lite mer systematiskt. Vi blev ett gäng på runt tio killar som köpte en LP var, och sedan lät vi dessa gå varvet runt för kopiering till band. Läs mer »

På besök i nutiden

För den som läst mina texter är det ingen hemlighet att jag varit kroniskt sjuk i tjugo år. Förutom de rent kliniska och vårdpolitiska reflektioner man kan göra kring detta, så finns det också en annan sida av denna livssituation som är slående – åtminstone för mig själv som befinner mig i den.

De första åren, medan jag ännu bodde i Stockholms innerstad, hade jag ändå viss kontakt med mina närmaste kvarter i Vasastan och såg ungefär vad som byggdes och vad som ändrades. När jag ännu orkade delta i konferenser och hålla ett och annat föredrag, så åkte jag oftast till evenemanget i fråga med taxi och efteråt snabbt hem igen. Jag såg alltså inte särskilt mycket av staden, jämfört med förr när jag var frisk och ofta lustpromenerade på Norrmalm, Östermalm, Södermalm osv.

Sedan jag flyttade ut i s.k. närförort har jag besökt Stockholms centrum mera sällan, kanske i genomsnitt någon gång i månaden eller varannan månad. Ibland har det gått upp emot ett halvår utan att jag satt min fot där. Det har funnits perioder då jag varit inomhus så länge att jag uppskattat vissa filmer i TV bara för att det varit vackert väder och gröna buskar i dem.

När jag nu kommer in till stan känner jag mig som jag tror att utlandssvenskar känner sig, då de besöker hemlandet efter kanske tio eller tjugo år. Bussarna har andra färger, tunnelbanetågen likaså. Vart tog silverpilen vägen? Det finns en ny sorts refuger i stan. Och det slår mig när en lastbil dundrar förbi: det luktar inte lika kväljande av avgaser längre på gatorna och inga bilar spyr ut mörka avgasmoln. Dessutom är tobaksrök rätt ovanligt – man blir snarast överraskad de gånger man känner doften av cigarrettrök. Men någon gång, när en etanoldriven buss passerar, sprider sig en stickig doft jag känner igen från min ungdoms mörkrum – avbrytningsbadets isättika. Läs mer »

Inte Biggles – men Worrals!

Alla grabbar läste väl Biggles som barn. Inte jag. Jag läste inte heller indianböcker. Och inte heller något av Enid Blyton. Men en gång råkade jag köpa en bok av kapten W.E. Johns.

Det var i hemstaden Karlskoga, och Lions Club hade ordnat loppmarknad ute på gården till en bilfirma på Pehr Lagerhielmsgatan (för övrigt alldeles intill min första skola – Lundbergs). Där under taken, som det normalt stod bilar under, hade man ställt upp bokbord med mängder av billiga begagnade böcker. Där hittade jag en bok, vars omslag såg spännande ut: ”Worrals i Frankrike” av W.E. Johns. Jag har för mig att den kostade 25 öre.

Bokens svenska omslag från 1948.

Detta hände väl någon gång 1960 eller kanske 1961, gissningsvis. Boken stod i min bokhylla i många år därefter. Oläst. Jag gillade alltid omslaget men kom aldrig så långt att jag läste texten. Böcker läste jag ju rätt mycket, både fack- och skönlitteratur – men inte just den. Läs mer »

Verkligheten degraderad till image

Den 12 januari var nedanstående artikel införd i Upsala Nya Tidning, på essäsidan. Tilläggas kan att det givetvis är en pseudohändelse även detta att uppmärksamma något för att det gått t.ex. 50 eller 25 år sedan något hände. Det är jag medveten om, och Boorstin var också medveten om detta när han skrev förordet till den upplaga av hans bok som kom ut vid 25-årsjubileet av den första publiceringen.

I slutet av 1950-talet började kända personer alltmera tala om sin image, inte bara som andras bild av dem utan som något man kunde skapa och påverka. En författare som både kartlade detta nya bruk av ordet och även bidrog till dess ytterligare spridning var Daniel Boorstin, jurist och historiker och sedermera chef för USA:s kongressbibliotek. För drygt 50 år sedan utgavs hans bok The Image.

I boken går Boorstin även till storms mot olika slags pseudohändelser, hur nyheter blivit något som konstrueras snarare än rapporteras, och han tar också upp begreppet celebriteter, kändisar. Han kritiserar en masskultur som sprider missvisande bilder av t.ex. konst eller förflackar resandet till turism.

Man kan förstås se honom som en konservativ som beklagar den demokratisering som skett av olika sorters tillgång till information och upplevelser. Men han pekar samtidigt på viktiga aspekter som gått förlorade i denna process.

Pseudohändelsen är något som arrangeras – främst för den publicitet som skapas. Det är således inte en tågolycka eller en jordbävning utan t.ex. en intervju eller en presskonferens. Pressreleasen är också en typ av nyhet som inte händer utan som ”släpps”, ofta precis i tid för att hinna in i lämplig upplaga eller TV-sändning.

Till kategorin hör också vissa opinionsundersökningar och vetenskapliga studier. De behöver i sig inte vara falska, men de utförs enkom för att generera tidningsartiklar. Ofta ligger PR-byråer bakom dessa ”syntetiska nyheter”, som Boorstin kallar dem. Ett ovanligt tydligt svenskt exempel på dylika jippon är Gudrun Schymans penningbrasa häromåret i samband med politikerveckan på Gotland. Läs mer

Min favoritmarsian på DVD

Kommer ni ihåg ”Min vän från Mars”? En svartvit komediserie som sändes i svensk TV 1965–66 (den gick i USA 1963–66 under namnet ”My Favorite Martian”). Jag har inte sett den här serien sedan 1960-talet, så det var roligt att nu återse den på DVD.

Journalisten Tim O’Hara råkar bevittna hur en UFO nödlandar. I rymdskeppet finns en marsian (påfallande lik oss jordingar rent anatomiskt), iförd en silvrig rymddräkt. Journalisten tar honom med sig hem och låter honom bo där. Han lovar också, att inte avslöja marsianen – Tim är ju visserligen journalist, men han bestämmer sig ändå för att avstå från detta världsscoop, när han inser att panik skulle kunna uppstå. Till sin hyresvärdinna, Mrs. Brown, säger Tim att marsianen är hans farbror Martin.

Farbror Martin och Tim vid frukostbordet. Martin har fällt ut antennerna och kommer när som helst att bli osynlig.

Journalisten spelades av Bill Bixby (1934–1993) – några år senare känd som Hulken, i sin icke-arga, icke-gröna apparition, vill säga. Marsianen spelades av Ray Walston (1914–2001) – annars kanske mest känd som bokhållaren i filmen ”The Sting” (Blåsningen). Mrs. Brown spelades av Pamela Britton – även hon avled tyvärr tidigt, redan 1974 (född 1923). Läs mer