Valfläsk och kommunreform i Mosebacke monarki

Jag lyssnade på ett par gamla inspelningar av radioprogrammet Mosebacke monarki häromdagen och upptäckte då att man ondgjorde sig över ett par språkliga påfund i grannlandet Sverige, två faktiskt som vi nog var rätt många som reagerade emot.

I mars 1969 meddelades i ”Bullentiner från Mosebacke Monarki” att man i Sverige ska byta ut begreppet fläsk mot griskött. Hur är det här i Mosebacke, undrar reportern, och en företrädare för Fläskfrämjandet meddelar irriterat att man fått tvångsomdöpa sig till Grisköttsfrämjandet. Organisationen är upprörd och demonstrerar hur fånigt det är genom att anföra några exempel. Kan man t.ex. säga grisköttspannkaka? Ärter och griskött – det skulle ju ingen människa vilja äta. Bruna bönor och griskött – för långt! Och grisköttläpp, om man skulle få en sådan. Gubbgriskött har man väl heller aldrig hört talas om. Och vartannat år ska man bli itutad valgriskött!

I april 1971 meddelade nyhetsuppläsaren Manne Drevert (Olle Pahlin) med som alltid myndig stämma:

– Det svenska ordet stad kommer att i framtiden ersättas av kommun. Detta har medfört att en del schlagertexter har måst revideras, vilket kommit mycken förargelse åstad. Förlåt, åkommun.

Sedan meddelas – med klingande exempel – hur det ska heta i några texter: Sakta vi gå genom kommun; Warszawa är kommunen den kära, en pärla i kommunernas rad; Nu tändas åter ljusen i vår lilla kommun; Stockholm är Stockholm, kommunernas kommun; Jag har hört om en kommun ovan molnen.

Den vetgirige kan läsa mer om Kommunreformen 1971 och namngivning på Wikipedia.

Även Torkel Rasmusson reagerade på grisköttet, om än något senare än man gjorde i Mosebacke, i en artikel i DN 2001: ”Det ska inte heta fläsk längre, tycker köttbranschen. Vi ska säga gris, griskött. Kotlett av gris låter på något sätt finare än fläskkotlett, inte alls så där fett och fläskigt.”

Man kan fundera på när ordet griskött slog igenom, för det får man väl anse att det har gjort, åtminstone när det inte ingår i ett mer traditionstyngt maträttsnamn. Svenska akademiens ordlista har med ordet redan 1950, men inte dessförinnan. Svinkött däremot fanns med som alternativ redan på 1850-talet i Dalins ”Ordbok öfver svenska språket”. På köttbranschens webbsida står det:

”Svinkött, griskött, fläskkött – kärt barn har många namn. Och termerna har skiftat genom historien. Ska man vara lite noga är den generella termen svinkött. Griskött är det svinkött som innehåller högst 50 % fett. Det som är fetare benämner man fläsk, till exempel sidfläsk och bacon.”

Pingad på Intressant.
Till bloggens förstasida.

Karlskoga: stadsbilden förr och nu

Min födelsestad Karlskoga har förändrats oerhört sedan jag flyttade därifrån 1975. Ja, det började faktiskt tidigare. De riktigt dramatiska rivningarna av den gamla stadskärnan vid Torget och i Ekmansbacken genomfördes 1972-73. Redan 1966-69 revs hus längs Värmlandsvägen och Bregårdsgatan för att lämna plats för Örncenter.

Naturligtvis hade det rivits och byggts tidigare, men då på det mera organiska sätt som alltid varit brukligt i Sverige. Enstaka hus här och där får ge plats för nyare byggnader, som hyfsat väl kan smälta in med de äldre byggnader som finns kvar. Men åren runt 1970 skedde rivningar av hela kvarter som mycket drastiskt förändrade stadsbilden.

Anders Wahlgren har gjort flera filmer om hur Stockholm (de berömda Klarakvarteren t.ex.) och Göteborg skövlades, men han har också konstaterat att förändringarna i många landsortsstäder ofta var ännu mera drastiska (se t.ex. ”Stadens själ” från 1993).

Jag gjorde i all enkelhet en liten film 2009 för att visa hur Karlskoga förändrats just runt Torget, med titeln ”Med vykort på stan i Karlskoga”. Först nu har jag lagt upp filmen på Youtube. Den är amatörmässig förstås, med ett lite väl abrubt slut (jag är ingen Anders Wahlgren), men den har tydligen uppskattats av många ändå.

Från skivbytarcirkel till Spotify

Jag har länge tänkt skriva något om musikförsörjningens logistik genom decennierna, åtminstone hur det fungerat för mig personligen. Nu när det skrivs mycket om Spotifys femårsjubileum (t.ex. SvD 1, SvD 2, DN Plus) så kan det kanske vara dags att skriva några rader (ganska många rader) om detta.

När jag var i tonåren på 1960-talet trodde jag nog inte att musiken skulle få så stor betydelse i mitt liv som den fick. Jag var rätt sen med att lyssna på pop. Hemma hörde jag som barn mest klassisk musik och schlager på radion. Min första musikskiva (jag hade tidigare köpt några talskivor med t.ex. Martin Ljung) blev Tjajkovskijs pianokonsert i b-moll med Svjatoslav Richter. Sedan följde diverse wienervalser och Waldteufels Skridskoåkarna. Det allra första med Beatles missade jag. Så det måste väl ha varit ungefär 1964 jag började lyssna på Tio-i-topp. Men jag köpte knappt några skivor; mina första LP, som väl får räknas som pop, var en med Joan Baez och en med The Seekers.

Min första musik-LP, som jag fortfarande har kvar i hyllan.

Sedan blev det mycket Beatles, Animals, Hollies, Rolling Stones, Beach Boys och Peter, Paul & Mary ett tag. Någonstans runt 1966-67 försköts smaken en aning mot Spencer Davis, Yardbirds, John Mayall och – Cream.

Ungefär vid den tiden fick jag och några kamrater idén att vi skulle starta en skivbytarcirkel. Vi lånade ju ofta LP-skivor av varandra för att spela in på rullband. Man sparade en del pengar på det (liksom genom att spela in från radio). Men nu tänkte vi göra detta lite mer systematiskt. Vi blev ett gäng på runt tio killar som köpte en LP var, och sedan lät vi dessa gå varvet runt för kopiering till band.

På besök i nutiden

För den som läst mina texter är det ingen hemlighet att jag varit kroniskt sjuk i tjugo år. Förutom de rent kliniska och vårdpolitiska reflektioner man kan göra kring detta, så finns det också en annan sida av denna livssituation som är slående – åtminstone för mig själv som befinner mig i den.

De första åren, medan jag ännu bodde i Stockholms innerstad, hade jag ändå viss kontakt med mina närmaste kvarter i Vasastan och såg ungefär vad som byggdes och vad som ändrades. När jag ännu orkade delta i konferenser och hålla ett och annat föredrag, så åkte jag oftast till evenemanget i fråga med taxi och efteråt snabbt hem igen. Jag såg alltså inte särskilt mycket av staden, jämfört med förr när jag var frisk och ofta lustpromenerade på Norrmalm, Östermalm, Södermalm osv.

Sedan jag flyttade ut i s.k. närförort har jag besökt Stockholms centrum mera sällan, kanske i genomsnitt någon gång i månaden eller varannan månad. Ibland har det gått upp emot ett halvår utan att jag satt min fot där. Det har funnits perioder då jag varit inomhus så länge att jag uppskattat vissa filmer i TV bara för att det varit vackert väder och gröna buskar i dem.

När jag nu kommer in till stan känner jag mig som jag tror att utlandssvenskar känner sig, då de besöker hemlandet efter kanske tio eller tjugo år. Bussarna har andra färger, tunnelbanetågen likaså. Vart tog silverpilen vägen? Det finns en ny sorts refuger i stan. Och det slår mig när en lastbil dundrar förbi: det luktar inte lika kväljande av avgaser längre på gatorna och inga bilar spyr ut mörka avgasmoln. Dessutom är tobaksrök rätt ovanligt – man blir snarast överraskad de gånger man känner doften av cigarrettrök. Men någon gång, när en etanoldriven buss passerar, sprider sig en stickig doft jag känner igen från min ungdoms mörkrum – avbrytningsbadets isättika.

Inte Biggles – men Worrals!

Alla grabbar läste väl Biggles som barn. Inte jag. Jag läste inte heller indianböcker. Och inte heller något av Enid Blyton. Men en gång råkade jag köpa en bok av kapten W.E. Johns.

Det var i hemstaden Karlskoga, och Lions Club hade ordnat loppmarknad ute på gården till en bilfirma på Pehr Lagerhielmsgatan (för övrigt alldeles intill min första skola – Lundbergs). Där under taken, som det normalt stod bilar under, hade man ställt upp bokbord med mängder av billiga begagnade böcker. Där hittade jag en bok, vars omslag såg spännande ut: ”Worrals i Frankrike” av W.E. Johns. Jag har för mig att den kostade 25 öre.

Bokens svenska omslag från 1948.

Detta hände väl någon gång 1960 eller kanske 1961, gissningsvis. Boken stod i min bokhylla i många år därefter. Oläst. Jag gillade alltid omslaget men kom aldrig så långt att jag läste texten. Böcker läste jag ju rätt mycket, både fack- och skönlitteratur – men inte just den.

Verkligheten degraderad till image

Den 12 januari var nedanstående artikel införd i Upsala Nya Tidning, på essäsidan. Tilläggas kan att det givetvis är en pseudohändelse även detta att uppmärksamma något för att det gått t.ex. 50 eller 25 år sedan något hände. Det är jag medveten om, och Boorstin var också medveten om detta när han skrev förordet till den upplaga av hans bok som kom ut vid 25-årsjubileet av den första publiceringen.

I slutet av 1950-talet började kända personer alltmera tala om sin image, inte bara som andras bild av dem utan som något man kunde skapa och påverka. En författare som både kartlade detta nya bruk av ordet och även bidrog till dess ytterligare spridning var Daniel Boorstin, jurist och historiker och sedermera chef för USA:s kongressbibliotek. För drygt 50 år sedan utgavs hans bok The Image.

I boken går Boorstin även till storms mot olika slags pseudohändelser, hur nyheter blivit något som konstrueras snarare än rapporteras, och han tar också upp begreppet celebriteter, kändisar. Han kritiserar en masskultur som sprider missvisande bilder av t.ex. konst eller förflackar resandet till turism.

Man kan förstås se honom som en konservativ som beklagar den demokratisering som skett av olika sorters tillgång till information och upplevelser. Men han pekar samtidigt på viktiga aspekter som gått förlorade i denna process.

Pseudohändelsen är något som arrangeras – främst för den publicitet som skapas. Det är således inte en tågolycka eller en jordbävning utan t.ex. en intervju eller en presskonferens. Pressreleasen är också en typ av nyhet som inte händer utan som ”släpps”, ofta precis i tid för att hinna in i lämplig upplaga eller TV-sändning.

Till kategorin hör också vissa opinionsundersökningar och vetenskapliga studier. De behöver i sig inte vara falska, men de utförs enkom för att generera tidningsartiklar. Ofta ligger PR-byråer bakom dessa ”syntetiska nyheter”, som Boorstin kallar dem. Ett ovanligt tydligt svenskt exempel på dylika jippon är Gudrun Schymans penningbrasa häromåret i samband med politikerveckan på Gotland.

Min favoritmarsian på DVD

Kommer ni ihåg ”Min vän från Mars”? En svartvit komediserie som sändes i svensk TV 1965–66 (den gick i USA 1963–66 under namnet ”My Favorite Martian”). Jag har inte sett den här serien sedan 1960-talet, så det var roligt att nu återse den på DVD.

Journalisten Tim O’Hara råkar bevittna hur en UFO nödlandar. I rymdskeppet finns en marsian (påfallande lik oss jordingar rent anatomiskt), iförd en silvrig rymddräkt. Journalisten tar honom med sig hem och låter honom bo där. Han lovar också, att inte avslöja marsianen – Tim är ju visserligen journalist, men han bestämmer sig ändå för att avstå från detta världsscoop, när han inser att panik skulle kunna uppstå. Till sin hyresvärdinna, Mrs. Brown, säger Tim att marsianen är hans farbror Martin.

Farbror Martin och Tim vid frukostbordet. Martin har fällt ut antennerna och kommer när som helst att bli osynlig.

Journalisten spelades av Bill Bixby (1934–1993) – några år senare känd som Hulken, i sin icke-arga, icke-gröna apparition, vill säga. Marsianen spelades av Ray Walston (1914–2001) – annars kanske mest känd som bokhållaren i filmen ”The Sting” (Blåsningen). Mrs. Brown spelades av Pamela Britton – även hon avled tyvärr tidigt, redan 1974 (född 1923).

Röster i radio

Artikulationen i massmedierna har förändrats en del de senaste decennierna. Man kan filosofera över tidningars och tidskrifters grafiska form; användningen av typsnitt med dålig svärta i väldigt små grader, som kanske dessutom läggs på tonplattor etc. Vissa moden dikteras av 23-åriga skarpsynta formgivare som sedan får bannor av folk över 45 som börjat se sämre.

En liknande diskussion hörs ibland när det gäller radio och TV. Hur artikulerar egentligen dagens radio- och TV-personligheter? Och hur väl hörs egentligen tal med en matta av annat ljud i bakgrunden – detta fenomen är väl radions och TV:ns motsvarighet till tidningarnas tonplattor.

Jag tycker jag har en ganska god bild av hur radio lät förr – jag lyssnar flitigt på SR Minnen och har själv en mängd gamla band med inspelade radioprogram från 60-talet. Generellt sett tycker jag nog att artikulationen i radio har förändrats en hel del – mestadels till det sämre. Det finns visserligen radioröster idag som är mycket tydliga, en Christofer Murray (P1:s programpresentatör som verkligen anknyter till en äldre tids hallåmannaideal) eller en Cecilia Uddén eller en Ulrika Knutsson. Och visst fanns det förr folk i radio som inte talade så särskilt tydligt; jag nämner dock ingen här.

Jag vet inte hur fonetiker och andra språk- och ljudforskare definierar hörbarhet och förståelighet i de här sammanhangen, men man kan åtminstone tänka sig två variabler. En person kan tala högt och klart. Det är den ena variabeln. Trots detta når kanske inte alltid budskapet fram, därför att personen ifråga betonar orden fel (detta är den andra variabeln) eller sväljer vissa stavelser, drar ihop ord på ett oväntat sätt etc. Då hjälper inte hög volym.

Betoningsfel tror jag är vanligare idag än förr. Nyhetsuppläsare betonar ibland ord som inte är de viktigaste i en mening. T.ex.: ”Demonstranterna kräver EN bättre utbildning”. Istället för två? Eller: ”Han avskedas nu FRÅN sin tjänst efter 40 år.” Eller t.o.m.: ”Han avskedas nu från SIN tjänst efter 40 år.” Många sväljer stavelser eller går ner i volym i slutet av meningar, så att talet ibland blir nästan ohörbart.

Ett besläktat problem är att uppläsaren inte tycks tänka på textens innehåll och karaktär. Man ger slutet av en mening en schvungfull final på ett sätt som illa stämmer med ämnet. Det kan lätt låta lite okänsligt att avsluta ett nyhetstelegram så här (lägre och lägre volym och längre och längre paus mellan orden fram till sista stavelsen som betonas): ”och kroppen återfanns – senare – i – en – sopsäck – styck-AD. Och nu vädret!” (Särskilt illa kan det bli i TV, när dylika bloddrypande nyheter läses med ett lätt roat leende på läpparna.)

Kända personligheter från radio och TV på 50- och 60-talen brukade berätta att de blev identifierade just på rösten. Jag tror Olle Björklund blev igenkänd i telefon – dåtidens Mr Aktuellt behövde alltså ingen bild. TT:s radiouppläsare Kaj Karlholm behövde visst aldrig legitimera sig på posten, för man kände omedelbart igen hans röst. Jag undrar om det fungerar så idag också, när kanalerna är så många och rösterna byts ut relativt ofta.

Just det faktum att det var något dussin röster på 50- och 60-talen som dominerade mest och som var mycket välkända, tror jag gör att åtminstone min generation lätt förflyttas bakåt i tiden när man hör personer som Uno Stenholm, Kaj Karlholm, Folke Olhagen, Sigge Fürst, Gösta Knutsson, Lars Madsén, Nils Linnman, Per-Martin Hamberg, Carl-Uno Sjöblom, Pekka Langer, Berndt Friberg, Lars Hemmingsson eller Åke Engerstedt – och givetvis Sven Jerring eller Lennart Hyland.

Fanns det inga kvinnor, kan man undra. Jo, några fanns det ju. I nyheterna var det kontroversiellt, som bekant. Den första kvinnan som läste TT 1938, Astrid Kindstrand, drog ju på sig närmast en lyssnarstorm av uppretade människor som ringde till Radiotjänst och klagade på att en kvinna fick läsa nyheterna. Ändå fanns förstås en rad personliga röster man minns – inte från 30-talet, men väl från 50- och 60-talen: Maud Reuterswärd, Barbro Alving, Maj Ödman, Lis Asklund, Lena Larsson, Gabriella Garland, Ebba Beckman, Kersti Adams-Ray, Mona Krantz, m.fl.

För mig är nog hallåmannen (programpresentatören heter det numera) Åke Engerstedt (1912-1995) en av de verkligt stora. Han har färgat hela min barndom. Inte nog med att han ständigt hördes mellan programmen som flödade ut ur vår gamla Tjerneld långvågsmottagare i vardagsrummet hemma på Rävåsen i Karlskoga, han dök också upp som speaker i mängder av dokumentärfilmer, reklamfilmer och pedagogiska filmer för skolan. Hans stämma är för evigt förknippad med det där lite burkigt skorriga men ändå distinkta optiska ljudet som fanns på alla skolfilmer. Svensk filmdatabas listar medverkan av olika slag i 65 filmer, men jag gissar att det är flera. Här är ett kort ljudprov från filmen ”Sjuka svin och friska grisar” (1948). Även spelfilmen lånade ofta hans röst när radion skulle stå på i någon scen. Här är ett kort ljudprov ur Arne Mattssons ”Den gula bilen” (1962), där Engerstedt – precis som han gjorde så många gånger på riktigt – läste upp en efterlysning i radio.

Uno Stenholm (1910-1976) minns jag som TT-uppläsaren framför andra. Han hade en något mera forcerad stämma än t.ex. Kaj Karlholm, så telegrammen fick alltid en särskild dramatisk ton och signalerade hög angelägenhetsgrad. Sveriges Radios bok ”Hört och sett” från 1975 uppskattar att Stenholm svarat för cirka 45 000 TT-sändningar (av 73 000 totalt sedan 1924). Tung i branschen, kan man säga.

Även Stenholm hörs då och då i spelfilmer. Svensk filmdatabas listar dock bara två; en av dem är ”Älskling på vift” från 1964 med Anna Sundqvist och Hootenanny Singers bl.a. Här ett kort klipp från mina band, en sändning från den dramatiska sommaren 1963, då Sverige hotades av en smittkoppsepidemi. Följande ambassadbråk från 1954 får kanske bedömas som främst kuriöst. (Uno Stenholms son Olle och dennes dotter Sara blev för övrigt också radiojournalister.)

Till sist bara något om Folke Olhagen (1922-1991). Halvgamla lyssnare minns säkert frågesportprogrammet ”Vi i femman”, som Olhagen ledde tillsammans med Berndt Friberg. Annars är nog Olhagen för evigt förknippad med programmet ”Novisen vid spisen”, ett av svenska etermediers första matprogram. (Här visar SvT ett fingerat program som nog egentligen var en reklamfilm.) I ”Novisen vid spisen” var Folke Olhagen den mindre vetande som efter bästa förmåga fick stå och vispa i någon hollandaisesås, medan den betydligt mera vetande Tore Wretman berättade hur det skulle gå till. Först var detta ett radioprogram, men det gjordes även i TV och inte minst flera gånger i de s.k. Husmorsfilmerna (som numera finns på webben på Filmarkivet). Olhagen (liksom givetvis Sven Jerring) var ofta också evenemangspresentatör, när radion skulle rapportera direkt från kungliga bröllop, nobelfestligheter och liknande. Han presenterade t.o.m. den solenna sammankomst då Mosebacke Monarki grundades den 6 oktober 1958 (här hörs förresten inledningsvis även Uno Stenholm).

Vilka av dagens radioröster minns vi om 50 år månne? Christofer Murray och Gunnar Bolin med sina utrerat sonora stämmor? Kanske Ingvar Storm med sin formuleringskonst? Eller de som sticker ut mera, som Cecilia Uddén, Louise Epstein eller Thomas Nordegren (där kan vi tala om underliga betoningar, men personligt är det)?

Not: Håkan Hanson, som varit redaktionssekreterare på Dagens Eko, skrev om betoningen i radio i tidningen Språkvård nr 2/2003 i artikeln ”Betonade personer”. Han tar bl.a. upp exemplen ”Var tredje kvinna som gör abort …”, ”400 personer skall sägas upp” och ”…kan kvittera ut 16 miljoner på ett bräde”.

Pingad på Intressant.

Ur arkivet: Hoppoms med Lyckoslanten

Barntidningen Lyckoslanten har funnits sedan 1926, då Sparbanksföreningen började ge ut den för att propagera för sparsamhet. På 1950-talet hade den enligt Svensk uppslagsbok en upplaga på ungefär 700 000 exemplar. Jag har några tidningar från 1954-55, som jag skaffat på senare år. Själv läste jag den åren runt 1960, och det man mest minns är väl serien Spara och Slösa. Jag undrar hur många som brydde sig om att läsa artiklarna.

I nummer 4/1955 finns t.ex. ett par yrkesvägledande artiklar av Folke Ellborg: ”Passar jag till telefonist?” och ”Passar jag till lokförare?”, ett kvinno- resp. mansyrke på den tiden. När det gällde telefonistyrket skriver man:

Vanlig folkskola räcker som skolunderbyggnad. Från början söker man in som elev. Man vänder sig då till stationsföreståndaren på den plats där man vill tjänstgöra. Föreståndare är i regel telegrafkommissarien. För att bli antagen som telefonelev skall man ha fyllt 17 år men helst inte 21. Elevtiden omfattar 2-3 månader (kortare tid i Stockholm). Elevtjänstgöringen omfattar praktisk utbildning samt undervisning i de olika bestämmelser, som gäller för telefonering. Efter denna utbildning blir eleven antagen till lokaltelefonistaspirant.

Sedan anar man redan framväxten av ett begynnande IT-samhälle. Hur ser framtidsutsikterna ut? undrar artikelförfattaren:

Ja, hur kan de se ut i ett yrke, som håller på att avfolkas! Som vi vet automatiseras telefontrafiken mer och mer. Det är därför omöjligt att ge några närmare förutsägelser. På de flesta håll anställes fortfarande elever, men några säkra löften om fast anställning kan knappast lämnas. Ett visst behov av telefonister kommer naturligtvis att finnas – och därtill kommer sedan möjligheterna att få anställning som telefonist i större företag. Många söker elevanställningar vid telegrafverket för att på så sätt utbilda sig till företagstelefonister.

Även lokföraryrket verkar lite hotat 1954, inför den växande privatbilismen, men som Ellborg lite tvetydigt skriver, ”framtidsutsikterna beror ju också på hur många som varje år söker sig till detta yrke”.

Ett par ålderdomliga språkexempel kan inrapporteras från Lyckoslanten, faktiskt betydligt äldre än 1950-tal. Åter i nr 4/1955 i serien Pyret och Lasse (av Sture Ramberg) står ”En sträng polis med argan blick till Lasse sa: ‘Låt bli det där!'” Fraserna ”argan blick”, liksom det vanligare ”argan list” innehåller gamla ackusativformer av adjektivet arg.

Dock är det lustigt nog så att när vi i svenskan fortfarande, som i tyskan, hade maskulina och feminina substantiv, så var det främst maskulinformer som fick adjektiv med böjningen -an. Blick var förr antingen maskulinum eller reale, så här var böjningen argan på 1600-1700-talen helt korrekt. List var dock oftast ett feminint ord och därför hette det ”arga list”. Senare började man även använda ändelsen -an för feminina ord (enligt SAOB var detta eventuellt skämtsamt menat), t.ex. ”långan stund”, ”godan ro” (se även Elof Hellquists Studier i 1600-talets svenska s. 134) och alltså ”argan list”.

I Spara och Slösa i samma tidning står om den sönderslagna spargrisen (se bild): ”Hoppoms att han klarar krisen!” Det torde betyda ”Låt oss hoppas att han klarar krisen!” Men vad är det för konstig form? Den gamla formen ”låtom oss bedja” har kanske de flesta hört. Det är således en gammal imperativböjning i första person pluralis. Uttrycket behövde inte konstrueras med låta, utan man kunde helt enkelt säga bedjom med samma betydelse. Sade man gångom, så betydde det ”låt oss gå” eller ”kom så går vi”.

Hoppom borde alltså kunna betyda ”låt oss hoppas”, men hoppas är nu ett sådant där underligt verb som ser ut att ha passivform men inte har det. Sådana kallas deponens och uttrycker alltså en aktiv handling trots att de ser ut att ha ett passiv-s på slutet. Andas, trivas, glädjas är andra exempel på sådana verb. (Många menar att s-et är en rest av ett gammalt reflexivt sig; det skulle alltså en gång ha kunnat heta ”anda sig” etc.) Här är jag inte säker, utan får gissa. Kanske har man även i fallet hoppoms använt s-et mera skämtsamt. Elof Hellquist nämner en liknande form i sin bok om 1600-talets svenska: föllioms, som han menar ska vara första person pluralis imperativum passivum. Pehr Sparre skrev visserligen i sin bok ”Adolf Findling, eller tre år under drottning Kristinas regering” från 1835 ”Följom de grekers exempel”, men hur en passiv form av detta skulle te sig har jag svårt att förstå. Nu har jag inte sett Hellquists exempel i sin kontext. Kanske är det inte passivum alls utan den sorts s-verb som har reciprok (ömsesidig) syftning, som t.ex. kyssas. I så fall skulle föllioms kunna betyda ”låt oss följas (åt)”.

Det är förstås intressant att ett ord som hoppoms uppenbarligen ansågs vara begripligt för 9-10-åringar 1954. Idag kan ju vi stofiler ändå kanske använda ordet istället för hoppeligen.

Pingad på Intressant.

Karin Juels konstiga visa

Vad var det för konstiga visor min mamma sjöng för mig när jag var liten och skulle sova? ”Lili Marlene” var det visst bland annat. Den var kanske lite tvivelaktig. Men hon sjöng också något om ”Hello Hawaii, how are you,
Can I talk with Honolulu Lou?”. En annan hade några konstiga rader om ”I can’t wait to hear her reply, to talk from New York” eller något liknande. Och så en mera smäktande melodi med texten ”When the fields are white with daisies and the roses grow again”.

Inte förrän för fem år sedan ungefär fick jag klart för mig att allt det där varit en och samma visa, nämligen Sailor-song, som Karin Juel sjöng in på skiva 1933. Den är skriven av arbetarförfattaren och sångdiktaren Martin Koch, som för övrigt var kusin med Karin Juel och skrev en del texter direkt för henne. Sailor-song tillsammans med Sjömansvals blev för övrigt Juels skivdebut. Har du Spotify-abonnemang så kan du klicka här eller på bilden ovan och höra hur Sailor-song låter.

Jag har nu efter en del forskning kommit fram till att visan i själva verket är synnerligen eklektisk. Martin Koch har helt enkelt lånat texter från tre andra visor. Grundtexten är förmodligen hans egen, men säker är jag inte.

Jag vågar nog citera hela texten utan risk för upphovsrättsintrång, eftersom den redan till så stor del består av citat:

En ung sjöman som krossat många gånger har Atlanten
han ej ser på slanten, när han går på restauranten
för han kan spela mandolin och klämma an gitarren
med den rätta darren, kan en sjömanspojk [-boy?]

Hawaiian sunshine, so come and be mine
So keep on beaming, always dreaming
For your little malahayan boy
I’ll take my boatline, Hawaiian sunshine
I’ll steal my steel guitar
And steal away [to] where you are

[”Näsgitarr” + mellanspel av – tror jag – Banjo-Lasse.]

En ung sjöman som sett en smula mera än Biscaya
som i Guandalaya varit med om att Shanghaja
som dansat stepp på Golden Star en natt i Barcelona
kan man ej förvåna med en sailor song

Hello Hawaii, how are you
Can I talk with Honolulu Lou
just say her this, give me a kiss
Give me a kiss by wireless

Please state, I can’t wait to hear her reply
For I had to pawn every little thing I own
for to talk from New York
by the wireless telephone
Hello Hawaii, how are you? Goodbye

[Mellanspel, troligen av Nisse Lind, dragspel.]

En ung sjöman som pejlat himlavalvets alla stjärnor
alla hamnens tärnor, på salooner och tavernor
han minns en sång som ljuder i hans öra hela natten
när han står vid ratten och skeppet går

When the fields are white with daisies
and the roses grow [variant: ”bloom”] again
let your love-light in your heart more lightly [variant: ”brightly”] burn
for I love you sweetheart only
so remember when you are lonely
When the fields are white with daisies
I will return

Min mamma brukade ibland, när hon var på det humöret, spela Hawaiigitarr ”på näsan”. När jag hörde Karin Juels visa insåg jag att även detta trick hade min mamma tagit därifrån. Det kanske inte är så konstigt att jag blev som jag blev efter dylika konserter vid späd ålder.

Kochs text tycks bestå av två mera schlagerbetonade Hawaii-melodier från 1915-16. Dels är det Hawaiian Sunshine av L. Wolfe Gilbert och Carey Morgan från 1916, dels Hello Hawaii, How Are You (på Spotify) av Bert Kalmar och Edgar Leslie (text) samt Jean Schwartz (musik), från 1915. Koch tycks ha ändrat enstaka ord om man jämför med de versioner som publicerats som sheet music. Å andra sidan kan detta kanske vara traderade sjömansvisor som förekom i många versioner. Se vidare webbplatsen Hapa Haole Songs.

When The Fields Are White With Daisies (på Spotify) kanske är en irländsk sea shanty från 1896, om man ska tro en YouTube-video med Wilf Smith. Han sjunger den dock med en helt annan, gladare och inte så yvig melodi som den Koch använde. Texten är lite annorlunda också; ”the roses bloom”, inte grow, och ”let your love-light in you heart more brightly burn”, inte lightly burn. Den finns som sheet music av lite olika datum från 1900-talets första decennium. Här en uppgift med copyright från 1904, där man anger C. M. Denison som textförfattare och W. A. Pratt som kompositör.

Man får väl anta att Koch tänkte sig detta som en sorts parodi på sjömansvisor. Det gjorde han i så fall ungefär 25 år innan Hasse Alfredson och Tage Danielsson skrev ”Salta biten” (Raj raj) åt Sigge Fürst.

Pingad på Intressant.