• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

I ångmaskinernas framtid

På 1990-talet, när det börjat gå upp för fler och fler att vi med persondatorerna tycktes gå mot en ny era, skulle var och varannan föredragshållare inleda sin föreläsning med den spirituella iakttagelsen ”det är svårt att sia – särskilt om framtiden”. Avmätta skratt i auditoriet.

Det är lätt att inse att den enda tid vi har hyfsad överblick över, förutom vår egen, är det förflutna. Inte så konstigt, således, att mycken science fiction och andra fantasterier ofta varit extrapolerade utifrån författarens samtid – ofta säkerligen högst medvetet men ofta också omedvetet. Att framtidens kvinnor i sf-filmer från 60-talet visade sig ha rätt typisk 60-talsmakeup och den tidens frisyrer är tydligt för oss som ser filmerna idag men var kanske inte lika uppenbart för regissörerna.

Rymdskeppen i den tecknade serien Buck Rogers från 1920-talet hade nitade plåtar likt flygplan från första världskriget, medan Blixt Gordons farkoster i Dan Barrys tappning ofta hade fenor som 50-talsbilar (vilka i sin tur ibland såg ut som rymdskepp – påverkan var säkert ömsesidig).

Det var således inte så oväntat att framtidsbranschen skulle börja projicera samtiden även bakåt. Redan fantasy har ju ofta vurmat för det medeltida, så varför inte rymdskepp som ser ut som batysfärer? (Robert Zemeckis lät i sista delen av filmtrilogin ”Tillbaka till framtiden” – bara titeln! – den ursprungliga tidsfarkosten i form av en ombyggd sportbil istället bli ett pysande lokomotiv.)

Kristoffer Leandoer skrev en mycket stimulerande understreckare (”Resor till världar som inte blivit av”) i gårdagens SvD om fenomenet steampunk, en sorts medvetet anakronistisk sf- eller fantasy-genre som inte särskilt mycket bryr sig om elektricitet och datorer utan snarare försöker tänka sig en futuristisk värld, som uppstått längs ett helt annat spår, fylld av väsande hydraulik och pneumatik.

Jag läste en gång en text av någon forskare inom artificiell intelligens (jag minns tyvärr inte vem just nu) som föreställde sig en dator byggd av gurka, och journalisten Tom Standage tänkte sig i en bok från 1998 att den globalt utbyggda telegrafin var ett viktorianskt Internet.

Drömmen om en alternativ historieväg, som skulle lett till någon typ av cybernetik i nivå med vad vi har nu – fast annorlunda – är onekligen fantasieggande, men troligen rätt orealistisk om man ska tro något litet på Innis och McLuhans tankar om hur våra verktyg och vårt tänkande påverkar varandra. Såväl telegrafin som telefonin medförde visserligen en hel del tillämpningar som kan påminna om vår tids Internet (affärskontakter, sexuella förbindelser, ”intranät”, multilateral kommunikation) men denna för sin tid avancerade analoga kommunikation kunde aldrig bli transformerande eller metaforisk på något annat sätt än språket självt. Den atomära digitala sönderdelningen och möjligheten till en kvalitativt annorlunda hopfogning innebar något helt nytt. Och det kan knappast åstadkommas utan elektronik – det skulle möjligen vara med någon molekylär teknik som påminner om endokrinologin eller immunologin i så fall.

Runt 1960 läste jag en sorts barn-sf, som kanske kan sägas ha lite anstrykning av steampunk. Den hette ”Metallernas död” av Donald Suddaby (”The death of metal” i original – och har alltså inget med hårdrock att göra) och försökte pedagogiskt visa hur beroende vi är av allt som är av metall och hur det skulle gå om metallerna en dag bara försvann. Ja, när jag tänker efter kanske boken egentligen förebådade nästa genre – blir det horsepower punk det?

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: