• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Debattskrattet och självapplåden

Vänsterpartiets Lars Ohlys beteende i diverse debatter på senaste tiden aktualiserar ett par saker jag tänkt skriva om i många år, ja faktiskt ett par decennier. Det är två företeelser jag minns från min vänsterradikala tid runt 1970.

Först debattskrattet. Lars Ohly använder metoden (det har flera skribenter och bedömare noterat: Claes Arvidsson, Eric Erfors, Anna Lundeborg och några till). Detta skratt används ibland vid intervjuer för att visa hur obekymrad man är trots att man just får en obekväm fråga. Men framför allt används det i debatter med många deltagare, i paneldiskussioner eller i TV-program som SvT:s Debatt. Jag minns det även från riktigt gamla TV-program som Storforum eller Kvällsöppet, där jag har för mig att även Olof Palme använde sig av detta knep.

När man tussar ihop några debattörer i en mycket polariserad fråga, sitter inte sällan motparten och flinar eller rent av skrattar med guppande axlar, medan han (jag tror oftast det är män) lyssnar på sin kontrahents argumentation. Det är naturligtvis mycket vanligt att också försöka avbryta, men om inte studiopersonalen försett en med mikrofon, så är det ingen större idé. Då gör man istället ett preliminärt debattinlägg i mimform, medan den andra lägger ut texten. Man flinar, ler roat eller kanske t.o.m. skrattar högt. Så totalt oberörd är man alltså inför de dumma argumenten eller anklagelserna. Motståndarens argumentation träffar inte, utan är felaktig och rent av komisk.

Jag vet inte hur länge tekniken funnits, men jag minns den tydligt från diverse politiska debatter, även i vår skolas aula under gymnasietiden. Problemet med metoden är dock att beteendet ger ett oerhört arrogant intryck. Bara de närmaste sympatisörerna kan uppskatta ett dylikt förlöjligande. Åhörare med mera distans till debattörerna och ämnet torde tappa all respekt för en person som beter sig på det viset. Det slår tillbaka på en själv.

I sammanhanget kom jag också att tänka på självapplåden – när man alltså applåderar sig själv – eller vad det nu är man gör. Jag minns runt 1966-67 när familjen var samlad runt TV:n och vi kanske såg Mao Zedong eller någon sovjetisk potentat som efter ett tal inte bara tog emot applåder från åhörarna – de applåderade själva!

Idag reagerar nog ingen inför detta, men då var det väldigt underligt. Eget beröm luktar illa, hade man fått lära sig, och att på detta vis applådera själv åt något man just sagt eller gjort verkade ju vara höjden av inbilskhet.

När jag sedan ett par år senare själv kom med i vänstern, fick jag höra att Mao och de andra inte alls applåderade sig själva – utan idéerna. Mao applåderade sålunda marxismen-leninismen.

Att denna sedvänja spred sig utanför extremvänsterns led var aningen förvånande. Jag tror att det var någon gång under tidigt 1980-tal som jag första gången såg en och annan artist eller musiker som applåderade sig själv på det här sättet – och det var inte alltid proggare utan vilka musiker som helst. Särskilt överraskande var det att se KD-ledaren Alf Svensson applådera sig själv i TV – jag tror det var i ett avsnitt av programserien ”Snacka om nyheter” – någon gång runt 1987 eller 1988. Hade självapplåderandet alltså plötsligt ändrat betydelse – en gång till? Betydde det nu helt enkelt att man tackade publiken tillbaka – ”tack själva!”. Jag kan inte förstå det på något annat rimligt sätt än att det är så det fungerar – än idag.

Pingad på Intressant.

Piratpartiet – kulturpartiet?

Regissören och dramatikern Farnaz Arbabi talade i radions Kosmo häromdagen om hur kulturfrågorna idag inte tycks engagera på samma sätt som t.ex. på 70-talet, hur senaste kulturutredningen främst blev en fråga för utövare. På sätt och vis har hon rätt, men jag tror ändå att man inte bör glömma att vi faktiskt fått ett parti med på många sätt en kulturpolitisk agenda – ett parti som jag inte sympatiserar med, visserligen, men det finns: Piratpartiet. Och frågorna det för fram engagerar helt uppenbart breda grupper.

Så tydligen har något ändå hänt. För 25-30 år sedan visste få vad ett typsnitt var. Med datorvågen blev alltfler publicister. Pizzerian på hörnet ägnade sig plötsligt åt grafisk formgivning. Minns någon uttrycket desktop publishing? 1998 kom det in i Akademiens ordlista, på nedgång redan då, för en ännu större publicistisk revolution var redan i rullning: webben, bloggarna, etc. Nu räckte det inte att veta lite om typsnitt; nu måste gemene man plötsligt veta lite om ett annat ämne som förr varit förbehållet specialister: upphovsrätt. Läs mer

Det är Er plikt att interpunktera rätt

När jag för en tid sedan skrev om Harry Järv, så nämnde jag Hermodskursen ”Skiljeteckenslära” från 1942. Jag har nog inte tittat i den på närmare 20 år men hittade den nu till min glädje i en dammig hylla.

Jag hade alldeles glömt att den utarbetats av fil. lic. Viktor Welander. Jag vet inte om han är släkt med den berömde språkvårdaren Erik Wellander, som ju stavar sitt namn med två l.

Skiljeteckensläran är fortfarande – till sitt innehåll – en fantastisk översikt över hur man använder punkt, komma, kolon, semikolon, frågetecken, utropstecken och anföringstecken, alltsammans för det mesta förklarat i grammatiska termer, mera sällan i prosodiska.

Till formen däremot är väl skiljeteckensläran en aning mossig, men just därför rätt underhållande. Läs mer