• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Debattskrattet och självapplåden

Vänsterpartiets Lars Ohlys beteende i diverse debatter på senaste tiden aktualiserar ett par saker jag tänkt skriva om i många år, ja faktiskt ett par decennier. Det är två företeelser jag minns från min vänsterradikala tid runt 1970.

Först debattskrattet. Lars Ohly använder metoden (det har flera skribenter och bedömare noterat: Claes Arvidsson, Eric Erfors, Anna Lundeborg och några till). Detta skratt används ibland vid intervjuer för att visa hur obekymrad man är trots att man just får en obekväm fråga. Men framför allt används det i debatter med många deltagare, i paneldiskussioner eller i TV-program som SvT:s Debatt. Jag minns det även från riktigt gamla TV-program som Storforum eller Kvällsöppet, där jag har för mig att även Olof Palme använde sig av detta knep.

När man tussar ihop några debattörer i en mycket polariserad fråga, sitter inte sällan motparten och flinar eller rent av skrattar med guppande axlar, medan han (jag tror oftast det är män) lyssnar på sin kontrahents argumentation. Det är naturligtvis mycket vanligt att också försöka avbryta, men om inte studiopersonalen försett en med mikrofon, så är det ingen större idé. Då gör man istället ett preliminärt debattinlägg i mimform, medan den andra lägger ut texten. Man flinar, ler roat eller kanske t.o.m. skrattar högt. Så totalt oberörd är man alltså inför de dumma argumenten eller anklagelserna. Motståndarens argumentation träffar inte, utan är felaktig och rent av komisk.

Jag vet inte hur länge tekniken funnits, men jag minns den tydligt från diverse politiska debatter, även i vår skolas aula under gymnasietiden. Problemet med metoden är dock att beteendet ger ett oerhört arrogant intryck. Bara de närmaste sympatisörerna kan uppskatta ett dylikt förlöjligande. Åhörare med mera distans till debattörerna och ämnet torde tappa all respekt för en person som beter sig på det viset. Det slår tillbaka på en själv.

I sammanhanget kom jag också att tänka på självapplåden – när man alltså applåderar sig själv – eller vad det nu är man gör. Jag minns runt 1966-67 när familjen var samlad runt TV:n och vi kanske såg Mao Zedong eller någon sovjetisk potentat som efter ett tal inte bara tog emot applåder från åhörarna – de applåderade själva!

Idag reagerar nog ingen inför detta, men då var det väldigt underligt. Eget beröm luktar illa, hade man fått lära sig, och att på detta vis applådera själv åt något man just sagt eller gjort verkade ju vara höjden av inbilskhet.

När jag sedan ett par år senare själv kom med i vänstern, fick jag höra att Mao och de andra inte alls applåderade sig själva – utan idéerna. Mao applåderade sålunda marxismen-leninismen.

Att denna sedvänja spred sig utanför extremvänsterns led var aningen förvånande. Jag tror att det var någon gång under tidigt 1980-tal som jag första gången såg en och annan artist eller musiker som applåderade sig själv på det här sättet – och det var inte alltid proggare utan vilka musiker som helst. Särskilt överraskande var det att se KD-ledaren Alf Svensson applådera sig själv i TV – jag tror det var i ett avsnitt av programserien ”Snacka om nyheter” – någon gång runt 1987 eller 1988. Hade självapplåderandet alltså plötsligt ändrat betydelse – en gång till? Betydde det nu helt enkelt att man tackade publiken tillbaka – ”tack själva!”. Jag kan inte förstå det på något annat rimligt sätt än att det är så det fungerar – än idag.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: