Prag 1968 och den svenska hemligstämpeln

Sedan ett par månader finns åter skriften ”Hemlig(s)tämpeln – Sven Wedén och det hemliga brevet”, skriven av Hans Lindblad 1998, tillgänglig på webben, på Ohlininstitutets webbsida (direktlänk till pdf-filen här).

Det handlar om en politisk skandal från 1960-talet, som även ibland kallas Wedénaffären. Det handlar om inrikes utrikespolitik, om hur hemligstämpeln utnyttjades i en svensk valrörelse.

Den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien inleddes den 21 augusti 1968. Den s.k. Pragvåren, dvs den liberalare politik, ”socialism med mänskligt ansikte”, som förts av Alexander Dubceks regering, fick med invasionen ett abrupt slut.

1968 var det valår i Sverige, och under sommaren hade Sovjetunionens regeringschef Alexej Kosygin besökt Sverige. Kosygin och statsminister Erlander gjorde den 13 juli ett gemensamt uttalande där man underströk vikten av att ”utveckla samarbetet mellan alla europeiska stater på grundval av jämlikhet, icke-inblandning i inre angelägenheter, respekt för den statliga suveräniteten och territoriella integriteten samt på grundval av övriga principer i FN:s stadga”.

Under veckorna som följde blev Sovjetunionens attityd mot Dubcekregimen allt hårdare, och dåvarande svenske folkpartiledaren Sven Wedén, som såg orosmolnen hopa sig, ansåg att Sverige borde göra ett uttalande ”till stöd för det tjeckoslovakiska folkets självbestämmanderätt. En fortsättning på hittillsvarande tystnad från regeringens sida kan leda till missförståndet att den svenska neutralitetspolitikens innebörd förändrats.”

Detta gav dock upphov till ett ramaskri. ”Wedén har ‘som alltid’ talat på fel sätt, på fel tidpunkt och på fel plats”, sade Tage Erlander. Den 8 augusti sade Erlander enligt referat i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: ”Man måste häpna över att man i Sverige liksom Goldwater i USA fortsätter kampanjen trots avspänningen som nu inträtt i Tjeckoslovakien.” Enligt Svenska Dagbladet sade Erlander också: ”Den bästa tjänst vi kan göra Tjeckoslovakien är att tiga. Nu verkar det som om Tjeckoslovakiens folk kan andas ut.” (Citerat efter Lindblad.)

Den svenska regeringen valde alltså att anlägga en närmast rörande tilltro till Sovjetunionens hederlighet, alltmedan Warszawapaktens trupper formerades vid Tjeckoslovakiens gräns. Fyra dygn innan invasionen startade sade Olof Palme apropå Sven Wedéns krav om att tydligt ta avstånd från vad som höll på att ske: ”det är bara på den yttersta högerkanten man inte tyckte att vi skulle tiga för det tjeckiska folkets skull”.

För att styrka hur fel det skulle vara att göra ett uttalande hänvisade utrikesminister Torsten Nilsson nu till ett brev, ”en ytterst hemlig rapport”, som visade att det tjeckiska folket inte önskade några sympatiyttringar utifrån. Oppositionen ville förstås gärna veta vad som stod i denna rapport, men den ålades strikt hemligstämpel. Hans Lindblad beskriver det hela så här:

Aldrig förr eller senare har ett enda dokument på liknande sätt kommit att spela en huvudroll i en svensk valrörelse. Dokumentet fördes in i debatten av regeringschefen och hans utrikesminister i syfte att inför väljarna utmåla oppositionsledaren som äventyrspolitiker och utrikespolitiskt oansvarig.

Paradoxen ligger i att det dokument som framställdes så avgörande samtidigt genom hemligstämpel undandrogs väljarnas bedömning i sak.

Det hela var så uppskruvat och dramatiserat att många väljare lätt kunde få intrycket att regeringen med stöd av mycket handfasta men hemligstämplade argument från andra länder nu ingripit mot Wedén, vars förslag tydligen varit så allvarliga att de mer eller mindre hotat världsfreden.

Erlander lyckades. Den uppjagade stämningen bidrog till hans största valframgång, en stark uppgång i förhållande till det för partiet svåra bakslaget i kommunalvalen två år tidigare.

Inte förrän 1994 togs hemligstämpeln bort – men såvitt jag förstår bara för den enda mening bråket gällde:

Tjeckerna hade, i lika hög grad som de uppskattat det jugoslaviska och rumänska i olika former och sammanhang omfattade stödet, varit tacksamma över att västvärlden avstått från uttalanden, som kunde gett om än aldrig så litet och klent motiverat berättigande för ingripanden av allvarligaste slag.

Rapporten omfattade totalt sju sidor och var skriven av den svenska ambassadören i Belgrad, Agda Rössel. Att denna mening knappast skulle ha utlöst det tredje världskriget står nog klart, men man undrar ju ändå vad som står i den övriga rapporten. Står där något som ställer den citerade meningen i ett annat ljus?

Hans Lindblad jämför i sin skrift den här historien med andra affärer, som Hjalmarsonaffären och Geijeraffären. Sådant skulle knappast kunna hända idag, menar han, och tänker troligen på dagens grävande journalistik och den för makthavare allmänt mera svårhanterliga mediesituationen. Men man kan ju t.ex. fråga sig vad som döljer sig på de s.k. Tsunamibanden, som ju ännu är hemliga. Här har dessutom två regeringar av skiftande partifärg sett det nödvändigt att vidmakthålla hemligstämpeln.

Pingad på Intressant.