• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Antonio das Mortes: Mördare eller befriare?

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Den 1/10 var min understreckare om den brasilianska filmen ”Antonio das Mortes” från 1969 införd i SvD under rubriken ”Mytomspunnen rebellfilm har återuppstått”. Den återges här i en aningen utförligare version, med några bilder, och dessutom bifogas i slutet en källförteckning. Fotnotssiffor i texten visar i vilken källa uppgiften i fråga finns. I flera fall har källorna dock mera utgjort allmän bakgrundsläsning. I dessa fall finns inte källans nummer som en motsvarande notsiffra i artikeltexten.

 

Mytomspunnen rebellfilm har återuppstått

Märkliga legender berättas i Brasilien om en sorts rebeller från 1900-talets början som kallades cangaçeiros. De var snarast banditer, knutna till en klanstruktur och anlitades för att utkämpa strider för familjeäran. De klädde sig mycket speciellt i läderhattar med uppvikt brätte, panndiadem med silvermynt, patronbälten m.m. Så småningom blev dessa cangaçeiros mera en sorts revolutionärer, som riktade sin vrede mot de brasilianska godsägarna och påstås ha slagits för de egendomslösa bönderna. Canga lär vara ett ord som betyder ‘ok’, ‘förtryck’; kanske syftar det på att rebellerna ofta bar sina gevär som ett ok över axlarna. [3]

En mytomspunnen cangaçeiro var Lampião, vars riktiga namn var Virgulino Ferreira da Silva. Lampião betyder lyktan, och det namnet lär han ha fått eftersom mynningsflammorna från hans ombyggda gevär lyste upp nejden när det blev skottlossning. Lampião utvecklade också den speciella dräkten som cangaçeiros hade. Lampião och hans våldsamma band blev föremål för många folkliga myter och han sågs ibland som en sorts Robin Hood-figur. I juli 1938 mejades han och hans band ned med maskingevär av polisen.

På 1960-talet vävdes de här legenderna in i ett par märkliga filmer som gjordes av den brasilianske regissören Glauber Rocha. 1964 kom ”Svart Gud, Vit Djävul”, och 1969 häpnade festivalpubliken i Cannes över en film som hette ”Antonio das Mortes”. (Rocha fick för den priset som bästa regissör.)

Båda dessa filmer finns nu på DVD (engelsktextade), vilket är värt att uppmärksamma; särskilt när det gäller ”Antonio das Mortes”, som är den mest visuellt anslående av de två, och kanske den mest lättillgängliga. Filmen har mig veterligt inte visats i Sverige sedan 1980-talet och den har inte funnits på videoband. Överföringen till DVD innebar ett mycket mödosamt filmantikvariskt arbete. Inget negativoriginal fanns kvar, så man har fått pussla ihop bilder och ljud separat från de bästa kopiorna. Åtta månader tog arbetet. (En trailer för filmen finns på YouTube.) Läs mer

Annonser

”Erotikon” och tidens tempo

Tora Teje i ”Erotikon” (1920).

Numera får man tack och lov ofta se gamla stumfilmer visade med rätt bildfrekvens. För 20–30 år sedan visades det mesta – vare sig det var komedi eller tragedi – med alldeles för hög hastighet, så att alla agerande struttade omkring på duken i nervöst tempo. Sådant som kanske en gång filmats med cirka 16 bilder/s visades med 24 bilder/s.

När hastigheten nu är mera normal är det påfallande hur pass realistiska filmerna ofta visar sig vara. Är det dessutom gjort av en skicklig regissör som i fallet med Mauritz Stillers ”Erotikon” från 1920, som SvT visade i måndags eftermiddag, så framstår plötsligt nyanser som man nästan inte trodde fanns i äldre tiders filmskapande. Läs mer

Materiellt och immateriellt ägande är lika konstlade

Den tämligen meningslösa debatten om huruvida upphovsrätten är en äganderätt eller inte har varit igång igen (Mårten Schultz i SvD, Bengt Göransson på ledarbloggen, Stig Strömholm på ledarbloggen, Schultz på ledarbloggen, Schultz på sin egen blogg.)

Många debattörer, inte minst på piratsidan, brukar hävda att upphovsrätten är konstlad – underförstått därför mindre giltig. Även i Schultz’ skriverier förefaller det som om han menar att den är artificiell, medan materiell äganderätt är mera naturlig: ”Äganderätten hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna, som yttrandefriheten.” Henrik Alexandersson skriver på sin blogg: ”Upphovsrätten är inte en en fundamental rättighet, som till exempel äganderätten. Upphovsrätten är en konstruktion, med vissa syften.”

Men ingen av dessa rättigheter är av naturen given. All äganderätt är egentligen lika konstlad (även den materiella). Det handlar ju hela tiden om överväganden som lagstiftare gör om vad som bör vara möjligt i ett visst samhälle när det handlar om t.ex. förvärv, överlåtelser, förfoganden, transaktioner, ansvar m.m. Läs mer

The miraculous Martin Ljung!

EP-skivan ”Skojten” från 1960.

Så är även Martin Ljung borta. Det känns sorgligt. Ofta kunde man här i Stockholm se honom i trakten av Östermalmstorg – i Hallen eller på Systemet på Nybrogatan. Han spred alltid en atmosfär av vänlighet omkring sig, och man tänkte på alla roliga gubbar han gestaltat genom åren. Han – och vi – hade ändå turen att han fick ett långt liv.

Något jag tycker slår en när man tänker på Knäppuppgängets kärntrupp – Povel, Martin, Brita och Gunwer – är deras högst personliga röster. Det gäller för övrigt även Hasse & Tage – man hör på en sekund vem det är som är i farten.

Martin Ljungs intonation och diktion var rena rama varumärket, som man säger idag. Växlingen mellan registren, från falsett till bas; betoningar, pauseringar, en timing som perfekt förde fram texterna, som ju ofta utnyttjade fördröjningar, oväntade kontraster och tvärvändningar som verkningsmedel. Texterna var ofta skrivna för just honom, och passformen var formidabel i nummer som ”Ester”, ”Skojten”, ”Fingal Olsson” osv. Läs mer

Smittad av sitt eget leende

Ett leende smittar, meddelar en artikel på SvD:s Idagsida, apropå en ny avhandling av Per Andréasson.

Det intressanta med den är kanske inte främst att ett leende smittar andra människor – det vet ju de flesta, även om det förstås kan vara värdefullt att inom psykologin förstå hur detta sker. Det mest slående tyckte jag var att här fanns en tanke jag själv haft i decennier: att om man tvingar sig till ett visst ansiktsuttryck, så kan man åtminstone för några sekunder uppleva en viss känsla. Jag nämnde det helt kort i min hypertextroman från 1992:

Han gick ut i badrummet och såg sig i spegeln. Ögonen var trötta och mungiporna strama. Han försökte le. Det blev en ansträngd grimas, men ändå infann sig en konstlad och kortlivad känsla av glädje. Anlade han däremot en karikerat sorgsen min, var inte heller tårarna långt borta. (Det verkade som om ansiktsmusklerna signalerade sina lägen till psyket, som genast inregistrerade ett flyktigt anslaget grundackord från den sinnesstämning som normalt brukade föranleda just detta uttryck.)

Den här effekten är (enligt min egen erfarenhet i alla fall) mycket kortvarig, och jag tror knappast att det är något som gör att man kan ”skratta sig lycklig”, som sådana där självhjälpsböcker brukar hävda. Läs mer