• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Smittad av sitt eget leende

Ett leende smittar, meddelar en artikel på SvD:s Idagsida, apropå en ny avhandling av Per Andréasson.

Det intressanta med den är kanske inte främst att ett leende smittar andra människor – det vet ju de flesta, även om det förstås kan vara värdefullt att inom psykologin förstå hur detta sker. Det mest slående tyckte jag var att här fanns en tanke jag själv haft i decennier: att om man tvingar sig till ett visst ansiktsuttryck, så kan man åtminstone för några sekunder uppleva en viss känsla. Jag nämnde det helt kort i min hypertextroman från 1992:

Han gick ut i badrummet och såg sig i spegeln. Ögonen var trötta och mungiporna strama. Han försökte le. Det blev en ansträngd grimas, men ändå infann sig en konstlad och kortlivad känsla av glädje. Anlade han däremot en karikerat sorgsen min, var inte heller tårarna långt borta. (Det verkade som om ansiktsmusklerna signalerade sina lägen till psyket, som genast inregistrerade ett flyktigt anslaget grundackord från den sinnesstämning som normalt brukade föranleda just detta uttryck.)

Den här effekten är (enligt min egen erfarenhet i alla fall) mycket kortvarig, och jag tror knappast att det är något som gör att man kan ”skratta sig lycklig”, som sådana där självhjälpsböcker brukar hävda.

Per Andréassons avhandling, som lagts fram vid Psykologiska institutionen vid Uppsala universitet, heter ”Emotional Empathy, Facial Reactions, and Facial Feedback” och finns fritt tillgänglig som PDF. Andréasson skriver (s. 13) att den här s.k. feedback-teorin finns i tre varianter:

There are several versions of the facial feedback hypothesis. The necessity hypothesis claims that facial feedback is required for emotional experience. Keillor, Barrett, Crucian, Kortenkamp, and Heilman (2002) more or less ruled out this hypothesis when they investigated a patient suffering from bilateral facial paralysis. The patient reported normal emotional
reactions when shown emotionally evocative slides, despite being unable to react with the facial muscles and consequently not obtaining any facial feedback. According to the sufficient hypothesis, emotional facial expressions can initiate emotional experience without any external emotional stimuli, and a review (Adelmann and Zajonc, 1989) found some support for the hypothesis. Finally, the modulation hypothesis suggests that emotional facial expressions can modulate an ongoing emotional experience.

Det jag syftade på var tydligen vad som kallas sufficient hypothesis. Andréasson uppehåller sig i sin avhandling mest vid modulationsteorin, alltså den som hävdar att ansiktsuttryck förstärker eller förändrar en redan upplevd känsla.

Detta att man både smittar sig själv och andra med leenden och andra uttryck borde innebära att skådespelare (och alla som vill luras) använder sig av detta fenomen, dels för att förbättra den egna inlevelsen, dels för att generera en liknande upplevelse/inlevelse hos publiken. När vi ser en film där en av huvudpersonerna blir bekymrad, anlägger vi antagligen som betraktare en lätt bekymrad min själva och erfar åtminstone lite av den känslan, precis som vi kan röras till tårar av att någon ser mycket ledsen ut på filmen. Kontexten spelar troligen den primära rollen, men de här muskulära överföringarna som pågår mellan scen och salong, mellan skärm och soffa, förstärker troligen effekten.

Man kan förstås invända att det här är ett oerhört krångligt sätt att säga att någon är en bra skådespelare. Å andra sidan är det intressant att ana mekanismerna bakom ett sådant mera trivialt konstaterande. Det är ju skönt också att veta att man inte nödvändigtvis behöver vara narcissist för att smittas av sitt eget leende.

Tillägg i juni 2015: Jag råkade på en bok från 1922 av C.B. Burr, ”Practical Psychology”, ett gammalt standardverk inom psykologin tydligen, och där hittade jag följande (sid 34):

The relation of emotion in the abstract to muscular expression is profitable for study, not only because of its psychological interest, but because of its practical bearing upon human conduct. Clench the fist and shut the teeth firmly and there immediately arises in consciousness a sense of resentment, of pugnacity. Draw down the corners of the mouth and the emotional tone takes on a shade of depression. Elevate them and a pleasurable sensation follows. This has an important relation to mental development. To cultivate the muscular play that accompanies pleasurable states must inevitably affect the disposition of the individual in a favorable manner.

Detta var ur femte upplagan av Burrs bok; den första kom 1898. Jag har inte haft möjlighet att kolla om den här passagen fanns där också. Kanske är det här en mycket gammal insikt. Kanske finns det rent av någon gammal grek som skrivit om det. Jag återkommer om jag hittar äldre belägg.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: