(I förrgår, den 30/6, hade jag nedanstående artikel införd på SvD:s kultursida.)
Google News, söktjänsten på webben för tidningsartiklar, har diskuterats ungefär lika hett som Googles inscanningsprojekt för böcker. Nu senast var det DN:s Peter Wolodarski som i radions Medierna hävdade att Google News parasiterar på tidningarna.
För tolv år sedan var det bråk om webbtjänsten Total News som sålde annonser och publicerade hela artiklar genom länkning från andra källor inom en ram på deras egen webbplats. Det kunde alltså se ut som om de inlänkade artiklarna var Total News’ eget material, vilket helt klart stred mot upphovsrätten.
När det gäller Google News tycker jag det är stor skillnad. Man publicerar ju inga hela artiklar. Precis som när det gäller andra Googlesökningar får man se en rubrik och några rader ur texten för att kunna sluta sig till sökträffens sammanhang. Möjligen skulle användandet av s.k. thumbnails, alltså bilder i frimärksformat, kunna vara diskutabelt.
För mig som forskar i upphovsrättens historia förefaller det nog också som om Google News är en direkt avläggare till den s.k. pressens lånerätt som har funnits i flera hundra år.
Den allra första svenska upphovsrättslagen hade inga bestämmelser om detta men lagen från 1876 fastslog att ”uppsatser, hemtade ur dagblad, anses icke såsom eftertryckta, då de i andra dagblad införas”. Här var man alltså så frikostig att man t.o.m. kunde publicera hela artiklar från andra tidningar. Även internationellt har detta varit praxis. I Italien och Österrike utsträcktes denna rätt så småningom till att gälla även radion.
Den svenska Auktorrättskommitten skrev i sitt lagförslag (SOU 1956:25) som utgjorde underlag för vår nuvarande upphovsrättslag från 1960:
Hänsyn till pressens behov ha sedan länge ansetts påkalla vissa inskränkningar i författarrätten. En av pressens viktigaste uppgifter är att lämna orientering i politiska och andra dagsfrågor. Allmänhetens intresse av offentlig debatt på detta område föranleder, att pressen bör äga fri tillgång att återgiva vad som i dylika frågor anföres i andra tidningar och tidskrifter. Ur författarnas synpunkt kan en fri lånerätt pressorgan emellan icke heller anses utgöra en otillbörlig inskränkning i författarrätten; i allmänhet torde den som i en tidning publicerat ett inlägg i det offentliga meningsutbytet gärna se, att hans synpunkter genom att återgivas även i andra tidningar erhålla så stor spridning som möjligt. (s. 205)
Man kan fundera över varför de tidningar som idag protesterar alls finns på nätet om de inte vill att läsarna ska hitta fram till artiklarna.
Fr.o.m. 1930-talet började pressens lånerätt alltmer att villkoras. Den fanns ännu med i svenska upphovsrättslagens 15 § ända till 1993:
15 §. I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, så framt ej förbud mot eftertryck är utsatt.
Numera gör man ju helst en rewrite och hänvisar till vilken tidning som är källan. Detta var alltså inte nödvändigt tidigare.
Faktum är att den här traditionen kan spåras ända tillbaka till 1600-talet, då bl.a. postmästare hade skyldighet att utge tidningar. 1643 ålades t.ex. Johan Beyer ”att hvar vecka låta formera och trycka korta extracter, att sedan utspridas kring hela landet af allt det, hvarom han från sina correspondenter får underrättelse eller honom ur Cancelliet varder communiceradt och tjenar till att komma till andras vetenskap”. (Ur Rydin, ”Om yttrandefrihet och tryckfrihet”, 1859.)
Nog låter det väl som om postmästarna på 1600-talet gjorde nyhetsöversikter åt allmänheten på ungefär det sätt som Google News fungerar idag?
Filed under: Upphovsrätt | Tagged: auktorrättskommittén, pressens lånerätt |
Slowfox 