Vår nya hyperoffentlighet

Jag läste med intresse Nicklas Lundblads artikel i SvD, ”Fildelning har skapat en ny offentlighet”, och skrev ett svar, som SvD dock inte ville ha. Därför publicerar jag det här i stället:

Nicklas Lundblad hann knappt skriva (SvD 9/3) att de som tillhandahåller datornätverk inte ska göras ansvariga för innehållet i dem, så som upphovrättsindustrin kräver, förrän tjänsteleverantören Bahnhof drabbades av ett tillslag med beslagtagna servrar. Det är en extrem åtgärd som för den kunnige i mediehistoria för tankarna till Paris 1777 då en lag tillkom som gav varje innehavare av tryckarprivilegium rätt att hämta första bästa poliskommissarie och inspektera bokhandlar eller tryckerier, där han misstänkte att pirattryck kunde finnas – och även beslagta ”kontrafaktiska exemplar”.

Den missförstådda tröttheten

Apropå en debattartikel i Aftonbladet av en fibromyalgipatient skriver Maria Abrahamsson på SvD:s ledarsida den 7/3 (tycks inte finnas på webben) att hon inte förstår varför denna patient känner sig kränkt och ”frivilligt buntar ihop sig med Sveriges alla felaktigt sjukskrivna och svartjobbande bidragsfuskare”.

Men jag tror vi är rätt många kroniskt sjuka i t.ex fibromyalgi (som jag själv lider av sedan 12 år) eller kroniskt trötthetssyndrom som känner oss hopbuntade och misstänkliggjorda just därför att så många personer i medierna just buntar ihop oss med fuskarna.

Maria Abrahamsson skrev själv häromdagen att ”gruppen sjukskrivna på grund av trötthet” var de som hade störst anledning att skärpa sig. Ordet trötthet används ofta utan att definieras. Det är allvarligt, eftersom man måste skilja på följande:

Tillfällig trötthet kan man drabbas av efter en dålig natt. Den går oftast fort över och kan knappast kallas sjukdom. Kronisk trötthet däremot kan pågå i månader eller år och är ett symtom som kan förekomma vid t.ex. cancer, infektioner, blodbrist, hjärtfel, diabetes, sköldkörtelfel etc.

SCUM och det rumsrena manshatet

Jag har länge tänkt skriva något om den besynnerliga – och aningslösa – hyllningskör av Valerie Solanas som hörts de senaste åren. När jag första gången 1969 läste några delöversättningar av hennes SCUM-manifest i Ord & Bild (nr 2/1969, översatt av Lars Bäckström) hade jag väl aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att debattörer på fullt allvar drygt 30 år senare skulle framhålla detta manifest, som bl.a. förordar massmord på män, som en framkomlig väg för feminismen.

Häromdagen skrev Eva Moberg en debattartikel i SvD om detta. Hon är en av få som gått emot den entusiastiska våg av genderistisk blodtörst som startade med utgåvan av SCUM-manifestet på förlaget Modernista 2003, med ett hänfört förord av Sara Stridsberg, som ju senare också skrev en roman om Solanas. Strax startades också en svensk avläggare till SCUM, kallat SKAM (Skär kuken av männen).

Solanas var, som de flesta begriper, en djupt störd person. För inte är det väl en framstående ”feministisk teoretiker” (förlagstexten hos Modernista) som skriver saker i den här stilen:

”SCUM will kill all men who are not in the Men’s Auxiliary of SCUM. Men in the Men’s Auxiliary are those men who are working diligently to eliminate themselves, men who, regardless of their motives, do good, men who are playing pall with SCUM. A few examples of the men in the Men’s Auxiliary are: men who kill men; biological scientists who are working on constructive programs, as opposed to biological warfare; journalists, writers, editors, publishers and producers who disseminate and promote ideas that will lead to the achievement of SCUM’s goals; faggots who, by their shimmering, flaming example, encourage other men to de-man themselves and thereby make themselves relatively inoffensive; men who consistently give things away — money, things, services; men who tell it like it is (so far not one ever has), who put women straight, who reveal the truth about themselves, who give the mindless male females correct sentences to parrot, who tell them a woman’s primary goal in life should be to squash the male sex (to aid men in this endeavor SCUM will conduct Turd Sessions, at which every male present will give a speech beginning with the sentence: `I am a turd, a lowly abject turd’, then proceed to list all the ways in which he is.”

”Simultaneously with the fucking-up, looting, couple-busting, destroying and killing, SCUM will recruit. SCUM, then, will consist of recruiters; the elite corps – the hard core activists (the fuck-ups, looters and destroyers) and the elite of the elite – the killers.”

”Both destruction and killing will be selective and discriminate. SCUM is against half-crazed, indiscriminate riots, with no clear objective in mind, and in which many of your own kind are picked off. SCUM will never instigate, encourage or participate in riots of any kind or other form of indiscriminate destruction. SCUM will coolly, furtively, stalk its prey and quietly move in for the kill.”

”SCUM will keep on destroying, looting, fucking-up and killing until the money-work system no longer exists and automation is completely instituted or until enough women co-operate with SCUM to make violence unnecessary to achieve these goals, that is, until enough women either unwork or quit work, start looting, leave men and refuse to obey all laws inappropriate to a truly civilized society.”

Man kan ju fundera över hur reaktionen i olika medier hade blivit om någon startat ”Society for Cutting up Women”, där man förordade att kvinnor skulle jagas, terroriseras och mördas. Ovanstående typ av citat var inget som framhölls i radio och tidningar 2003. Istället skrev man om Solanas som en feministisk teoretiker och en som gick emot ”mäns våld mot kvinnor”. Att Solanas själv var så till den milda grad våldsbenägen som framgår av citaten ovan var något man uppenbarligen inte ville låtsas om. I Solanas praktik ingick ett mordförsök på Andy Warhol. Även detta lyckades man i pressen mest se som ett lite lustigt kuriosum.

Solanas sköt fem skott mot Warhol och en besökande gallerist från England. Warhol skadades i magen, levern, mjälten, lungorna och matstrupen och hade men av detta resten av sitt liv och tvingades bära en speciell korsett. Även galleristen Mario Amay, som var hos Warhol på besök, fick lindrigare sår av skotten.

Jag skrev om detta till flera redaktioner för två år sedan, när det var som mest aktuellt. Jag skrev till Louise Epstein som behandlat saken i radio, till Annika Persson och Lars Linder på DN, till Rickie Neuman på SvD m.fl. I de flesta fallen fick jag inget svar alls, men de som svarade tycktes anse att det inte var så mycket att bli upprörd över. Man tycktes ofta anse att Solanas text var utslag av någon sorts skämtlynne. Lars Linder skrev i e-post till mig 16/10 2003:

Det är klart att man kan ifrågasätta henne och det smakfulla (alternativt våldsdyrkande) i det hon säger, men risken är överhängande att man skjuter sig i foten eftersom det samtidigt är uppenbart att både den text du citerar och hennes framträdanden i stort väldigt mycket utgår från ett fräsande humör och en formuleringsglädje som lämnar all verkligt fascistoid propaganda långt bakom sig. Det är faktiskt ganska kul – också…

Humorn och det fräsande humöret togs upp av flera skribenter. Aase Berg skrev i BLM: ”Det är inte ofta man blir så lycklig av besinningslöst våld som när man läser Valerie Solanas SCUM Manifest.” Och Nina Lekander skrev i Expressen: ”Äntligen en skitförbannad kvinna som tillåter sig vara det, som uppfinner en så rolig grotesk sammanställning som Society for cutting up men och sedan agerar ut det som är så gräsligt förbjudet i Skandinavien: Manshat.” (Jag har inte läst BLM och Expressen men antar att citaten är autentiska, eftersom de finns på förlaget Modernistas egen sida som PR för boken.) Maria-Pia Boëthius skriver i sin hyllning i ETC (9/7 2004) att det som är så bra med Solanas pamflett är att hon inte angriper patriarkatet utan männen själva. På så vis kommer ingen undan.

Det finns inget i pamfletten som antyder att det skulle röra sig om satir eller humor. Om man nu inte hemfaller åt någon form av lyteskomisk tolkning av en störd persons intellektuella prestationer – men det vore väl att göra saken en björntjänst? Även om den nu till äventyrs skulle vara någon sorts satir, så skulle det inte behöva betyda att den inte ska tas på allvar. Det var ett vanligt grepp på 60-talet och är det än i dag att skriva om t.ex. tillverkningen av molotovcocktails och dylikt som om det är på skoj, medan det innehåller direkt användbara råd om hur man gör sådana, se till exempel Abbie Hoffmans kända ”Steal this book”. Knepet användes för ett par år sedan också i Sverige, när några anarkistiskt inriktade ungdomar skrev en text med titeln ”Gör din egen kravall” och försvarade sig mot anklagelserna om uppvigling genom att hävda att det var hållet i lättsam ton och således ett ”skämt”.

Valerie Solanas var en sjuk människa. Att det finns intellektuella i Sverige som idag tar upp hennes idéer och på allvar lanserar dem som feministisk teori är mycket illavarslande. Inte bara för fallet i sig, utan för den debattmentalitet som kanske snart torgför även andra hatskrifter som rumsrena och intellektuellt välgenomrunna teoribyggen.

PS nov/dec 2011: Solanas har återigen dykt upp i debatten, nu genom att Turteatern sätter upp en pjäs som bygger på SCUM-manifestet. Men denna gång har det i alla fall blivit viss debatt, vilket är ett sundhetstecken – så länge man reagerar med argument förstås, inte hot. SvD och DN skriver om saken och Skånskan påpekar att ”Alla kvinnor är inte talibaner”. Man får givetvis säga sådant som Solanas säger i ett samhälle där yttrandefrihet råder. Men för att samhället inte ska vittra ned till ett konsensusstyrt självcensursamhälle som bara på ytan är demokratiskt, krävs förstås också att de som inte håller med opponerar sig. (Annorlunda vore förstås yttrandefrihetens tillämpning i detta fall om män skulle definieras som en folkgrupp i lagen; då vore Solanastexterna troligtvis ett solklart fall av hets mot folkgrupp.) — Den 1 december (2/12 i pappersupplagan) publicerar så SvD en kolumn av Anna Laestadius Larsson, som sett pjäsversionen av Solanas manifest – och hon är väldigt förtjust. Hon försöker ge intryck av att manifestet är ”ett slags punkigt intellektuell uppgörelse med det västerländska kulturarv som format vår bild av män och kvinnor”. Inte ett ord om att manifestet förordar systematiska mord på män.

PS 17/2 2013: Att detta fenomen, som ibland kallas misandri, inte är något nytt visar Håkan Lindgren i en understreckare i dagens SvD, ”Så blev mannen det otäcka könet”. I sammanhanget bör även nämnas Charlotte Perkins Gilmans roman Herland från 1915, som handlar om ett samhälle som består enbart av kvinnor.

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Pingad på Intressant.
Till bloggens förstasida.