Krumbukterna kring skolpolitiken fortsätter

För drygt ett år sedan, när den förra OECD-rapporten om den svenska skolan kom, då var det Ibrahim Baylan som efter bästa förmåga missförstod Andreas Schleicher från OECD. Häromdagen, när den nya utredningen lades fram, var det Anna Ekström från Skolverket som försökte låtsas som om hon gillade utredningen samtidigt som hon tog avstånd från den.

Visst kan det vara bra med mindre klasser, särskilt i de lägre årskurserna, sa Schleicher förra gången, men han underströk att skattepengar gör mest nytta om de satsas på lärarkompetens snarare än på mindre klasstorlek.

-Mindre klasser alltså, sa Baylan.

Högre lärarkompetens, sa Schleicher ännu en gång häromdagen.

-Mindre klasser alltså, sa Ekström.

Vid pressträffen tackade Ekström Schleicher för ”a very interesting report, it will provide us with a good example of a good set of … to start with the analyses but above all the recommendations”. Men i nästa andetag säger hon att ”if this was an academic seminar, I could spend hours on arguing on specific points in the analysis”. Men det gör hon alltså inte. Hon försöker sitta på två stolar samtidigt.

I SvT:s Aktuellt den 4/5 säger Anna Ekström att ”vi måste verkligen fokusera på kvalitén i undervisningen, mötet mellan lärare och elever”. Har inte det varit självklart, undrar Aktuellts Anders Holmberg, och det är naturligtvis vad de flesta tittare också undrar.

PISA-resultaten är inte så mycket att bry sig om, menar Ekström: ”Om vi höjer PISA-resultaten så är det ett bevis, av kanske många, för att vi lyckats höja elevernas kunskaper. För det viktiga, det är faktiskt att eleverna i svensk skola lär sig mycket och utvecklas till ansvarskännande samhällsmedborgare, gör de det då kommer vi på köpet av få fina PISA-resultat, men PISA ska inte vara facit på svensk skola.”

NO-läraren Christer Ekdahl kommer också till tals i samma Aktuelltsändning, och han säger att ”kunskapskompetensen hos unga lärare är lägre än den var för 30-40 år sedan, tyvärr. Man ska kunna mer än de elever man ska undervisa”. Ja det är väl en självklarhet, säger Anders Holmberg. ”Det är det, men det är inte alla gånger det är så”, säger Christer Ekdahl och fortsätter: ”Jag har haft lärarkandidater som inte kunnat mer än mina elever i årskurs nio i vissa ämnen, och då ska de ut och undervisa några veckor senare.”

I radions Studio ett den 4/5 säger Andreas Schleicher från OECD att om man frågar svenska elever hur de ska bli bra i matte t.ex., så menar de att de måste vara genier och ha talang, annars är det ingen idé, medan elever i t.ex. Kina eller Finland betonar att om de arbetar hårt så kommer de att nå framgång. Schleicher menar att eleverna inte sitter som konsumenter i klassrummet utan som aktörer med eget ansvar för att lära sig.

Skolan och valretoriken

Skolan blir en viktig, kanske avgörande valfråga, tror många. Och nog tycks det ha hettat till de senaste veckorna.

Häromdagen gick en av medlemmarna i Kommunaliseringsutredningens referensgrupp, Per-Arne Andersson, vid Sveriges Kommuner och Landsting, i en SvD-artikel ut och tog avstånd från utredningen redan innan den lagts fram. Han menade att Leif Lewins utredning var fixerad vid en enda orsak till skolans försämring, kommunaliseringen.

Samma dag som utredningen lades fram (10/2) var Lärarförbundets Eva-Lis Sirén inte sen att hävda att det fria skolvalet, nedskärningar m.m. inte togs upp. Men det fria skolvalet nämns på 14 sidor i utredningen, nedskärningar på fem. Läs själv i ”Staten får inte abdikera”, SOU 2014:5. Utredningen ger för övrigt den borgerliga regeringen 1991-94 skulden för att ha gjort ont värre. I utredningens sammanfattning står:

Kommunaliseringen genomfördes 1991 under förutsättningen att staten skulle garantera den nationella likvärdigheten i skolan […] Flera av dessa statliga styrinstrument avskaffades dock eller förändrades i grunden under en borgerlig regering kort efter det att kommunerna övertagit det samlade verksamhetsansvaret för skolan. (Sid. 17-18.)

Per-Arne Andersson hävdade att utredningen ignorerar ”det faktum att skolans ambitionsnivå markant höjdes parallellt med decentraliseringen”, men det stämmer inte heller:

Kraven på den kommunala skolan är därmed högre än motsvarande krav då skolan var statlig. (Sid 21.)

Och valfrihetsreformen hade sin del i problematiken:

Staten har med andra ord ansvaret för att genom valfrihetsreformerna ha försvårat kommunernas likvärdighetsuppdrag. (Sid. 25.)

Jag har skrivit tidigare på bloggen om kommunaliseringen. Skolan har egentligen i decennier varit både kommunal och statlig, men tyngdpunkten har fördelats olika under årens lopp. Problemet sedan 1991 tycks främst vara att kommunerna ofta väljer att lägga ekonomiska medel på annat än skolan, vilket påvisades i en artikel av Maciej Zaremba 2011: ”Mellan 1991 och 1995 fick Sveriges skolor 850 miljoner kronor i hyreshöjning. Samtidigt sjönk anslagen till undervisningen med fem gånger så mycket (fyra miljarder).” (DN 3/4 2011)

Även i den artikel på DN Debatt som Leif Lewin skrev den 10/2, och som fanns tillgänglig åtminstone sex timmar innan utredningen lades fram, framgick att mycket av kritiken mot den inte stämde. Under dagens lopp, ändrades tonläget en aning hos kritikerna från l’ancien régime. Det var nu ganska tydligt att Lewin inte skyllt all olycka på kommunaliseringen, och han hade visst inte föreslagit att ett förstatligande skulle lösa alla problem. Han hade över huvud taget inte föreslagit något återförstatligande – och det ingick heller inte i utredningsuppdraget.

Även i Shangai (som ligger i andra änden av PISA-undersökningens resultattabell, nämligen i topp) uppmärksammades den svenska utredningen med en artikel i Shanghai Daily.

Igår, den 18/2, hade regeringen bjudit in Andreas Schleicher från OECD (se SvD, DN, DN) för att närmare beskriva PISA-fynden just med avseende på de svenska förhållandena. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att samma dag på morgonen presenterades i DN en Sifo-enkät där 1000 svenskar fått svara på frågan vilka åtgärder som var viktigast för att förbättra den svenska skolan. 46 procent hade svarat att det viktigaste var mindre klasser*. Ett par timmar senare fick vi höra Andreas Schleicher under utbildningsutskottets offentliga förhör (med en inte helt nöjd Ibrahim Baylan i presidiet) förklara att det viktigaste var lärarnas kompetens. Men visst var väl klassernas storlek det viktiga, åtminstone i de lägre klasserna, försökte Baylan. Jo, det höll Andreas Schleicher med om att det nog kunde vara så, men han menade att ska man spendera en skattekrona på bättre undervisning, så gör den större nytta om den satsas på lärarkompentens än på minskad klasstorlek.

*) Lobbyister försöker ofta skapa illusionen att frågor om vetenskap eller fakta kan avgöras demokratiskt. Men man kan inte ta majoritetsbeslut om fakta. Även om 51 procent av det svenska folket skulle hävda att man inte blir fet av stora mängder socker, så är det inte korrekt.

Pingad på Intressant.
Till bloggens förstasida.

Dokument om folkskolan 1838, 1839 och 1842

Det talas då och då i dagens skoldebatt om den epokgörande svenska folkskolestadgan, som kom 1842. Den har varit rätt svår att finna i sin helhet på webben, men här har jag laddat upp denna text.

Idag kan man lätt få intrycket att ingen skola fanns före år 1842 och att folkundervisningen efter stadgans tillkomst var mer eller mindre fix och färdig. Men så var det inte. Som David Wästerfors uttrycker det i en artikel i Populär Historia (nr 5/2000): ”Ljuset som tändes 1842 var nog inte fullt så ljust som det ofta skildras – och mörkret dessförinnan inte fullt så mörkt.”

Hur bra var skolan 1998, Stefan Löfven?

Expressen-TV intervjuade Stefan Löfven den 28 maj i serien partiledarintervjuer. När man kom in på skolan frågade intervjuaren varför vi ska tro att en s-politik är bättre för skolan än alliansens, när undersökningar som t.ex. TIMMS visar att kunskaper i läsning, matematik och naturkunskap var sämre under socialdemokraternas tid vid makten.

Stefan Löfven svarade att han inte höll med om den beskrivningen:

Vi hade väldigt bra skolresultat i slutet på 90-talet, kanske de bästa vi någonsin har haft – jag tror 1998 – och det var under socialdemokratisk regering.

Jag råkar ha Skolverkets rapport ”Läget i grundskolan 1999”, som även finns på webben som PDF, där man redovisar situationen i skolan efter läsåret 1998/99. Ska vi se om Stefan Löfven har rätt? Skolverkets rapport är väl inte den absoluta sanningen, men nog borde den väl kunna ge en fingervisning om tillståndet i skolan.

Trettio års skolpolitik – och Jan Björklund

Det är både besynnerligt och sorgligt att Jan Björklund sedan många år har varit ett sådant självklart mål för förlöjligande. Han har helt enkelt blivit den mest legitima hackkycklingen i vår nuvarande regering. Det talas ständigt om honom som ”major Björklund”, och han liknas vid den obalanserade och störda läraren Caligula i Alf Sjöbergs 40-talsfilm Hets.

Jag sympatiserar definitivt inte med allt Björklund säger och gör – i synnerhet inte när det gäller euron och kärnkraften, där jag t.o.m. har rakt motsatt åsikt. Men när det gäller skolan tycker jag mobbningen av Björklund är djupt orättvis. I bortåt 15 år har han – åtminstone bland politiker – varit nästan den enda rösten som ropat i öknen om att något inte står rätt till i den svenska skolan.

Från 1980- och 1990-talen minns jag debattörer som t.ex. gymnasieläraren Kaj Attorps, som skrev åtskilliga artiklar i SvD om tillståndet i skolan. Nationalekonomen Sven Rydenfeldt likaså. Särskilt var det bristen på elementära kunskaper i att läsa och skriva svenska som stod i fokus. Flera debattörer pekade på hur viktig just svenskan är; den är ju inkörsporten till all annan kunskap.

På 1980-talet fanns också den s.k. Kunskapsrörelsen, med debattörer som författaren Gunnar Ohrlander och läraren Knut Lindelöf. Den senare utkom 1986 med boken ”Grundskola på grund”, där han bl.a. skrev: ”Om inte skolan återfår sin kunskapsförmedlande huvuduppgift riskerar den att falla sönder.” 1996 rapporterade Herbert Söderström (DN Debatt 22/9 1996) att drygt hälften av eleverna i Hudiksvall, som börjat gymnasiet året före, behövt stödundervisning i svenska.

Psykologen och läsforskaren Birgita Allard genomförde 1998 en undersökning av läs- och skrivkunnigheten i Stockholms skolor. Hon fann bl.a. att många elever ”efter nio år i skolan inte nått längre än man kan förvänta sig i tidiga mellanstadiet” (SvD 14/2 1999).

Är skolan både kommunal och statlig?

Den svenska skolan kommunaliserades som bekant 1991, i en procedur som förefaller ha varit något av en kupp. Motståndet var rätt kompakt bland lärare, man fylkades i demonstrationståg och strejkade mot idén om en kommunalisering. Göran Persson bröt dock ned allt motstånd genom att i avtalsrörelsen ”sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt för lärarfacken att inför sina medlemmar försvara att man inte förhandlat hem det”, som han senare skrev i boken ”Den som är satt i skuld är icke fri” (1997). ”Om de kunde erbjudas ett rejält lyft skulle de kanske vara beredda att ge upp sitt motstånd mot en kommunalisering”, skrev han. Saken var uppe i KU men Persson friades där.

I synnerhet de senaste åren har frågan om huvudmannaskapet för skolan aktualiserats mer och mer. Allt fler tycks överens om att kommunaliseringen inte var särskilt lyckad, oavsett formerna för hur den infördes.

Socialdemokraten och förre riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand deltog i beslutet om kommunalisering men skrev i Aftonbladet 14/3 att ”kommunaliseringen har skapat ojämlika förhållanden i form av stora regionala och lokala skillnader”. Silfverstrand skriver också: ”Jag erkänner, utan att känna prestige, att jag som politiker hade fel.”

Men hur såg det egentligen ut tidigare? När blev skolan statlig? Jag blev väldigt förvirrad när jag läste i en del äldre böcker, t.ex. i Jonas Orrings ”Skolan i Sverige” från 1967, där det står att grundskolan, liksom fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan är ”en kommunal skola” (s. 51). Jag har hittat motsvarande även i en bok från 1962 och så sent som i Bra böckers lexikon, tryckt 1985, står att skolan är kommunal.

Tre tabun i skoldebatten

Debatten om den s.k. katederundervisningen är lika obegriplig i dag som den var för tio år sedan eller tjugo år sedan. Jan Björklund talar såvitt jag förstår hellre om ”lärarledd undervisning”, men han använde uttrycket katederundervisning i en debattartikel för att den sortens undervisning brukar kallas så av hans meningsmotståndare.

Vi vill ha något modernt, säger kritikerna – och det där fältropet hör man nu i alla sammanhang, vare sig det talas om näsdroppar, arkitektur eller skolpolitik. Ingen ”old school” här, tack.

För mig är det helt obegripligt att detta att en människa som inför en grupp andra människor berättar om något på ett intresseväckande sätt kan vara så kontroversiellt.

I vuxenvärlden hålls det i Sverige säkerligen hundra konferenser varje dag, där en inbjuden talare står och föreläser om något av intresse inför en grupp människor. Folk köar i hundratal till evenemang som Bokmässan för att höra författare som står i en talarstol och berättar. Det finns talarförmedlingar, där de mest åtråvärda föredragshållarna kan kassera in runt 50 000 kronor för en eller ett par timmars ”katederundervisning”. Hela samhället tycks älska denna form av informationsförmedling, gärna med powerpointbilder till, på seminarier, kollokvier, debattaftnar, utbildningsdagar, valupptakter, kampanjstarter – och inte minst lärarkonferenser. På de flesta områden i samhället (nu har jag ändå inte nämnt universiteten) tycks det vara ett oöverträffat sätt att förmedla information och kunskap på – men sker detta i skolan, då är det plötsligt det mest förskräckliga man kan tänka sig, då är det fascistoid korvstoppning, och man illustrerar gärna saken med en bild av Stig Järrel i 1950-talsfilmen ”Hets”.

När skolan skulle ta hänsyn till individen

Så här annonserade socialdemokraterna om skolan 1944:

En annons för SAP i tidningen Se nr 29/1944, s 31.

Då talade man ännu i första hand om att ta tillvara elevernas anlag, deras individuella fallenhet, inte om en allmän kunskapsnivellering till minsta gemensamma nämnare:

Hackkycklingar, mobbning och elitskolor

Den 16 augusti hade Vetenskapsradion i P1 ett inslag om hur ordet mobbing (senare mobbning) lanserades i svenskan. Dåvarande radiodoktorn Peter Paul Heinemann lanserade begreppet för 40 år sedan. Idéhistorikern Anna Larsson i Umeå har studerat attityderna och menar att man i början oftast såg problemet som individuellt: den mobbade hade ett problem, inte omgivningen som mobbade.

De där diskussionerna är jag uppvuxen med, skulle man kunna säga. Dels var jag mobbad i första klass – av min lärare. (Jo, sådant förekommer också.) Dels var min mor, Sigrid Tallmo, som var skolsköterska i Karlskoga, mycket engagerad i frågor om elevvård. Som skolsköterska såg hon ju ofta det föga uppmuntrande resultatet av problem som hunnit gå för långt. Därför förespråkade hon mera resurser till olika former av förebyggande arbete – det gällde att fånga upp elever med speciella svårigheter eller behov tidigt. Det där hade min mor talat om för tämligen döva öron under en stor del av 1960-talet. Lokala skolpolitiker struntade i problemen – och försökte t.o.m. censurera skolläkarens årliga rapport om läget i skolan. Alltmera började min mor istället vända sig till rikspolitikerna med skrivelser och till rikspressen med artiklar och insändare.

Den 5 november 1969 gjorde hon något ovanligt. Hon höll ett föredrag i riksdagshuset för riksdagsmännen – på eget initiativ. Hon bjöd in dem till den s.k. Stora partilokalen. Hon höll där ett långt föredrag om hur en gräsrot inom skolhälsovården upplevde situationen, och hon kom också med en hel del konkreta förslag till förbättringar.

Den intrakraniala kunskapens kris

Jan Söderqvist diskuterar i en understreckare den 27/9 utifrån en bok och en tidskriftsartikel något mycket viktigt: frågan om kunskapens topos. Måste vi – för att det ens ska kunna kallas kunskap – ha en rad fakta inlärda i minnet, eller räcker det med att all världens kunskap finns på nätet?

Jag skrev om det här fenomenet i en artikel om Nationalencyklopedin på CD 1998 (för övrigt en artikel som från början var beställd av DN:s kulturredaktion men som refuserades vid leverans):

Vi står med säkerhet inför ett skifte mellan vad man skulle kunna kalla intrakranial och extrakranial kunskap. Enligt detta synsätt behöver vi i huvudet egentligen bara ha metakunskaper, vi behöver veta hur man söker och finner fakta ute på Internet och i andra dataminnen. Men kan kunskap egentligen finnas utanför människohjärnan – i en bokhylla eller på en hårddisk? Måste det inte finnas ett kunnande subjekt? Detta är den ena aspekten av frågan om kunskapens plats, dess topos.

Finns detta kunnande subjekt, så bör det tidigare också ha funnits ett värderande subjekt. Det är ju av avgörande betydelse att kunna bedöma den information vi finner innan vi tillägnar oss den, dess relevans, dess sammanhang och sanningshalt. Dessa metakunskaper skulle kunna vara den intrakraniala kunskapens sista utpost i dessa dagar. Det pågår nämligen också forskning för att förlägga mycket av detta värderande arbete till maskinella processer.

Hela artikeln finns på http://art-bin.com/art/ane-cd.html.

Idag googlar de flesta, och det verkar bli allt vanligare att människor ser egen kunskap som onödig, eftersom nätet och Google finns.