Hur flummigt är placebo?

Sveriges Radios ”Kropp & Själ” tar i senaste programmet upp frågan om placeboeffekten. I medicinska sammanhang menar man med detta att en viss behandling eller ett medel som inte har några verksamma komponenter ändå kan ha läkande eller lindrande verkningar p.g.a. ”positiva förväntanseffekter”.

Begreppet placebo (latin, ‘jag skall behaga’) användes redan på 1700-talet i medicinska samhang men då mera i betydelsen av något medel som inte botade men ändå kunde lindra en patients besvär. Opium skulle t.ex. kunnat räknas som placebo under denna tid. Under 1920- och 1930-talen började det mer och mer användas i den bemärkelse vi tänker på idag, men det var inte förrän anestesiläkaren Henry Beecher skrev sin artikel ”The powerful placebo” i JAMA nr 159 1955, som begreppet etablerades på allvar.

I dag är det ju närmast axiomatiskt att prövning av nya läkemedel också bör innefatta en kontrollgrupp av patienter som utan att veta om det får ett verkningslöst men liknande medel. Sockerpiller kallas det ibland, men långt ifrån alla placebopreparat innehåller socker. Vissa gör det dock, och det har irriterat mig länge att ingen tycks fråga sig vad placebopreparaten eventuellt kan ha för biologiska effekter i sig själva, bortsett från förväntningseffekterna. Därför var det bra att radioprogrammet tog upp två exempel: sockerarten laktos hade använts i en cancerstudie utan hänsyn till eventuell laktosöverkänslighet i kontrollgruppen. En annan studie gällde kolesterolsänkande medel, där kontrollgruppen fått placebo innehållande olivolja – som ju i sig påverkar kolesterolet.

För ungefär en månad sedan läste jag i Dagens Medicin (nr 41, 13 oktober, sid 8) om en studie som skulle göras på barn för att se hur effektivt årets influensavaccin är mot A(H1N1)-influensan. Hälften av en grupp barn skulle få Fluarix, årets vaccin, där antigen mot förra årets svininfluensa ingår. Den andra hälften av barnen skulle få placebo, men man ville inte sticka barnen i kontrollgruppen i onödan, så de fick ett vaccin mot hepatit A, för att de skulle ha någon nytta av det.

Inte för att jag tror att hepatitvaccin skyddar mot svininfluensa, men borde inte resultatet bli förvridet när man i kontrollgruppen använder ett annat vaccin som rimligen påverkar immunförsvaret?

I radioprogrammet antyddes hur man skulle kunna fuska i en studie genom att ge just placebo som har viss negativ effekt. Blir vissa i kontrollgruppen sämre av någon beståndsdel i sin placebo, kan det förefalla som om det riktiga medlet är mera verkningsfullt än det är.

Begreppet placebo har använts alltför länge utan att problematiseras, men 2001 publicerades en av de få verkligt kritiska artiklarna om placebo, ”Is the placebo powerless? An analysis of clinical trials comparing placebo with no treatment” (New England Journal of Medicine nr 344[21] 2001) av de danska forskarna Asbjorn Hrobjartsson och Peter C. Gotzsche. De granskade 114 medicinska studier där sammanlagt 8 525 patienter ingick och fann att placebon i de flesta fall hade ingen eller närmast försumbar effekt. Många sjukdomstillstånd blir ju med tiden bättre spontant, utan någon behandling alls, och detta menade författarna var något som placebolitteraturen inte tagit hänsyn till.

Placeboeffekten anses oftast ligga kring 30-35 procent och det är mycket vanligt att nya mediciner lanseras på marknaden om de bara har en effekt som är lika med eller någon procentenhet över placebo.

Det upphör för övrigt aldrig att förvåna mig när många av de s.k. vetenskapsskeptikerna, som ofta angriper t.ex. naturmedicin och diverse alternativa läkemetoder, brukar hävda att allt detta är flum och om det har någon som helst inverkan, så beror det på placeboeffekten. Men hallå, folk som blir bättre för att de tror att de ska bli bättre. Hur flummigt är inte det?

Pingad på Intressant.