Vår nya hyperoffentlighet

Jag läste med intresse Nicklas Lundblads artikel i SvD, ”Fildelning har skapat en ny offentlighet”, och skrev ett svar, som SvD dock inte ville ha. Därför publicerar jag det här i stället:

Nicklas Lundblad hann knappt skriva (SvD 9/3) att de som tillhandahåller datornätverk inte ska göras ansvariga för innehållet i dem, så som upphovrättsindustrin kräver, förrän tjänsteleverantören Bahnhof drabbades av ett tillslag med beslagtagna servrar. Det är en extrem åtgärd som för den kunnige i mediehistoria för tankarna till Paris 1777 då en lag tillkom som gav varje innehavare av tryckarprivilegium rätt att hämta första bästa poliskommissarie och inspektera bokhandlar eller tryckerier, där han misstänkte att pirattryck kunde finnas – och även beslagta ”kontrafaktiska exemplar”.

 

”Arrêt Du Conseil D’état Du Roi, Concernant les Contrefaçons des Livres” (Kungligt dekret rörande olagligt tryckta böcker) från 30 augusti 1777, artikel IV.

 

Nya medier har alltid ändrat balansen mellan det privata och det offentliga. Florentinaren Angelo Poliziano sade redan på 1400-talet om boktryckarkonsten att ”de mest stupida idéer kan nu på ett ögonblick överföras till tusen volymer och spridas vida omkring”. I Venedig hade man 1517 givit tryckarprivilegier åt så många att ingen längre visste vem som hade rättigheterna till vad. Man tvingades dra in alla privilegier och göra alla verk fria. 1525 råkade Luther ut för det som många filmbolag idag erfar – deras verk hinner komma ut som piratkopior innan de offentliggjorts lagligt. Det var hans Fastenpostille som stals i manuskript i Wittenberg och trycktes i Nürnberg. Det enda rimliga blev så småningom, när en riktig upphovsrättslag kom 1710, att centrera lagen kring författaren, verkets enda konstant.

Jag är ganska övertygad om att även vi med våra dagars medier kommer att finna vägen till en form för att reglera det immateriella ägandet som balanserar väl mellan de olika intressen som finns. Men under en mellanperiod kommer vi att se överdrifter från alla parter.

Lundblad talar om att en ny offentlighet uppstått på nätverken. Och det är sant, men inte bara där. Jag brukar säga att alla våra gamla och nya medier tillsammans med människorna som använder dem utgör en hyperoffentlighet, som radikalt skiljer sig från den borgerliga offentlighet Jürgen Habermas beskrev 1962, med rötter i franska revolutionen och centraleuropeisk kafékultur. På engelska kallar jag detta för public hypersphere, och det är ett bättre uttryck för det visar att det inte bara handlar om en högre gad av offentlighet eller transparens utan om en ny struktur. Matematiker talar om hypersfärer när de vill beskriva en sfär av ny dimensionalitet, där den vanliga geometrins lagar är upphävda – den kortaste vägen mellan två punkter behöver inte vara en rak linje.

 

En framställning av en fyrdimensionell hypersfär i två dimensioner. Beskrivningen av vår nya offentlighet som en hypersfär är förstås en metafor, som inte bör tas alltför bokstavligt. (Bild av Fritz Obermeyer för Wikipedia. Public domain.)

 

Vad som publicerats i ett land på nätet, finns samtidigt i alla andra länder och tidszoner. En uppkopplad person befinner sig i mitten av allt, men det gör också alla andra uppkopplade människor. Bilateral e-post blir lätt multilateral när man skickar dolda kopior till folk. Om en av de hemliga mottagarna är t.ex. professor vid ett svenskt universitet, blir posten plötsligt allmän handling och kan begäras ut av vem som helst.

Betalningar via kontokort, GPS-navigering, MMS, webbkameror, avlyssning à la Echelon, bloggar, peer-to-peer och mängder av andra fenomen gör att vi idag lever i en offentlighetens hypersfär som liknar författaren Robert Heinleins fyrdimensionella hus i novellen ”And He Built A Crooked House”, där man plötsligt kan gå in i ett rum och få syn på sig själv bakifrån. Ungefär som man per e-post plötsligt kan bli erbjuden att få köpa sin egen lätt förvrängda artikeltext av någon i Sydafrika man aldrig haft med att göra.

Vi övervakar och övervakas. Våra elektroniska spår skriver kontinuerligt vår självbiografi. Lagstiftarna hinner inte med. Vill vi vara i fred (opublicerade) måste vi själva uppsöka zoner utan uppkoppling. Annars blir vi som ”goldfish in the privacy of bowls”, för att tala med Cole Porter.

Hyperoffentligheten vrider offentligheten ett extra varv, den är inte ett forum eller ett kafé utan en eter, en gas som fyller ut alla skrymslen, den är ”platsen som inte finns”. Ändå är det en ort där både fruktbara möten och störande intrång sker. På gott och ont speglar den alla sidor av oss som lever där.

Pingad på Intressant.