• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Klimatfrågan sammanfattad i två punkter


vinterbild

[This text in English.]
Klimatfrågan har, som alla märkt, blivit enormt betydelsefull de senaste 10–15 åren. Människor grips av panik inför utsikterna av en inom kort kommande katastrof. Eventuellt ifrågasättande eller kritik av teorierna bakom detta domedagstänkande stämplas som förnekande, närmast som kätteri inom ramen för vad som mer och mer liknar en ny religion eller dogmatisk ideologi. Kritisk granskning är ju annars en hörnsten i vetenskapliga sammanhang.

Vi har under senare år erfarit en likriktning inom forskning och samhällsdebatt, som sällan setts tidigare i demokratiska länder. Hur denna situation har uppstått är svårförklarligt, om man nu inte ger sig in på ganska vidlyftiga konspirationsteorier.

Själva sakfrågan skulle nog ändå, med en till synes drastisk förenkling, kunna sammanfattas i två punkter (som förstås kan utvecklas oerhört mycket med omfattande resonemang och nyanser):


1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.


2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en sats, en fråga, som inte har med problemformuleringen att göra, men som kan vara lämplig att fundera över:

Om mänskligheten skulle lyckas skära ned sina tillskott av CO2 till nära noll, eller åtminstone till s.k. förindustriella nivåer, skulle klimatet på jorden sluta förändras då? Skulle jorden aldrig mer utsättas för några små eller stora istider? Skulle inga fler värmeperioder som den medeltida uppstå? Skulle solpåverkan i t.ex. 11-, 88-, 210-, 350- eller 2 400-årscykler upphöra? Skulle El Niño-fenomenets eller jetströmmarnas påverkan upphöra? Skulle vi då få ett statiskt klimat, helt konstant genom seklerna?


branson_twitter_small

Virgin-grundaren Richard Branson tycks drömma om en värld där klimatet är konstant och aldrig förändras. Twitter från Clean Choice Energy.


Svarar man ja på den frågan, så har man inte förstått att vårt klimat alltid har förändrats, i miljoner år, och torde förändras i framtiden också. Man har inte heller förstått att koldioxid inte är den enda faktor som kan påverka klimatet. Mycket större påverkan än koldioxid har vattenånga, moln, solstrålning m.m.

De två nämnda huvudpunkterna utvecklas något nedan.

1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.

De flesta (även s.k. skeptiker) är övertygade om att en viss uppvärmning av vår jord sker, troligen som en återhämtning efter den s.k. lilla istiden, som inträffade ungefär 1400–1850. Att CO2 är en växthusgas håller också de flesta med om, men hur mycket den påverkar jordens temperatur och i vilken utsträckning CO2-halten i atmosfären är en följd av mänsklig aktivitet är dock omdebatterat och knappast vetenskapligt säkerställt.

De förutsägelser om framtidens klimat som FN:s klimatpanel (IPCC) gjort är resultatet av datorsimuleringar som är ytterst osäkra, för att inte säga omöjliga. IPCC skrev faktiskt i sin tredje rapport från 2001:

Inom klimatforskning och när det gäller efterbildning av klimatfunktionerna i modeller, måste vi inse att det rör sig om ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, och att förutsägelser om klimatförhållanden långt fram i tiden därför inte är möjliga. (Third assessment report, Working group I, 2001, sid. 774, min fetstil / KET.)

Det bör kanske nämnas att man på ett par andra ställen i rapporten säger att vissa förutsägelser ändå kan göras, t.ex. nämner man El Niño-fenomenen som kan förutsägas något år i förväg. Men ett år är ju inte mycket, när vi diskuterar klimatförändringar under hundratals år.

IPCC har trots denna insikt försökt förutsäga framtidens klimat med hjälp av mängder av datorsimuleringar sedan 1990 – nästan i 30 år. Förutsägelserna (eller projections som IPCC föredrar att kalla dem) har inte slagit in utan snarare visat sig överdrivna med bortåt tre gånger vad gäller temperaturnivåer i troposfären, enligt professorn i atmosfärisk vetenskap John Christy, som tidigare också medverkat i IPCC:s arbete (se denna PDF, sid 13).

IPCC har i sina senaste rapporter, Fifth Assessment report från 2013/14 och specialrapporten Global Warming of 1.5 °C, från hösten 2018, reviderat sin syn på s.k. tipping points och oåterkalleliga förlopp. Man ser numera knappast någon risk för sådana processer, utom kanske när det gäller tillskott av koldioxid och metan från smältande permafrost.

I pressen skrivs ofta om ökad risk för skogsbränder, torka, stormar m.m. Även detta har IPCC i sina senaste rapporter konstaterat att det inte finns evidens för: ”I vårt nuvarande klimat kan enstaka extrema väderhändelser inte otvetydigt sägas bero på klimatförändringar, eftersom sådana händelser kunde ha inträffat i ett oförändrat klimat.” (Assessment report 5, sid. 928.)

I samma rapport, sid. 216, skriver IPCC: ”Senaste data påvisar inga signifikanta observerade trender när det gäller frekvensen av tropiska cykloner globalt under det senaste århundradet …”. Doerr och Santin skrev i en artikel 2016, publicerad av British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) att ”det finns allt fler bevis för att det förekommer färre bränder i markerna nu än för några århundraden sedan”.

De som hävdar att vi står inför en katastrof, vill förstås gärna kunna komma med argumentet att vårt nuvarande väder/klimat är unikt i historien. Men så är knappast fallet. Världen har varit varmare än nu, och den har varit det när CO2-halten varit lägre.

Ökad CO2-halt i atmosfären påverkar sannolikt inte temperaturen så mycket som ofta sägs i pressen och bland politiker. Påverkansgraden kallas klimatkänslighet, och den innebär att en fördubbling av CO2-halten i atmosfären kan resultera i ungefär en grads uppvärmning. Detta skedde när vi gick från cirka 200 till cirka 400 ppm (miljondelar) CO2 i atmosfären, vilket skedde under de senaste hundra åren ungefär.

Kanske sker en fördubbling igen, under kommande hundra år. Säkert är det förstås inte, för vi har kanske helt andra typer av energikällor och metoder för energiframställning då. Men om det blir en fördubbling, så ökar den globala medeltemperaturen troligen cirka en grad till.

Är då en (eller en och en halv) grads ökad temperatur något att vara rädd för? De här gradangivelserna syftar oftast inte på absoluta temperaturer (det man ser på termometern) utan på avvikelser från ett medelvärde. (Ofta sätts nollstrecket i olika temperaturdiagram för vår tid efter medelvärdet på olika orter under tiden 1961–90.)

Någon grads ökad temperatur kan knappast vara mycket att oroa sig för; de flesta länder erfar ju temperaturväxlingar mellan sommar och vinter på kanske 20–50 grader. Så en eller ett par graders temperaturskillnad torde betyda ganska lite på de flesta platser. Om Gävle skulle gå från odlingszon IV till Stockholms odlingszon II om 50 år kanske inte är någon större katastrof.

Extrema väderområden idag kommer troligen att vara extrema även om 100 år, t.ex. Indien. Om vädret då blir ännu mera extremt vet knappast någon; den största relativa uppvärmningen lär ske på våra breddgrader och inte i tropikerna. Detta hänger bl.a. samman med havs- och luftströmmarna.

Rädslan för att ismassorna i Antarktis eller på Grönland skulle smälta är med stor sannolikhet överdriven. Dessa ismassor är enorma, flera kilometer tjocka. Ismassorna har förändrats förr, vuxit ibland och krympt ibland. IPCC konstaterade i rapporten 2013/14 att isen i Antarktis knappast skulle smälta ned p.g.a. av global uppvärmning snabbare än på tusen (eller flera tusen) år. Några få forskare tror att en nedsmältning tillräcklig för att havsnivåhöjningen skulle bli dramatisk, skulle kunna ske om några hundra år, men de allra flesta menar att det skulle ta tusentals år.

Frågan är också om inte en temperaturhöjning kanske kunde vara av godo på många håll i världen. En IPCC-forskare skrev så här i ett av de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen (här diskuterades IPCC:s fjärde rapport):

… texten i faktarutan nämner inte att vissa folk (och länder) kan komma att få fördelar som resultat av klimatförändringar. Jag anser att detta borde nämnas någonstans … (Mike Hulme, professor i humangeografi i mail 5 februari 2002.)

Det är lätt att tro att jorden håller på att bli väldigt het, när man ser kartor med blå och röda områden som ska visa hur det kommer att bli om några decennier. Man tror gärna att det blå är iskyla och det röda är glödande hett. Men skillnaden mellan områdena i dessa kartor är oftast inte mer än några få grader.


1884_2018

Global temperatur åskådliggörs ofta med sådana här kartor med med färgkoder. Från vänstra bilden (1884) till den högra (2018) är skillnaden ungefär en grad i global medeltemperatur. 4–5 graders skillnad kan det vara lokalt. (Källa: NASA.)



Det sägs ofta att vissa år under 2000-talet varit de varmaste sedan man började mäta i slutet av 1800-talet. Det är dock förrädisk statistik. Man ”glömmer” gärna det varma 1930-talet. För det mesta nämner man inte heller att rekordet kan bestå av så liten skillnad som 0,02 grader mer än det förra rekordet.

I den mån problem kommer att uppstå om 50 eller 100 år, så är det troligtvis något vi kan åtgärda med fördämningar, landförstärkningar, brandgator etc.

SvD eldar och värmerekord 1933_10juli rev2

1930-talet var mycket varmt, klipp ur SvD 10 juli 1933. Detta julirekord står sig än i dag, enligt SMHI, som anger temperaturen den 9 juli 1933 till 38 grader.

USA_1934_185000_forest_fires_1937

The Bend Bulletin i Oregon (t.v.) rapporterade 25 juli 1936 att en vecka i juli krävt 12 183 dödsoffer i USA pga värme och torka, jämfört med 8 851 döda vid ungefär samma tid 1934. New York Times (t.h.) skrev den 9 oktober 1938 att man haft 185 209 skogsbränder under 1937, en var tredje minut.

2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Världen över byggs det mängder av kolkraftverk och andra CO2-genererande energianläggningar. Kina bygger nu hundratals nya kolkraftverk, och man bygger även hundratals kolkraftverk i andra länder, t.ex. i Turkiet, Vietnam och Indonesien. Även ett så miljömedvetet land som Tyskland satsar på kol. Kol eller olja är fortfarande de billigaste alternativen för energiproduktion. Utvecklingsländer kan knappast driva sina tilltänkta stålverk med fluktuerande energikällor som vindkraft eller solenergi.

Om vi gör tankeexperimentet att Sverige i ett slag skulle lyckas sänka sina CO2-utsläpp till noll, så skulle (enligt en mycket ungefärlig överslagsberäkning) världens koldioxidutsläpp minska en liten aning – under cirka 23 dagar. Därefter skulle nivåerna åter vara som före det svenska CO2-stoppet och sedan fortsätta öka igen.

Om USA, som tillhör de största utsläppsländerna i världen (100 gånger mer än Sverige ungefär), i detta nu skulle lyckas skära ned utsläppen till noll, så skulle världens koldioxidutsläpp minska med runt 14 procent men åter vara desamma igen om drygt åtta år. [Not 1]

Jag försöker undvika ordet utsläpp (tillskott är bättre), eftersom man associerar till luftföroreningar. Koldioxid är inte i vanlig mening en förorening eller ett gift, gasen är helt nödvändig för livet på jorden och vi andas alla ut den (närmare 400 kg per person och år).

Att få hela världen att skära ned sina koldioxidtillskott, kanske inte till noll men till det som brukar kallas förindustriella nivåer, är helt enkelt en utopi. Det skulle innebära att vårt moderna liv helt skulle upphöra.

Dagens samhälle med dess produktion, konsumtion och kommunikation är oerhört energikrävande. Det s.k. klimatavtrycket från smartphones är idag ungefär en fjärdedel av flygets, medan hela IT-branschens CO2-tillskott är ungefär dubbelt så stora som flygets, enligt tekn. dr Kari Hiekkanen vid finska Aalto-universitetet. Att titta på streamad film tillhör de mest energikrävande sätten att utnyttja IT. Frågan är hur många av dem som idag är aktivister för klimatet som skulle vilja leva som för hundra år sedan.

Dessutom är det förmodligen ganska bra med en rätt hög CO2-nivå. Växtligheten mår bra av detta och öknarna blir mindre. Alltför låg CO2-nivå kan ställa till problem. Växter riskerar att dö om CO2-nivåerna går under 150 ppm.

Politiker som målar upp en katastrofal framtid, där jorden i princip går under i bränder och översvämningar, leker bokstavligt talat med elden. Tänk om många av de ungdomar som nu ”skolstrejkar för klimatet” tycker att detta inte räcker utan tar till mera militanta metoder. Vi vet ju hur t.ex. djurrättsaktivister kan agera. Många av dessa unga människor undrar ju (med viss rätt) varför inte politikerna gör mer, om vi nu står inför en katastrof. Jag kan förstås inte bevisa det, men jag gissar att svaret är ganska enkelt. Politikerna tror inte själva på den skräckbild de målar upp av framtiden, men de måste följa med tidsandan för att kunna fortsätta som politiker.

Man tror gärna att bara forskare eller politiker som tar emot pengar från något industriintresse kan ha tvivelaktiga bevekelsegrunder för sina slutsatser och ståndpunkter. Men politikerna har ju egna intressen, ofta med stora ekonomiska förmåner i form av löner, sidouppdrag och pensioner. Så nog kan det finnas anledning att följa med strömmen, och kanske rent av försöka förstärka den, så länge man framstår som medveten och handlingskraftig.

_________________________________________________

Not 1) Beräkningarna grundar sig på att världens utsläpp totalt var 37 077 megaton CO2-ekvivalenter 2017 (enligt Wikipedia) och att Sverige då släppte ut cirka 51 megaton, medan USA släppte ut cirka 5 107 megaton. Ökningen av CO2-utsläpp förutsätts under ett decennium framåt fortsatt vara som medelvärdet 2000–2017, dvs 2,16 procent (enligt Global Carbon Project). En nollställning av Sverige skulle knappast påverka den globala årliga procentuella ökningen nämnvärt, men en nollställning av USA skulle troligen ändra procentsatsen 2,16 till cirka 1,86 procent. Allt detta är förstås mycket ungefärliga uppskattningar. Se dessa länkar: Wikipedia, Global Carbon Project (sid. 9).

 

Dör tusentals arter ut varje år?

I debatten om klimatet och biologisk mångfald cirkulerar det en mängd fantasisiffror om att tusentals djur- och växtarter förvinner från jorden varje år. Redan 2007 skrev t.ex. ordföranden i FN:s Convention on Biological Diversity, Ahmed Djoghlaf:

Every hour, three species disappear. Every day, up to 150 species are lost. Every year, between 18,000 and 55,000 species become extinct. The cause: human activities.

På webbplatsen Center for Biological Diversity hävdar man att några dussin arter dör ut varje dag: ”Scientists estimate we’re now losing species at up to 1,000 times the background rate, with literally dozens going extinct every day.”

I maj kom en rapport från IPBES (Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services) som uppmärksammades stort i medierna. Titeln är The Global Assessment Report on Biodiversity and Ecosystem Services. IPBES är en FN-organisation ungefär som IPCC (FN:s klimatpanel). Enligt rapporten står vi nu inför en massutrotning av arter, och det sker snabbare än det gjort på 10 miljoner år.

Jag laddade ned sex av de åtta PDF-filer som innehåller IPBES-rapporten, i hopp om att finna exempel på vilka arter som utrotats (filerna finns här). När det nu talas om att det pågår en massutrotning och att tusentals arter hotas, borde man väl kunna hitta några exempel.

Jag hittade till sist ett enda exempel i IPBES-rapporten. Man nämnde en sköldpadda på Galapagos (Pinta, chelonoidis abingdoni), som skulle ha försvunnit 2012. Annars så nämndes kanske en handfull arter med namn, men det gällde då alltid arter som var invasiva eller dylikt, inte exempel på utrotade arter. Man skriver så här (IPBES Summary for policymakers, draft version, IPBES 7:10 add 1, sid 14.):

The global rate of species extinction is already at least tens to hundreds of times higher than the average rate over the past 10 million years and is accelerating (established but incomplete) {2.2.5.2.4} (Figure SPM.3).[Not 1]

Men i nästa mening låter det mindre dramatiskt: ”Human actions have already driven at least 680 vertebrate species to extinction since 1500.” Siffrorna har man tagit från International Union for Conservation of Nature (IUCN), närmare bestämt från deras s.k. red list, enligt Wikipedia ”the world’s most comprehensive inventory of the global conservation status of biological species”.

I IPBES-rapportens kapitel 5, sid 81, hittar jag följande:

Extinction statistics tell the story: 21% of all mammals, 13% of birds, 15% of reptiles, 30% of amphibians and 400 languages have gone extinct (Loh & Harmon, 2014). [Not 2]

Jag letade upp artikeln: Loh, J., & Harmon, D. (2014). ”Biocultural Diversity. Threatened species, endangered languages”, WWF Netherlands.

Artikeln verkar aningen besynnerlig; man jämför utrotning av däggdjur, fåglar och kräldjur med hur språk försvinner. Arter och språk tycks egentligen inte ha särskilt mycket med varandra att göra. Loh & Harmon använder helt enkelt matematiska modeller från artberäkningar (sådana som använts för red list) för att på liknande sätt beräkna hur språk hotas, försvinner eller transformeras.[Not 3]

Jag undrar om Loh & Harmons artikel ens räknas som akademisk. WWF:s uppsatser betraktas oftast som grey literature, vilket IPBES erkänner att man använder sig av (se sid. 55 i kap. 1, draft version):

… grey literature was not excluded from output results and held to the same criteria as all other literature and publications.

De där procentsatserna ovan, som skulle gälla utrotade arter enligt IPBES’ citat, finns mycket riktigt med i Loh & Harmon, sid 34, men där står det inte att det skulle röra sig om utrotade arter, utan om hotade:

The analysis indicates that at least a quarter of the world’s languages are threatened with extinction (CR, EN or VU), assuming that no data deficient (DD) language is threatened, compared with at least 21% of mammals, 13% of birds, 15% of reptiles and 30% of amphibians, the most threatened class of vertebrate.

Tydligen har man räknat ihop data för CR (= Critically endangered), EN (= Endangered) och VU (= Vulnerable) för att få dessa procentsiffror. Men i IPBES-rapporten citeras det som om siffrorna gäller utrotade arter.

Jag slog också i databasen på IUCN:s hemsida i deras red list. Här fann jag till sist artnamn. Slår man på extinct (inte bara hotade arter alltså) under de senaste tio åren, så får man 426 träffar. 872 arter ska det vara sedan år 1500, enligt IPBES kap. 2.2 sid 51. Skulle alltså hälften av utdöendet ha skett de senaste tio åren?[Not 4]

Om jag för samma tio år (2010–2019) kryssar för kriteriet ”climate change & severe weather” får jag träff på 26 arter, med latinska namn och allt. Men märkligt nog, när jag kollar flera av dessa i Wikipedia, så står det att de ansågs utrotade på 1920-talet eller 1840-talet osv. Och Wikipedia anger källan till detta vara – IUCN!

Det tycks vara så att en art som IUCN ett visst år deklarerar som utrotad (publication year) kan ha försvunnit långt tidigare. Det är själva beslutet som kommit detta år, inte utrotningen. Man kan bland IUCN:s sökresultat klicka på varje enskild art och sedan komma till en sida om bara den arten. En bit ned på denna sida finns rubriken Assessment information in detail, där man kan hitta last year seen och previously published red list assessment.

För t.ex. växten Cyanea dolichopoda (som enligt databasen ska ha försvunnit p.g.a. klimat- och väderfaktorer) ser det först ut som om den utrotats 2016 (publiceringsdatum). Vid närmare kontroll observerades den senast 1992 och förklarades tidigare utrotad redan 2003.

Ödlan Chioninia coctei publicerades som extinct 2013, men man hittar under detaljerad information att den senast observerades 1912 och förklarades utrotad första gången 1988 (även den p.g.a. av klimat- och väderfaktorer).

Mollusken Pseudamnicola desertorum ser vid första påseendet ut att ha förvunnit 2010 (publiceringsdatum), men under Assessment information in detail ser man att den senast observerades på 1800-talet (närmare tidsangivelse än så finns inte). Även denna art anses utrotad p.g.a. av klimat- och väderfaktorer.

Grodan Craugastor omoaensis publicerades som utrotad 2019. Under Assessment information in detail ser man att den senast observerades 1974 och klassificerades som allvarligt hotad (CR) 2004. Också denna art anses utrotad p.g.a. av klimat- och väderfaktorer.

Hur var det förresten med sköldpaddan på Galapagos (chelonoidis abingdoni), som jag nämnde i början och som enligt IPBES skulle ha försvunnit 2012? När jag söker i IUCN:s databas, finner jag att den senast observerades 1972 och förklarades utdöd i vilt tillstånd 1996.

Så mycket tycks ändå stå klart att vi knappast upplever någon massutrotning, där hundratals eller tusentals arter just nu utrotas varje år. Vad som kan hända i framtiden är ytterst osäkert, eftersom de förutsägelser som t.ex. IPBES gör bygger på datormodeller, ungefär som när IPCC gör sina ”projections” om klimatet.

__________________________________________

Noter, december 2019:

Not 1: Sedan denna text skrevs har SPM final version kommit, se denna länk. De ovan citerade avsnitten är desamma i final version.

Not 2: Kapitel 5 finns ännu inte i final version.

Not 3: Det närmaste författarna kommer något mera direkt samband mellan språk och arter är när man menar att kunskap om bevarandet av vissa djurarter finns hos personer som bara talar ett språk som håller på att försvinna. Därigenom skulle ett språks försvinnande också kunna bidra till en arts försvinnande.

Not 4: När jag gör om sökningen i IUCN:s databas i december 2019 får jag 877 utrotade arter sedan 1500. Och de senaste tio åren 435 träffar. Om jag lägger till sökkriteriet ”Climate change & severe weather” får jag denna gång 28 träffar. Samtliga parametrar som verkar ha med mänsklig aktivitet att göra ger resultatet 275 arter (244 djurarter och 31 växter) de senaste tio åren (men som framgått ovan är publiceringsdatum och faktiskt datum för artens utdöende två olika saker). Kategorierna som kan räknas som mänsklig påverkan är:

1. Residential & commercial development; 2. Agriculture & aquaculture; 3. Energy production & mining; 4. Transportation & service corridors; 5. Biological resource use; 6. Human intrusions & disturbance; 7. Natural system modifications; 9. Pollution.

Om climate change & severe weather ska räknas hit som mänsklig påverkan är förstås i högsta grad en fråga för debatt. Siffran totalt är 268 utan climate change & severe weather och 275 om man räknar med denna kategori. Siffran borde ju vara 296 (268 + 28), men kanske överlappar några kategorier varandra så att de inte gärna kan räknas flera gånger.

På webbsidan Summary Statistics länkar IUCN till tre PDF:er med siffror gällande djur, växter och övrigt (bl.a. svampar). Man skriver att genom att addera två kolumner, EX (Extinct) samt EW (extinct in the wild), kan man få fram totala antalet utrotade arter sedan år 1500:

”Combining the total numbers of EX and EW species gives the total number of actual extinctions recorded (since 1500 AD); when CR(PE) and CR(PEW) species are also included, the resulting figure is an estimate of number of recent extinctions when uncertainty is taken into account.”

CR(PE) betyder Critically Endangered Possibly Extinct och CR(PEW) betyder Critically Endangered Possibly Extinct in the Wild.

I de tre PDF:erna finns siffrorna 792 (EX+EW), och 0 för CR(PE) och CR(PEW) för djur; 158 (EX+EW), och 0 för CR(PE) och CR(PEW) för växter. För svampar m.m. är siffrorna 0 (EX+EW) och 0 för för CR(PE) och CR(PEW).

Här blir således totalsiffrorna (EX+EW) för utrotade djur- och växtarter sedan år 1500 792+158 = 950. Räknar man bara EX blir siffran 754 (djurarter) + 123 (växtarter) = 877.

Har den globala uppvärmningen avstannat?

Den senaste tiden har det förekommit viss debatt om huruvida den globala uppvärmningen, till följd av klimatförändringar, har avstannat de senaste decennierna och vad man i så fall ska dra för slutsatser av det.

Diskussionen är dock inte alls så ny. Frågan om huruvida den globala uppvärmningen har tagit en paus eller inte har dryftats sedan ungefär 2007. Hundratals artiklar har skrivits om detta, för och emot. Markku Rummukainen, som är professor i klimatologi och ingår i IPCC:s nätverk av forskare (FN:s klimatpanel), uttalade sig den 17/5 i SvT:s Aktuellt om saken och gav närmast intryck av att detta är fria fantasier. Att frågan är omstridd är lätt att se, man kan t.ex. läsa artikeln Global warming hiatus på Wikipedia.

Mellan 1998 och 2018 var variationerna i den globala medeltemperaturen mycket små, den globala medelavvikelsen varierade mellan 0,3 och 0,6 grader (se nedanstående diagram). 2015–16 förekom en mindre topp, upp emot 0,9 grader, som berodde på väderfenomenet El Niño, vilket inte kan räknas som klimatförändring utan är en naturligt förekommande ström i havet som uppträder då och då. Våren 2019 har temperaturen dock ökat en aning (vilket kan bero på att vi nu påbörjar en ny El Niño-period).

 

Globala temperaturavvikelser (anomalies) 1990–2018 enligt databasen HadCrut4 (Hadley Centre/Climatic Research Unit 4). Perioden 1998–2018 håller sig ungefär inom intervallet 0,3–0,6 graders avvikelse (se de gröna linjerna), förutom El Niño-toppen 2015–16. (Diagram från WoodforTrees.org.)

 

IPCC:s Fifth assessment report har följande siffror för 1998–2012: ”The rate of warming over the past 15 years (1998–2012; 0.05 [–0.05 to +0.15] °C per decade) is smaller than the trend since 1951 (1951–2012; 0.12 [0.08 to 0.14] °C per decade).” (AR5, sid. 37, min fetstil / KET.)

I den s.k. Climategate-skandalen (2009), då någon läckte tusentals mail från IPCC-forskare, avslöjades hur flera forskare med anknytning till East Anglia-universitet i England var väldigt bekymrade över bristen på global uppvärmning. I ett av de läckta mailen mellan bl.a. Michael Mann (en av upphovsmännen till den s.k. hockeyklubbskurvan) och atmosfärspecialisten Kevin Trenberth skriver den senare den 12 oktober 2009:

Well I have my own article on where the heck is global warming? We are asking that here in Boulder where we have broken records the past two days for the coldest days on record. We had 4 inches of snow. The high the last 2 days was below 30F and the normal is 69F, and it smashed the previous records for these days by 10F. […] The fact is that we can’t account for the lack of warming at the moment and it is a travesty that we can’t. The CERES data published in the August BAMS 09 supplement on 2008 shows there should be even more warming: but the data are surely wrong. Our observing system is inadequate. (Mail nr 1255352257, min fetstil / KET)

När observationerna inte stämmer med förutsägelserna måste det alltså vara fel på observationerna. Under arbetet med IPCC:s Fifth assessment report 2013 diskuterade man flitigt hur frågan om en paus i uppvärmningen (hiatus) skulle beskrivas. I utkastet till texten från Working group 1 känner företrädare för flera regeringar pressen av att uppvärmningspausen måste förklaras i den allmänna debatten. Nederländernas representant skrev t.ex.:

Given the wide attention to this period, it is very important that the SPM [Summary for Policymakers/KET] includes a concise and simple explanation of the difference between model and observations of the hiatus period. We would even suggest to devote a separate box to this issue, where both conclusions SPM-9, 11-17 and SPM-11, 1-6 can be incorporated. (WG 1 AR5, Final Draft, SPM Comments, sid 49.)

I den färdiga femte rapporten diskuteras denna ”observed recent warming hiatus” på åtminstone fyra ställen och man skriver bl.a. i Summary for Policymakers (sid 15):

The observed reduction in surface warming trend over the period 1998 to 2012 as compared to the period 1951 to 2012, is due in roughly equal measure to a reduced trend in radiative forcing and a cooling contribution from natural internal variability, which includes a possible redistribution of heat within the ocean (medium confidence). The reduced trend in radiative forcing is primarily due to volcanic eruptions and the timing of the downward phase of the 11-year solar cycle. However, there is low confidence in quantifying the role of changes in radiative forcing in causing the reduced warming trend. There is medium confidence that natural internal decadal variability causes to a substantial degree the difference between observations and the simulations; the latter are not expected to reproduce the timing of natural internal variability. There may also be a contribution from forcing inadequacies and, in some models, an overestimate of the response to increasing greenhouse gas and other anthropogenic forcing (dominated by the effects of aerosols). (AR5 Workgroup 1, SPM, sid 15, min fetstil / KET)

IPCC-forskarna brukar inte gärna vilja förklara förändringar när det blir varmare med naturliga variationer eller solens påverkan, men här passar det tydligen bra. Vilket däremot inte Kevin Trenberth tyckte: ”Saying it is natural variability is not an explanation. What are the physical processes? Where did the heat go?” (Mail nr 1255523796 till Michael Mann 14 oktober 2009.)

Lägg också märke till att man i slutet av ovanstående blockcitat funderar över om kanske den beräknade effekten (den s.k. klimatkänsligheten) av växthusgaser har överskattats.

Man kan fråga sig hur korta perioder av förändrat väder som egentligen kan tillskrivas en klimatförändring. Jag minns när klimatet började diskuteras på allvar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Då verkade debattörer med olika åsikter ändå vara ganska överens om att man inte kunde dra några slutsatser om klimatet utifrån ett par kalla vintrar eller ett par varma somrar. Man måste bedöma väderförändringar över flera hundra år, sades det då. Men numera räknar man med att kunna göra signifikanta iakttagelser under bara 30 års tid. Då blir förstås 20 år av relativt stabila globala temperaturer något betydelsefullt, och man frågar sig om detta tillstånd är början på en trend eller bara en tillfällig avvikelse.

Man bör även tänka på att hela begreppet global medeltemperatur är kritiserat som bedömningsgrund för klimat och klimatförändringar. Flera forskare anser att det inte egentligen finns något som heter global medeltemperatur. Eftersom temperaturen (och även andra väderparametrar) varierar kontinuerligt över jordens yta och inte kan mätas på isolerade punkter som är (tillräckligt) representativa för de punkter som inte mäts, så är frågan vad en medeltemperatur egentligen visar. Kanske är det lika missvisande som att fråga sig vilken färg som är jordens medelfärg. Är det kanske en murrig grönbrunblå nyans? Och vad säger det i så fall om hur jorden ser ut i olika länder, landskap och havsområden?

Det som är svårt att förklara är varför den globala medeltemperaturen inte stiger nämnvärt just nu, när CO2-halten uppenbarligen gör det. Och likaså varför temperaturen steg ganska ordentligt under 1930–40-talen, fast CO2-halten då inte ökade särskilt mycket.

Vi får väl se om ytterligare några år vad nuvarande hiatus kan tänkas innebära. Vissa tror t.o.m. att vi är i början av en ny ”liten istid”, som den som rådde ungefär mellan 1500-talet och mitten av 1800-talet.