Socialdemokraterna har förstås alltsedan arbetarrörelsens splittring 1917 i en revolutionär och en reformistisk gren behövt ta avstånd från de mer totalitära tendenserna i partiet. I september 1921 meddelade Per-Albin Hansson i ett valtal på Börshusets trappa i Stockholm att proletariatets diktatur knappast stod på programmet, och han började redan här tala om ett folkhem:
Det mera berömda folkhemstalet hölls vid en remissdebatt i riksdagen den 18 januari 1928. Vi talar gärna om samhället, sa Hansson, ”såsom det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet” . Och han yttrade också de bekanta orden: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”
Länge hade den mer militanta arbetarrörelsen haft en förkärlek för kulturell ”agitprop” efter sovjetrysk modell. Tage Erlander hade ett ganska modifierat folkhemsprogram jämfört med Per-Albin Hansson. Erlander hade ändå vissa funderingar på hur den nya socialistiska människan skulle skapas. Vid en rätt okänd partikonferens om kultur den 10 mars 1949 talade Erlander om behovet av en ”socialistisk religion” men såg samtidigt vissa faror med detta.
Jag återger här nedan Tage Erlanders hela inledningsanförande vid kulturkonferensen 1949, sid. 1–5 i protokollet samt ett genmäle från sid. 55–60. Uppenbara stavfel har här korrigerats; ”divande” har t.ex. ändrats till drivande.
Källa: ”Konferensen Arbetarrörelsens kultursträvanden; Av talarna justerat referat”, Arbetarrörelsens arkiv, signum 1889/E/8/5, Övriga inkommande handlingar 1944–1957.
Konferensen Arbetarrörelsens kultursträvanden.
10/3 1949.
Statsminister Tage Erlander.
Partistyrelsen har bett Er komma hit till en överläggning i en angelägenhet, som vi, inom det Socialdemokratiska Partiets ledning, betraktar som synnerligen betydelsefull. Det var ju så, att 1948 års partikongress beslöt med anledning av flera motioner att ge i uppdrag åt partistyrelsen att tillsätta en kommitté, som skulle ha till uppgift att utforma riktlinjerna för Arbetarrörelsens kultursträvanden, samt att ta initiativ i syfte att stimulera kulturdebatten inom Arbetarrörelsen. Innan partistyrelsen verkställer detta uppdrag, så ha vi inom styrelsen ansett det vara av värde, om det hade varit möjligt att få till stånd en förutsättningslös diskussion kring hela problemet om Arbetarrörelsen och kulturen, mellan några för våra kulturfrågor intresserade personer, som antingen direkt står i Arbetarrörelsen eller som har en mycket nära anknytning till vårt parti eller till fackföreningsrörelsen. Vi ha föreställt oss att en sådan fri diskussion skulle kunna bli vägledande för partistyrelsen, när den skall sammansätta kommittén, men också för kommittén när den går till sitt arbete.
Vårt parti är ju förmätet nog, att anse sig vara en drivande kraft i den samhällsomdaning, som går ut på att demokratisera välståndet och skänka medborgarna trygghet för deras försörjning. Fackföreningsrörelse och socialpolitik har varit instrumenteng som har stött och kompletterat varandra. Från början ansågs kanske den socialistiska röreslens huvuduppgift vara litet annorlunda. Den ställde målet för sig, att medverka i den anpassningsprocess, som produktionsteknikens förändringar gör nödvändigt. Den socialistiska teorin var från början en kristeori och jag kanske vågar påstå, att alltjämt så har vi en mycket väsentlig del av både vår teori och vår praktiska politik, som en direkt fortsättning av den så ursprungliga socialistiska samhällskritiken, nämligen det vi kallar sysselsättningspolitikens. Jag överdriver inte, när jag säger, att det kanske har varit sysselsättningspolitikens handhavande, som lika mycket som socialpolitiken har skänkt partiet dess styrka, men både socialpolitik och sysselsättningspolitik har haft till syftemål att skapa trygghet för medborgarnas försörjning. Vi ha tillåtit oss att kalla dessa strävanden för en frigörelsekamp. Vi ha sett den som ett led i människornas strävan till fullständighet och frihet och vi ha sagt, att först i ett samhälle, där medborgarna känner trygghet, har man lagt en säker grundval för frihet. Frihetskravet är väsentligt för rörelsen. Standardhöjningen och tryggheten ha avsett att vidga människornas frihetssfär, men som så ofta i livet, så kan man inte nå det målet genom att bara släppa loss, utan det behövs en disciplinering av krafterna, en disciplinering som kan kännas som ett tvång, på samma sätt som fackföreningsrörelsen till en början otvivelaktigt innan dess syften förstods uppfattades som ett tyranni och som en klavbindning av individernas frihet. Att skapa en syntes mellan friheten och tryggheten, det är ju den nuvarande socialistiska politikens huvuduppgift. Om vi i vårt land, och andra delar av Västeuropa, kan lösa den eller misslyckas med lösandet, på det beror i mycket stor utsträckning Västeuropas framtid. Denna problematik som möter oss redan när vi resonerar om de rent materiella tingen, de träder med alldeles särskild tydlighet fram, när vi kommer in på det kulturella området.. Här blir det alldeles nödvändigt att skapa en avvägning mellan frihet och disciplin, mellan frihet och effektivitet. Vi betraktar det som självklart, att kulturlivets värden skall inte förbehållas en liten krets av människor, utan liksom alla andra samhällets tillgångar delaktiggöras för alla medborgare. Det naturliga sättet för en sådan demokratisering kanske i och för sig vore, att nöja sig med att den materiella standarden höjdes. Ju flera människor som inte behöver spänna sina krafter till det yttersta för att klara livets nödtorft, ju fler människor som får utrymme att ägna en del av sina resurser till sådana ting, som genom århundraden har gett variation och glädje åt livet åt en privilegierad klass, ju fler sådana det blir, desto lättare borde det vara att nå målet, en demokratisering av kulturlivet.
Det kan hända att man ser det så när det också gäller vad samhället skall göra för kulturlivet. Jag vill inte förneka att det kanske har funnits en viss tendens till att låta de materiella intressena representera vad man menar med livets nödtorft och så har kulturlivet fått nöja sig med vad som till äventyrs har blivit över. Jag tror att det håller på att ske en vändning där, en vändning som delvis kan vara motiverad av mycket krassa materialistiska synpunkter. Man har lärt sig, att även utgifter för kulturella ändamål kan vara i högsta grad räntebärande, om jag skall begagna att sådant uttryck, även på mycket kort sikt. Krigföringen i Amerika lärde oss åtskilligt vad det betydde, att man inte behandlade kulturlivet för snålt, men jag vågar i statsmakternas nuvarande inställning se litet mer än ett sådant erkännande av att kulturella investeringar kan ge oss ett utbyte, så att man även i tider av fattigdom får akta sig att pruta ner anslagen till de kulturella ändamålen. Jag vågar tro att vi börjar litet var att förstå, att till livets nödtorft hör dessa ting och vi skall ju också i sanningens namn erkänna, att även när Sverige var fattigt, så offrades det ju ändå förhållandevis stora summor på skola, kyrka och universitet. Den växande förståelsen under de senaste åren kan man inte ta fel på och vi ser i den ett löfte för framtiden om, att när det inte blir en så hård hand som vilar över ecklesiastikministerns budgetberedning, d.v.s. den hårda handen tillhör inte någon person, utan det yttre tvånget att hushålla med våra resurser, när det greppet släpper, så hoppas vi att den här förståelsen skall vara bestående och att vi får då ökade materiella resurser för att göra kulturens frukter tillgängliga för våra medborgare.
Allt det där kommer ecklesiastikministern säkert att tala om om en stund, men jag skulle vilja sluta det här med att ställa ett problem som otvivelaktigt dyker upp och som är i hög grad detsamma som rörelsen kämpar med på det materiella området som jag nyss talade om. Skall samhället, när vi engagerar oss för en mer aktiv kulturpolitik, skall vi då nöja oss med att ge försättningarna och grunderna för medborgarnas kulturella liv eller skall vi dessutom försöka ge innehållet? Hittills har hänsynen till individernas frihet avhållit oss från att försöka skapa en socialistisk religion, som skulle prägla medborgarnas liv och deras tänkesätt. Det kan hända, att det finns de som säger, att erfarenheterna från diktaturländerna har lärt oss, att det går inte, att denna passiva hållning i all aktiviteten är inte till fyllest. Det är möjligt, att man här tvingas att söka sig fram till en syntes, på det sättet att man skänker åt individen vissa grundläggande värden som han sedan bygger sin egen livssyn på. Jag undrar om vi ändå inte skulle kunna komma överens om, att målet för våra strävanden måste vara, att försöka skydda individen från intrång, även från en aldrig så välmenande stat.
Det är med stort intresse som vi från partistyrelsens sida kommer att lyssna till vad de härvarande representanterna för vårt kulturliv från Arbetarrörelsens olika grenar kommer att ha att säga om dessa problem. Jag har en känsla av, att de som är samlade här förstå problematiken, och vi väntar givetvis med stort intresse att få höra, vilka råd de ha att ge oss när det gäller att välja ut de områden för kulturexpansionen som kommer, men kanske också de råd de kan ge oss, när det gäller att ta ställning till den här speciella avvägningsfrågan, som jag tog upp i slutet av mitt inledningsanförande.
Med dessa ord ber jag att få hälsa konferensens deltagare välkomna och ber att få förslag till ordförande, som skall leda dagens förhandlingar.
Efter ecklesiastikminister Josef Weijne och ”doktor Schuschkin” (troligen avses teatermannen Matvey Schischkin) tog Tage Lindbom till orda. Lindbom får nog räknas som en särling inom svensk socialdemokrati. Han var vid denna tid (och fram till 1965) chef för Arbetarrörelsens arkiv och blev vid 1960-talet början sufisk mystiker. Vid kulturkonferensen 1949 sade han:
Om jag skall uttrycka mig drastiskt och ni får inte missförstå mig, så skulle jag säga, att hur många vatten- och avloppsledningar vi än lägger ner och hur många pensionärshem vi än bygger, kommer vi alltid att upptäcka att det finns en inre problematik hos människorna som vi därmed inte har löst, genom att materiellt förändra hennes villkor.
Skönheten och estetiken i hantverket har stäckats genom den industriella produktionen, menade Lindbom:
Lindbom talar om arbetstiden och hur den industriella demokratin är viktig och fortsatte:
Politikerna måste alliera sig med andra krafter för att klara framtidens problem, menade Lindbom:
Avslutningsvis sade Lindbom bl.a. detta: ”Jag skall bara ytterligare tillägga, att jag tror, för att ytterligare spetsa till det något, att det är ur socialistisk synpunkt viktigare att uppfostra barn, än att socialisera skoindustrin.”
Därefter yttrade sig Torvald Karlbom, Karl Kilbom, Hilding Ferm, Hernfrid Bark och Ansgar Eeg Olofsson. Därefter återkom statsminister Tage Erlander:
Jag kan i många delar instämma i t.ex. Lindboms anförande. Det var mycket i det, som inte framkallade annat än gillande reaktioner från min sida och jag hoppas därför, att det inte missförstås, när jag nu tar upp några negativa synpunkter på det.
Jag tror för det första, att det är riskabelt att lägga den synpunkten på kulturproblemen, att partiet måste vara på jakt efter ett program för att hålla sina positioner. Jag tror, att det är en fullkomligt hopplös uppgift att göra ett slags flugpapperprogram, med vilka vi skall fånga in en massa människor, som inte hör till oss. Det kan vi överlåta åt andra partier, vars namn jag på grund av mina blygsamma läggning inte säger. För oss är politiken något ytterligt allvarligt. Vi har kommit till rörelsen, inte därför att vi skulle begagna rörelsen i och för sig, utan därför att det fanns en vilja att göra någonting. Det skulle ske någonting och detta är det enda som är möjligt för vår rörelse, ty i det ögonblick som man på allvar skulle behöva säga sig, att nu är så mycket gjort av det som var rörelsens program, att vi måste ge oss ut på jakt efter ett program, då tror jag inte att det är mycket vi behöver syssla med, ty då kommer vi ganska hastigt att förlora vårt inflytande. Då behöver vi intet program. För mig ter det sig, som jag sade i mitt inledningsanförande så, att så långt ifrån att de ekonomiska problemen är lösta nu, står vi precis i början av dem. De tedde sig svårlösta på sin tid, men de var ju enkla så länge vi stod på den säkra grunden, att det fanns en mängd hål att stoppa det man kunde taga ut i form av skatter från samhällets bättre lottade individer, om jag skall uttrycka mig hårt. Så länge det var ett fördelningsproblem, så var det inga svårigheter att tekniskt klara dessa uppgifter. Men vad står vi inför nu? Jag skall inte ge mig in på det. Jag karakteriserade det i mitt inledningsanförande så, att om vi inte löser de organisatoriska problem, som den fulla sysselsättningen ställer fackföreningsrörelsen och samhället inför, så misslyckas vi med att över huvud taget bevara den västerländska civilisationen i de former vi har vant oss vid att räkna med den som bestående.
Mitt kulturintresse beror inte därpå, att jag plötsligt har börjat sakna arbetsuppgifter och måste hitta på någonting, därför att jag står med ett stort parti och en stor rörelse, som inte vet, vad den skall företaga sig. Jag tror att det är mycket väsentligt, att man har klart för sig, att vi har nästan obegränsade uppgifter på det ekonomiska och sociala området kvar att lösa, och att dessa problem kommer att vara tillräckliga för oss i och för sig, för att bilda det materiella underlaget för en stor och slagkraftig rörelse. Jag tror inte, att vi ett ögonblick behöver tvivla på detta. För mig ter det sig så, att de kulturella problemen tränger sig på därför, att vi står som ansvariga i mycket stor utsträckning för människornas öden, människornas livsföring, i de samhällen, där vi av andra skäl ha blivit placerade som administratörer av samhället och då kan man ju inte undgå att konstatera detsamma som Lindbom var inne på och många andra har påpekat, att i de alltmer stigande tekniska resurserna och våra försök att anpassa samhället organisatoriskt till dessa stigande tekniska resurser så, att välståndet i alla fall växer, märker man en tilltagande splittring, förvirring, ångest och oro hos allt större befolkningsgrupper och när jag t.ex. var glad över, att Lindbom sade några vänliga ord om Fridell, beror detta inte därpå, att jag inte ger Karlbom rätt i, att Fridell våldsamt överdriver, när han talar om den olust, som arbetet i och för sig för med sig hos människan. Jag vet inte om Fridell själv är medveten därom, men vad jag tror är det väsentliga hos honom är, att han har påtalat den orimliga spänning, som har uppstått mellan arbetsslavens, om jag får använda hans eget uttryck, fullkomligt beroende ställning där han gör sin livsinsats, där han gör det som skaffar honom hans materiella förutsättningar för sitt liv, och det inflytande som han formellt äger på det samhälle, i vilket han lever. Det verkligt avgörande hos Fridell, anser jag vara, att han har tagit upp denna problemställning, som i och för sig inte är så märkvärdig, på sådant sätt, att jag föreställer mig att ingen kan undgå att springa upp och konstatera, att här – oberoende av om det finns arbetsglädje eller inte arbetsglädje på arbetsplatsen – finns ändå en del av de orosstiftande elementen i vår nuvarande tid, då man försöker anpassa samhället efter helt nya tekniska former. Därför tror jag, att det har varit utomordentligt värdefullt med hans analyser, där han – som konstnärer alltid gör – våldsamt överdriver, och använder sig av arbetsolusten såsom det som skall uppskaka läsaren.
Samtidigt som jag konstaterar, att Fridell på sätt och vis har ställt det problem, som jag själv har försökt att i min mån ställa, vill jag emellertid säga. Man skall alltid vara rädd för författare. Om man skulle döma 1870-talet och 1880-talet efter vår dåtida författargeneration, om man skulle döma vad som hände i de skandinaviska länderna efter Ibsen och Strindberg, skulle man otvivelaktigt ha fått intrycket av ett samhälle i våldsamt förfall. Ämbetsverket för utbetalande av tjänstemännens löner skulle stå som en typ för en stor del av det svenska samhället. Över huvud taget skulle man få ett intryck av en småskurenhet och en ynkedom, som skulle vara ganska fantastisk. I själva verket är det, kapitalismens stora brytningstid i vårt land, då våldsamma värden skapas, då grunden läggs för det som blev eller kunde ha blivit en svensk storhetstid.
Men ändå är Ibsens och Strindbergs uppfattning riktig, därför att de tog upp andra sidor, de inre mänskliga konflikterna, som skapades just av den genombrottstid de levde i. Vi befinner oss i precis samma situation. Jag tror att i framtiden, såvida det inte blir krig naturligtvis, kommer vad som nu sker, att betraktas som grundläggande av en frisk västerländsk socialism. Denna omdaningsrörelse sker emellertid under skapandet av just de konflikter, som jag här har antytt, och som Fridell har skildrat på samma sätt som Strindberg och Ibsen skildrade vad den enskilde individen råkade ut för förra gången ett nytt samhällssystem höll på att byggas upp. Min frågeställning i början av mitt anförande var just denna. Är vad som händer nu, den oro och ångest, som vi otvivelaktigt kan konstatera, en följd av vad jag här har försökt att skildra, eller är det en följd av någonting allvarligare? Är det en följd av sönderfallandet av gruppbildningar, som vi måste ersätta med nya gruppbildningar? Med andra ord, kan man tänka sig att dessa inre konflikter visserligen skall följas med nödvändig observans, men att man kan låta bli att koppla in rörelsen på att skapa en socialistisk sammanhållande religion, som skall ersätta de försvunna värderingarna och de försvunna gruppbildningarna, eller kommer det att precis som tidigare bli en naturlig läkningsprocess, i samma mån som den tekniska samhällsomdaningsprocessen har funnit sina normala former? Jag tror för min del det senare. Men däri ligger också svaret på Kilboms fråga. Det är alldeles klart, att jag tror, att den typ av människa, som sedan växer fram ur detta, blir en annan typ av människa än den som växte fram i ett samhälle, där fri konkurrens var något fullkomligt självklart. Jag tror, att solidaritetens och samarbetets samhälle, om vi kan finna de riktiga formerna för detta, kommer att skapa en annan mentalitet, andra förutsättningar för kulturlivet i alla dess former. Och därmed skulle jag vilja säga, att om jag inte bedömer det fel, borde det för närvarande vara tillräckligt att knyta de kontakter, som ? [protokollförarens frågetecken/KET] ville att vi skulle knyta med kulturlivets folk, ge dem de arbetsvillkor de behöver för sin viktiga gärning och ge åt kulturarbetarna materiella resurser men ett mycket betydande mått av rörelsefrihet, när de går att forma sina tankar.
Detta var alltså innebörden i min frågeställning. Behöver vi med ledning av de erfarenheter vi har säga. Vi lever inte endast i en brytningstid av denna typ, utan vi lever i en tid, då vi måste tillgripa en dirigering av människornas själsliv. Om vi inte gör det, betyder det endast att vi ställer till människornas förfogande en läskunnighet, en teknisk apparatur, som de sedan endast använder till att förstöra sig själva med.
Jag skall sluta med att säga en sak, som jag hoppas att man vid närmare eftertanke finner hör samman med vad jag har sagt. Jag förstod aldrig ordentligt vad nationalsocialismen var, förrän jag hade den skakande upplevelsen att läsa Erik Manns ”Tio miljoner barn”. Då hjälpte det inte, vilka förklaringar och hur mycket förståelse man försökte visa för ett nationalistiskt folks sätt att finna vägar för sin nationalism. Där tyckte jag mig åtminstone se, vilka våldsamma risker för våldföring å människan som det innebär, om man åt några få, som tror att de förstår, ger de möjligheter och chanser, att trycka sin prägel, inte endast på gator och spårvägar, hem och bostäder, utan också på det liv som skall levas innanför de murar som samhället bygger.
Juristen och tryckfrihetsexperten Nils Alexanderson såg Erlanders uttalanden, så som de referats i pressen, som mycket illavarslande för den framtida pressfriheten. I sin bok Svensk tryckfrihet, 1950, citerar han Erlanders ord om socialistisk religion och idén att en liknande politisk syntes som förekommer på det ekonomiska området kunde tillämpas på det kulturella, att vissa grundläggande värden får ge individen en plattform att bygga sin egen syn på.
Alexanderson noterar att Erlander ändå något tar tillbaka vad han sagt med orden ”målet för våra strävanden måste vara, att försöka skydda individen från intrång, även från en aldrig så välmenande stat”. Alexanderson skriver sedan:
Men det finns dessutom färska exempel på att man även på håll, där man nog med uppriktighet bekänner sig till tryckfriheten såsom allmän princip, ingalunda alltid tillräckligt beaktar vikten av de garantier med vilka den omgärdats. Här må i all korthet omnämnas ett par punkter, där attentat mot sådana garantier dels för en kortare tid lyckats, dels åtminstone framträtt som ett allvarligt hot. (Alexanderson 1950 [1966 Prisma pocket], s. 44f.)
Alexanderson påminner sedan om tre fall, justitieministern och bondeförbundaren K.G. Westmans återupplivande 1939 av en konfiskationsrätt av tryckt skrift från 1812 års tryckfrihetsförordning, nu med anmärkningsvärda ändringar som gjorde justitieministern närmast enväldig när det gällde att förbjuda tryckta skrifter. Alexanderson nämner också hur Konstitutionsutskottet 1948 anslöt sig till tanken på att kunna förbjuda fortsatt utgivning av tryckt skrift vid ”krigsfara”, liksom ett annat förslag från Konstitutionsutskottet att ersätta juryn i tryckfrihetsmål (ett institut som Alexanderson ändå själv kritiserat) mot en fast nämnd som ”skulle kunna genom enkelt pluralitetsbeslut sakfälla ett pressalster”. Denna nyordning stoppades dock.
Alexanderson avslutar med följande ord: ”Dessa risker för intrång i vår hävdvunna tryckfrihet äro visserligen tills vidare avvärjda genom den nya tryckfrihetslagen. Men de utgöra ett memento för tryckfrihetens varma anhängare att icke göra sig för säkra utan
alltfort vaka över dess ograverade bestånd.”
Jag kunde ha slutat här. Men kanske kan det vara intressant att nämna också vad ytterligare några talare sa. En stund efter Erlanders andra inlägg, då fem andra talare yttrat sig, tog Harry Levin upp detta med politiska religioner:
Det är det, som jag tycker är farligt och det är det som jag är rädd för kommer att leda till, att partiet så att säga förlorar sin egen själ. Vi är så objektiva, att när vi skall tillsätta personer i Radiotjänst, som skall sköta detta vårt lands förnämligaste propagandainstrument, så tillsätter vi en aktiv kristen person, som skall sköta programtjänsten och ansvaret för detta. Denna apparat som dagligen, som rektor Carlbom här talade om, kanske påverkar en miljon människor, det skall vi lämna ut åt en person, som inte har någon förståelse för vår uppfattning, utan är en borgerlig liberal, frisinnad människa. Det är beklagligtvis likadant på en del andra olika områden. Vi lämnar ifrån oss de instrument som vi skulle använda när vi står i den ställningen att vi kan göra det, till att skapa en ökad förståelse hos människorna, för vad vi anser vara rätt och riktigt. […]
Den kristna religionen i vårt land, har ett absolut självklart monopol, att trycka sin uppfattning på praktiskt taget hela vår uppväxande generation. Jag vill inte förneka, att kristendomen förfäktar sanningar och fakta som är riktiga och som ingen vettig människa kan bestrida, men jag vill hävda, att många av dessa sanningar och uppfattningar har funnits i mänskligt tänkande, långt innan den kristna religionen trädde fram och det finns därför ingen anledning att stämpla dessa moraliska och etiska sanningar som i och för sig kristna, utan man måste konstatera, att de är sanningar och kunskaper, som mänskligheten kämpat sig fram till under mångtusenårigt tänkande, ett tänkande som inte började år 1, enligt vår tideräkning, utan årtusenden tidigare och kommer att fortsätta, därest mänskligheten inte förgör sig själv med en atombomb, i årtusenden framåt.
Efter Levin återkom Lindbom:
Erlander utvecklar ett mycket intressant resonemang, som i korthet går ut på, att vi kommer att få med en ny typ av människor att göra i framtiden. Denna nya typ av människor kommer att växa fram ur den nya samhällsorganisation, som vi måste skapa. Jag måste säga, att där har Erlander och jag fullständigt diametralt skilda uppfattningar. Där har vi den springande punkten. Jag menar, att det finns ingen möjlighet och ingen mening för oss att socialisera även den minsta lilla skomakarbutik i tro, att det skall bli något slags socialister av de människor, som inte är mogna att som gemenskapsmänniskor, att som fria självständiga individer med initiativkraft och med rakhet i ryggen klara dessa uppgifter. Det kommer inte att gå. Det blir helt enkelt att sätta dynamit i händerna på omogna barn. Det blir helt enkelt en socialistisk samhällsapparat, som bara blir en tom apparat om den läggs i händerna på människor, som inte har den inre mognad som krävs för att sköta denna apparat.
Därefter yttrade sig Sven Ludvigsson, herr Zetterberg (troligen avses Åke Zetterberg, broderskapare och präst), Oskar Olsson, Karl Malmsten, Ragnar Lundkvist, Bror Ejve, och Elly Jannes. Sedan var det arkitekten Sune Lindströms tur:
Anledningen att jag dragit fram denna tanke på denna konferens är, att Hans Karlsson i förmiddags pekade på mig och frågade, om vi, när vi planerade Stockholm stads förorter, tänkte på de sociologiska problemen, och jag svarade: vid den tidpunkten nej. Jag kan säga, att ännu i denna dag står vi fackmän på stadsplaneområdet ganska osäkra därvidlag. Vi har behov av samarbete med fackföreningsrörelsen, med partifolket, med sociologer o.s.v. Det är sådana arbetsgrupper vi behöver för att på område efter område komma vidare mot vår kulturpolitiska målsättning.
Efter ett inlägg av Ragnar Edelman [Edenman?] sade Arne Wallbom bl.a. följande:
Sedan återkom Torvald Karlbom (som yttrat sig under konferensens inledning):
Tre inlägg till följde, av Torsten Eliasson, Hilding Ferm och Sven Aspling, innan ordföranden, troligen Karlbom, avslutade konferensen med att tacka bl.a. Erlander som visat att han ”trots att han lämnat den omedelbara vården av kulturangelägenheterna, dock håller ett fast, konkret och realistiskt grepp om kulturfrågorna”. Här syftade ordföranden på att Erlander 1945–46 varit ecklesiastikminister, med ansvar för kulturfrågor. Ordföranden underströk till sist också ”behovet av en radikal skolreform både i yttre och inre mening i detta kulturprogram”.
Filed under: Historia, Politik & samhälle | Tagged: Harry Levin, kulturpolitik, Nils Alexanderson, socialdemokraterna, Sune Lindström. Karl Kilbom, Tage Erlander, Tage Lindbom, Torvald Karlbom |
Slowfox 