• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

När covid-19 inte vill gå över

Det skrivs sedan i höstas mer och mer om hur covid-19, särskilt bland drabbade i åldern ca 25–45 (men även barn), ofta medför långvariga sviter, även efter att man konstaterats inte längre bära på smittan. Många är mycket sjuka i ett halvår eller mer och har t.ex. extrem trötthet, svårighet att gå (många är rullstolsburna) och neurologiska symtom av olika slag.

Behandlande läkare vittnar ofta om att SARS-CoV-2-viruset, som orsakar sjukdomen covid-19, inte riktigt beter sig som andra kända virus, definitivt inte som vanliga influensavirus, vilket vissa debattörer påstår.

ICNARC (Intensive Care National Audit and Research Centre) i England gjorde två beräkningar av dödligheten i covid-19 bland intensivvårdade, i april och november 2020. Novemberberäkningen visade att 26,5 procent av de intensivvårdade avled (att jämföra med 22,4 procent av intensivvårdade som dog av viral lunginflammation, ett medeltal för åren 2017–2019).[1]


I elektronmikroskop är SARS-CoV-viruset från början av 2000-talet (till vänster) och det nya SARS-CoV-2-viruset från 2019 (till höger) ganska lika, med de typiska spikarna som vid infektion häftar vid de mänskliga cellernas receptorer (som består av ACE2-enzymer på cellens membran). Den högra bilden är dock färgad för att visa virusets olika delar bättre. Viktiga skillnader i hur de fungerar är att det första viruset var dödligare men mindre smittsamt än det SARS-virus som härjar nu. Det första SARS-viruset hade långvariga kvardröjande effekter hos dem som överlevde och det tycks det nya viruset också ha. (Vänster bild från C.D. Humphrey, CDC; höger bild från NIAID_Integrated Research Facility.)

Det har under 2020 förekommit många ganska vilda uppskattningar av hur hög dödligheten i covid-19 är bland alla smittade, alltså inte bara bland sjukhusvårdade. Tidskriften National Geographic gissade i juli 2020 att dödligheten var 50 till 100 gånger den för säsongsinfluensa. I december 2020 publicerade The Lancet en fransk studie, där dödligheten bland intagna på sjukhus (inte bara intensivvård) uppskattades till tre gånger högre än för säsongsinfluensa.[2]

Men det är inte bara dödlighet som är en allvarlig följd av sjukdomen. Det talas nu alltmer om långtids-covid, post-covid, longhaul-covid, long covid, chronic covid, osv. Novus gjorde i augusti 2020 en (troligen mycket ungefärlig och tyvärr dåligt redovisad) undersökning, som enligt företaget visade att ”40 % av de som är sjuka nu har varit sjuka i samma sjukdom i över 10 veckor”. Folk fick självuppskatta sina besvär, och de 40 procenten skulle enligt Novus motsvara ca 150 000 personer, som inte blivit friska på tio veckor.

Ingen vet egentligen hur stor andel av dem som blivit sjuka i covid-19 som sedan lider av kvardröjande symtom under lång tid. En studie från oktober (Sudre et al. i medRxiv) fann att av 4 182 fall hade 13 procent besvär mer än 28 dagar och 4,5 procent besvär mer än 8 veckor. JAMA redovisade i juli en kohortstudie (Puntmann et al.) om 100 konvalescenter efter covid-19 som scannades med magnetkamera mellan 64 och 92 dagar efter diagnos. Man ville undersöka eventuella kvardröjande hjärt- och kärlproblem, och 60 procent av de 100 hade ännu inflammation i hjärtmuskeln under denna period.

Inte bara de svårast sjuka får långtids-covid

Det är inte bara de svårast sjuka som får kvardröjande symtom, enligt en artikel i The Lancet i september (Yelin et al., ”Long-term consequences of COVID-19: research needs”):

We are seeing patients in clinics dedicated to COVID-19 convalescents, and for some of these patients the return to their former health trajectory is slow and painful. These patients are not only those recovering from the severe form of the acute disease (i.e., post intensive care syndrome), but also those who had mild and moderate disease.

I en artikel i JAMA i september konstaterar lungspecialisten Jessica Dine i Pennsylvania att de flesta patienter hon sett med post-covid inte hade varit så sjuka att de tagits in på sjukhus i den akuta fasen. Hon resonerar om orsakerna till detta syndrom:

She now sees so many people with persistent issues that she’s developed a flowchart to try to narrow down the reasons for their ill health: Is this a new symptom unrelated to COVID-19? Is it a complication of the disease, like a blood clot? Or is it a side effect of treatment? If she rules those out, she said there are just 2 options left: Either the patient is still infected with SARS-CoV-2 or they have postviral syndrome.

I våras rapporterade bl.a. SvT och TV4 om 48-årige Marcus Grundel som drabbades av covid-19 och var nära att dö. Han ansågs frisk i början av april men kunde ännu efter en månad inte gå. ”Vägen tillbaka kan bli mycket lång – upp till två år”, skrev SvT i en uppföljare den 24 juni. Hur det har gått för Grundel därefter vet jag tyvärr inte.

SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) publicerade den 1 december 2020 en litteraturöversikt, ”Långvariga symtom vid covid-19”, där man redovisar 25 studier om långvariga symtom (längre än sex veckor). Mellan 4 och 78 procent (beroende på patientgrupp) hade långvariga symtom. Vanligast var hjärtbesvär, extrem trötthet (fatigue), anfåddhet, hosta, försämrat luktsinne, men även muskel- och ledvärk och mag-/tarmbesvär m.m. En av de studier SBU nämner gällde tidigare friska värnpliktiga som uppvisade lungproblem sex veckor efter genomgången covid-19. SBU konstaterade även att det vid publiceringstillfället pågick ungefär 400 studier i ämnet långtids-covid. Man skriver också att det finns få studier om behandling och rehabilitering av de långtidssjuka. I Sverige har en ny (internationell) diagnoskod inregistrerats för ”Postinfektiöst tillstånd efter covid-19” med numret U09.9.

Hos barn talas det om mera kortvariga komplikationer som Kawasakis sjukdom (blodkärlsinflammation med feber och rodnader i t.ex. hud, ögon, tunga) och Multisystemiskt inflammatoriskt syndrom hos barn, MIS-C (hög feber, organsvikt, inflammationer t.ex. av hjärtmuskeln, mag-/tarmbesvär), även kallat PIMS. Denna komplikation kan vara dödlig men kan oftast botas på någon vecka med t.ex. immunglobuliner och kortikosteroider.

Jonas Ludvigsson vid Karolinska Institutet publicerade nyligen en rapport om fem barn mellan 9 och 15 år som hade symtom i 6–8 månader: trötthet, andningssvårigheter, hjärtklappning eller bröstsmärtor; fyra hade huvudvärk, koncentrationssvårigheter, muskelsvaghet, yrsel och halsont. Se ”Case report and systematic review suggest that children may experience similar long-term effects to adults after clinical COVID-19” i Acta Paediatrica.

Influensa kan ha långvariga sviter också (oräknat mera akuta komplikationer som lunginflammation som nämndes ovan i det brittiska exemplet). Det är oftast extrem trötthet, muskelvärk, kanske i mera sällsynta fall hjärtmuskelinflammation, encefalit, ögonproblem (konjunktivit), njurpåverkan eller Guillain-Barrés syndrom (en autoimmun nervpåverkan med förlamning). I samband med spanska sjukan 1918 rapporterades det om störningar i rörelseapparaten, rent av Parkinson-symtom, se Sellers et al., ”The hidden burden of influenza”. Det finns rapporter om Parkinsons sjukdom, även som komplikation till covid-19.

Liknande symtom som vid ME/CFS

Det som nu beskrivs som ihållande symtom efter genomgången covid-19 är hjärndimma, tachycardi (hjärtrusning), andfåddhet, högt blodtryck, hög eller låg feber, yrsel, muskelsvaghet, inflammerade muskler, oförmåga att gå, såriga tår, minnesproblem, ryckningar och andra neurologiska symtom.

Några få fall har också rapporterats av transversell myelit (en ryggmärgsinflammation) efter genomgången covid-19, t.ex. här och här. (Även i samband med kliniska prov med de vacciner som många nu knyter sina förhoppningar till har ett par fall av transversell myelit förekommit.)

Det är intressant att symtombilden hos dem med långtids-covid stämmer rätt väl med den som patienter med ME (myalgisk encefalomyelit), CFS (kroniskt trötthetssyndrom, KTS) eller fibromyalgi brukar uppvisa. Just ME har ofta ansetts som en postviral sjukdom ända sedan utbrottet 1955 på Royal Free Hospital i England, då plötsligt 292 personer (huvudsakligen bland personalen) blev sjuka i en dittills okänd sjukdom, som fick namnet (benign) myalgisk encefalomyelit. Symtomen liknade fall som förekommit ända sedan neurastenins dagar på 1800-talet, men att det skulle kunna drabba hundratals på ett rätt begränsat område var nytt.

De ovan nämnda symtomen är jag själv mycket bekant med, eftersom jag varit sjuk i 27 år i en dylik sjukdom (se video här eller här). Jag har sedan 15 år varit van att tvätta händerna, akta mig för att gnugga mig i ögonen eller klia mig i mungipan om jag någon gång orkar åka någonstans, i taxi till läkare t.ex. Innan jag insåg hur nödvändig denna disciplin var, brukade jag oftast få någon infektion (ovanpå min grundsjukdom) och blev liggande i allt från tre–fyra dagar till ungefär lika många veckor. Så covid-19-rekommendationerna är för mig välbekanta. Det nya är att extra noga skydda sig för den luftburna smittan.

Symtomen hos långtidssjuka i post-covid-19 liknar alltså ofta symtomen hos ME/CFS-sjuka, men en skillnad som läkaren Mady Hornig, professor i epidemiologi, nämner i en video från AMA (American Medical Association: ”COVID-19 Update for October 15, 2020”) är att man hos covid-19-patienterna funnit lung- och hjärtförändringar efter lång tid (jfr tidigare nämnda JAMA-artikel). Man har t.o.m funnit sådana förändringar hos asymtomatiska covid-19-patienter, enligt Hornig. Läkaren Nina Muirhead nämner också en del skillnader i en kommentar i BMJ den 9 december.

Något annat man känner igen är att vissa debattörer nu åter misstänkliggör människor med de här symtomen. Så har det låtit i decennier. It’s all in the mind. Alla prover är OK, ingen sjukdom föreligger således. Problemet måste alltså vara psykiskt. En somatisering.

Invandrarkvinnor med tungt arbete i industrin ”gör en vinst av sjukskrivning genom att de får rätt att slippa arbeta”, som svenske psykiatriprofessorn Jan-Otto Ottosson sa om fibromyalgi i en intervju 1996 i tidskriften Colgate Tandhälsa. Och i somras var Hanne Kjöller (Dagens Nyheter 24 juli 2020) snabb att haka på de gamla tongångarna och kallade det kultursjukdom och jämförde de långtidssjuka i covid-19 med 1800-talets sjuka i kloros (bleksot):

I dag kommer hotet från virus och pandemier. Att människor verkligen blir sjuka och att ett betydande antal dör av covid-19 utesluter inte att det samtidigt kan röra sig om en ny uppseglande kultursjukdom. Vilka kroppsliga fenomen som verkligen är relaterade till virus och vilka som är internaliserade till hotbilden får tiden – precis som med bleksoten – utvisa. […] Att antalet sjukskrivna stigit under pandemin är inte det minsta konstigt. Men det jag ville veta var hur flödet mellan olika diagnosgrupper ser ut. Är ångest och utbrändhet på väg att ersättas av virusrelaterade diagnoskoder?

Aftonbladet skrev i juni om en grupp läkare, som i en sluten Facebookgrupp hånade långtidssjuka covid-patienter.

P1 morgon berättade den 19 nov om Gisela Rosenkvist vars tre barn varit sjuka i åtta månader (extrem trötthet, huvudvärk, neurologiska symtom, mag-/tarmproblem m.m.) och fått höra av vården att ”det sitter i själen”. Hon hade också råkat ut för att skolmyndigheterna gjort en s.k. orosanmälan för att barnen inte gick i skolan. Rosenkvist har startat en patientgrupp för detta och fått vetskap om 50 andra liknande fall (t.o.m. den 19 november).

Sjuka läkare förstår patienter bättre

En annan långtidssjuk är (eller var?) läkaren på Karolinska Institutet, Ebba Lindqvist, som i en artikel i Läkartidningen den 30 september skildrade sitt liv med symtom som hjärntrötthet, extrem trötthet, huvudvärk, ljuskänslighet, tinnitus och yrsel: ”Utkast till minnesord över en älskad hjärna”.

En grupp läkare som själva haft eller har covid-19 (vid artikelns publicering var de ca 70 personer) skrev i Läkartidningen i december: ”Covid-19 har sedan dess [sedan första svenska fallbeskrivningen i april] visat sig vara en systemsjukdom som gäckar professionen då det varierar stort i hur den presenterar sig kliniskt, både mellan individer och över tid.” Fyra av läkarna i ”Stödgruppen för läkare med covid-19” beskriver sedan hur deras egen sjukdom gestaltat sig.

Brittiska läkare berättar på British Medical Associations webbsida hur de drabbats av långtids-covid och hur det också fått vissa att förstå sina patienter bättre. Abbey Ordys, allmänläkare i Skottland säger:

I’m a doctor and I don’t think I really understood what fatigue was until I experienced it, a feeling of just being like your whole body is drowning in treacle, inside and out, and you can’t make your body or your mind function. I’m somebody who, with my job, is used to having a hundred thoughts and making a hundred decisions at any one moment, and I was finding it impossible even to watch Netflix or listen to music. I was just staring into space.

New York Times berättade 12 oktober om en 55-årig frisk, sportig kvinna som drabbades av covid-19 i våras och ännu efter sex månader har stora problem med orkeslöshet och helt nya hälsoproblem, såsom förstadium till diabetes, hjärtflimmer, högt blodtryck m.m.:

”I will feel better for about five days and able to walk a mile or more and do yoga, then I’m flattened again for another five days,” Ms. Londa told me. ”On-and-off like a switch, the same symptoms keep repeating – a feeling like cement is pushing on my chest, chills, cough, sore throat, dry mouth, tingling in my arm, an irregular heartbeat. I’m about to fall asleep, then suddenly start gasping for air like I’m drowning, and I have to get up and walk. It’s really, really depressing.”

Likheter med tidigare SARS-virussjukdom

Tidskriften Nature skrev i september att läkarna nu oroar sig för att pandemin kommer att leda till varaktiga funktionsnedsättningar och att man känner igen vissa kvarstående symtom från andra coronavirussjukdomar:

People with more severe infections might experience long-term damage not just in their lungs, but in their heart, immune system, brain and elsewhere. Evidence from previous coronavirus outbreaks, especially the severe acute respiratory syndrome (SARS) epidemic, suggests that these effects can last for years.

And although in some cases the most severe infections also cause the worst long-term impacts, even mild cases can have life-changing effects – notably a lingering malaise similar to chronic fatigue syndrome.


2003 talades det en hel del om hur kinesiska hälsovårdsmyndigheter mörkade fakta kring SARS-smittan. Detta diskuteras även idag när det gäller SARS-CoV-2-smittan, men främst i nyhetssammanhang. Men hur är det med den internationellt tillgängliga kinesiska forskningen – kan man lita på den? (Klippet från Dagens Nyheter 17 april 2003.)

Den första SARS-epidemin 2002–2004 ledde enligt en artikel hos BBC till förändrad fettmetabolism i 12 år! Tidskriften EMSWorld (som vänder sig till olika yrkeskategorier verksamma inom akutsjukvård) skrev i decembernumret om erfarenheter från den epidemin:

There were a little over 8,000 cases globally during the 2002–03 outbreak, 774 of which resulted in death. In one study Scheppke [Ken Scheppke, läkare i Florida / KET] reviewed, nearly 27% of a group of 369 survivors of SARS-CoV-1 developed chronic fatigue syndrome, and 40% still exhibited other symptoms years after infection. It’s critical to educate the public so people understand catching this virus isn’t a way to get it over with, because even if it doesn’t kill you, it may leave you disabled, potentially for months, if not years, says Scheppke.

Ken Scheppke tillägger: ”This pandemic could have echoes for decades if we let too many people get infected and end up with a large cohort of disabled people.”

Oliver O’Sullivan skriver i artikeln ”Long-term sequelae following previous coronavirus epidemics” i Clinical Medicine om hur överlevarna efter SARS och MERS ofta hade nedsatt funktionalitet (främst hjärt- och lungproblem samt utmattning) i ett år eller mer efter infektionen. Han menar att man bör förbereda sig på en liknande utveckling efter covid-19.

Vad man möjligen kan hoppas på är att detta coronavirus kommer att mildras med tiden. Det finns fyra coronavirus som vi råkat ut för tidigare, som numera orsakar runt 20–25 procent av alla förkylningar. Det är alltså exempel på coronavirus som blivit förhållandevis ofarliga med tiden men som kan ha varit dödliga från början (se artikel i New Scientist). I längden har virus ingen fördel av att deras ”värd” avlider. Virologen Rachel Roper säger i en artikel i The Scientist i juni 2020:

When a species is co-evolving with its pathogen . . . they tend to come to a detente, where the virus will be surviving in the population, and the population is surviving without that much illness,” she explains. “But when a virus jumps species, then you’ve got a real problem.”

Både i USA och i Europa öppnas nu mängder av kliniker för covid-19-konvalescenter som behöver förlängd vård. I Sverige finns för närvarande två (i Stockholm och Norrköping). ”För att spegla multisystemeffekterna vid covid-19 bör mottagningarna ha multidisciplinära team som, med tillgång till relevanta utredningsalternativ, kan göra individanpassade utredningar utifrån klinisk bedömning. Samtidigt får vi inte glömma bort dem som vårdas i hemmet, då organskador även ses hos gruppen hemmavårdade”, skriver ”Stödgruppen för läkare med covid-19” i den tidigare nämnda artikeln i Läkartidningen.

Vad beror långtids-covid på?

Varför får då vissa långtids-covid? Ingen vet förstås säkert. Inte ens grundsjukdomen covid-19 är ju helt klarlagd i sitt sätt att verka. Men det finns en del spekulationer om de utdragna symtomen. Det man först tänker på är väl att organskador uppkommit under den akuta sjukdomen och att dessa kanske är irreversibla eller av någon anledning mycket sakta läker ut. T.ex. skador på lungorna kan förstås även sedan viruset är borta förorsaka problem med andning och syresättning av blodet.


Rapport från British Society for Immunology från augusti 2020. Författarna skriver att långtidseffekterna tycks ha mer med immunförsvarets reaktion att göra än med viruset självt. Man refererar också till en studie (Mizumoto et al. i Eurosurveillance, 2020) som visade att 50 procent av hospitaliserade patienter hade kvardröjande symtom två månader efter utskrivning från sjukhus.

En annan tanke är att viruset finns kvar här och där i små ”kolonier” och orsakar specifika besvär där de finns, diarré om de finns i tarmen, neurologiska problem (som förlorad smak och lukt) om viruset lever kvar i nervsystemet. Ett överdrivet immunsvar kan kanske också dröja kvar sedan infektionen är borta och leda till autoimmuna problem. Vissa har fått diabetes som en följdsjukdom av covid-19. British Society for Immunology skrev följande i en rapport med titeln ”Long-term immunological health consequences of COVID-19” den 13 augusti 2020:

While COVID-19 was initially considered a respiratory syndrome, it is now clear that damaging fibrosis (scarring) and inflammation can be found in multiple organs including lung, heart, kidneys, liver, adrenal glands and gastrointestinal tract, although these phenomena vary widely between individuals. The extent of disease partly reflects the wide distribution of the cellular receptor for SARS-CoV-2, angiotensin-converting enzyme 2 (ACE-2), but also the indirect effects of inflammatory mediators. Other viral infections can trigger a range of autoimmune diseases, (e.g. Guillain-Barré syndrome), so follow-up studies for these and other conditions will be needed for COVID-19 patients. For the inflammatory effects, disproportionate activation of the complement system can lead to excessive coagulation in the blood and thrombotic complications, pulmonary embolism, cardiac injury and stroke.
In general, inflammation may worsen pre-existing conditions, but equally may cause them. Some secondary illnesses may persist for years, such as inflammation-induced cognitive decline, psychosis, mood disorder and fatigue.

Några forskare, Singh et al. i Cell Physiology, tror att SARS-Cov-2-viruset kan ta sig in i mitokondrierna och liksom ta över deras funktion (cellens energiomsättning m.m.), vilket innebär att både det medfödda och adaptiva immunförsvaret torde hämmas. I ”Role of mitochondria, oxidative stress and the response to antioxidants in myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome: a possible approach to SARS-CoV-2 ‘long-haulers’” skriver Wood et al. i Chronic diseases and translational medicine att det finns tecken som tyder på att mitokondriell dysfunktion medverkar till att sjukdomen utvecklas och att detta också kan vara skälet till det långvariga abnorma immunsvaret. Wood et al. diskuterar om koenzym Q10 eller dess analog MitoQ (mitoquinol mesylate) kan ha effekt.

Vissa tror att MCAS (mastcellsaktiveringssyndrom) kan ha med långtids-covid att göra, eftersom symtomen påminner om varandra och mastceller är inblandade i immunsvaret. Bl.a. utsöndras histamin, vilket kan ge många typer av allergiska symtom av den typ man ser hos långtidssjuka efter covid-19. Se t.ex. Afrin et al. i ”Covid-19 hyperinflammation and post-covid-19 illness may be rooted in mast cell activation syndrome” i International Journal of Infectious Diseases.

Teorierna är många, men innnan grundsjukdomen är ordentligt utredd lär knappast mekanismerna bakom långtids-covid heller kunna klarläggas. Vid den förra SARS-epidemin skrevs det en del om hur kineserna mörkade information och frågan är väl hur mycket som mörkas nu. Nyhetsförmedling om smittan i Kina är en sak, men även när det gäller den forskning kring covid-19 som kommer från Kina bör man nog förhålla sig kritisk. Det finns säkerligen mycket bra forskning där, frågan är hur mycket av den och i vilken form den släpps ut till omvärlden.

Slutligen: det intresse kring de mera kroniska konsekvenserna av covid-19 som nu uppstått är viktigt på flera sätt. Först och främst är det nödvändigt att se sjukdomen för vad den är. Mortaliteten berättar inte hela historien. Blir efterverkningarna utdragna under många år för en stor del av dem som drabbats av covid-19, så blir konsekvenserna för individer och samhälle stora.

En annan mera hoppfull aspekt är att många av dem som i åratal kämpat för att få bättre vård för kroniska sjukdomar, som t.ex. ME och CFS, kanske också kan få en bättre förståelse för problematiken. Det talas nu som nämnts t.ex. om multidisciplinära team för att studera de långvariga följderna av covid-19. Sådana team är något som många ME/CFS-sjuka önskat i decennier. Vi får hoppas att det kliniska engagemanget för den här kategorin patienter ökar. Skulle vi istället få en ny patientgrupp som samhället negligerar, vore det ju bara för sorgligt .

Noter:
1) ICNARC beräknade i april att av dem som fått intensivvård (690 av totalt 2 249 patienter) hade 50,1 procent (346) avlidit. En jämförelse med tre års (2017–2019) döda av viral lunginflammation (utan covid-19 således) visade att 22,4 procent dog då (av totalt 4 434 intensivvårdade patienter). Enligt Shovlin & Vizcaychip i British Medical Journal tycks de som dog i covid-19 ha varit friskare från början än de som dog i vanlig influensa.

ICNARC:s beräkning från november visade att siffran för döda sjunkit till 39,4 procent av de intensivvårdade under perioden fram till 3 augusti. Den hade ytterligare sjunkit under perioden fram till 26 november (till 26,5 procent). En missvisning med aprilvärdena torde vara att man då gav respiratorvård i mycket högre grad än senare, en påfrestning på mycket sjuka som kan ha bidragit starkt till dödligheten.

Tillägg 13 mars 2021: I SKR:s broschyr ”Skador vid vård av covid-19 patienter” hittade jag en svensk siffra på 24,6 procent (för första halvåret 2020) som nog är hyfsat jämförbar med de engelska uppgifterna:

”Totalt avled 15,2 procent av covid-19-patienterna. 13,5 procent av de patienter som under vårdtiden inte vårdats på IVA avled. Bland de patienter som intensivvårdats avled 24,6 procent. […] I covid-19 gruppen låg skadefrekvensen på 18,4 procent, vilket är nästan dubbelt så högt som för övriga patienter som granskats under samma period, där skadefrekvensen låg på 9,7 procent.” (Sid. 5.)

Vårdskador är generellt sett en häpnadsväckande stor andel av skador hos patienter och har de senaste åren legat på ungefär 8–10 procent. När det gäller covidpatienter är den alltså dubbelt så hög. Man har i denna statistik inte skilt på undvikbara och oundvikbara skador, vilket troligen kan göra en skillnad på tre–fyra procentenheter. [Tillbaka]

2) Under det senaste året har det förekommit många uppskattningar av hur stor dödligheten är i covid-19, något som givetvis växlar beroende på om man mäter som andel av antalet kända fall eller efter antalet inlagda på intensivvård (eller som andel av ett uppskattat antal smittade, inklusive ett mörkertal av otestade asymtomatiska personer). Man har ofta jämfört med dödligheten i säsongsinfluensa. I mars hade Anthony Fauci vid amerikanska National Institute of Allergy and Infectious Diseases uppskattat dödligheten till 10 gånger så stor som för säsongsinfluensan vid en hearing inför Representanthuset. När det gäller den franska studie i The Lancet Respiratory Medicine som uppskattade dödligheten bland intagna på sjukhus (inte bara intensivvård) till tre gånger högre än för säsongsinfluensa, så kan en felkälla vara att man inte vet hur många som avlider utanför sjukhus i respektive sjukdom, dvs. hur representativ för dödligheten i respektive sjukdom den grupp är som tas in på sjukhus. Även graden av influensavaccinering i den undersökta populationen kan förvrida resultatet. [Tillbaka]

Citat om klimat: Vad har verkligen sagts?

I klimatdebatten förekommer det en hel del citat från olika forskare, politiker, aktivister m.fl., många gånger sådana med anknytning till FN:s klimatpanel. Ofta är det ganska uppseendeväckande åsikter om behovet av skrämselpropaganda eller drastiska åtgärder gentemot människan, industrialismen och liknande. Jag har försökt kolla vilka citat som är korrekt återgivna.

Vi kan börja med Sir John Houghton, som var ordförande och vice ordförande i FN:s klimatpanel (IPCC) 1988–2002. Han påstås ha sagt: ”Unless we announce disasters, no one will listen.” Källan ska ha varit Houghtons bok Global Warming: The Complete Briefing (1994). Där tycks formuleringen dock inte finnas. I en intervju med Frances Welch i Sunday Telegraph 10 september 1995 har Houghton ändå sagt något åt det hållet:

If we want a good environmental policy in the future, we’ll have to have a disaster. It’s like safety on public transport. The only way humans will act is if there’s been an accident.

Jag har inte sett själva tidningen eller texten på Sunday Telegraphs egen webbplats utan bara en scanning som bl.a. Wikipedia har länkat till, publicerad av en professor i geografi, John Adams. Rent teoretiskt kan den förstås vara förfalskad.

Ottmar Edenhofer, klimatforskare som var vice ordförande i IPCC:s arbetsgrupp nr 3, 2008–2015, citeras också ofta, och han ska ha sagt:

One has to free oneself from the illusion that international climate policy is environmental policy…We redistribute de facto the world’s wealth by climate policy.

I en intervju 14 november 2010 med Neue Zürcher Zeitung sade Edenhofer ungefär så, fast i omvänd ordning (min fetstil/KET):

Zunächst mal haben wir Industrieländer die Atmosphäre der Weltgemeinschaft quasi enteignet. Aber man muss klar sagen: Wir verteilen durch die Klimapolitik de facto das Weltvermögen um. Dass die Besitzer von Kohle und Öl davon nicht begeistert sind, liegt auf der Hand. Man muss sich von der Illusion freimachen, dass internationale Klimapolitik Umweltpolitik ist. Das hat mit Umweltpolitik, mit Problemen wie Waldsterben oder Ozonloch, fast nichts mehr zu tun.

Ett annat citat om ekonomisk världsomvandling i samband med klimatpolitiken kommer från Christiana Figueres, verkställande sekreterare i UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change):

This is the first time in the history of mankind that we are setting ourselves the task of intentionally, within a defined period of time to change the economic development model that has been reigning for at least 150 years, since the industrial revolution.

Jo, det tycks stämma, och citatet återfinns här på en webbsida hos United Nations Regional Information Centre.

Citatet fortsätter:

That will not happen overnight and it will not happen at a single conference on climate change, be it COP 15, 21, 40 – you choose the number. It just does not occur like that. It is a process, because of the depth of the transformation.


Den 33-årige Stephen Schneider funderade i ett TV-program 1978 över hur man skulle kunna råda bot på global nedkylning och kommande istid. Schneider var dock inte helt säker på om det skulle bli varmare eller kallare men han blev sedermera en av de främsta alarmisterna när det gäller global uppvärmning. Till höger en bild från 2008 under en utomhusföreläsning vid Stanford University.

Stephen Schneider var en av de mer prominenta klimatforskarna vid Stanford och huvudförfattare i IPCC:s klimatrapporter, både den tredje (2001) och fjärde (2007). Man läser ofta att han ska ha sagt följande i en intervju med Discover Magazine i oktober 1989:

To do that [minska risken för en katastrofal klimatförändring] we need to get some broad based support, to capture the public’s imagination. That, of course, means getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have.

Schneider skriver på sin egen webbsida Mediarology att han är felciterad, att orden är tagna ur sitt sammanhang och anger själv följande citat som det korrekta (min fetstil/KET):

On the one hand, as scientists we are ethically bound to the scientific method, in effect promising to tell the truth, the whole truth, and nothing but – which means that we must include all doubts, the caveats, the ifs, ands and buts. On the other hand, we are not just scientists but human beings as well. And like most people we’d like to see the world a better place, which in this context translates into our working to reduce the risk of potentially disastrous climate change. To do that we need to get some broad based support, to capture the public’s imagination. That, of course, means getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have. This “double ethical bind” we frequently find ourselves in cannot be solved by any formula. Each of us has to decide what the right balance is between being effective and being honest. I hope that means being both.

Det så ofta citerade avsnittet finns ju helt uppenbart där, kontexten ändrar inte särskilt mycket. Schneider menar i slutet att var och en själv måste bestämma hur man ska balansera effektivitet i budskapet med ärlighet.

Schneider är för övrigt intressant, eftersom han på 70-talet var en av dem som trodde på en snart kommande istid. I en artikel i Science 1971, ”Atmospheric Carbon Dioxide and Aerosols: Effects of Large Increases on Global Climate”, skriver Schneider och medförfattaren Rasool att även en otrolig ökning av CO2-halten i atmosfären med en faktor åtta under flera tusen år skulle högst medföra en yttemperaturökning på 2 °K, men å andra sidan:

However, the effect on surface temperature of an increase in the aerosol content of the atmosphere is found to be quite significant. An increase by a factor of 4 in the equilibrium dust concentration in the global atmosphere, which cannot be ruled out as a possibility within the next century, could decrease the mean surface temperature by as much as 3.5 °K. If sustained over a period of several years, such a temperature decrease could be sufficient to trigger an ice age! (Rasool and Schneider, 1971.)

I TV-programmet ”In Search Of …The Coming Ice Age” (1978) undrar Stephen Schneider om mänskligheten borde ingripa för att avstyra en kommande istid. Filmens speaker (Leonard Nimoy) nämner först diverse saker man kan göra, sota ned snön, smälta is med kärnkraft etc., och sedan säger Schneider:

Can we do these things? Yes. But will they make things better? I’m not sure. We can’t predict with any certainty what’s happening to our own climatic future. How can we come along and intervene then in that ignorance? You could melt the icecaps. What would that do to the coastal cities? The cure could be worse than the disease. Would that be better or worse than the risk of an ice age?

I en debattartikel i Nature i december 1977 (”Against instant books”) är Schneider mera osäker. Han skriver där apropå en ny bok (The Weather Conspiracy: The Coming of the New Ice Age) och även med tanke på den då pågående ovanligt kalla vintern i USA att det inte är klart än om det blir kallare eller varmare: ”we just don’t know enough to chose [sic] definitely at this stage whether we are in for warming or cooling – or when”.

Rajendra K. Pachauri, doktor i ingenjörsvetenskap och styrelseledamot i Indian Oil Corporation Ltd och Oil and Natural Gas Commission i Indien, var ordförande i FN:s klimatpanel 2002–2015. Man ser ofta följande citat från Pachauri: ”Our models are giving us predictions or projections that are totally reliable.” Det ser ju ut att ge mycket lite utrymme för den osäkerhet som man faktiskt ändå kan hitta i IPCC:s publikationer, om man läser noga.

När man ser detta citat på nätet eller i böcker, finns oftast ingen källa angiven förutom att Pachauri ska ha sagt det. I några fall har man angivit en länk till en webbplats (dl.nmmstream.net), som inte tycks finnas längre och inte heller går att hitta på Archive.org. Efter en del detektivarbete hittade jag ändå källan: Pachauris key note address vid State of the World Symposium i Washington, anordnat av Worldwatch Institute, 15 januari 2009. På Youtube finns anförandet (i alla fall när detta skrivs) här.

Pachauri säger verkligen orden i citatet ovan, och ett lite fullständigare avsnitt lyder (min fetstil /KET):

You can look at this diagram, where you see observations going back to the beginning of the 20th century, and if you look at model runs which only take into account natural factors, and natural forcing, you get this sharp difference between these two curves. But the moment you enter human induced factors and increasing greenhouse gas emissions concentration, you get virtually a perfect fit with actual observations. So we have now enough validity in the work that we have done to give us confidence that our models are giving us predictions or projections that are totally reliable. We know that the frequency of heavy precipitation events have increased over most land areas and this is happening across the world, every part of the world. And I can tell you about this event, which took place in 2005, about a million people lost their homes, because the entire city of Mumbay suffered a massive cloud burst in a short period of time, and was completely under water, and several people actually lost their lives … (Youtube-klippet tid 1:21–2:32)

Stockholmskonferensen 1972 och Maurice Strong

Det brukar sägas att det finns föregångare till dagens klimatdebatt, vid t.ex. Stockholmskonferensen 1972 och även från en konferens i North Carolina 1975.

Boken Only One Earth sammanställdes som diskussionsunderlag inför Stockhomkonferensen, av miljödebattörerna Barbara Ward (ekonom m.m.) och René Dobos (mikrobiolog m.m.), med förord av Maurice Strong, som var generalsekreterare för konferensen. I boken skisseras det mera alarmistiska credot upp (sid. 266 i Penguin-utgåvan, 1972):

Clearly man has had nothing to do with these vast climatic changes in the past. And from the scale of the energy systems involved, it would seem rational to suppose that he is not likely to affect them in the future. But here we encounter the other facet about our planetary life: the fragility of the balances through which the natural world that we know survives. In the field of climate, the sun’s radiations, the earth’s emissions, the universal influence of the oceans and the impact of the ice are unquestionably vast and beyond any direct influence on the part of man. But the balance between incoming and outgoing radiation, the interplay of forces which preserves the average global level of temperature, appears to be so even, so precise, that only the slightest shift in the energy balance could disrupt the whole system. It takes only the smallest movement at its fulcrum to swing a seesaw out of the horizontal. It may require only a very small percentage of change in the planet’s balance of energy to modify average temperatures by 2 °C. Downwards, this is another ice age, upwards, a return to an ice-free age. In either case, the effects are global and catastrophic.

Energibalansen är alltså så delikat att den minsta skiftning kan medföra katastrof. Hur vår stackars planet har överlevt hittills blir en gåta. Det är intressant också hur man redan här förebådar att det inte bara är global uppvärmning som skulle vara katastrofal, utan även en nedkylning. Åt vilket håll det än går så blir det katastrof. Som bekant övergavs begreppet global warming för det vidare begreppet climat change någon gång under 2010-talet. (Och när detta skrivs förespråkar många t.ex. att man inte heller ska säga climate change utan climate crisis, viket anammats redaktionellt av bl.a. The Guardian och Dagens Nyheter.)


En artikel om den kommande miljökonferensen i Stockholm i Dagens Nyheter den 25 januari 1972. Konferensen hölls 5–16 juni 1972. I denna artikel nämns diverse miljöproblem men faktiskt inte klimatfrågan.

Från FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 förekommer ofta detta klipp ur Dagens Nyheter den 25 januari 1972. Rubriken är ett citat från konferensens generalsekreterare, affärsmannen Maurice Strong, som märkligt nog (i likhet med Pachauri) hade en bakgrund i oljeindustrin: ”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen”.

Sådana uttalanden har ju hörts rätt ofta på senare år, t.ex. från Al Gore eller Johan Rockström m.fl. Men just den här artikeln tar faktiskt inte upp klimatet. De tio åren tycks snarare syfta på någon sorts generell miljökatastrof. Märkligt nog nämns nästan inget konkret i artikeln utom ”befolkningsökningen” och ”miljöförstöringen”.

Att Strong gärna torgförde domedagsvisioner framgår dock av en BBC-intervju från Stockholmskonferensens år 1972, där han säger (min fetstil / KET):

Strong: Of all the evidence, we have amassed in our preparations for the Stockholm conference, including the views of many of the worlds leading scientists, I am convinced that the prophets of doom have got to be taken seriously. In other words, doomsday is a possibility. I am equally convinced that doomsday is not inevitable.

BBC: Why do you think they have to be taken seriously?

Strong: Well, they have to be taken seriously because it has become apparent that today man’s own activities, have reached the scale, where they are the principle determinants of his own future. For example, we are now, today, effecting more changes in the composition of the atmosphere and the composition of the waters of the world, and even of the composition of certain elements of our food chain. We are making more of these changes in one generation than have been made in millions of years of human evolution. We don’t know exactly what will be the ultimate impact of these changes, but we do know that many of them are irreversible, and many of them could be decisive in their effects on man’s future.

Han nämner alltså inte heller här klimatförändringar; han menar ändå att vi riskerar undergång men att denna undergång inte är oundviklig.. Ett uttalande av Strong som cirkulerar på nätet är detta:

Isn’t the only hope for this planet that the industrialized civilizations collapse? Isn’t it our responsibility to bring that about?

Ibland sägs det att han ska ha sagt detta vid FN-konferensen i Rio 1992. Men kanske har han inte sagt det alls, i varje fall inte på fullt allvar. Kanske har han lekt med tanken. I en lång artikel i den kanadensiska tidningen The Globe And Mails speciella månadsmagasin West från maj 1990, skriver Daniel Wood om sitt möte med Maurice Strong och hans hustru Hanne på Baca Grande i Colorado, där makarna skapat en sorts New Age Community. Strong berättar om en roman han länge velat skriva, ”a cautionary tale about the future”. Han nämner World Economic Forum i Davos som en scen för romanen (min fetstil; kursiverna är artikelns /KET):

”What if a small group of these world leaders were to conclude that the principal risk to the earth comes from the actions of the rich countries? And if the world is to survive, those rich countries would have to sign an agreement reducing their impact on the environment. Will they do it?” And Strong, driving as I take notes, looks at me. Then his eyes go back to the Highway 17. The man who founded the United Nations Environment Program and who wrote parts of the Brundtland Report and who in 1992 will try to get the world’s leaders, meeting in Brazil, to sign just such an agreement, savors the questions hanging in the air. Will they do it? Will the rich countries agree to reduce their impact on the environment? Will they agree to save the earth?

Strong resumes his story. ”The group’s conclusion is ’no’. The rich countries won’t do it. They won’t change. So, in order to save the planet, the group decides: isn’t the only hope for the planet that the industrialized civilizations collapse? Isn’t it our responsibility to bring that about?”

”This group of world leaders,” he continues, ”form a secret society to bring about an economic collapse. It’s February. They’re all at Davos. These aren’t terrorists. They’re world leaders. They have positioned themselves in the world’s commodity and stock markets. They’ve engineered, using their access to stock exchanges and computers and gold supplies, a panic. Then, they prevent the world’s stock markets from closing. They jam the gears. They hire mercenaries who hold the rest of the world leaders at Davos as hostages. The markets can’t close. The rich countries …” And Strong makes a light motion with his fingers as if he were flicking a cigarette butt out the window.

I sit there spellbound. This is not any storyteller talking. This is Maurice Strong. He knows these world leaders. He is, in fact, co-chairman of the council of the World Economic Forum. He sits at the fulcrum of power. He is in a position to do it.

”I probably shouldn’t be saying things like this,” he says.

Ett liknande citat, eller snarare en indirekt anföring, cirkulerar där Strong ska ha sagt nästan samma sak om ”industrialized civilizations”, att ”Isn’t it our responsibility to shut them down?” eller ”Isn’t it our responsibility to get rid of them?” och liknande. Detta ska ha stått i Elaine Dewars bok från 1993, Cloak of Green. Denna bok har jag inte kunnat få tag på, vare sig antikvariskt eller på svenska forskningsbibliotek. Ganska många sidor ur boken kan man finna på Google Books, men där har jag inte hittat citatet. Jag lyckades till sist få kontakt med Elaine Dewar själv (10/10 och 18/11 2019), som svarade att hon inte kunde minnas att Strong sagt detta till henne och att citatet inte finns i hennes bok.

Vid Earth Climate Summit (1992) i Rio de Janeiro ska Strong ha sagt: ”We may get to the point where the only way of saving the world will be for industrialized civilization to collapse.” Detta, som ju liknar det han sa om sin roman, har jag inte heller hittat. Det finns inte i hans öppningsanförande, om det nu är hela anförandet som redovisas på hans egen webbplats. Möjligen skulle han ha kunnat säga det i något diskussionsinlägg, men det har jag inte kunnat verifiera. Citatet förekommer också i en artikel i The National Review 1 september 1997, men utan källangivelse.

Däremot talar Strong i sitt avslutningsanförande 1992 om att koldioxidutsläppen måste skäras ned med 60 procent, men inget om civilisationens kollaps som botemedel:

Stabilizing the gaseous composition of the atmosphere is clearly the most urgent problem we will face in the 1990s. Yet the agreement signed here sets neither targets nor timetables. You must now act quickly to bring the climate convention and its protocols in line with what scientists are telling us – that carbon emissions must be cut by at least 60 per cent just to put the global warming trend on hold. It is too late for protracted discussions and delay.

Jag borde kanske också nämna något som oftast inte anges som ett exakt citat, men man ser då och då uppgiften att Olof Palme skulle ha sett klimatförändringarna som en av de viktigaste frågorna redan 1974. Han kan säkert ha talat om detta i andra fora också, men en trolig källa är en artikel i Svenska Dagbladet den 29 november 1974, med rubriken ”Partiledare om Sverige år 2000”, där han och moderatledaren Gösta Bohman intervjuas om de frågor de trodde skulle bli viktigast. Det har sagts att Palme var god vän med Strong, och de träffades givetvis vid Stockholmskonferensen. Här är två av frågorna i artikeln med Palmes svar:

Vilket krishot oroar er mest?
– Risken för klimatförändringar till följd av människans aktiviteter. Framstående forskare befarar att om vi går på i samma spår som hittills kan på sikt världshaven förstöras, de arktiska havsisarna smälta och andra klimatrubbningar uppstå som drastiskt kan påverka våra livsvillkor. Den här frågan framstår för mig som utomordentligt allvarlig.

Kan ni se hur de globala problemen skall kunna lösas utan att staterna avstår från mycket av den nationella suveräniteten, som f.n. är grundvalen för allt internationellt samarbete?
– Nej det går inte. Vi lever i en tid då den nationella suveräniteten kraftigt hävdas. Det är helt naturligt bland människor som aldrig tidigare haft den. Men vi måste över till ett skede då alla inser att vi tvingas ge av kall på den egna självbestämmanderätten.

I North Carolina hölls 1975 en konferens om atmosfär och klimat, organiserad av antropologen Margaret Mead och klimatologen William W. Kellogg. Man ser ibland följande citat attribuerat till Kellogg, där han menar att där det finns en risk för samhället, så bör man inte bry sig om ifall andra källor till global uppvärmning än CO2 har tagits med i beräkningen eller inte utan agera som om man tagit hänsyn till dessa faktorer (min fetstil / KET):

It is concluded that, in cases where the societal risk is great, one should therefore act as if the unaccounted-for effects had been included, since we have no way of dismissing the very possibility that the calculated effect will prevail.

Stycket finns i dokumentationen från konferensen, som givits ut undet titeln The Atmosphere: Endangered and Endangering, med de båda organisatörerna som redaktörer. Det tycks dock inte vara Kellogg som sagt detta utan det ingår i ett referat av de olika ståndpunkter som kom fram, och man skiljer på två ”skolor” (min fetstil / KET):

One school of thought insists that there is technical agreement that increased CO2 concentration by itself, all other things being equal, will lead to global warming. Admitting that there are myriad other related effects, the argument is presented that they are probably relatively small, and that in any case there is an equal likelihood that these unaccounted-for effects would either enhance or reduce the calculated effect. It is concluded that, in cases where the societal risk is great, one should therefore act as if the unaccounted-for effects had been included, since we have no way of dismissing the very real possibility that the calculated effect will prevail. (Sid. 24.)

Den andra ”skolan”, skriver man, varnar för att det aldrig har funnits någon ”global climatic change whose explanation has been accepted by the scientific community as a whole”. Man borde vara ”wary of basing broad national or international decisions on hand-waving arguments or back-of-the-envelope calculations”, står det, och man citerar då meteorologen Joseph Smagorinsky. Referatförfattaren skriver att ”skolorna” kan förefalla ha två helt olika syn på hur man bör agera, men ändå föreligger ”general agreement on the need for attention to these matters”.

Jämförelse med Förintelseförnekare

Det är inte ovanligt att klimatkrisskeptiker kallas förnekare eller deniers och många menar att detta är avsett att få folk att associera till dem som förnekar att Förintelsen ägt rum. Det sägs ibland att det inte stämmer, att förnekare skulle vara ett mera neutralt ord i sammanhanget, men det finns flera exempel på kopplingen till nazism och s.k. historievisionister. Journalisten, kolumnisten och Pulitzerpristagaren Ellen Goodman skrev t.ex. så här i Boston Globe 9 februari 2007:

I would like to say we’re at a point where global warming is impossible to deny. Let’s just say that global warming deniers are now on a par with Holocaust deniers, though one denies the past and the other denies the present and future.

En annnan inflytelserik journalist, George Monbiot, skrev en artikel 21 september 2006 i The Guardian:

Almost everywhere, climate change denial now looks as stupid and as unacceptable as Holocaust denial. But I’m not celebrating yet. The danger is not that we will stop talking about climate change, or recognising that it presents an existential threat to humankind. The danger is that we will talk ourselves to kingdom come.

Samme Monbiot skrev för övrigt ett par månader senare (en artikel den 5 december) följande (min fetstil / KET):

There was one proposal in Sir Rod Eddington’s report to the Treasury with which, when I first read it, I wholeheartedly agreed. He insists that ”the transport sector, including aviation, should meet its full environmental costs”. Quite right too: every time someone dies as a result of floods in Bangladesh, an airline executive should be dragged out of his office and drowned.

Nick Cohen skrev en artikel i The Guardian 22 mars 2014, där han nämner bl.a. David Cameron och George Osborn som politiker som utlovat olika åtgärder vad gäller klimat och miljö men som svikit, och han skriver sedan:

All of which is a long way of saying that the global warming deniers have won. And please, can I have no emails from bed-wetting kidults blubbing that you can’t call us ”global warming deniers” because ”denier” makes us sound like ”Holocaust deniers”, and that means you are comparing us to Nazis? The evidence for man-made global warming is as final as the evidence of Auschwitz. No other word will do.

Thomas Schelling, som fick priset i ekonomi till Alfred Nobels minne 2005, sa vid ett seminarium (se Youtube, tid 1:14:25) arrangerat av American Enterprise Institute, ”Solar radiation management: An evolving climate policy option”, 29 maj 2013 (min fetstil / KET):

I don’t really have any direct access to the conservatives. I do think it’s often a mistake to call them climate skeptics. I think they’re deniers, just as I think president Ahmadinejad of Iran who claims not to believe that the Holocaust occurred, he knows it did, he knows he can just annoy the hell out of the Isrealis by pretending that he believes that the Holocaust didn’t exist.

När representanter för the Climate Intelligence Foundation (Clintel) den 20 november 2019 vid en presskonferens för Europaparlamentet skulle överlämna den s.k. World Climate Declaration, med titeln ”There is no climate emergency” (undertecknad av 700 personer, främst vetenskapsmän), jämförde den inbjudna ledamoten av Europaparlamentet, liberaldemokraten Irina von Wiese ”denying” med massmord (min fetstil / KET):

… we do have overwhelming scientific evidence that there is man made climate emergency today, and denying it, is of course anybody’s free opinion, but it’s a bit like closing your eyes when you see a train speeding in your direction and say ’oh it is not coming is it’. And the problem is it isn’t just you, it is our future generation, probably our generation or however old that already suffer but certainly the generation of our children, and denying that it exists today is equivalent to some form of collective manslaughter on another generation.

Tidigare IPCC-ordföranden Rajendra K. Pachauri återkommer i detta sammanhang. I Jyllands-Posten den 21 april 2004 ska han ha liknat klimatalarmistskeptikern Bjørn Lomborg med Hitler i en artikel med rubriken ”FN-chef: Lomborg tænker som Hitler”:

What is the difference between Lomborg’s view of humanity and Hitler’s? You cannot treat people like cattle. You must respect the diversity of cultures on earth. Lomborg thinks of people like numbers. He thinks it would be cheaper just to evacuate people from the Maldives, rather than trying to prevent world sea levels from rising so that island groups like the Maldives or Tuvalu just disappear into the sea. But where’s the respect for people in that? People have a right to live and die in the place where their forefathers have lived and died. If you were to accept Lomborg’s way of thinking, then maybe what Hitler did was the right thing.

Jag har inte lyckats se artikeln, eftersom den ligger bakom betalvägg, men uttalandet (på engelska som ovan) finns också refererat i ett nummer av EU Reporter (The European Parliamentary Legislative Review) från 6 juni 2004, liksom hos Danmarks Radio.

Det finns också ett citat från den s.k. skeptikersidan, där professorn i fysik vid Princeton och en av president Trumps rådgivare i klimatfrågan, William Happer, ska ha sagt att ”demonization of carbon dioxide is just like the demonization of the poor Jews under Hitler” (enligt Wikipedia). Citatet kommer från en TV-intervju i CNBC 2014, där man dock hänvisar till något Happer ska ha sagt redan 2009. Något citat från 2009 har jag inte hittat, men programledaren på CNBC 2014 säger till Happer: ”You made a comment back in 2009 comparing climate change to the Holocaust, and my question is, are you suggesting, when you made that comment, that climatologists and climate scientists are the equivalent of Hitler and nazis ?” Happer svarar:

Anyone who objects to all of the hype gets called a denier, that’s supposed to make me a Holocaust denier. You know, I am getting tired of that, and the comment I made was the demonization of carbon dioxide is just like the demonization of the poor Jews under Hitler. Carbon dioxide is actually a benefit to the world, and so were the Jews.

Klippet, som finns här på Youtube, förefaller editerat, så både intervjuaren och Happer kan mycket väl ha sagt andra saker också.

Romklubben och miljöextremister

Romklubben är en sorts internationell tankesmedja som bildades 1968, av industrimannen Aurelio Peccei (högt positionerad inom både Fiat och Olivetti) och OECD:s vetenskapliga chef Alexander King. Ekonomiskt stöd kom från bl.a. Fiat och Rockefeller Foundation. Då diskuterades överbefolkning, miljöfrågor, teknologisk utveckling m.m. I dagens debatt ser man ofta detta citat som anses komma från Romklubben (sällan med någon mera exakt källangivelse):

In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that .. the threat of global warming.. would fit the bill…. the real enemy, then, is humanity itself….we believe humanity requires a common motivation, namely a common adversary in order to realize world government. It does not matter if this common enemy is a real one or….one invented for the purpose.

Utdraget är ett hopklipp av delvis korrekta citat men också omgjorda formuleringar tagna ur sitt sammanhang. Ursprunget är Romklubbens skrift The First Global Revolution, av Alexander King och Bertrand Schneider, från 1991. Första delen av citatet är en omstuvning av följande stycke från sidan 75:

In searching for a common enemy against whom we can unite, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill. In their totality and their interactions these phenomena do constitute a common threat which must be confronted by everyone together. But in designating these dangers as the enemy, we fall into the trap, which we have already warned readers about, namely mistaking symptoms for causes. All these dangers are caused by human intervention in natural processes, and it is only through changed attitudes and behaviour that they can be overcome. The real enemy then is humanity itself.

Senare delen av citatet kommer från samma skrift, sidan 70, där man skriver att människor numera saknar visioner och vilja att kämpa, som man gjorde t.ex under andra världskriget mot nazismen eller mot kolonialismen: ”It would seem that men and women need a common motivation, namely a common adversary against whom they can organize themselves and act together.” Här står alltså inget om att ”realize world government”.

Sista meningen i citatet kommer också från sidan 70, där man fortsätter resonemanget om människors historiska behov av att finna fiender och syndabockar: ”The ploy of finding a scapegoat is as old as mankind itself – when things become too difficult at home, divert attention to adventure abroad. Bring the divided nation together to face an outside enemy, either a real one, or else one invented for the purpose.”

Man skriver alltså om hur det ofta varit i historien, men att på detta vis skapa påhittade fiender är knappast något författarna förespråkar. Frasen ”we came up with the idea that pollution” osv. skulle ju kunna tyda på det. En snäll tolkning är annars att man menade att människan står inför en sådan mängd problem att det gällde att lyfta fram några som alla kunde enas kring (och som inte var partipolitiskt belastade) för att skapa ett globalt samarbete. Detta samarbete skulle dock inte utgöra”world government”:

Global ’governance’ in our vocabulary does not imply a global ’government’, but rather the institutions set up for cooperation, coordination, and common action between durable sovereign states. (A.a. sid. 73.)

Författarna pekar trots allt ut demokratin som ett problem, med partiegoism och ineffektivitet. Detta får ändå inte bli en ursäkt för att överge demokratin (A.a. sid. 71–72):

Democracy is not a panacea. It cannot organize everything and it is unaware of its own limits. These facts must be faced squarely, sacrilegious though this may sound. In its present form, democracy is no longer well-suited for the tasks ahead. The complexity and the technical nature of many of today’s problems do not always allow elected representatives to make competent decisions at the right time. Few politicians in office are sufficiently aware of the global nature of the problems facing them and little, if any, awareness of the interactions between the problems. Generally speaking, informed discussion on the main political, economic and social issues take place on radio and television rather than in Parliament, to the detriment of the latter. The activities of political parties are so intensely focussed on election deadlines and party rivalries that they end up weakening the democracy they are supposed to serve. This confrontational approach gives an impression that party needs come before national interest. […] However, the crisis in the contemporary democratic system must not be allowed to serve as an excuse for rejecting democracy.

Problemet är mest framträdande bland f.d. kolonier som blivit självständiga. Här är det lätt att skylla bristen på framsteg på demokratin, menar författarna (A.a. sid. 72): ”The very concept of democracy could then be questioned and allow for the seizure of power by extremists of one sort or the other.”


Romklubbens första och tredje rapporter, The Limits to Growth (1972) och The First Global Revolution (1991). Däremellan publicerades Mankind at the Turning Point (1974)

Aurelio Peccei själv skrev dock rätt öppet i sin bok The Chasm Ahead (1969) om ett styre dikterat av De fyra stora, USA, EEC, Sovjetunionen och Japan, de som förstod sig på de nya esoteriska teknologierna. De borde härska över dem som inte hade sådana kunskaper:

Let us be brutal just for a moment. Once they [De fyra stora / KET] reach an agreement among themselves they have the power to impose it and there is no other alternative for the vast majority of the other people but to accept it.

Paul Watson var en av grundarna av Greenpeace 1972, men han uteslöts ur styrelsen 1977 och lämnade då rörelsen. Man ser ofta följande citat som ska ha yttrats av honom: ”It doesn’t matter what is true, it only matters what people believe is true.”

Exakt detta citat har jag inte funnit källan till, men liknande tankar finns i Watsons bok Earthforce! An Earth Warrior’s Guide To Strategy från 1993. Här finns mycket om olagliga och våldsamma aktioner och tips om hur man som aktivist bör agera, vilket torde ha kunnat inspirera t.ex. organisationen Extinction Rebellion. På sidorna 42–43 i Watsons bok kan man läsa (min fetstil / KET):

The nature of the mass media today is such that the truth is irrelevant. What is true and what is right to the general public is what is defined as true and right by the mass media. Ronald Reagan understood that the facts are not relevant. The media reported what he said as fact. Follow-up investigation was ”old news.” A headline comment on Monday’s newspaper far outweighs the revelation of inaccuracy revealed in a small box inside the paper on Tuesday or Wednesday.

If you do not know an answer, a fact, or a statistic, then simply follow the
example of an American President and do as Ronald Reagan did – make it up on the spot and deliver the information confidently and without hesitation.

På sidan 36 finns tio punkter under rubriken ”Media Laws”. Nr 9 lyder: ”The Media defines reality. What is real is what is reported. The public believes what it is told to believe.” Detta förefaller inte vara bara en beskrivning av hur medierna fungerar; tanken är snarare att detta är något som bör utnyttjas.

Och på sidan 19 under rubriken ”The Strategy of the Infiltrator” står: ”Other tactics that can be utilized are: the spreading of dis-information, outright sabotage of technical equipment, erasing files to protect people in the Movement, and covert re-direction of funds.”

Watson var också en extrem biocentrist, till skillnad från antropocentrister. Människan var jordens största problem, vad gällde miljöförstöring och utrotning av djur etc. Klimatfrågan var dock ännu ganska marginell för dessa aktivister vid den här tiden. De stod närmare de radikala djurrättsaktivisterna.

Dave Foreman är en extrem miljöaktivist som på 1980-talet grundade rörelsen och tidskriften Earth First! och uttalade sig extremt cyniskt om svält och krig såsom positiva regulatorer av folkmängden i världen. Man ser ofta följande citat:

My three main goals would be to reduce human population to about 100 million worldwide, destroy the industrial infrastructure and see wilderness, with it’s full complement of species, returning throughout the world.

Detta ska ha förekommit i en intervju i den australiska tidskriften Simply Living nr 12 (1986 eller 1987) i en artikel av Bill Devall, “A Spanner in the Woods”. Jag har dock inte lyckats hitta denna tidskrift, så jag kan inte avgöra om det stämmer. Ett annat citat som förekommer är detta: ”The human race could go extinct and I for one would not shed any tears.” Många uppger källhänvisningen Brian Tokar, ”EcoApocalypse”, New Internationalist no. 210, 1990, men där förekommer citatet mest som en dekoration utan någon vidare källa. En andrahandskälla utan förstahandskälla med andra ord.

Just dessa citat har jag alltså inte hittat, men i Earth First! kan man finna en hel del malthusianskt inspirerade skriverier i den stilen, av olika författare, t.ex. hyllar en skribent (med pseudonymen Miss Ann Thropy) AIDS som något positivt för miljön: ”AIDS has the potential to significantly reduce human population without harming other life forms.” (Earth First!, 1 maj 1987, sid. 32.)

Foreman skriver om liknande ting fortfarande, fast mer utifrån ett klimatperspektiv: ”The real problems of population growth are ecological. Catastrophic climate change, habitat destruction, and mass extinction are far harder to solve when there are more people.” skriver han i nr 2 (januari 2007) av sin skrift Around the Campfire, ” Birth Dearth Folly and the 300 Millionth American”.

Skrämselpropaganda

Sir John Houghton och Stephen Schneider har redan nämnts som exempel på personer som inte var främmande för överdrifter för att deras budskap skulle nå fram.

Yvo de Boer, ordförande vid klimatmötet i Köpenhamn 2009 och sekreterare i UNFCCC ska ha sagt att nästa rapport från IPCC (Fifth assessment report 2013/44) skulle komma att skrämma vettet ur alla. Jo, han tycks ha sagt så, om skribenten i Brisbane Times citerat honom korrekt:

”That report is going to scare the wits out of everyone,” Mr de Boer said in the only scheduled interview of his visit to Australia. ”I’m confident those scientific findings will create new political momentum.”

Man ser ibland uttalandet att den globala uppvärmningen (tillskottsenergin) motsvarar 400 000 Hiroshimbomber per dygn, året runt, eller över 4 per sekund. Det finns t.ex. en widget man kan installera på sin webbsida som visar sekund för sekund hur många bomber den globala uppvärmningen motsvarat sedan 1998. Vancouver Observer publicerade en artikel 2012 med bild på Hiroshima före bomben och efter, för att understryka allvaret.


Räkneverket på webbsidan 4hiroshimas.com som visar hur många atombomber som den globala (över)uppvärmningen motsvarar.

Siffran kommer från ett kort föredrag av astrofysikern Jim Hansen på TEDx 2012 (avskrift här, video här), där han säger följande (min fetstil / KET):

The total energy imbalance now is about six-tenths of a watt per square meter. That may not sound like much, but when added up over the whole world, it’s enormous. It’s about 20 times greater than the rate of energy use by all of humanity. It’s equivalent to exploding 400,000 Hiroshima atomic bombs per day 365 days per year. That’s how much extra energy Earth is gaining each day. This imbalance, if we want to stabilize climate, means that we must reduce CO2 from 391 ppm, parts per million, back to 350 ppm. That is the change needed to restore energy balance and prevent further warming.

Dividerar man Hansens antal bomber (400 000) med antalet sekunder på ett dygn får man 4,6 bomber i sekunden. Man bör kanske inflika att solen totalt utsätter oss för en energimängd motsvarande ungefär 164 miljoner Hiroshimabomber per dygn. Tillskottsenergin är alltså ungefär 2 promille av den totala energin vi tar emot från solen.

19 juni 2007 skrev Independents Steve Conner om Hansen:

Dr Hansen said we have about 10 years to put into effect the draconian measures needed to curb CO2 emissions quickly enough to avert a dangerous rise in global temperature. Otherwise, the extra heat could trigger the rapid melting of polar ice sheets, made far worse by the ”albedo flip” – when the sunlight reflected by white ice is suddenly absorbed as ice melts to become the dark surface of open water.

I de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen får man en viss inblick i hur IPCC-forskare resonerar internt. Där kan man läsa vad humangeografen Mike Hulme skriver till Phil Jones vid University of East Anglia (Jones var en av upphovsmännen till det beryktade hockeyklubbsdiagrammet) apropå artikeln i Independen (Se detta mail):

Oh dear, we’re doomed, we’re all doomed!
‘Whipsaws’ now join ‘feedbacks’, ‘flips’ and ‘tipping points’ in the Earth science lexicon.
Hansen certainly uses the words ‘peril’, ‘planetary rescue’, etc. so it’s hard to blame Steve Connor, but what are we to make of all this? Does Jim want us to stop sleeping at night?
Mike

I David Attenboroughs film Climate change – the facts (som sannerligen inte gör skäl för namnet, se denna artikel) säger Jim Hansen i ett kort klipp att havsnivåerna varit stabila i tusentals år: ”Sea level has been stable for several thousand years. But if the ice sheets move icebergs faster and faster to the ocean, then sea level goes up.” (Vid tiden 18:40 in i filmen). Det är ju dock precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från den senaste istiden drog sig tillbaka.

Om jag skulle ta upp diverse uppseendeväckande citat som cirkulerar från olika aktivister, så skulle den här artikeln bli tio gånger så lång som den är nu. Låt mig ändå nämna ett citat som varit i omlopp sedan våren 2019. En av aktivistgruppen Extinction Rebellions grundare, Robert Hallam, ska ha sagt så här på en Amnestykonferens:

We are going to force the governments to act. And if they don’t, we will bring them down and create a democracy fit for purpose. And yes, some may die in the process.

Det verkar stämma, enligt en Youtubefilm från en Amnestykonferens i London för ”staff & volunteers” som hölls 4 februari 2019. Hallam talar där och säger exakt så efter tiden 6:45. I början av det tolv minuter långa anförandet säger han visserligen att det är hans personliga åsikter och inte Extinction Rebellions.

Hösten 2019 sade Hallam för övrigt att Förintelsen inte var så mycket att haka upp sig på. ” The fact of the matter is, millions of people have been killed in vicious circumstances on a regular basis throughout history”, ska han ha sagt till Die Zeit (bakom betalvägg) enligt referat i The Guardian . Han ska även ha sagt att Förintelsen var “almost a normal event”. Det som går att se av dessa citat utan prenumeration på Die Zeit finns här.

I en intervju 21 november 2019 i Der Spiegel tog Hallam dock tillbaka detta. Samma dag hade han också skrivit på Facebook:

I realise that in the interview 1 got sidetracked into an unnecessary debate about where the Holocaust sits in terms of horrific genocides. I see now my cultural insensitivity. I understand that such a debate is obscene and offensive, in particular for all those who remain haunted by memories of what occurred and for all those who lost people they loved.

I am sorry for the crass words that I used. I do not feel the need to apologise for drawing attention to the genocide that is happening now. We must learn from the past, from tragedies like the Holocaust and other genocides, to prevent the horror of the near future. Despite my poorly phrased statement, I still strongly demand action on the preventable genocide that so many are ignoring across the world.

Robert F. Kennedy Jr uttalade sig 2016 i filmen Climate Hustle av Christopher Rogers och Marc Morano om bl.a. bröderna Koch, som han ansåg borde fängslas som krigsförbrytare:

I think they should be in jail, I think they should be enjoying three hots and a cot at the Hague with all the other war criminals who were there.

Intervjuaren: What about politicians, people who deny (ohörbart)…

They’re selling out the public trust. I think those guys who are doing the Koch Brothers bidding and are against all the evidence of the rational mind, are saying that global warming does not exist., they are contemptible human beings, and that I wish there were a law you could punish them under. I don’t think there is a law that you can punish those politicians under, but do I think the Koch brothers should be prosecuted for reckless endangerment? Absolutely, that is a criminal offence and they ought to be serving time for it.

Intervjun gjordes redan 2014 och väckte viss uppmärksamhet redan då, t.ex. på denna webbsida. Kennedy publicerade efter detta en artikel i EcoWatch, där han bl.a. skrev:

I do, however, believe that corporations which deliberately, purposefully, maliciously and systematically sponsor climate lies should be given the death penalty. This can be accomplished through an existing legal proceeding known as ”charter revocation.” State Attorneys General can invoke this remedy whenever corporations put their profit-making before the ”public welfare.”

Den svenske miljöaktivisten Andreas Malm lär ha sagt att vi kommer att koka som ägg om inget görs i klimatfrågan. Och i hans bok med det långa namnet Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (2007) står det något åt det hållet på sidan 203:

Vad som är farligt med värmeböljor är mindre omtvistat: en värme som människokroppen inte är van vid. Särskilt illavarslande är värmen om den inte sjunker påtagligt under natten, då kroppen i normalfall ska få chansen att vila ut. Det kan leda till hypertermi, ett tillstånd där huden är blossande röd och torr, där svetten uteblir, urinen gulnar och delirier sätter in; om kroppens temperatur överstiger 42 grader börjar cellernas proteiner koka likt äggvita.

Det är underförstått att detta är vad som väntar när den globala uppvärmningen gjort att värmeböljor är det normala. Samme Malm intervjuades i Svenska Dagbladet den 18 oktober 2020, under rubriken ”Klimatrörelsen måste sluta gulla – dags för sabotage”, och han säger där:

Det finns en annan ton av desperation i våra röster; vi pratar om utrotning och ingen framtid. Och fortfarande fortsätter allt väldigt mycket som vanligt. När når vi punkten där vi eskalerar? När drar vi slutsatsen att tiden har kommit för att också testa något annorlunda? När börjar vi fysiskt attackera de saker som konsumerar vår planet och förstör dem med våra egna händer?

SvD ändrade senare rubriken till det mildare ” Nu räcker det inte att sjunga Idas sommarvisa”.

Ekologen Daniel Botkin påstås ibland ha sagt detta: ”The only way to get our society to truly change is to frighten people with the possibility of a catastrophe.”

Men då har man missuppfattat saken. Botkin är ju skeptisk till alarmismen. Den citerade meningen syftar på hur hans mindre vetenskapligt stringenta kolleger såg på saken. Så här skrev Botkin i en artikel i Wall Street Journal 17 oktober 2007, ”Global Warming Delusions” (min fetstil / KET):

I’m not a naysayer. I’m a scientist who believes in the scientific method and in what facts tell us. I have worked for 40 years to try to improve our environment and improve human life as well. I believe we can do this only from a basis in reality, and that is not what I see happening now. Instead, like fashions that took hold in the past and are eloquently analyzed in the classic 19th century book “Extraordinary Popular Delusions and the Madness of Crowds,” the popular imagination today appears to have been captured by beliefs that have little scientific basis.

Some colleagues who share some of my doubts argue that the only way to get our society to change is to frighten people with the possibility of a catastrophe, and that therefore it is all right and even necessary for scientists to exaggerate. They tell me that my belief in open and honest assessment is naïve. “Wolves deceive their prey, don’t they?” one said to me recently. Therefore, biologically, he said, we are justified in exaggerating to get society to change.

Att döma av boken The Moon in the Nautilus Shell från 2012, så blev Botkin senare ännu mera kritisk till alarmismen. Här finns bl.a. en passus som jag själv har citerat som jag tror är viktig i debatten om hur arter utrotas p.g.a. klimatförändringar. Motsatsen är förmodligen det vanligaste, dvs. anpassning när miljön förändras, annars skulle livet på jorden nog inte har klarat sig så länge som det har gjort:

Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the ability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell, 2012, p. xiii.)

Åter till de citat man ofta stöter på i debatten. Professor Chris Folland vid Hadley Centre for Climate Prediction and Research var huvudförfattare och medförfattare till åtskilliga av IPCC:s rapporter. Han påstås ha sagt följande 1992 eller 1993: “The data doesn’t matter. We’re not basing our recommendations on the data. We’re basing them on the climate models.”

Läkaren och elingenjören Charles Battig, med band till Heartland Institue bl.a., försökte få detta citat bekräftat och fick enligt Battigs egen blogg detta brev som svar. Där förklarar Folland att detta var sant när han skrev det 1993, men att man numera (2014) har mycket mera data att utgå ifrån. Han skriver bl.a. i brevet:

At that time, the key driver for nations’ concern about climate change was indeed mostly driven by model projections of global warming. The attached published letter written in an Institute of Physics journal by myself and one of the then IPCC Working Group 1 coordinators tried to accurately reflect the general view at that time (1993). It reflects accurately what I was trying to say the year or so before. Please quote these words as appropriate – but they were only appropriate in the early 1990s. This view was soon to change greatly; notice that the letter looks forward at its end to a greatly increased importance of climate data to the climate change debate, and to nations’ policy actions and concerns. The situation is now very different and has been since about 1995. Up to 1993, there were no published detection and attribution studies.

Man hade förstås gärna läst texten som citatet ska vara hämtat ifrån i sin helhet. Man kan inte vara säker på att Folland bekräftar hela citatet, t.ex. den inledande meningen ”The data doesn’t matter”.

Al Gore gjorde 2006 en omdiskuterad film om klimatförändringar, An unconvenient truth (textavskrift här). En domstol i England beslutade i oktober 2007 att filmen inte fick visas i engelska skolor om man inte kommenterade nio felaktigheter som fördes fram (se artikel i The Guardian). Förutom dessa osakligheter hade Gore också ett märkligt sätt att citera. I filmen säger han (min fetstil / KET):

There was a massive study of every scientific article in a peer-reviewed
journal written on global warming for the last 10 years. And they took a big sample of 10%, 928 articles.
And you know the number of those that disagreed with the scientific consensus that we’re causing global warming and that it’s a serious problem? Out of the 928, zero. The misconception that there’s disagreement about the science has been deliberately created by a relatively small group of people. One of their internal memos leaked. And here’s what it said, according to the press. Their objective is to reposition global warming as theory rather than fact. This has happened before. After the Surgeon General’s report. One of their memos leaked 40 years ago. Here’s what they said. ”Doubt is our product, since it is the best means of creating a controversy in the public’s mind.” But have they succeeded? You’ll remember that there were 928 peer-reviewed articles. Zero percent disagreed with the consensus.

Det Gore här citerar, ”doubt is our product”, är inget som har med fossilbränsleindustrin att göra, vilket han ju inte säger rent ut men låter vara underförstått. Citatet finns i ett internt dokument från tobaksföretaget Brown & Williamson och offentliggjordes 1994 i samband med de stora rättegångarna mot tobaksbolagen som då pågick. Det kan inte gärna ha läckt ut 40 år tidigare (1967) eftersom det då inte ens fanns; det skrevs 1969. Gore blandar också ihop detta med den beryktade studie, eller snarare artikel i Science av Naomi Oreskes från 2004, som hävdade att 100 procent av alla vetenskapliga artiklar i ämnet stöder tanken på att global uppvärmning beror på människans användning av fossila bränslen.

Det är sällan forskare talar om att ”science is settled” eller ”science is unequivocal” och liknande. De flesta seriösa forskare inser att vetenskapen alltid ifrågasätter sina egna resultat och dementerar, bekräftar eller förfinar sina slutsatser, helt eller delvis. Politiker och aktivister säger däremot detta ofta.

Barack Obama sade t.ex. så här vid ett tal på Wal-Mart i Mountain View i Kalifornien 9 maj 2014, apropå National Climate Assessments tredje rapport (video här):

Hundreds of scientists, experts and businesses, not for profits, local communities, all contributed over the course of four years. What they found was unequivocally that climate change is not some far off problem in the future, it is happening now, it is causing hardship now, it’s affecting every sector of our economy, and our society. More severe floods, more violent wildfires, it’s already costing cities and states and families and businesses money. You’re in California, you’ve seen these effects firsthand, you know what’s happening, and increasingly more and more Americans do, including, by the way, many republicans, outside of Washington, so, unfortunatelty inside of Washington we still got some climate deniers, who shout loud, but they’re wasting everybody’s time on a settled debate, climate change is a fact. (Min fetstil / KET.)

Som nyvald president sade Barack Obama följande, 18 november 2008 (se länk här eller här):

Few challenges facing America and the world are more urgent than combating climate change The science is beyond dispute, and the facts are clear. Sea levels are rising. Coastlines are shrinking. We’ve seen record drought, spreading famine, and storms that are growing stronger with each passing hurricane season. (Min fetstil / KET.)

”Beyond dispute”, säger Obama, men just dessa påståenden har många påvisat att de inte stämmer, i varje fall inte som följd av global uppvärmning. Se t.ex. denna artikel om bl.a. skogsbränder, stormar, m.m.

Avslutningsvis kan en annan amerikansk president, Thomas Jefferson, få vittna om att klimatet (eller vädret) förändrades redan för drygt 200 år sedan. Jefferson påstås ibland ha sagt ungefär följande: ”I remember when I was a small boy, say 60 years ago, snows were frequent and deep every winter. A change in our climate is taking place, snows are less frequent and less deep.”

Jag har inte hittat exakt dessa formuleringar i ett enda sammanhang, men några mycket snarlika på olika ställen. I ett brev till Dr Chapman från 11 december 1809 skriver Jefferson (min fetstil / KET):

I remember that when I was a small boy, (say 60 years ago,) snows were frequent and deep in every winter to my knee very often, to my waist sometimes – and that they covered the earth long. And I remember while yet young, to have heard from very old men, that in their youth, the winters had been still colder, with deeper and longer snows.

Ett par rader längre ned i brevet skriver han: ”The change in our climate is very shortly noticed in the Notes on Virginia, because I had few facts to state but from my recollections, then only of thirty or thirty-five years.” (The Writings of Thomas Jefferson Being his Autobiography, Correspondence, Reports, Messages, Adresses, and other Writings, Official and Private, Vol V, 1853, s. 487, 488.)

I Jeffersons bok om Virginia (skriven 1781–82) hittar jag följande (min fetstil / KET):

A change in our climate, however, is taking place very sensibly. Both heats and colds are become much more moderate within the memory even of the middle aged. Snows are less frequent and less deep. They do not often lie, below the mountains, more than one, two, or three days, and very rarely a week. They are remembered to have been formerly frequent, deep, and of long continuance. The elderly inform me, the earth used to be covered with snow about 3 months in every year. The rivers which then seldom failed to freeze over in the course of the winter, scarcely ever do so now. This change has produced an unfortunate fluctuation between heat and cold, in the spring of the year, which is very fatal to fruits. (Jeffersons’s Notes on the State of Virginia; with the Appendixes Complete, 1800, s. 86.)

The climate issue summarized in two points


vinterbild

[Denna text på svenska.]

(This article was rejected by six journals, of which I previously have contributed in two. So now I publish it on my blog instead.)
The climate issue has, obviously, gained enormously in importance in the last 10-15 years. People panick because of the likelihood of an imminent disaster. Any questioning or criticism of the theories behind this notion av doom is labeled as denial, almost as heresy in the context of what is more and more starting to look lika a new religion or dogmatic ideology. Critical scrutiny is otherwise a cornerstone in science.

In recent years, we have experienced an increasing uniformity in research and social debate, which has rarely been seen before in democratic countries. How this situation has arisen is difficult to understand, if one does not give in to fairly dubious conspiracy theories.

The factual matter at hand could, however, with a seemingly drastic simplification, be summarized in two points (which, of course, could be much elaborated with extensive reasoning and nuances):


1. Any great danger due to human addition of CO2 in the atmosphere probably does not exist, as the evidence base for this is very weak and uncertain.


2. If the CO2 content in the atmosphere actually were to be a problem, it would still be impossible to alleviate this more than very marginally; those who think we could reach ”pre-industrial levels” of CO2 content in the atmosphere live in a dream world.

One could add another clause here, a question that has nothing to do with the definition of the alleged problem, but which still might be useful to consider:

If humans would succeed in reducing their contribution of CO2 to near zero, or at least to so-called pre-industrial levels, would the climate on earth then cease to change? Would the earth never again go through smaller or larger ice ages? Would no more warm periods occur, like the medieval warm period? Would influence from the sun in e.g. 11, 88, 210, 350 or 2,400 year cycles cease? Would the effects of the El Niño phenomenon or jet streams come to an end? Would we then have a completely static climate, constant through the centuries?


branson_twitter_small

Founder of Virgin company, Richard Branson, seems to dream of a world, where climate is constant and never changes. Tweet from Clean Choice Energy.


Those who answer yes to that question, have not realized that our climate always has changed, for millions of years, and that it certainly will change in the future as well. And furthermore, that carbon dioxide is not the only factor that can affect the climate. Water vapor, clouds, solar radiation etc. have a much greater impact than carbon dioxide.

Below, the two main points are explained somewhat further.

1. Any great danger due to human addition of CO2 in the atmosphere probably does not exist, as the evidence base for this is very weak and uncertain.

Most debaters (even so-called skeptics) are convinced that a certain warming of our earth is going on, probably as a recovery after the so-called little ice age, which occurred around 1400-1850. Most people also agree that CO2 is a greenhouse gas, but how much it affects the Earth’s temperature and the extent to which the CO2 content in the atmosphere is a consequence of human activity is, however, debated and not scientifically ascertained.

The predictions of the future climate made by the UN Climate Panel (IPCC) are the result of computer simulations that are extremely uncertain, not to say impossible. Indeed, in its third report from 2001, the IPCC wrote:

In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible. (Third assessment report, Working group I, 2001, p. 774, my boldface / KET.)

It should perhaps be said that in a few other places in the report it is claimed that some predictions can still be made, e.g. the El Niño phenomenon is mentioned, which can be predicted a year in advance. But one year is not much, when we discuss climate change for hundreds of years.

Despite this insight, the IPCC has been trying to predict the future of the climate with the help of numerous computer simulations since 1990 – almost for 30 years. The predictions (or projections as the IPCC prefers to call them) have not come true, but rather it has become obvious that they were exaggerated by over three times when it comes to temperature levels in the troposphere, according to John Christy, professor of atmospheric science, who previously participated in the IPCC network (see this PDF, p. 13).

In their latest reports, the Fifth Assessment report from 2013/14 and the special report Global Warming of 1.5 °C, from the fall 2018, the IPCC have revised their view on so-called tipping points and irreversible processes (link to Google translation). There is now hardly any risk of such an outcome, except perhaps with regard to the addition of carbon dioxide and methane from melting permafrost.

The press often writes about increased risk of forest fires, droughts, storms, etc. The IPCC, however, have found that there is no evidence for this: ”In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate.” (Assessment report 5, p. 928.)

In the same report, p. 216, the IPCC write: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …”. Doerr and Santin wrote in a 2016 article published by the British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) that ”there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago”.

Those who claim that we are facing a disaster would, of course, preferably argue that our current weather/climate is unique in history. But that is hardly the case. The world has been warmer than it is now, and this happened when the atmosphere content of CO2 was lower.

Increased CO2 content in the atmosphere is unlikely to affect the temperature as much as is often said in the press and among politicians. The degree of impact is called climate sensitivity, which means that doubling the CO2 content in the atmosphere can result in about one degree of warming. This occurred when we went from about 200 to about 400 ppm (parts per million) of CO2 in the atmosphere, which happened approx. in the last hundred years.

Maybe there will be a doubling again, over the next hundred years. Of course, it is not ceertain, since we may have completely different kinds of energy sources and methods for energy production at that time. But if there is a doubling, then the global average temperature will probably rise about one more degree.

So, is one (or one and a half) degree of increase in temperature something to be afraid of? Degree data usually do not refer to absolute temperatures (what you see on your thermometer) but to deviations from an average. (Often, the zero line in temperature charts is set according to the mean at different locations during the period 1961-90, when we’re dealing with recent times.)

The elevated temperature of a degree can hardly be much to worry about. After all, most countries experience temperature fluctuations of maybe 20-50 degrees between summer and winter. So, one or two degrees temperature difference should mean quite little in most locations. If the Swedish town of Gävle were to go from cultivation zone IV to Stockholm’s cultivation zone II in 50 years, would hardly constitute a major disaster.

Furthermore: If an increase of one or one and a half degrees in average temperature would cause dramatic changes, maybe even disasters in some locations – shouldn’t we already have experienced such drastic events over the last hundred years, since a similar temperature rise has already taken place? As mentioned above, even the IPCC does not ascribe individual extreme weather events to climate change.

Areas with extreme weather today (such as India), will probably be extreme also in a 100 years. Noone really knows if the weather then would become even more extreme; the greatest relative warming will probably occur on our latitudes and not in the tropics. This depends, among other things, on sea and air currents.

The fear that the masses of ice in Antarctica or Greenland would melt is in all likelihood exaggerated. These masses of ice are huge, with a thickness of several kilometers. The masses of ice have changed in the past, sometimes growing and sometimes shrinking. The IPCC stated in their report 2013/14 that the ice in Antarctica would hardly melt down due to global warming faster than in a thousand (or several thousand) years. A few researchers believe that a sufficient meltdown to make the sea level rise dramatically could happen in a few hundred years, but most scientists estimate that it would take thousands of years.

The question is also whether a rise in temperature might be beneficial in many parts of the world. An IPCC scientist wrote this in one of the leaked e-mails from the so-called Climategate scandal (here the IPCC’s fourth report is discussed):

… the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere … (Mike Hulme, professor of human geography in a mail February 5, 2002.)

It is easy to believe that the earth is getting very hot when you see maps with blue and red areas supposed to show what it will be like in a few decades. You think the blue is icy and the red is glowing hot. But the difference between the areas in these maps is usually no more than a few degrees.



1884_2018

Global temperature is often illustrated with maps like the above, with color codes. From the left image (1884) to the right (2018), the difference is about one degree in global average temperature. Locally, the difference can be 4-5 degrees. (Source: NASA.)


It is often said that certain years in the 2000s have been the hottest since measuring began in the late 1800s. However, this is misleading. Often, the very hot 1930s are ”forgotten”. And, it is almost never mentioned that the record may consist of as little a difference as 0.02 degrees above the previous record.

To the extent that some problems will arise in 50 or 100 years, this is probably something we can mitigate with dams, land reinforcements, fire breaks, etc.

SvD eldar och värmerekord 1933_10juli rev2

The 1930s were very hot. Here a clipping from Swedish daily Svenska Dagbladet of July 10, 1933. The headlines to the left say ”Violent wildfires rage all over the country. Several hundred fire sites”. The headline to the right says ”All temperature records in Sweden beaten yesterday”. This record of 37-38 °C still stands today, according to the Swedish meteorological institute SMHI.

USA_1934_185000_forest_fires_1937

The Bend Bulletin in Oregon (left) reported July 25, 1936, that there were 12,183 deaths in the United States due to heat and drought during one week in July, compared with 8,851 dead at about the same time 1934. According to The New York Times (right) on October 9, 1938 there were 185,209 forest fires in 1937, one every three minutes.

2. If the CO2 content in the atmosphere actually were to be a problem, it would still be impossible to alleviate this more than very marginally; those who think we could reach ”pre-industrial levels” of CO2 content in the atmosphere live in a dream world.

A quite enormous amount of coal-fired power plants and other CO2-generating energy plants are presently being built all over the world. China is now building hundreds of new coal-fired power plants, and hundreds of coal-fired power plants are also being built in other countries, e.g. in Turkey, Vietnam, and Indonesia. Even such an environmentally ”aware” country as Germany invests in coal. Coal or oil are still the cheapest alternatives for energy production. Developing countries can hardly operate the steelworks they intend to build with fluctuating energy sources such as wind power or solar energy.

Let’s, for the sake of argument, suppose that Sweden would succeed in reducing its CO2 emissions to zero, then the world’s carbon dioxide emissions would (according to a very approximate estimate) decrease slightly – for about 23 days. After that, the levels would revert to the same concentration as before the Swedish CO2 stop and then continue to increase again.

If the United States, which is one of the largest emitters in the world (100 times more than Sweden approximately), right now would cut emissions to zero, then the world’s carbon dioxide emissions would decrease by around 14 percent but be the same again in just over eight years. [Note 1]

Mostly, I try to avoid the word emissions (additions are better) because you associate with air pollution. Carbon dioxide is not in the usual sense a pollution or a poison; carbon dioxide is a gas absolutely necessary for life on earth and we all breathe it out (almost 400 kg per person per year).

Getting the whole world to cut its carbon dioxide additions, perhaps not to zero but to what is usually called pre-industrial levels, is simply utopic. The result would be that our modern life would completely cease.

Today’s society, with its production, consumption and communication, is extremely energy intensive. The so-called carbon footprint from smartphones is today about a quarter of that from aviation, while the entire IT industry’s carbon dioxide addition is about twice that from aviation, according to doctor of technology Kari Hiekkanen (link to Google translation) at Aalto University in Finland. Watching streaming video is one of the most energy-intensive ways to utilize IT. The question is how many of today’s climate activists would like to live like a hundred years ago.

Furthermore, it is probably quite good to have a fairly high CO2 level. Vegetation thrives and deserts are getting smaller. Too low a CO2 level can cause problems. Plants risk dying if CO2 levels fall below 150 ppm.

Politicians who paint a catastrophic future, where the earth is basically devastated by fires and floods, literally play with fire. What if many of the young people who now ”school strike for the climate” think this is not enough, but resort to more militant methods. We know how animal rights activists can take action. Many of these young people are wondering (and rightly so to some extent) why the politicians are not doing more, if we are really facing a disaster. Of course, I can’t prove it, but I guess the answer is pretty simple. The politicians themselves do not believe in the horror picture they paint of the future, but they must follow the spirit of the time in order to go on as politicians.

It is believed that only scientists or politicians who receive money from some industry can have dubious motives for their conclusions and positions. But politicians have their own interests, often with great economic benefits in the form of wages, side assignments and pensions. So, surely they have reasons to keep up with the current, and perhaps even to reinforce it, as long as they appear concerned and resourceful.

_________________________________________________

Note 1) The calculations are based on the fact that the world’s emissions totaled 37,077 megatons of CO2 equivalents in 2017 (according to Wikipedia) and that Sweden then emitted about 51 megatons, while the United States emitted about 5,107 megatons. For a decade to come, the increase in CO2 emissions is expected to continue to be the average for 2000-2017, i.e. 2.16 percent (according to the Global Carbon Project). Setting Sweden’s emissions to zero would hardly have a significant impact on the global annual increase, but a zero setting of the US would probably change the percentage 2.16 to about 1.86 percent. All this, of course, is very approximate estimates. See these links: Wikipedia, Global Carbon Project (p. 9).

Attenborough’s climate film: more fiction than facts

 

[Denna text på svenska.]
David Attenborough’s film ”Climate change – the facts”, is now being shown in many countries. Swedish Television recently aired it. Unfortunately, it is a film that, with its imagery and its rhetoric, is very much like such repulsive and distasteful propaganda films that one thought we would be spared in our present-day knowledge society.

One could expect that those who are now convinced that we are approaching a climate disaster, at least should convey their message objectively and without affect. But Attenborough’s film is probably the most misleading and bombastic I’ve seen since Al Gore’s 2006 film ”An Inconvenient Truth”.

The worst may not be the individual errors and half-truths; the worst is that Attenborough (and the other contributors) give the impression that everything is certain (”evidence is now unequivocal”), that all researchers agree and that there is nothing to discuss or add. Now action is required.

But this is not true. Researchers connected to the UN Panel on Climate Change (IPCC) also have different judgments. Some such points are described here [in Google translation from Swedish] (about sea levels and how much time we have left to act) and here (about the so-called hiatus of global warming in recent years) and here (about the medieval warm period).

 

greatest threat in thousands of years

Are we really facing ”our greatest threat in thousands of years”, worse than thousands of years of war, famine, pandemics and purges?

 

The film starts with a few voices from various news programs reporting extreme weather and heat, then Attenborough is heard as a voiceover to a series of short video clips:

Right now we are facing our greatest threat in thousands of years [photos of white smoke from factory chimneys are shown, in one chimney the emitted gas is burning] – climate change! [Lightning, hard rain and rain curtains moving across a landscape.]

Naomi Oreskes (historian of science, Harvard University): For a long time climate change was considered something that scientists predicted would happen in the future [image of a ticking clockwork, a big ocean wave, dramatic music] but that’s no longer the case.

Richard Lazarus (professor of environmental law at Harvard University): What we’re doing right now [image of a truck overturning in a hurricane wind on a bridge, and then almost sliding off the roadway] is we’re so rapidly changing the climate, for the first time in the world’s history people can see the impact of climate change. [The sound of glass shattering, pictures of buildings destroyed in a hurricane, flooding.]

Mark Maslin (professor of climatology at University College, London): Greater storms, greater floods, greater heatwaves, extreme sealevel rise.

Michael Mann (climatologist at Pennsylvania State University): All of this is happening [pictures of melting and floating snow and ice] far faster than any of us thought possible [pictures of ice blocks on rocks, washed over by water and almost disappearing].

Already the first sentence proclaiming ”our greatest threat in thousands of years” is most probably a huge exaggeration. Not even the IPCC paints a picture of an impending disaster that would be worse than World War II or the Great Plague, for example.

 

lastbilen_på_bron

”For the first time in the world’s history people can see the impact of climate change,” says professor Richard Lazarus in the film, and this is illustrated by pictures of a large truck in a storm, which slides off the roadway on a bridge.

 

One cannot see climate change, as Lazarus claims. And later in the film Michael Mann states: ”We are seeing the impacts of climate change now, play out in real time.” Singular weather events could possibly, in retrospect, be put into such a context, but hardly while they are going on. Only 20-25 years ago, experts believed that climate change could not be detected from data from just a couple of summers or winters; observations were required for perhaps a hundred or several hundreds of years. This has now shrunk to 30 years. But it has hardly shrunk so that you can see it in the present.

Storms and floods

The claim of storms and floods getting more severe, worse heat waves and extreme sea level rise has not been supported by research. The IPCC has not seen an increase of cyclones over the past hundred years: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century…” (Fifth assessment report 2013/14, chapter 2, p. 216).

In the special report from IPCC 2018 (Global Warming of 1.5 °C), it is claimed that at least the number of cyclones (in contrast to their force) will decrease with warming above 1.5 degrees: ”the total number of tropical cyclones is projected to decrease during global warming” (p. 204). Much is written about what will happen if we get ”intensified storms”: disturbed ecosystems, increased difficulty for people to recover from storms, damage to forests and corals, etc. That’s if. But will storms really be more plentiful and/or stronger? The Special Report’s view on this is not altogether clear.

In the case of floods, the Fifth assessment report had not seen trends indicating more frequent or worse floods: ”There continues to be a lack of evidence and thus low confidence regarding the sign of trend in the magnitude and/or frequency of floods on a global scale over the instrumental record.” (Fifth assessment report 2013/14, ”Technical summary” p. 112). However, the special report from 2018 claimed that some increased risk could be expected regionally (future risk, few actual observations have been made), but they also pointed out: ”There are studies, however, that indicate that socio-economic conditions will exacerbate flood impacts more than global climate change … ”(The Special Report, p. 214).

NASA has found that sea levels rise about 3 millimeters per year, since at least the 1990s. This is hardly the extreme sea level rise being proclaimed of a up to one meter to the year 2100, which is said in the 37th minute of the film. If one wants to scare people with dramatic climate changes, it is of course important to make weather events that happen today appear as if they are unprecedented in history. This is often said about temperatures, forest fires, etc. In Attenborough’s film, astrophysicist Jim Hansen says that sea levels previously have ”been stable for several thousand years” (in the 18th minute of the film). But it’s just the opposite. The sea level has both dropped and risen for thousands of years. The situation has also been affected by a land rise since the ice from the last ice age withdrew.

 

a man made disaster on a global scale

Attenborough talks about ”a man made disaster on a global scale”. His view of nature fits into a tradition of ecologists and natural philosophers who regard nature as having been rather static, until man broke the balance.

 

After the initial striking clips, Attenborough appears in a beautiful English landscape and says: ”Standing here in the English countryside, it may not seem obvious, but we are facing a man made disaster, on a global scale. In the twenty years since I first started talking about the impact of climate change on our world, conditions have changed far faster than I imagined. ”

Attenborough’s view of humans as a species that both destroys itself and the earth fits into a tradition of ecologists and natural philosophers, e.g. George Perkins Marsh or Ernst Haeckel, who regarded nature as fairly static and well balanced, as a perfect machine – until man came and ruined everything.

Entomologist and ecologist Stephen A. Forbes wrote in his article ”The Lake as a Microcosm” (1887): ”Perhaps no phenomenon of life in such a situation is more remarkable than the steady balance of organic nature, which holds each species within the limits of a uniform average number, year after year … ” and further on that ”Although every species has to fight its way, inch by inch, from egg to maturity, yet no species is exterminated, but each is maintained at a regular average number which we shall find good reason to believe is the greatest for which there is, year after year, a sufficient supply of food.” Such a view of nature hardly leaves room for any Darwinian natural selection.

Ecologist Daniel Botkin, on the other hand, says that change has been the rule in the history of the earth, and that includes climate change:

None of these steady-state assumptions are true. Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the ability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell , 2012, p. xiii.)

The Attenborough film then shows an animated world map, in which colors indicate temperature changes between 1884-2018. At first, the map is yellow, white and blue, then blue and orange, then light red, and finally, in the 2000s, it becomes dark red, as if the earth is glowing: ”Our climate is changing because of one simple fact, our world is getting hotter,” says Attenborough.

The difference in temperature between this blue-white cold world of 1884 and our red-hot earth 2018 is about 1 degree Celsius! Since this is a question of mean temperature, one should note that this implies that the earth has become say three or four degrees colder in some places and say three or four degrees warmer in others. That’s what the different colored spots show. Whether this is good or bad depends on the local conditions.

The temperature rise: cause and consequences

Even some of the scientists within the IPCC network are aware that the effects of a possible future temperature rise must be assessed differently at different locations. Mike Hulme, now a professor of human geography at Cambridge University, wrote this (February 5, 2002) in one of the emails that later leaked to the public in the so-called Climategate scandal: ”… the panel text [the discussion then concerned IPCC’s Fourth assessment report/KET] does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change”. (The whole email is here.)

Peter Stott (at the UK Meteorological Office and Exeter University) then says: ”What we’ve seen is this steady and unremitting temperature trend [again the image of the map glowing], twenty of the warmest years on record have all occured in the last 22 years.”

 

rolling_stoneaug_2019_hottest

Sometimes you get it a tad wrong. ”Human history” is something else than ”recorded history”. And ”recorded history” is something different than ”historical temperature records”.

 

You frequently hear proclamations that various summer months certain years were the hottest since measuring started (sometimes they even were the hottest in human history). Most recently, it was July 2019 that was declared the warmest since measuring began.

One must ask, what is meant by the hottest month? Is it the highest average temperature for the whole month? Or is it a month that has had a peak temperature a certain day or week? And are we talking about anomalies (deviations from the ”normal” or average temperature over a longer period at a certain location) or absolute temperature (what the thermometer actually shows)?

When NASA declared 2014 to be the warmest year measured (since 1880), they forgot to mention that the difference with 2010, previously considered as the warmest year, was 0.02 °C. The error margin was said to be 0.1 °C. Thus, the margin of error was 5 times greater than the measured (calculated) difference. Furthermore, the compilation of measurement point data from all over the earth is so uncertain that the announcement that 2014 was the warmest year since 1880, was probably certain only to 38 percent. (See article ”Nasa climate scientists: We said 2014 was the warmest year on record … but we’re only 38% sure we were right” in Mail Online, January 18, 2015; maybe here too)

It is being discussed whether we for twenty years now have experienced a pause in global warming, a so-called hiatus. See ”Has global warming stopped?” (in Swedish, with Google translation here). But how can there be a hiatus (if that is the case) and record heat at the same time?

The answer is probably that the warming that has been discussed in recent years is so small, it is tenths and a hundredths of a degree, that it can also be seen as a decrease in the heating that was much more tangible during the years 1920-40 and 1980-98. As for the years 2010 and 2014, the margin of error is so large (and the difference so small) that the relation could be the opposite: that 2010 was warmer than 2014.

Peter Stott also says: ”What is striking is that this warming trend cannot be explained by natural factors, it is caused by human activities, in particular by use of fossil fuels.”

Why couldn’t natural influence be the explanation? After all, warm periods have existed for thousands of years before both industrialism and before man. There have probably been warm periods, with no particularly high carbon dioxide content in the atmosphere, and also quite cool periods, when the carbon dioxide content was relatively high (according to Ernst-Georg Beck 2007, the CO2 concentration around 1820-30 may have been higher than now). So the correlation is not ascertained, at least not regarding carbon dioxide as the main regulator of average temperatures over longer periods of time. Historically, solar activity, volcanoes, the inclination of the earth’s axis, ocean currents, etc. would (also) have had an influence.

It should be pointed out that although most people, including so-called skeptics, agree that the earth has become somewhat warmer over the last hundred years, and that carbon dioxide probably has a (greater or lesser) role in this, there are still great uncertainties. The number of measuring points on the earth for temperature is not very big. GISS/NASA now lists 7,300 weather stations, but that includes closed stations whose data is used in historical statistics and graphs. In practice, data from perhaps around 2,000 stations are used today. Especially over the world ocean, the picture is extremely incomplete. How data from this uneven coverage may be compiled and calculated into a ”global average” is very complicated and extremely uncertain.

Recently, some evidence has also been presented about unreliability of the HadCrut4 database, on which many temperature calculations are based. The database may be suffering from major errors. In his doctoral dissertation from 2017, John McLean, at James Cook University in Townsville, Australia, points out around 70 problems with these temperature data, e.g. that some corrections, that must always be made of measurement data, also create a false notion of heating. (See McLean, An Audit of Uncertainties in the HadCRUT4 temperature anomaly dataset plus the investigation of three other contemporary climate issues, diss., James Cook University, 2017.) Also in this case, there is thus reason for a TV program claiming to tell the facts, to mention the uncertainties that exist.

The IPCC often states that there is evidence for one thing or the other based both on observations and on computer-generated climate models. But these models require verification – so they cannot easily be included in the evidence. The Special Report from 2018 states, for example, on page 183: ”Evidence for the assessment of climate change at 1.5 °C versus 2 °C can be drawn from both observations and model projections.”

In the ninth minute of the film, Attenborough shows dead bats (or rather so-called flying foxes) in Australia. Despite being evolutionarily adapted to high temperatures, they have succumbed to heat in thousands. You see a moving picture of a little baby bat clinging to his dead mother. Peter Stott says: ”It’s inconceivable that you would see these temperatures without the fact of climate change.”

Then, several dead flying foxes are being put in a wheelbarrow, and you hear someone off camera say ”it’s climate change in action” (at 10:27-10:30). Or rather, you heard it in the original BBC program from April 2019, but this phrase has now been removed in the version shown on Swedish Television. I doubt that Swedish TV deleted this. My guess is that the BBC received criticism for the statement and removed it.

 

climatechangeinaction_svenska

”If you have two more events like we had, the species are gone,” says a female voice, and then a male voice is heard saying ”it’s climate change in action” – but only in the original film from April. In the version that is now shown in Sweden, the last statement has been removed.

 

It has long been known that flying foxes die in this way. In fact, the phenomenon was documented as early as in the 18th century. This is what British naval officer Watkin Tench wrote in a travelogue about his 1790 visit to the Sydney region, more specifically Rose Hill, where it was 40-41 degrees in December:

An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere. Nor did the ‘perroquettes’, though tropical birds, bear it better. The ground was strewn with them in the same condition as the bats. (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, chapter XVII, 1793.)

In addition, another program about flying foxes, ”Secrets of Wild Australia” part 4 (made in 2016), was recently shown in Sweden. Here too, it was shown how many bats died because of the heat, but not one word about climate change.

Have forest fires increased globally?

The film then displays extremely dramatic pictures of fires, seen from inside a car and from a house, where flames strike out from all windows in a violent fire. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Michael Mann: ”We’ve seen wildfires break out in Greece, even in the Arctic.” (Wildfires in cold areas, such as the Arctic, are not uncommon, as long as the flammable material is dry enough and some kind of ignition occurs.) Mann again: ”We’ve seen a tripling of the extent of wildfires in the western US, in California.” Pictures from a car that drive on a road, where the forest burns on both sides. A shocked father and son who escaped are interviewed about how close they were to death.

The description of the forest fire and the other fires may be correct, but does this really have to do with climate change? According to the statistics, the fires have rather decreased (see, for example, the statistics at NIFC), but it is debated whether they may have become fewer but larger. A program that sets out to report facts should tell if things are contentious. Both in Sweden and the United States, many areas also burned in the late 1800s and 1930s, for example.

In the article ”Global trends in wildfire and its impacts”, published by the British Royal Society 2016, Stefan H. Doerr and Cristina Santín write: ”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.”

In the 16th minute, Attenborough says: ”I won’t say that all can be due to climate change. Last years extreme weather events meant that millions of people needed humanitarian aid.” What does he wish to imply by saying this? That a flood in Kerala in India, of which images are being shown here, may not be due to climate change, but this kind of imagery will be common when floods occur that really are caused by climate change?

This seems to be the film’s main rhetorical device. Everything that is shown, forest fires, floods and dead flying foxes, regardless of what caused the events in question, are examples of dramatic climate change and that it already is underway. And that everything will get worse.

Is the ice melt in the Arctic unique?

The film then moves on to ice melting in the Arctic and Antarctic. Andrew Shepherd (climate scientist, University of Leeds):

In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.

Here, the program makers, if they wanted to convey the facts, should have mentioned that the masses of ice in both the Arctic and Antarctic always have increased and decreased over the centuries. How the present trend towards ever-smaller summer ice in the Arctic should be interpreted is a controversial issue. Animations showing the Arctic ice maximum during the winter of 1979-2006 can be seen here, and the Arctic ice minimum in the summer during the same time can be found here.

The Arctic also underwent an unusual warming in 1920-40, which the scientists could not explain. Within the framework of their research at the Max-Planck Institute in Hamburg, professor Lennart Bengtsson et al. wrote in 2003:

The Arctic 1920-1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade. This is a warming in the region comparable in magnitude what is to be expected as a consequence of anthropogenic climate change in the next several decades. (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

The fact that this happened during a period when the increase in atmospheric carbon dioxide was only about 20 percent of today’s, led the scientists to believe that the cause rather was increased solar activity than human influence.

A Danish study from 2005 by Knud Lassen and Peter Thejll examined sea ice in eastern Greenland between the years 1500 and 2000, based on previous surveys of eg. oxygen isotopes in ice cores. Lassen and Thejll found an ice minimum, perhaps as that of today, in the 16th century and significant peaks some time each century from 1600 to 1900. An abrupt decline of ice also happened in the 1920s, as in our days. The variations, they believe, are due to, among other things, solar activity. Finally, Lassen and Thejll write:

The considerations of the impact of natural sources of variability on arctic ice extent are of relevance for concerns that the current withdrawal of ice may entirely be due to human activity. Apparently, a considerable fraction of the current withdrawal could be a natural occurrence. (Lassen & Thejll, ”Multi-decadal variation of the East Greenland Sea-Ice Extent: AD 1500-2000”, Scientific Report 05-02, Danish Meteorological Institute, 2005.)

A 2017 study by Paola Moffa-Sánchez and Ian Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volume 8, 2017) investigates Arctic ice for 3,000 years using pollen in sea sediment. According to this study, the ice would have covered smaller areas 500 years ago than today. But there are other studies that arrive at other results, so the matter is, as I said, debated, which the TV program should have mentioned.

Sea level rise and coral reefs

The film then turns to sea level rise: ”Rising seas are displacing hundreds of thousands of people,” Attenborough says. You can see pictures of flooded areas, with people sitting on meter-sized small banks with water all around. Colette Pichon Battle (CEO of the Gulf Coast Center for Law & Policy in Louisiana) says: ”In the United States Louisiana is on the frontline of this climate crisis, it’s loosing land at one of the fastest rates on the planet. A rate of a football field every 45 minutes.”

Louisiana has an extremely large land loss, which is largely due to that the land sinks and has been doing so for at least a hundred years. A global sea level rise of 3 mm per year (average) and a local landfall of 6 mm gives a total sea level rise of 9 mm per year. It has little to do with climate change, but to a certain extent it has to do with human impact. Badly designed hydraulic engineering, as well as the drawing of oil and gas pipelines in the lands around the Mississippi River have affected erosion. Colette Pichon Battle says that the residents of the Isle de Jean Charles, in the lowlands just off the coast of Louisiana, have been called the first climate refugees in the United States. That is hardly the case. The land loss in Isle de Jean Charles has been going on for at least a hundred years.

In the film’s 23rd minute, Attenborough says that a third of the world’s coral reefs have bleached and died in the past three years due to heat stress. This does not seem to agree with several articles on how the coral reefs recover, e.g. Michael D. Fox et al., ”Limited coral mortality following acute thermal stress and widespread bleaching on Palmyra Atoll, Central Pacific,” described here.

A Chinese study even assumes that the corals are well off in the heat: ”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post-1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” (Shuang Yan et al., ”Episodic Reef Growth in the Northern South China Sea linked to Warm Climate During the Past 7,000 Years: Potential for Future Coral Refugia”, JGR Biogeosciences, April 2019.) Again, the film should at least have mentioned that the issue is debated.

In the 26th and 27th minutes of the film, a few so-called climate deniers appear, e.g. Paul Broun, who says that no temperature rise has occurred in eight years. This is apparently considered so stupid that it doesn’t even deserve a comment. Perhaps Broun was out a bit early to say this in 2001, but the ”warming pause” is something that is being discussed – even by the IPCC (see ”Has global warming stopped?”; in Swedish, with Google translation here). No significant temperature rise has occurred (except for the natural fluctuations caused by the El Niño phenomenon) in 20 years (1998-2018).

Lord Lawson is also presented as a ”denier” when he says that there are also ”huge benefits from a warming planet”. This too is obviously regarded as so stupid that it doesn’t require any comment. Formerly chilly areas of the earth will likely be cultivated easier. The earth’s vegetation also benefits from increased carbon dioxide, deserts and other arid areas have begun to green. However, this is not primarily related to the heat but is due to the fact that carbon dioxide acts as a kind of fertilizer for plants. Lu, Wang & McCabe found ”extensive areas of ‘greening’ in dryland areas of the Mediterranean, the Sahel, the Middle East and Northern China, as well as greening trends in Mongolia and South America.” (”Elevated CO2 as a driver of global dryland greening”, Nature Scientific Reports, February 2016.)

See also this web page at NASA, where it is said that between 25 and 50 percent of the Earth’s green areas have become even greener.

In the 30th minute of the film, however, professor Matthew Hansen at the University of Maryland mentions the opposite phenomenon, deforestation. He shows a map, where forests disappear on large areas of the earth (according to the map, most of Sweden and Finland appear to have had their forests burned or felled, which is very strange – to put it mildly).

Apart from the matter of size of the affected regions, the question is whether this is a climate issue or a felling issue. Hansen says that rainforests are burned down and replaced with crops of soybeans or rubber or used as pasture for livestock. But among that which affects most, he says, is the cultivation of oil palms. Palm oil is found in almost everything, adds Mark Maslin, professor of climatology at University College, London. However, no one mentions that palm oil is used as ”environmentally friendly” biofuel.

Permafrost

Attenborough says (in the 38th minute) that in addition to all this, we could be threatened by even worse disasters, called tipping points, i.e. that any process reaches a point where it becomes irreversible. However, in its assessment of 2013/14, the IPCC has discarded most of these concerns. Some problems may arise from melting permafrost, that can emit greenhouse gases. See ”Is the climate apocalypse canceled?” (in Swedish, Google translation here).

When Attenborough then describes the problem with the permafrost, it is misleading. He mentions that methane (a greenhouse gas 20-30 times more potent than carbon dioxide) is found underground in the permafrost. You can then see ecologist Katey Walter Anthony from the University of Alaska step out on the ice on an ordinary lake near Fairbanks, Alaska. But there is a difference between methane in ordinary lakes, that are emitted constantly, and methane that can be formed and released from permafrost if it melts.

Dr. Anthony shows that there are bubbles frozen in the sea ice, and with a little hot water she melts the top layer. The gas bubbles come out into the air and they light a match so that the gas bursts into flames. The impression is spectacular, of course. The problem with methane, however, is not that it burns, but that it more efficiently than CO2 blocks the earth’s heat radiation from disappearing into space.

No one knows how much methane the permafrost (which is mainly found in the northern hemisphere) contains, but estimates are of 1.7 trillion tonnes of carbon, bound in organic material, which can thus become both carbon dioxide and methane when and if the permafrost begins to melt and the organic material degrades. It is estimated that current warming could result in 1 gigaton of methane having been emitted from thawing permafrost by the year 2100. By comparison, lakes, marshes and other wetlands are a greater source of methane, 0.167 gigatons per year, which by the year 2100 would be 13.36 gigatons.

On her website, Dr. Anthony shows a not-so-ominous side of the methane bubbles. She and her colleagues are working on a project that will provide villages in northern Alaska with cooking and heating gas from the sea bubbles instead of from imported diesel.

The IPCC 2018 Special Report (p. 208) refers to a study in which it is believed that it might be possible to bind methane and carbon dioxide in permafrost to increased peat formation: ”Transient releases of CO2 and CH4 may follow permafrost melting, but these occurrences may be compensated by peat growth over longer time scales (Yu et al., 2010).”

Both solar and wind power are mentioned as alternatives to the fossil fuels. Nothing wrong with that, but a program that wants to convey ”the facts” should also mention some of the problems with these energy sources. First of all, they have an uneven energy production and can hardly be an alternative for developing countries that want to build up heavy industry.

One problem with solar panels (if one is afraid of carbon dioxide) is that they are currently being produced in countries where electricity is produced using fossil fuels (China, for example). The solar panels often require huge landscape areas, thus interfering with habitat and wildlife, for instance are birds being injured. They also require large amounts of water, e.g. for cleaning, and when they have served out, they create environmentally hazardous waste. Wind turbine propellers kill numerous birds, insects and bats, animals usually regarded as important to protect for the sake of biological diversity.

It is sad, not to say devastating to public opinion, to public interest and to climate policy, that the media hardly ever report on the diversity of climate research, but constantly state that all scientists agree that a global disaster is rapidly approaching. I have tried to show here, that there are other sides to these matters, that mustn’t be excluded from the public debate. I find it highly counterproductive for education and sensible decision making to produce alarmist films like this.

Attenboroughs klimatfilm: mer fiktion än fakta

 

[This text in English.]
Nu visar SvT David Attenboroughs film ”Climate change – the facts”, som på svenska fått titeln ”Klimatkrisen”. Det är tyvärr en film som med sitt bildspråk och sin retorik för tanken till sådana obehagliga och osakliga propagandafilmer som man trodde sig förskonad ifrån i vår tids s.k. kunskapssamhälle.

Man tycker att de som nu är övertygade om att vi närmar oss en klimatkatastrof åtminstone borde föra fram sitt budskap sakligt. Men Attenboroughs film är nog det mest vilseledande och bombastiska jag sett sedan Al Gores film ”An inconvenient truth” 2006.

Det värsta är kanske inte de enskilda felen och halvsanningarna; det värsta är att Attenborough (och de andra medverkande) vill ge intryck av att allt är bevisat (”the evidence is now unequivocal”), forskarna är eniga och inget finns att diskutera eller tillägga. Nu krävs handling.

Men det stämmer inte. Även forskare anknutna till FN:s klimatpanel (IPCC) har olika bedömningar. Några sådana punkter framgår t.ex. här (om havsnivåerna och om hur lång tid vi har på oss) och här (om den s.k. pausen i uppvärmningen de senaste åren) och här (om bl.a. den medeltida värmeperioden).

greatest threat in thousands of years

Står vi verkligen inför ett hot, och är det i så fall värre än tusentals år av krig, svält, pandemier och utrensningar?

Filmen inleds med några röster ur olika nyhetsprogram om extremt väder och hetta, därefter hörs Attenboroughs röst som s.k. voiceover till en rad korta bildklipp:

Right now we are facing our greatest threat in thousands of years [bl.a. bilder på vit rök ur fabriksskorsstenar, i en skorsten brinner det som släpps ut] – climate change! [Blixtknall, hårda regnskyar förflyttar sig över ett landskap.]

Naomi Oreskes (vetenskapshistoriker, Harvard University): For a long time climate change was considered something that scientists predicted that would happen in the future [bild på ett urverk som tickar, stor havsvåg, dramatisk musik] but that’s no longer the case.

Richard Lazarus (professor i miljörätt vid Harvard University): What we’re doing right now [bild på lastbil som välter i orkanvinden på en bro och sedan nästan glider av vägbanan] is we’re so rapidly changing the climate, for the first time in the world’s history people can see the impact of climate change. [Ljudet av glas som splittras, bilder på byggnader som förstörs i en orkan, översvämning.]

Mark Maslin (professor i klimatologi vid University College, London): Greater storms, greater floods, greater heatwaves, extreme sealevel rise.

Michael Mann (klimatolog vid Pennsylvania State University): All of this is happening [bilder på smältande och flytande snö och is] far faster than any of us thought possible [bilder på isblock på stenar som sköljs över av vatten och nästan försvinner].

Redan första meningen om ”our greatest threat in thousands of years” torde vara en enorm överdrift. Inte ens FN:s klimatpanel målar upp en bild av en annalkande katastrof som skulle vara värre än andra världskriget eller digerdöden t.ex.

lastbilen_på_bron

”For the first time in the world’s history people can see the impact of climate change”, säger professor Richard Lazarus i filmen, och det illustreras med bilder på en stor lastbil i storm, som kanar av vägbanan på en bro.

Man kan inte se klimatförändringar, som Lazarus påstår. Michael Mann säger också senare i programmet: ”We are seeing the impacts of climate change now, play out in real time.” Enstaka väderhändelser kan kanske i retrospekt sättas in i ett sådant sammanhang, men knappast medan de pågår. För bara 20–25 år sedan menade många forskare att klimatförändringar kunde man inte se på några somrar eller vintrar utan det krävdes observationer under kanske flera hundra år. Detta har nu krympt till 30 år. Men det har knappast krympt så att man kan se det i nuet.

Stormar och översvämningar

Påståendet om kraftigare stormar, svårare översvämningar, värre värmeböljor och extrem havsnivåhöjning har inte stöd i forskningen. FN:s klimatpanel har inte sett någon ökad trend av cykloner de senaste hundra åren: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …” (Fifth assessment report 2013/14, kapitel 2, sid. 216).

I specialrapporten från IPCC 2018 (Global Warming of 1.5 °C) menar man t.o.m. att åtminstone antalet cykloner (till skillnad från deras styrka) kommer att minska med uppvärming över 1,5: ”the total number of tropical cyclones is projected to decrease under global warming” (sid. 204). Man skriver ofta om vad som kommer att hända om vi får ”intensified storms”: störda ekosystem, svårare för människor att återhämta sig efter stormar, skador på skog och koraller etc. Det är om det. Men kommer verkligen stormarna att bli fler och/eller starkare? Specialrapportens syn på detta är inte glasklar.

När det gäller översvämningar hade man i Fifth assessment report inte sett trender som tydde på fler eller större översvämningar: ”There continues to be a lack of evidence and thus low confidence regarding the sign of trend in the magnitude and/or frequency of floods on a global scale over the instrumental record.” (Fifth assessment report 2013/14, ”Technical summary”, sid. 112). Specialrapporten från 2018 hävdade dock att man nu kan vänta sig viss ökad risk (framtida risk, få faktiska observationer finns) regionalt, men man påpekade också: ”There are studies, however, that indicate that socio-economic conditions will exacerbate flood impacts more than global climate change …” (Specialrapporten, sid. 214).

NASA m.fl. har konstaterat en havsnivåhöjning med ungefär 3 millimeter per år, sedan åtminstone 90-talet. Det är knappast den extrema havsnivåhöjning man målar upp på bortåt en meter till år 2100, som sägs i filmens 37:e minut. Ska man skrämmas med klimatförändringar, så är det förstås viktigt att få väderhändelser som sker idag att framstå som att de saknar motstycke i historien, att de är unprecedented. Det brukar man säga om temperaturer, skogsbränder m.m. I Attenboroughs film säger astrofysikern Jim Hansen att havsnivån tidigare ”has been stable for several thousand years” (filmens 18:e minut). Det är ju precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från senaste istiden drog sig tillbaka.

a man made disaster on a global scale

Attenboroughs syn på naturen passar in i en tradition av ekologer och naturfilosofer som sett naturen som tämligen statisk, tills människan rubbat balansen.

Efter de inledande braskande klippen uppenbarar sig Attenborough i ett vackert engelskt landskap och säger: ”Standing here in the English countryside, it may not seem obvious, but we are facing a man made disaster, on a global scale. In the twenty years since I first started talking about the impact of climate change on our world, conditions have changed far faster than I imagined.”

Attenboroughs syn på människan som en art som både förstör sig själv och jorden passar in i en tradition av ekologer och naturfilosofer, t.ex. George Perkins Marsh eller Ernst Haeckel, som sett naturen som tämligen statisk eller i balans, som en perfekt maskin – tills människan kom och rubbade alltsammans.

Entomologen och ekologen Stephen A. Forbes skrev i artikeln ”The Lake as a Microcosm” (1887): ”Perhaps no phenomenon of life in such a situation is more remarkable than the steady balance of organic nature, which holds each species within the limits of a uniform average number, year after year …” och vidare att ”Although every species has to fight its way, inch by inch, from the egg to maturity, yet no species is exterminated, but each is maintained at a regular average number which we shall find good reason to believe is the greatest for which there is, year after year, a sufficient supply of food.” En sådan syn på naturen ger knappast utrymme för något darwinistiskt naturligt urval.

Ekologen Daniel Botkin menar i stället att förändring har varit regel i jordens historia, och det gäller även klimatet:

None of these steady-state assumptions are true. Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the capability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell, 2012, sid xiii.)

I Attenboroughs film visas sedan en animerad världskarta, där färger indikerar temperaturförändringar från 1884 till 2018. Kartan är först gul, vit och blå, blir sedan blå och orange, sedan ljusröd och slutligen under 2000-talet mörkröd, som om jorden glöder: ”Our climate is changing because of one simple fact, our world is getting hotter”, säger Attenborough.

Skillnaden i temperatur mellan denna blåvita kalla värld 1884 och vår rödglödgade jord 2018 är cirka 1 grad Celsius! Eftersom det är frågan om medeltemperatur, så bör detta tolkas som att jorden blivit kanske två–tre grader kallare på några ställen och kanske tre–fyra grader varmare på andra. Det är det de olikfärgade färgfläckarna visar. Om detta är bra eller dåligt beror på de lokala förhållandena.

Temperaturhöjningen: orsak och konsekvenser

Även vissa inom IPCC-nätverket är inne på att effekterna av en eventuell framtida temperaturhöjning måste bedömas olika på olika platser. Mike Hulme, numera professor i humangeografi vid Cambridge University, skrev så här (5 februari 2002) i ett av de mail som sedermera läckte ut till offentligheten i den s.k. Climategate-skandalen: ” … the panel text [man diskuterade då IPCC:s Fourth assessment report / KET] does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change”. (Hela mailet finns här.)

Peter Stott (från UK Meteorological office och Exeter University) säger sedan: ”What we’ve seen is this steady and unremitting temperature trend [bild på kartan igen som glöder], twenty of the warmest years on record have all occured in the last 22 years.”

rolling_stoneaug_2019_hottest

Ibland blir det lite fel. ”Human history” är något annat än ”recorded history”. Och ”recorded history” är något annat än ”historical temperature records”.

Man utmålar ständigt olika sommarmånader olika år till de varmaste sedan man började mäta (ibland t.o.m. varmaste i mänsklighetens historia). Nu senast var det juli 2019 som varit varmast sedan man började mäta.

Vad menar man förresten med varmaste månad? Är det högst medeltemperatur för hela månaden? Eller är det en månad som haft en topptemperatur en viss dag eller vecka? Och talar man om anomalier (avvikelser från platsens ”normala” eller genomsnittliga temperatur under en längre period) eller absolut temperatur (vad termometern faktiskt visar)?

När NASA utropade 2014 till det varmaste året som uppmätts (sedan 1880) glömde man nämna att skillnaden mot 2010, som tidigare ansetts varmast, var 0,02 °C. Felmarginalen angavs också till 0,1 °C. Felmarginalen var således 5 gånger större än den uppmätta (beräknade) skillnaden. Sammanställningen av mätpunktsdata från hela jorden är dessutom så pass osäker att uppgiften om 2014, som det dittills varmaste året sedan 1880, var säkert bara till 38 procent. (Se artikeln ”Nasa climate scientists: We said 2014 was the warmest year on record… but we’re only 38% sure we were right” i Mail Online 18 januari 2015; kanske även här)

Det diskuteras om vi sedan ungefär tjugo år kanske är inne i en uppvärmningspaus (se ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”). Men hur kan det pågå en uppvärmningspaus (om det nu gör det) och rekordvärme samtidigt?

Svaret torde vara att den uppvärmning det talats om de senaste åren är så pass liten, tiondelar och hundradelar av en grad, att det också kan ses som ett avtagande av den uppvärmning som ju var mycket mera påtaglig 1920–40 samt 1980–98. Just när det gäller åren 2010 och 2014, så är alltså felmarginalen så stor (och differensen så liten) att förhållandet skulle kunna vara det omvända: att 2010 var varmare än 2014.

Peter Stott säger också: ”What is striking is that this warming trend cannot be explained by natural factors, it is caused by human activities, in particular by use of fossil fuels.”

Varför skulle inte naturlig påverkan kunna vara förklaringen? Varma perioder har ju funnits i tusentals år före både industrialismen och före människan. Det har troligen funnits varma perioder utan särskilt hög koldioxidhalt i atmosfären och ganska svala perioder när koldioxidhalten varit förhållandevis hög (enligt Ernst-Georg Beck 2007 kan CO2-halten runt 1820–30 ha varit högre än nu). Så sambandet är inte säkerställt, åtminstone inte när det gäller koldioxid som främsta regulator av medeltemperaturer över lite längre tidsperioder. Historiskt torde det (även) ha varit solaktivitet, vulkaner, jordaxelns ställning, havsströmmar m.m. som spelade in.

Det bör påpekas att även om de flesta, också s.k. skeptiker, håller med om att jorden blivit någon grad varmare de senaste hundra åren, och att koldioxid förmodligen har en (större eller mindre) roll i detta, så finns det ändå stora osäkerheter. Antalet mätpunkter på jorden för temperatur är inte särskilt stort. GISS/NASA listar nu 7 300 väderstationer, men då ingår även nedlagda stationer, vars data används i historisk statistik och kurvdiagram; i praktiken utnyttjas idag data från kanske cirka 2 000. Särskilt över världshaven är bilden oerhört ofullständig. Hur data från denna ojämna täckning skall sammanställas och beräknas till ett ”globalt medelvärde” är mycket komplicerat och osäkert.

Nyligen har det dessutom presenterats tecken på att databasen HadCrut4, som många temperaturberäkningar bygger på, kanske är behäftad med stora fel. John McLean, vid James Cook University i Townsville i Australien, visar i sin doktorsavhanding från 2017 på ett 70-tal problem med dessa temperaturdata, t.ex. att vissa korrigeringar som alltid måste göras av mätdata också skapar en falsk bild av uppvärmning. (Se vidare McLean, An audit of uncertainties in the HadCRUT4 temperature anomaly dataset plus the investigation of three other contemporary climate issues, diss., James Cook University, 2017.) Även på denna punkt finns det alltså anledning för ett TV-program som gör anspråk på att berätta fakta om klimatet att också nämna de osäkerheter som finns.

IPCC hävdar ofta att man har evidence för det ena eller andra utifrån dels observationer, dels de datorkonstruerade klimatmodellerna. Men dessa modeller kräver ju bevis – då kan de inte gärna ingå i bevisningen. I Specialrapporten från 2018 står det t.ex. på sid. 183: ”Evidence for the assessment of changes to climate at 1.5 °C versus 2 °C can be drawn both from observations and model projections.”

I filmens nionde minut visar Attenborough döda fladdermöss (eg. flyghundar, s.k. flying foxes) i Australien, som trots att de evolutionärt är anpassade till höga temperaturer har dukat under i tusental. Man visar en rörande bild på en liten unge som klamrar sig fast vid sin döda mamma. Peter Stott säger: ”It’s inconceivable that you would se these temperatures without the fact of climate change.”

Man lägger flera döda flyghundar i en skottkärra och man hör någon säga ”it’s climate change in action” (vid tiden 10:27–10:30). Eller rättare sagt, man hörde det i BBC:s originalfilm från april i år, men detta yttrande är nu borttaget i den version som visas i SvT. Det är väl knappast SvT som strukit detta. Det troligaste är väl att BBC fick kritik för uttalandet och tog bort det.

climatechangeinaction_svenska

”If you have two more events like we had, the species are gone”, säger en kvinnoröst, och därefter hörs en mansröst säga ”it’s climate change in action” – men bara i originalfilmen från april. I den version som nu visas i Sverige är det sista yttrandet borttaget.

Att flyghundar dör på detta sätt är känt sedan länge. Faktiskt finns fenomenet dokumenterat redan på 1700-talet. Så här skrev den brittiske marinofficeren Watkin Tench i en reseskildring om sitt besök 1790 i Sydneytrakten, närmare bestämt i Rose Hill, där det var 40–41 grader varmt i december:

An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere. Nor did the ‘perroquettes’, though tropical birds, bear it better. The ground was strewn with them in the same condition as the bats. (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, kap. XVII, 1793.)

Till yttermera visso visades nyligen ett annat program i SvT om flyghundarna i Australien, ”Australiens vilda natur” del 4, där många dog av värmen, men inte ett ord om klimatförändringar.

Har skogsbränderna ökat globalt?

Sedan visas oerhört dramatiska bilder på bränder, sedda inifrån en bil och utifrån ett hus, där eld slår ut från alla fönster i en våldsam brand. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Michael Mann: ”We’ve seen wildfires break out in Greece, even in the Arctic.” (Att det brinner i kalla länder, t.ex. i Arktis, är inte ovanligt, bara det brännbara materialet är tillräckligt torrt och någon form av antändning sker.) Mann igen: ”We’ve seen a tripling in the extent of wildfires in the western US, in California.” Bilder från en bil som kör på en väg där skogen brinner på båda sidor. En chockad far och son som undkommit intervjuas om hur nära döden de varit.

Skildringen av skogsbranden och de andra bränderna är kanske riktig, men har det verkligen med klimatförändringar att göra? Enligt statistiken har bränderna snarast minskat (se t.ex. statistiken hos NIFC), men det är omdiskuterat om de kanske blivit färre men större. Ett program som ger sig ut för att redovisa fakta borde tala om ifall saker är omstridda. Både i Sverige och USA brann väldiga arealer också i slutet av 1800-talet och på 1930-talet t.ex.

I artikeln ”Global trends in wildfire and its impacts”, publicerad av brittiska Royal Society 2016, skriver Stefan H. Doerr och Cristina Santín bl.a.: ”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.”

I 16:e minuten säger Attenborough: ”I won’t say that all can be due to climate change. Last years extreme weather events meant that millions of people needed humanitarian aid.” Vad vill han ha sagt med detta? Att bilderna från en översvämning i Kerala i Indien, som visas till detta, kanske inte beror på klimatförändringar, men det är så här översvämningar som verkligen beror på klimatförändringar kommer att se ut?

Det här tycks vara filmens främsta retoriska grepp. Allt som visas, skogsbränder, översvämningar och döda flyghundar blir, oavsett vad händelserna beror på, exempel på dramatiska klimatförändringar och att de redan pågår. Och att det kommer att bli värre.

Är issmältningen i Arktis unik?

Man går sedan över till hur isen smälter i Arktis och Antarktis. Andrew Shepherd (klimatforskare, University of Leeds):

In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.

Här borde programmakarna, om de ville spegla fakta, nämna att ismassorna både i Arktis och Antarktis har ökat och minskat hela tiden under århundradena. Hur de rörelser mot allt mindre sommaris som pågår nu ska tolkas är omstritt. Animationer som visar arktiskt ismaximum under vintern 1979–2006 kan man se här, och arktiskt isminimum under sommaren under samma tid finns här.

Arktis genomgick också en ovanlig uppvärmning 1920–40, som forskarna inte kunnat förklara tillfredsställande. Lennart Bengtsson och medarbetare skrev 2003 inom ramen för arbetet på Max-Planck-institutet i Hamburg om detta:

The Arctic 1920–1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade. This is a warming in the region comparable in magnitude what is to be expected as a consequence of anthropogenic climate change in the next several decades. (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

Att detta skedde under en peridod när ökningen av atmosfärens koldioxidhalt bara var ungefär 20 procent av dagens, får forskarna att tro att orsaken snarare varit ökad solaktivitet än mänsklig påverkan.

En dansk studie från 2005 av Knud Lassen och Peter Thejll undersökte havsis i östra Grönland mellan år 1500 och 2000 baserat på tidigare undersökningar av bl.a. syreisotoper i isborrkärnor. Lassen och Thejll finner ett isminimum, kanske som idag, på 1500-talet och rejäla maxima någon gång varje sekel 1600–1900. En abrubt minskning av isen skedde också på 1920-talet, liksom i våra dagar. Variationerna tror de beror på bl.a. solaktivitet. Lassen och Thejll skriver avslutningsvis:

The considerations of the impact of natural sources of variability on arctic ice extent are of relevance for concerns that the current withdrawal of ice may entirely be due to human activity. Apparently, a considerable fraction of the current withdrawal could be a natural occurrence. (Lassen & Thejll, ”Multi-decadal variation of the East Greenland Sea-Ice Extent: AD 1500-2000”, Scientific Report 05-02, Danish Meteorological Institute, 2005.)

En studie från 2017 av Paola Moffa-Sánchez och Ian Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volume 8, 2017) undersöker arktisk is under 3 000 år med hjälp av pollen i havssediment. Enligt den studien torde isen ha täckt mindre områden för 500 år sedan än idag. Men det finns andra studier som kommer till andra resultat, så saken är som sagt omdiskuterad, vilket TV-filmen borde ha nämnt.

Havsnivåhöjningar och korallrev

Filmen tar sedan upp havsnivåhöjningar: ”Rising seas are displacing hundreds of thousands of people”, säger Attenborough. Man får se bilder på översvämmade områden, med människor som sitter på meterstora små bankar med vatten runt om. Colette Pichon Battle (VD för Gulf Coast Center for Law & Policy i Louisiana) säger: ”In the United States Louisiana is on the frontline of this climate crisis, it’s loosing land at one of the fastest rates on the planet. A rate of a football field every 45 minutes.”

Louisiana har en extremt stor landförlust, som till största delen beror på att landet sjunker och har gjort detta i åtminstone hundra år. En global havsnivåhöjning på 3 mm per år (medelvärde) samt en lokal landsänkning på 6 mm ger totalt en havsnivåhöjning av 9 mm per år. Det har knappast med klimatförändringar att göra, däremot har det i viss utsträckning att göra med mänsklig påverkan. Ogenomtänkt vattenbyggnad, samt dragning av pipelines för olja och gas i markerna runt Mississippifloden har påverkat erosionen. Colette Pichon Battle säger att invånarna i Isle de Jean Charles, i låglandet alldeles intill Louisianas kust, har kallats de första klimatflyktingarna i USA. Så är knappast fallet. Landförlusten i Isle de Jean Charles har pågått i åtminstone hundra år.

I filmens 23:e minut säger Attenborough att en tredjedel av världens korallrev har blekts och dött under de senaste tre åren p.g.a. värmepråfrestningar. Jag vet inte vad han har för källa till detta påstående, men det verkar inte stämma med flera artiklar om hur korallreven återhämtar sig, t.ex. Michael D. Fox et al., ”Limited coral mortality following acute thermal stress and widespread bleaching on Palmyra Atoll, central Pacific”, som beskrivs här.

En kinesisk studie antar t.o.m. att korallerna mår bra av värmen: ”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post‐1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” (Shuang Yan et al., ”Episodic Reef Growth in the Northern South China Sea linked to Warm Climate During the Past 7,000 Years: Potential for Future Coral Refugia”, JGR Biogeosciences, april 2019.) Återigen efterlyser man att filmen i alla fall borde nämna att frågan är omtvistad.

I filmen 26:e och 27:e minut visar man upp några s.k. klimatförnekare, t.ex. Paul Broun, som säger att ingen temperaturökning skett på åtta år. Det är tydligen så dumt att det inte ens förtjänar en kommentar. Möjligen var Broun aningen tidigt ute, men detta är något som diskuteras – även av IPCC (se ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”). Ingen signifikant temperaturhöjning har skett (förutom de naturliga fluktuationer som åstadkoms av El Niño-fenomenet) på 20 år (1998–2018).

Lord Lawson visar man också upp som ”förnekare”, när han säger att det även finns ”huge benefits from a warming planet”. Även detta tycks vara så dumt att det inte kräver någon kommentar. Hittills kyliga områden på jorden blir troligen bättre för odling. Jordens växtlighet mår också bra av ökad koldioxidhalt, öknar och andra torra områden har börjat grönska. Detta har dock inte primärt med värmen att göra utan beror på att koldioxid fungerar som en sorts gödning för växter. Lu, Wang & McCabe fann ”extensive areas of ’greening’ in dryland areas of the Mediterranean, the Sahel, the Middle East and Northern China, as well as greening trends in Mongolia and South America.” (”Elevated CO2 as a driver of global dryland greening”, Nature Scientific Reports, februari 2016.)

Se även denna webbsida hos NASA, där det framgår att mellan 25 och 50 procent av jordens grönområden blivit ännu grönare.

I filmens 30:e minut nämner professor Matthew Hansen vid University of Maryland dock ett motsatt fenomen, avskogning. Han visar en karta, där skogar försvinner på stora ytor av jorden (enligt kartan tycks större delen av Sverige och Finland ha nedbrända eller avverkade skogar, hur man nu kommit fram till det).

Hur stora områden det nu än handlar om, så är väl frågan om detta är en klimatfråga eller en avverkningsfråga. Hansen säger att regnskogar bränns ned och ersätts med odlingar av soyabönor eller gummi eller används som betesmark för boskap. Men bland det som påverkar allra mest, säger han, är odlingen av palmolja. Palmolja finns i nästan allt, tillägger Mark Maslin, professor i klimatologi vid University College, London. Ingen nämner dock att palmoljan används som ”miljövänligt” biobränsle.

Permafrosten

Attenborough säger (i 38:e minuten) att förutom allt detta kan vi hotas av ännu värre katastrofer, som kallas tipping points, dvs. att någon process når en punkt där den blir oåterkallelig. IPCC har dock i sin bedömning från 2013/14 övergivit de flesta av dessa farhågor. Vissa problem ser man eventuellt med smältande permafrost som kan avge växthusgaser. Se ”Är klimatapokalypsen inställd?

När Attenborough därefter ska beskriva problemet med permafrosten, blir det missvisande. Han nämner att metangas (en växthusgas 20–30 gånger mer potent än koldioxid) finns under jorden i permafrosten. Man får sedan se ekologen Katey Walter Anthony från University of Alaska gå ut på isen på en vanlig sjö i närheten av Fairbanks i Alaska. Men det är skillnad på metan i vanliga sjöar som avsöndras hela tiden och metan som kan bildas och avges från permafrost om den smälter.

Dr Anthony visar hur det finns bubblor inuti sjöisen, och med lite hett vatten smälter hon det översta lagret. Gasbubblorna kommer ut i luften och man tänder en tändsticka så att gasen flammar upp. Intrycket är förstås mycket spektakulärt. Metanets problem är dock inte att det brinner utan att det effektivare än CO2 blockerar jordens värmestrålning så att den inte försvinner ut i rymden.

Ingen vet hur mycket metan permafrosten (som huvudsakligen finns på norra halvklotet) innehåller, men uppskattningar ligger på 1,7 triljoner ton kol, bundet i organiskt material, som alltså kan bli både koldioxid och metan när och om permafrosten börjar smälta och det organiska materialet bryts ned. En bedömning är att nuvarande uppvärmning skulle kunna leda till att 1 gigaton metan avges från töande permafrost till år 2100. Som jämförelse kan nämnas att sjöar, kärr och andra våtmarker är en större källa till metan, 0,167 gigaton per år, vilket till år 2100 skulle bli 13,36 gigaton.

På sin webbsida visar Dr Anthony för övrigt upp en inte fullt så ominös sida av metanbubblorna. Här arbetar man med ett projekt som ska förse byar i norra Alaska med kok- och värmegas från sjöbubblorna istället för från importerad diesel.

I Specialrapporten från IPCC 2018 (sid. 208) refererar man till en studie, där man tror att metan och koldioxiod i permafrost kanske kommer att kunna bindas av ökad torvbildning: ”Transient releases of CO2 and CH4 may follow permafrost melting, but these occurrences may be compensated by peat growth over longer time scales (Yu et al., 2010).”

Både sol- och vindkraft nämns som alternativ till de fossila bränslena. Inget fel i det, men ett program som vill förmedla ”the facts” borde nog också nämna en del av problemen med dessa energikällor. Först och främst att de har en ojämn energiproduktion och knappast kan vara ett alternativ för utvecklingsländer som vill bygga upp tung industri t.ex. Ett problem med solfångarna, om man nu är rädd för koldioxid, är att de för närvarande tillverkas i länder där el framställs med hjälp av fossila bränslen (Kina t.ex.). Solfångarna kräver ofta enorma arealer, vilket inkräktar på habitat och djurliv, t.ex. skadas fåglar. De kräver också stora mängder vatten bl.a för rengöring, och när de tjänat ut skapar de miljöfarligt avfall. Vindkraftverkens propellrar dödar mängder av fåglar, insekter och fladdermöss som ju ska bevaras för mångfaldens skull.

Det är tråkigt, för att inte säga förödande för opinionen och klimatpolitiken, att medierna inte tar chansen att allsidigt redogöra för forskningsläget, utan ständigt bara för fram att alla forskare är överens om katastrofens annalkande. Jag anser att det är högst kontraproduktivt för den allmänna folkbildningen och för ett genomtänkt beslutsfattande att producera filmer med den här typen av ensidig skrämselpropaganda.

 

Klimatet och den omstridda hockeyklubban

Det var aningen förvånande att häromdagen (24/3) i DN läsa Karin Bojs hyllning till den s.k. hockeyklubban inom klimatforskningen. Ingressen löd:

Bilden på hockeyklubban öppnade ögonen på många. Den var tydlig, och en bild säger mer än tusen ord. Just därför blev motståndet så hårt.

Michael Mann, Raymond Bradley och Malcolm Hughes skrev två artiklar om denna hockeyklubbsliknande kurva (i Nature 1998 och i Geophysical Research Letters 1999), som skulle visa hur temperaturen varit relativt jämn i ett årtusende (hockeyklubbans skaft) för att sedan runt 1900 sätta av uppåt (hockeyklubbans blad).[1] Ett avgörande datum sätter Bojs till 22 januari år 2001, då IPCC (FN:s klimatpanel) släppte sin tredje rapport (Third Assessment Report, även förkortad TAR), där Mann et al.:s kurva var det stora slagnumret som återgavs på flera ställen i rapporten.

”Före detta datum var det rimligt att säga ‘jag visste inte’. Historiens dom kommer att bli hård över alla som framhärdade i motstånd efter januari 2001,” skriver Bojs.

 

Fig. 1. Den s.k. hockeyklubban, som den återgavs i IPCC:s Third Assessment Report 2001.

 

Det märkliga är att hon ser denna kurva som en sådan klimatforskningens triumf, när den i själva verket blivit väldigt misskrediterad. Bojs skriver: ”Givetvis finns detaljer som var befogade att ifrågasätta, såsom en del felaktigheter i källmaterialet som senare korrigerades av författarna. Men i stora drag står sig hockeyklubban alldeles utmärkt, rent vetenskapligt.”

Gör den verkligen det?

Många kritiserade Mann et al.:s artiklar och kurvor, t.ex. fysikern Fred Singer och klimatologen Hans von Storch. De mest ihärdiga kritikerna var nog miljöekonomen Ross McKitrick och statistikern Stephen McIntyre (den senare publicerar omfattande kritiskt material på sin webbplats climateaudit.org).

McKitrick och McIntyre beskyllde Mann et al. bl.a. för att på ett felaktigt sätt ha använt sig av s.k. principalkomponentanalys, ett sätt att sammanjämka olika provserier med olika brister, t.ex. där vissa data saknas eller överlappar varandra. I detta fall handlade det om 90 serier av prover med årsringar från amerikanska bristlecone pines (på svenska bl.a. rävsvanstall och methusalemtall). Det var dessa s.k. proxydata som var grunden för hockeyklubbans skaft, som ju inte är särskilt rakt men som aldrig viker av uppåt så dramatiskt som värdena efter 1900 visar.

Proxydata är inga verkliga uppgifter om temperatur utan är indirekta indicier på temperatur. I detta fall studerar man årsringar för att se vilka år som tycks ha varit varmare än andra. Proxydata kan också bestå av borrkärnor av is från t.ex. Antarktis eller Grönland, lera från havsbottnar, kalkhaltiga avlagringar i grottor m.m.

Klubbans blad bestod däremot av reellt uppmätta temperaturvärden. Redan detta att kombinera proxydata med verkliga värden är vanskligt. Att dessutom försöka anpassa 90 serier av proxydata till en användbar följd för ett diagram innebär andra svårigheter. Frågan är om Mann et al. gjorde detta på ett korrekt sätt.

Vart tog medeltidsvärmen vägen?

Det intressanta här är att Mann et al. i sin kurva helt lyckades trolla bort den s.k. medeltida värmeperioden, som anses ha infallit ungefär mellan år 1000 och 1300. 1991 hade IPCC själva i sin First Assessment Report (s. 202) visat nedanstående figur, som faktiskt tyder på att den medeltida varma perioden var varmare än den period vi upplever nu.

 

Fig. 2. Kurvan i IPCC:s First Assessment Report (s. 202) från 1991 gav intrycket att den medeltida varma perioden var varmare än vår tid.

 

McKitrick och McIntyre menade att den algoritm Mann et al. använde förstärkte kurvavsnitt i delserierna som hade hög varians. Algoritmen skulle helt enkelt söka efter dataserier som liknade klubbladets stigande och förstärka alla sådana seriers betydelse för helheten.

Mann et al. redovisar i artikeln från 1998 bl.a. fem årsringsserier (se nedan). Enligt McKitricks kritik har artikelförfattarna givit den översta serien, som ju tydligt böjer av uppåt under 1900-talet, 390 gånger så stor vikt som andra serier.[2]

 

Fig. 3. Fem årsringsserier ur artikeln Mann et al. 1998.

 

McKitrick och McIntyre gjorde rent av ett experiment med Manns algoritm. De prövade att mata in en mängd slumpmässiga siffror, som justerats så att de skulle likna data från trädprover från ett klimat med enbart slumpmässiga förändringar men utan någon trend. Då upptäckte de att 10 000 körningar med en konventionell principalkomponentanalys nästan aldrig resulterade i en hockeyklubbformad kurva, men om de använde Manns algoritm, så resulterade slumptalen i en hockeyklubbformad kurva i 99 procent av försöken.

Det finns också problem med kurvans början. 1998 års kurva började år 1400 men byggde på bara ett enda trädprov från 1404 till 1421 och därefter på två trädprover fram till 1447. Ett minst sagt magert underlag, och de fyra första åren var ren extrapolering. De trädprover från Gaspéhalvön i östra Kanada som använts var inte heller enligt Gordon Jacoby och Rosanne D’Arrigo, de forskare som samlat in proverna, lämpade för bedömningar längre tillbaka än till 1600-talet.

Rent generellt kan det vara bra att känna till att kurvor över t.ex. temperaturer eller koldioxidhalt i atmosfären kan se väldigt olika ut, även om de visar samma tidsperiod. Bl.a. kan man förtydliga (ibland innebär det snarast förvanska) en kurva genom att jämna ut den på olika sätt.

Nedanstående kurva (fig. 4) visar globala temperaturavvikelser (inte absoluta temperaturer alltså) 1990-2018. Istället för att visa ett myller av dagliga upp- och nedgångar är kurvan genom smoothing utjämnad med metoden glidande medelvärde till 12-månadersperioder. Man ser här t.ex. de båda topparna under de varmare El Niño-åren 1997-98 och 2014-2016, som man alltid måste kompensera för när man talar om global uppvärmning. Kurvan därunder (fig. 5) visar precis detsamma men med en smoothing på 48-månadersperioder istället. Där har El Niño-toppen kring 1998 i princip försvunnit. På webbplatsen Woodfortrees kan man själv laborera med kurvor och se olika resultat.

 

Fig. 4. Globala temperaturavvikelser (anomalies) 1990-2018 enligt databasen HadCrut4 (Hadley Centre/Climatic Research Unit 4). 12 månaders glidande medelvärde. (Diagram från WoodforTrees.org.)

 

 

Fig. 5. Samma data som i fig. 4, men en helt annan kurva. 12 månaders glidande medelvärde har här ändrats till 48 månaders glidande medelvärde. 1998 års topp har försvunnit och kurvans avslutande nedgång är borta. (Diagram från WoodforTrees.org.)

 

McKitrick och McIntyre framförde sin kritik mot hockeyklubban i två artiklar (i Environment and Energy 2003 och i Geophysical Research Letters 2005).[3] 2004 sände man också en kort artikel till Nature, som genomgick peer-review. Mitt i peer-review-processen gjorde Nature det allt svårare för McKitrick och McIntyre; man begränsade först deras spaltutrymme till 800 ord sedan till 500, men man menade sedan att frågan var för teknisk och inte skulle kunna utredas på så litet utrymme. Så en artikel under publicering stoppades alltså plötsligt. Den sist gjorda versionen finns här (pdf).

Nature var man dock inte helt opåverkad utan publicerade ett corrigendum gällande den artikel av Mann et al., som publicerats sex år tidigare. Rättelserna ger intrycket att det endast handlade om obetydliga detaljer om de olika årsringsserierna.

Climategate: någon läckte tusentals mail

I november 2009 var det någon vid Climatic Research Unit (CRU) vid University of East Anglia i England, som läckte mer än 1 000 e-mail (eller kanske var det genom ett dataintrång utifrån som dessa mail nådde offentligheten). Det är CRU som sammanställer bl.a. den nyssnämnda databasen HadCRUT4, och institutionen har en mycket viktig roll bland IPCC-forskarna. I de offentliggjorda mailen kan man se hur några av hockeyklubbans upphovsmän resonerade. Det blev en skandal som kallades Climategate, och åtminstone i vissa kretsar menade man att mailväxlingen visade hur forskarna åsidosatte vetenskap och peer-review. Ytterligare 5 000 mail offentliggjordes i november 2011, vilket brukar kallas Climategate II.

När man studerar dessa mail är det ganska uppenbart att det inte alltid är vetenskap i första rummet det handlar om. Politiker och tidningskolumnister var snabba att avfärda Climategate som helt oväsentligt, det handlade bara om ”a few scientists talking frankly among themselves – sometimes being rude, dismissive, insular, or even behaving like jerks” (Jess Henig på Factcheck.org 10 december 2009). Miljöminister Andreas Carlgren menade att IPCC:s arbete är en process ”med så mycket insyn och kontroll så jag avfärdar helt risken att helheten kan vara manipulerad” (Carlgren svarar på läsarnas frågor i SvD 9 december 2009).

Många hävdade också att Climategate bara handlade om enstaka faktafel i en IPCC-rapport. Ann-Charlotte Marteus skrev sålunda i Expressen 25 februari 2010: ”Nyligen uppdagades att det i IPCC-rapporten sägs att 55 procent av Hollands yta ligger under havsnivån. Den rätta siffran är 26 procent. Nyheten for som en löpeld runt världen, via nyhetssajter och bloggar. Som om jordens klimat hängde på Hollands topografi. Kom igen!”

Jag tycker nog det är allvarligare än så. Climategate-mailen är knappast något som ogiltigförklarar hela den samlade klimatforskningen, men nog ställer den ett antal tongivande forskare i mycket dålig dager. Det framgår t.ex. i mailväxlingen att de här forskarna vill bevisa något man från början bestämt sig för att bevisa, t.ex. att den uppvärmning som sker nu i världen är utan motstycke under de senaste tusen åren.

Det står ju också i ”Principles Governing IPCC Work” från 1998 att klimatpanelens huvuduppdrag är att sammanställa all möjlig ”information relevant to understanding the scientific basis of risk of human-induced climate change”. Då finns det inte något stort utrymme för en varm medeltida period, när det kanske var lika varmt som det är idag (eller rent av varmare). Man vill bevisa att den uppvärmning som sker nu beror på människans koldioxidutsläpp under industrialismen. Då passar det illa att det kanske var lika varmt (och kanske rent av lika höga nivåer av koldioxid) på medeltiden.

Keith Briffa, som var klimatolog och årsringsspecialist, tillika med en chefsposition vid CRU, hade också skapat en sorts hockeyklubbskurva, men med en mycket tydlig nedgång i temperaturen omkring 1940-60. Återigen en liten ”krok” i kurvan som inte såg bra ut om man ville ge intryck av en ständig uppvärmning.[4] Briffa skrev i ett mail 22 september 1999 till bl.a. Phil Jones och Mike Mann: [5]

I know there is pressure to present a nice tidy story as regards ‘apparent unprecedented warming in a thousand years or more in the proxy data’ but in reality the situation is not quite so simple. […] I believe that the recent warmth was probably matched about 1000 years ago. I do not believe that global mean annual temperatures have simply cooled progressively over thousands of years as Mike appears to […]

Den 16 november 1999 skrev Phil Jones det beryktade mail (till bl.a. Mann och Bradley), där han talar tala om ett ”trick”:

I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) and from 1961 for Keith’s to hide the decline.

Jones försvarare brukar hävda att ordet trick inte är något att bråka om, bara ett uttryck som används ibland om en metod eller en åtgärd. Men det intressanta är inte alls detta ord utan meningens sista fyra ord: ”to hide the decline”. Man ville dölja att temperaturen inte bara stigit.

CRU kringgår lag om informationsfrihet

De som ville få insyn i forskningen hade det svårt. Från den 21 februari 2005 finns ett mail, där CRU-chefen Phil Jones skrev så här till bl.a. Mike Mann (hockeyklubbans huvudman):

I’m getting hassled by a couple of people to release the CRU station temperature data. Don’t any of you three tell anybody that the UK has a Freedom of Information Act!

Många ville försöka upprepa Manns beräkningar, som resulterat i hockeyklubbskurvan, men då måste man ju få tillgång till originaldata. Men dessa vägrade CRU lämna ut. Man hoppades tydligen att kritikerna inte skulle begripa att det fanns en lag om informationsfrihet, ungefär som den svenska offentlighetsprincipen.

Detta blir en ganska stor fråga som diskuteras livligt i mailkorrespondensen; hur man ska kunna hålla olika dokument utanför allmän insyn. ”And don’t leave stuff lying around on ftp sites – you never know who is trawling them”, skriver Phil Jones till Mike Mann 2 februari 2005. ”I think I’ll delete the file rather than send to anyone”, fortsätter han, ”does your similar act in the US force you to respond to enquiries within 20 days? – our does! The UK works on precedents, so the first request will test it. We also have a data protection act, which I will hide behind.”

Den 3 december 2008 skriver Jones till Ben Santer (tidigare också vid CRU och en av huvudförfattarna till IPCC:s Second Assessment Report 1995) och Tom Wigley (tidigare chef för CRU):

When the FOI [Freeedom of information/KET] requests began here, the FOI person said we had to abide by the requests. It took a couple of half hour sessions – one at a screen, to convince them otherwise showing them what CA [Climateaudit – Steve McIntyres webbplats/KET] was all about. Once they became aware of the types of people we were dealing with, everyone at UEA (in the registry and in the Environmental Sciences school – the head of school and a few others) became very supportive.

Den 29 (eller kanske 28) maj 2009 skrev Jones till Mann: ”Can you delete any emails you may have had with Keith re AR4? [IPCC:s Fourth Assessment Report/KET] Keith will do likewise. […] Can you also email Gene and get him to do the same? I don’t have his new email address. We will be getting Caspar to do likewise.”

Åter till 2005. Hockeyklubban, som gjorde stor succé 2001, hade nu under några år ifrågasatts från många håll. Det gällde alltså att försvara den och i efterhand (!) visa att det vetenskapliga underlaget, med bl.a. årsringar från träd, var giltigt. Hösten 2005 visade Steve McIntyre en s.k. poster presentation, en affisch alltså, vid en konferens arrangerad av Climate Change Science Program (CCSP), där det bl.a. stod (fetstilen är gjord av mig / KET):

Multiproxy studies [studier med proxydata från flera olika källor/KET] purporting to show 20th century uniqueness have been applied by policymakers, but they have received remarkably little independent critical analysis. Jones et al. [1998] is a prominent multi-proxy study used by IPCC [2001] and others to affirm the hockey stick shaped temperature reconstruction of Mann et al. [1998]. However, the reconstruction of Jones et al. [1998] is based on only 3-4 proxies in the controversial Medieval Warm Period, including non-arms-length studies by Briffa et al. [1992] and Briffa et al [1995]. We show that the Polar Urals data set in Briffa et al [1992] fails to meet a variety of quality control standards, both in replication and crossdating.

Mann och hans kolleger blev oroade av att affischen fått en framträdande placering, så att alla kunde se den: ”He [McIntyre/KET] almost had a point w/ the PCA [principalkomponentanalys/KET] centering, but as we all know, that doesn’t matter at all in the end”, skrev Mann 15 november till bl.a. Phil Jones och Keith Briffa.

Briffa svarade samma dag: ”… the magnitude of the extreme years in the early Urals reconstruction were not adjusted to account for inflated variance related to low chronology replication – so they are sort of right that the emphasis on 1032 is probably overdone.” Många forskare anser att år 1032 var det kallaste under den s.k. varma medeltidsperioden. Att då ge detta år särskild vikt förskjuter förstås resultatet.

Man erkänner alltså att viss kritik är berättigad, men det tycks inte spela någon roll rent vetenskapligt. Mest orolig verkar man vara för att alltför många skall ha sett affischen.

USA:s representanthus undersöker saken

I USA väckte kritiken mot Manns hockeyklubba visst uppseende, och en kommitté i Representanthuset skulle nu undersöka den vetenskapliga grunden för kurvan. Tidigare omnämnde Tom Wigley, som varit chef vid CRU (främst under 1980-talet), var vid detta tillfälle vid University Corporation for Atmospheric Research (UCAR) och skrev 25 juni 2005 till bl.a. Mann och Michael Oppenheimer, professor i geovetenskap vid Princeton:

A word of warning. I would be careful about using other, independent paleo reconstruction work as supporting the MBH [Mann, Bradley, Hughes/KET] reconstructions. I am attaching my version of a comparison of the bulk of these other reconstructions. Although these all show the hockey stick shape, the differences between them prior to 1850 make me very nervous. If I were on the greenhouse deniers’ side, I would be inclined to focus on the wide range of paleo results and the differences between them as an argument for dismissing them all.

Phil Jones vill verkligen inte ställas inför den amerikanska kommittén och svara på frågor. Den 6 juli 2005 skriver han till Neville Nicholls, meteorolog i Melbourne:

I hope I don’t get a call from congress! I’m hoping that no-one there realizes I have a US DoE [US Department of Energy/KET] grant and have had this (with Tom W.) for the last 25 years.

Öppenhet kring finansiärer är annars en dygd inom forskning, men inte här. Fyra år senare (28 juli 2009) skrev Jones följande till några kolleger vid East Anglia:

Any work we have done in the past is done on the back of the research grants we get – and has to be well hidden. I’ve discussed this with the main funder (US Dept of Energy) in the past and they are happy about not releasing the original station data.

Jones blev aldrig kallad till någon hearing i Representanthuskommittén i juli 2006, vilket däremot Mann blev tillsammans med flera av sina kritiker, t.ex. Steven McIntyre och John Christy. Den här kommitten blev själv skandaliserad, med anklagelser om diverse oegentligheter, plagiat m.m., så värdet av slutsatserna torde ha sjunkit till nära noll. Dock är det intressant att läsa vittnesmålen av bl.a. von Storch, McIntyre och Mann.[6]

Den spanske paleoklimatologen Eduardo Zorita uttalade sig 2009 i en tidningsartikel om CRU och Climategate-skandalen:

I may confirm what has been written in other places: research in some areas of climate science has been and is full of machination, conspiracies, and collusion, as any reader can interpret from the CRU-files.

Han tror visserligen att det stämmer att människan påverkar klimatet, men:

[…] editors, reviewers and authors of alternative studies, analysis, interpretations, even based on the same data we have at our disposal, have been bullied and subtly blackmailed. In this atmosphere, Ph D students are often tempted to tweak their data so as to fit the ”politically correct picture”. (”Notable & Quotable”, Wall Street Journal, 5 December 2009.)

Den 4 aug 2005 skriver Mike Mann till Phil Jones angående en konferens som ska hållas i Bern i Schweiz. Uppenbarligen gäller det att bjuda in rätt folk: ”Martin Juckes has an invited talk in my session. I invited him, because he was working w/ Stott et al, and so I assume he was legit, and not associated with the contrarians.”

Det där känner jag väl igen från mitt grävande under fyra års tid i tusentals dokument från tobaksindustrin, som arrangerade olika vetenskapliga konferenser som gick ut på att dölja riskerna med s.k passiv rökning. Även där var det oerhört viktigt att välja ut forskare som kunde ge sken av en internationell konsensus (gärna också en s.k. token dissident för att man inte skulle verka misstänkt eniga).

Den 25 augusti 2005 skriver Mann till bl.a. Christoph Kull vid schweiziska vetenskapsakademin:

In our discussion of possible participants in Bern, I think (someone correct me if I’m wrong) we concluded that the last two on the list (w/ question marks) would be unwise choices because they are likely to cause conflict than to contribute to concensus and progress.

Eduardo Zorita vill Mann definitivt inte ha med (mail 26 augusti 2005 till Phil Jones m.fl.):

I’m afraid I don’t agree on Zorita. He has engaged in some very nasty, and in my opinion unprofessional email exchanges with some close colleagues of mine who have established some fundamental undisclosed errors in work he co-published with von Storch. Given this, I don’t believe he can be involved in constructive dialogue of the sort we’re looking for at this workshop.

”That darned diagram”

Diagrammet från IPCC 1991, som visade en markant medeltida värmeperiod (se fig. 2 ovan), började dyka upp i debatten allt oftare. För hockeyklubbans tillskyndare blev existensen av detta gamla diagram allt mer genant – i en officiell IPCC-rapport dessutom. Man undrade t.o.m. var det kom från.

Tom Crowley (maringeolog som studerat bl.a. havsbottensediment) skrev till Mike Mann 2 januari 2007: ”I do not believe it was purely out of thin air”. Raymond Bradley (medförfattare till båda hockeyklubbsartiklarna 1998/1999) hade dessförinnan gissat att diagrammet kom från en lärobok för högstadiet av Jack Eddy. Han menade vidare att det inte fanns någon objektiv grund för diagrammet utan att det mest var ”like something we might sketch on a napkin at a party”.

Den 6 januari 2007 skriver Tom Wigley (tidigare CRU-chefen) till Phil Jones ett mail med ämnesraden ”That darned diagram”: ” I think Chris Folland [vid Hadley Centre for Climate Prediction and Research/KET] is to blame for this. The issue is not our collective ignorance of paleoclimate in 1989/90, but Chris’s ignorance.”

När hockeyklubban hade lanserats i IPCC-sammanhang 2001 hade det också varit nödvändigt att ta avstånd från den medeltida värmeperioden. Man förklarade då att den var omstridd och att om en sådan period fanns, så fanns den i alla fall inte jorden runt utan bara på norra halvklotet:

[…] evidence does not support these ”Medieval Warm Period” and ”Little Ice Age” periods, respectively, as being globally synchronous. As Figure 5 indicates, the rate and duration of warming of the Northern Hemisphere in the 20th century appears to have been unprecedented during the millennium. (Third Assessment Report, 2001, s. 28.)

Fast detta argument var ju inte särskilt mycket värt i sammanhanget, eftersom Mann et al.:s hockeyklubba också avsåg norra halvklotet.

Kanske tog man intryck av all kritik och av Representanthuskommitténs granskning (trots alla skandaler kring den), för när IPCC:s Fourth Assessment Report kom 2007, var hockeyklubban nästan helt borta. Den kan spåras i ett diagram på s. 55 (och igen på s. 467), där man kombinerat 12 olikfärgade kurvor i ett snårigt knippe, bl.a. Mann et al.:s från 1999. Den av de tolv kurvorna som mest ger intryck av att spegla en medeltida värmeperiod är från en artikel i Nature av Anders Moberg et al. 2005.[7]

En kritik mot IPCC, som ofta hörs är att det är en politisk organisation snarare än en vetenskaplig. Eduardo Zorita var ju inne på detta i citatet ur Wall Street Journal ovan. Den 13 februari 2008 skrev atmosfärforskaren m.m. Jagadish Shukla, som var huvudförfattare till IPCC:s Fourth Assessment Report 2007 så här till en stor mängd IPCC-forskare med kopia (cc) till ytterligare 155 personer:

While it is true that a vast majority of the public and the policymakers have accepted the reality of human influence on climate change (in fact many of us were arguing for stronger language with a higher level of confidence at the last meetings of the LAs), how confident are we about the projected regional climate changes? // I would like to submit that the current climate models have such large errors in simulating the statistics of regional (climate) that we are not ready to provide policymakers a robust scientific basis for ”action” at regional scale.

Och vidare i samma mail:

It is inconceivable that policymakers will be willing to make billion-and trillion-dollar decisions for adaptation to the projected regional climate change based on models that do not even describe and simulate the processes that are the building blocks of climate variability.

När det gäller skandalen kring de läckta mailen från East Anglia, Climategate, så kan man konstatera att två personer blev föremål för utredning. Phil Jones suspenderades tillfälligt och utreddes av underhusets Science and Technology Select Committee. Man fann inte att Jones gjort sig skyldig till någon typ av ”dishonesty”, men han fick en liten bock i kanten för oviljan att lämna ut dokument enligt Freedom of information act. Han återgick sedan till arbete vid CRU i juli 2010. Mike Mann utreddes av Pennsylvania State University, och man fann att han inte gjort sig skyldig till ”research misconduct”.

Finns det någon global medeltemperatur?

Det finns en fråga som kanske är den mest grundläggande av alla, men som sällan ställs. Vad är egentligen global medeltemperatur? Finns det en sådan? Och vad händer om den stiger? Vi hör ofta talas om att den globala medeltemperaturen kanske stiger cirka 4 eller 5 grader till år 2100 om inget görs åt koldioxidutsläppen. Minskar vi utsläppen till i princip noll kanske vi kan klara oss med 1,5 eller 2 graders uppvärmning. Instinktivt låter det inte så farligt, med tanke på att vi nordbor genomlider temperaturskillnader på kanske 40-50 grader när vi går från vinterkyla till sommarhetta. Ska vi då i framtiden ”koka likt äggvita”, som Andreas Malm varnade för i sin bok från 2007 (med den långa titeln ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”)?

Om den globala medeltemperaturen stiger med 2 grader som medelvärde, skulle det, för att ta ett av otaliga exempel, kunna betyda att temperaturen sjunker med 2 grader på vissa ställen och stiger med 6 grader på lika många andra. För att kunna ta ställning till om det är bra eller dåligt, skulle man behöva veta var detta sker. Lokalt kan det kanske vara positivt med en nedkylning eller med en uppvärmning. Mike Hulme, professor i humangeografi, med anknytning till East Anglia, nämnde just detta i ett mail den 5 februari 2002 till Emma Tompkins (som arbetade med Fourth Assessment Report):

This leads to my next point: that the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere as it is one of the reasons that the problem of taking action is so difficult to solve – there are competing views on just how important and rapid effective action needs to be.

Christopher Essex, Ross McKitrick och Bjarne Andresen skrev 2007 en artikel, ”Does global temperature exist?”, där man pekar på en rad svårigheter med begreppet.[8] De skriver inledningsvis att det finns över hundra sätt att beräkna medeltemperatur på, vilket kan ge väldigt olika resultat. Temperatur är heller inga isolerade värden som t.ex. att räkna ut medellängden på Sveriges 20-åringar. Temperatur är en gradient som sveper över hela jorden. ”Temperature averages fail in the most basic role of an average”, skriver författarna, ”which is for one value to represent many.”

När man viktar medelvärden, så försöker man kompensera bristen på mätpunkter. Kanske finns det bara några få mätpunkter ute på Atlanten. Då kommer dessa punkter att viktas så att de får en enorm betydelse för helheten, trots att de kanske inte alls är särskilt representativa för hur temperaturen på olika delar av Atlanten är. Jordens mätpunkter har också minskat drastiskt i antal, särskilt sedan 1990, då många tidigare sovjetiska väderstationer lades ned, ofta i kalla områden väl att märka. Nödvändigheten att vid beräkningar interpolera och harmonisera ofullständiga serier (i princip gissningar, om än mycket kvalificerade sådana) har därigenom ökat, och därmed risken för olika typer av missvisning. Artikelförfattarna menar att uttrycket global medeltemperatur är ett helt meningslöst begrepp:

It might seem contradictory that the same data show ‘global warming’ of about 0.02 °C/decade for s = 0.04, but ‘global cooling’ of -0.04 °C/decade for s = -0.04. But there is no contradiction in the data: They do not show ‘global’ anything. The data are local. The interpretation of ‘global’ warming or cooling is an artificial imposition on the data achieved by attaching a label to, respectively, a positive or negative trend in one particular average. (Essex et al. 2007.)

Det brukar heta att man inte ska dra slutsatser om klimatförändringar utifrån enstaka väderhändelser eller enstaka somrar eller vintrar. Ändå görs detta hela tiden. När vi för några år sedan hade mycket kalla vintrar menade en del skeptiker att det var bevis för att idén om den globala uppvärmningen var fel. Detta besvarades alltid med att klimatförändringar är något man möjligen kan se på ett par decenniers tid. Sedan fick vi en väldigt varm sommar 2018. ”Det vi ser just nu är ingenting annat än klimatet som förändras framför våra ögon”, skrev Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida 28 juli. Andra tidningar hade liknande formuleringar.

En av förgrundsfigurerna inom IPCC, atmosfärspecialisten Kevin Trenberth, uttalade sig om det här 2011 och tyckte att man mycket väl kan peka på enstaka väderhändelser. I ett föredrag inför American Meteorological Society 26 januari, med rubriken ”Communicating climate science and thoughts on Climategate”, sa han så här:

So we frequently hear that ”while this event is consistent with what we expect from climate change, no single event can be attributed to human induced global warming”. Such murky statements should be abolished. On the contrary, the odds have changed to make certain kinds of events more likely. For precipitation, the pervasive increase in water vapor changes precipitation events with no doubt whatsoever. Yes, all events! Even if temperatures or sea surface temperatures are below normal, they are still higher than they would have been, and so too is the atmospheric water vapor amount and thus the moisture available for storms. Granted, the climate deals with averages. However, those averages are made up of specific events of all shapes and sizes now operating in a different environment. It is not a well posed question to ask ”Is it caused by global warming?” Or ”Is it caused by natural variability?” Because it is always both.

Man kan alltså betrakta även onormalt låga temperaturer som onormalt höga, eftersom de alltid är högre än de annars skulle ha varit. På så sätt kan man aldrig ha fel, vare sig man talar om ett års väder eller trettio.

En vanlig kritik mot IPCC-forskarnas förutsägelser om framtidens klimat är att de bygger på mycket osäkra datormodeller. Men det gäller inte bara framtiden. Även beskrivningen av historien, tolkningen av bubblor i Antarktis is eller av årsringar från gamla träd kräver ju en sorts datorsimuleringar. T.o.m. beskrivningen av vår egen tids temperatur är en sorts simulering, eftersom det inte finns mätpunkter över hela jorden och de som saknas måste interpoleras fram och sedan homogeniseras så att värdena blir hyfsat jämförbara. När vår bild av klimatet i såväl historien, nuet som framtiden, är så pass osäker är det närmast ett hån mot all vetenskap att hävda att ”science is settled”. I Third Assessment Report från IPCC 2001 (kap. 14.2.2.2) var man nog ganska realistisk när man skrev:

In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible.

Det kommer alltid att finnas utrymme för nya tolkningar av data, nya parametrar att räkna in. Varför skulle annars IPCC:s forskare ständigt syssla med vad de menar är tuning av modellerna om inget mera finns att tillföra?

Konsensus = inget mer att diskutera?

Det nu så utbredda förhållningssättet bland både vetenskapsmän och journalister att klimatfrågan är avgjord – inget mer finns att diskutera, nu gäller det att agera och skapa politik – är ett förhållningssätt som totalt bryter mot två av vårt samhälles kardinaldygder: för det första bryter det mot vetenskapens kanske viktigaste metod, att ständigt ifrågasätta sig själv, att söka det falsifierbara, att söka upprepa andras forskning för att komma till liknande eller motsägande resultat; för det andra bryter det mot demokratins krav på och rätt till yttrandefrihet och en fri debatt.

Allt detta är mycket oroande, och särskilt oroande är att så många applåderar denna utveckling. Man vill tillfälligt avskaffa demokratin, människor som annars varit mycket kritiska till etablissemanget och tron på experter vill nu plötsligt underkasta sig ett expert- och politikervälde. Man målar upp en annalkande katastrof för att motivera ett sådant avsteg från fundamentala samhällsprinciper som etablerats de senaste hundra åren. 1800-talets domedagsprofeter, helvetespräster och svavelpredikanter, som hotade menigheten med att den skulle brinna i den eviga elden om man inte gjorde bot och bättring, har helt oväntat kommit tillbaka i vad man nog trodde var ett modernt, rationellt kunskapssamhälle.

Det är naturligtvis oerhört svårt för en lekman att förstå sig på komplicerade matematiska beräkningar av det slag jag nämnt här. Jag brukar säga att så snart man sett ett diagram som ska bevisa något om klimatet i någon riktning, så hittar man snart ett annat som visar motsatsen. Det man slås av är vilket oerhört stort utrymme det finns för ren spekulation med denna mängd av parametrar som ska sammanjämkas och denna mängd av metoder som finns för att beräkna t.ex. temperaturmedelvärden.

Frågan om konsensus framställs i medierna oftast som att 97, 98 eller t.o.m. 100 procent av alla forskare är överens om att människan påverkat klimatet, så att vi står inför en katastrof om inget drastiskt görs. Vi får bilden av en helt enig forskarkår å ena sidan och ett antal vildhjärnor som förnekar vetenskapen å den andra. En total polarisering utan mellanlägen. Men så ser det inte ut. Bara bland dem som ingår i IPCC-nätverket finns det mängder av åsikter; forskare som håller med om vissa saker men inte om andra, t.ex. de redan citerade Mike Hulme och Eduoardo Zorita men även Keith Briffa, John Christy och många fler.

Det viktigaste nu är kanske inte egentligen klimatfrågan i sig. Om den officiella linjen är felaktig, så kommer det nog att tydligt visa sig för alla inom ett par decennier; det tråkiga är då förstås att detta stickspår kostat enorma pengar, kanske helt i onödan. I bästa fall kanske några värdefulla uppfinningar har gjorts under tiden. Men ändå: det värsta med klimatfrågan är kanske hur den hanteras. Kommer detta förhållningssätt att sprida sig till andra områden inom vetenskapen?

Ska direkt livsavgörande forskningsfrågor inom t.ex. folkhälsa och miljö i framtiden avgöras med omröstning bland experter? Så snart en viss procentsats av forskare ansluter sig till en viss hypotes, så anses den avgjord – och det är då bara för det övriga samhället att rätta sig efter detta. Observera att forskning och demokrati är olika saker. Inom forskning kan en person ha rätt och tusen personer ha fel – och tvärt om. Hur ska det hanteras? Kommer kanske lagar att stiftas mot dem som inte finner sig utan framhärdar i kritik och individuell tanke och handling, såväl forskare som vanliga medborgare? Där har vi klimatfrågans orwellianska dimension.

Till yttermera visso finns redan personer som menar att den opartiskhet som medierna åtminstone hittills försökt leva upp till i själva verket är partisk, när det gäller sådant som kan anses vetenskapligt fastställt. Diskussion i det läget skapar bara förvirring. I artikeln ”Balance as bias: global warming and the US prestige press” (i Global Environmental Change nr 14, 2004) skriver Maxwell och Jules Boykoff att ”when it comes to coverage of global warming, balanced reporting can actually be a form of informational bias.”

Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka, hette det hos Orwell. Vi kan snart alltså lägga till ”opartiskhet är partiskhet”.

Noter:

1) Mann, Bradley, Hughes, ”Global-scale temperature patterns and climate forcing over the past six centuries”, Nature vol. 392, 23 april 1998; samt Mann, Bradley, Hughes, ”Northern hemisphere temperatures during the past millennium: inferences, uncertainties, and limitations”, Geophysical Research Letters, vol. 26, 15 mars 1999.
2) McKitrick, ”What is the ‘hockey stick’ debate about?”, APEC Study Group, 4 april 2005.
3) McIntyre, McKitrick, ”Corrections to the Mann et. al. (1998) proxy data base and northern hemispheric average temperature series”, Energy & Environment, vol. 14, no 6, 2003; samt McIntyre, McKitrick, ”Hockey sticks, principal components, and spurious significance”, Geophysical Research Letters, vol. 32, 15 februari 2005.
4) Briffas kurva från 1998 och 1999 finns sedan i flera artiklar, t.ex. i översikten ”Annual climate variability in the Holocene: interpreting the message of ancient trees” Quaternary Science Reviews 19, 2000, s. 96.
5) Dokumenten från Climategate finns bl.a. på den sökbara webbplatsen http://di2.nu/foia/foia.pl.
6) Se https://web.archive.org/web/20190214142845/https://www.govinfo.gov/content/pkg/CHRG-109hhrg31362/html/CHRG-109hhrg31362.htm
7) Moberg et al., ”Highly variable Northern hemisphere temperatures reconstructed from low- and high-resolution proxy data”, Nature, nr 433, 2005.
8) Christopher Essex et al., ”Does global temperature exist?”, Journal of Non-Equilibrium Thermodynamics, Vol. 32, nr 1, 2007.

Felaktigheter om Andrew Wakefield et al.

SvD hade en artikel av Henrik Ennart om bl.a. forskaren Andrew Wakefield den 1 dec 2018. Wakefield är den brittiske läkare (gastroenterolog) som var en av författarna till en artikel i The Lancet om en studie där man undersökt MPR-vaccinet och dess eventuella samband med tjocktarmsinflammation och vissa utvecklingsstörningar, t.ex. autismspektrumtillstånd. Studien beskylldes för diverse oegentligheter, artikeln drogs tillbaka och Wakefield fråntogs sin läkarlicens.

Andrew Wakefields gärning i stort kan jag inte uttala mig om, men det går att uttala sig om just den artikel i The Lancet det gäller. Det cirkulerar en mängd felaktigheter om tillbakadragandet och vad artikeln egentligen säger.

T.o.m. Folkhälsomyndigheten spred dessa felaktigheter, men tog sedermera bort dessa från sin webbplats. Tidigare på Folkhälsomyndighetens sida om MPR-vaccin fanns två avdelningar: ”7. Varför har MPR-vaccin misstänkts för att orsaka autism?” och ”8. Varför drogs Wakefields artikel tillbaka?”

Nu finns bara ett kortare stycke på den webbsidan: ”7. Varför har MPR-vaccin misstänkts för att orsaka autism?”, där Wakefield inte längre nämns.

Det som stod på Folkhälsomyndighetens sida har säkert bidragit till att många journalister skrivit felaktigheter i frågan. När det gäller Henrik Ennarts artikel, så tar jag här bara upp det som handlar om Wakefield.

 

SvD 1 december 2018.

 

1) Artikeln var inte skriven av Wakefield ensam; han hade av 12 medförfattare: S H Murch, A Anthony, J Linnell, D M Casson, M Malik, M Berelowitz, A P Dhillon, M A Thomson, P Harvey, A Valentine, S E Davies och J A Walker-Smith. Artikeln heter ”Ileal-lymphoid-nodular hyperplasia, non-specific colitis, and pervasive developmental disorder in children”.

2) Artikeln drogs inte tillbaka efter två år utan efter 12 år. Den finns fortfarande att läsa, men med texten RETRACTED i rött över sidorna.

3) Artikeln i The Lancet hävdade inte att det fanns ett ”samband mellan vaccinationer och autism samt tarmsjukdomen IBS.” IBS nämns inte, utan vad man talar om är ”non-specific colitis”, alltså ospecificerad grovtarmsinflammation.

De 13 författarna var mycket försiktiga när det gällde att dra några slutsatser om samband och skrev uttryckligen i Discussion-delen av artikeln:

We did not prove an association between measles, mumps and rubella vaccine and the syndrome described. Virological studies are underway that may help to resolve this issue.

If there is a causal link between measles, mumps and rubella vaccine and this syndrome, a rising incidence might be anticipated after the introduction of this vaccine in the UK in 1988. Published evidence is inadequate to show whether there is a change in incidence or a link with measles, mumps and rubella vaccine.

4) Detta att Wakefields medförfattare drog tillbaka sitt stöd stämmer inte. 2004 publicerades i The Lancet något som rubricerades ”Retraction of an interpretation”, där 10 av medförfattarna tar avstånd från just den tolkning som Ennart och många andra gjort, man tar alltså inte avstånd från vad artikeln säger utan från ”the interpretation placed upon these findings”:

We wish to make it clear that in this paper no causal link was established between MMR vaccine and autism as the data were insufficient. However, the possibility of such a link was raised and consequent events have had major implications for public health. In view of this, we consider now is the appropriate time that we should together formally retract the interpretation placed upon these findings in the paper, according to precedent.

Såvitt jag förstått ville inte Wakefield medverka i denna ”retraction”, eftersom han tyckte att man redan i artikeln tydligt angivit att sambandet inte bevisats och att ytterligare forskning behövs.

Intressant nog friades en av medförfattarna, John Walker Smith, 2012 av High Court som helt avfärdade GMC:s (General Medical Councils) anklagelser. Man kan tycka att även Wakefield borde ha friats genom detta, men tydligen skulle han ha behövt driva ett eget mål men hade inte råd med detta.

The Independent skrev om saken (7 mars 2012):

In May 2010, Prof Walker-Smith lost his licence to practise along with Dr Andrew Wakefield who was at the centre of the MMR research.
A GMC fitness to practise panel found both men guilty of misconduct over the way the research was conducted.
Its verdict followed 217 days of deliberation, making it the longest disciplinary case in the GMC’s 152-year history.
Today the GMC suffered a serious blow when Mr Justice Mitting, sitting in London, ruled the verdict and the decision to strike off could not stand.
The judge criticised the disciplinary panel’s ”inadequate and superficial reasoning and, in a number of instances, a wrong conclusion”.
The judge said: ”It would be a misfortune if this were to happen again.”

Hur många människor har levt på jorden?

För en tid sedan var jag på Skogskyrkogården för första gången. Konstigt nog har jag inte varit där tidigare, trots att jag länge varit intresserad av detta världsarv, denna unika skapelse av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Dessutom ligger min farfar och farmor begravda där, och jag har länge tänkt besöka deras grav. Min kroniska ohälsa har dock satt stopp för några mera planerade utflykter dit. Nu blev det dock ett helt oplanerat besök. Jag råkade befinna mig i Sandsborg och insåg plötsligt att här ligger ju både den äldre Södra begravningsplatsen, och tvärs över vägen den berömda Skogskyrkogården.

En mycket mäktig upplevelse, som väl alla som varit där vet, den är mäktig både som landskapsanläggning och genom de arkitektoniska skapelser som finns på området, kapell, krematorium etc. Svindlande stora öppna platser – och så gravarna bland träden, ordnade i kvarter. Jag minns att jag tänkte att detta är som en stad för döda. Här ligger ungefär 100 000 personer begravda.

Skogskyrkogården i Stockholm i augusti 2015. (Foto: K-E Tallmo. © CC BY-NC-ND.)

Jag associerade också till Philip José Farmers roman Flodvärlden (To Your Scattered Bodies Go) från 1971, den första i en serie sf-romaner, där jordens samtliga döda människor från människosläktets första dagar – 36 miljarder enligt Farmer – återuppstår och samlas längs stranden till en enorm flod.

Ute vid Skogskyrkogården har väl ingen återuppstått precis, men man känner ändå en mycket stark närvaro av dessa tusentals döda. Och märkligt nog känns det inte alls kusligt. Jag har varit rädd för döden i hela mitt liv och tyckte inte om kyrkogårdar förr. Men nu har det svängt på ett märkligt sätt. Jag är fortfarande rädd för döden, men kyrkogårdarna har besynnerligt nog en lugnande effekt på mig numera.

Och apropå Philip José Farmers roman, så funderade jag på ett gammalt spörsmål: hur många människor har egentligen levt på jorden? När jag för många år sedan läste Peter Nilssons bok Stjärnvägar, så fann jag där en siffra inte så långt från Farmers. Nilsson uppskattade antalet till 40 eller 50 miljarder.

På 70-talet fanns en myt om att folkmängden på jorden då utgjorde 75 procent av alla människor som någonsin levt.

När jag gick i skolan på 60-talet fick vi lära oss att jordens befolkning var 3 miljarder. Redan 4 verkade hisnande, när det blev så 1974. Om 4 miljarder skulle ha varit 75 procent av alla människor som någonsin funnits, så skulle alltså det totala antalet ha varit cirka 5,3 miljarder. (Nu är vi 7 miljarder och ska bli 8 miljarder någon gång 2025 ungefär.)

Jag googlade lite för att se om det fanns några nyare uppskattningar av den där totala befolkningssiffran, och jag hittade bl.a. en webbsida hos Population Reference Bureau, ett amerikanskt privat statistikinstitut som sysslar mycket med befolkningssiffror.

Här är det en demograf som heter Carl Haub som beräknat att det fötts 108 miljarder människor ”since the dawn of the human race”. Och det menar han innebär att det idag lever 6,5 procent av alla som någonsin fötts. Haubs beräkning är dock knappast invändningsfri. Han utgår från att befolkningen kan spåras tillbaka till två personer (Adam och Eva?) någon gång runt år 50 000 f.Kr. Men man kan väl knappast förutsätta att jordens befolkning någonsin varit två. Och när började Homo sapiens vara endast Homo sapiens? Man brukar anse att olika tidiga människoformer blandade populationerna, så att exakt säga när ”Homo blev Sapiens” (för att nu tala med Peter Gärdenfors) torde inte vara så enkelt.

Haubs beräkning (som gjorts flera gånger med ungefär samma resultat 1995, 2002 och 2011) har citerats på många ställen, t.ex. i Scientific American, så den anses tydligen som hyfsat seriös och tillförlitlig – vilket är förvånande.

Haub har fått en del kritik dock, t.ex. på kunskapswebbplatsen Quora, där Brooklynläraren J.M. Ruby ifrågasatte Haubs metod.

Matematikern Tom Ramsey, vid University of Hawaii, har också gjort en beräkning, och även han startade med två personer. Ramsey kom fram till att 96 miljarder människor levt på jorden t.o.m. år 2000.

En stor osäkerhet är förstås hur man ska uppskatta medellivslängden vid olika tider. Haub tänkte sig tio år, medan Ramsey utgick från 25 år. Tio år kan förstås förefalla lågt, men då bör man tänka på att medellivslängden drogs ner mycket under vissa epoker pga att så många barn dog i späd ålder.

Ju mer man funderar på problemet, desto fler osäkerhetsfaktorer inser man att det finns. Det man i alla fall kan vara säker på är att dagens folkmängd inte är i närheten av att vara 75 procent av det totala antalet som någonsin fötts på jorden.

Ny bok: Hur mycket kan gå fel i vården?

 

I januari 2013 dog en av mina bästa vänner, Susanne Merz, efter flera decenniers kamp mot sjukdom och lika stor kamp med vården. Hon hade en rad sjukdomar: cancer, flera fästingburna infektioner (som det sägs att man inte kan få), Crohns och Addisons sjukdom, hjärnblödningar etc.

Hon råkade också ut för en nästan osannolik mängd misstag och felbedömningar inom vården. Missad cancer, missade hjärnblödningar och mycket mer. Hon bråkade med tillsynsmyndigheterna, men inte en enda gång fann man anledning att kritisera vårdgivarna, och aldrig gjorde någon en lex Maria-anmälan, trots att lagen föreskriver det. Susanne hade ändå själv medicinsk utbildning och kunde tala för sig. Men det hjälpte inte.

De sista 18 månaderna av sitt liv ägnade hon till stor del åt att skriva en bok om hur hon behandlats av vården och hur tillsynsmyndigheterna ignorerat missförhållandena. När Susanne avled var boken inte klar till hundra procent. Hon visade mig det stora förtroendet att låta mig färdigställa den och göra den grafiska formen. Tyvärr är jag – som många av mina bloggläsare nog vet – inte så frisk själv, så det har tagit sin tid att få boken klar. Men nu är den äntligen ute.

Boken heter ”Från inbillningssjuk till dödssjuk: Om sjukvårdens haveri”, och den har en egen webbsida, där det finns mera information, bl.a. en del skrivelser och journalutdrag som inte fick plats i bokens bilagedel. Här kan man också ladda ned ett par provkapitel utan kostnad. Se http://www.nisus.se/merz

Boken säljs på Nomen/Books-on-demands webbshop,  i vanliga bokhandeln och hos flera webbokhandlare, t.ex. Adlibris.

More on trigger points & muscle lumps

In 2003 I published a book about mercury poisoning from dental amalgam, fibromyalgia and the role in society of scientific research. It was built upon my own experiences as chronically ill. The print version is available in Swedish only, but there is a version in English available on line as a 131 page PDF.

After the book was published, I also uploaded a few web pages with further comments on these topics, but those were in Swedish only. I believe, however, that especially one of those texts, concerning muscle lumps, should reach also non-Swedish readers. I have therefore translated it into English. Read more »