Jag har skrivit en understreckare i dagens SvD om när Sverige fick sin första upphovsrätt 1810. Artikeln finns här.
Tilläggas kan att rätten gällde i början endast böcker och kallades författarrätt. Dagens ord upphovsrätt kom inte förrän 1960, i den lag som än idag gäller (dock förstås med många ändringar sedan dess). Det var den s.k. Auktorrättskommittén som lade fram sin utredning 1956 som också föreslog att rätten skulle få ett gemensamt namn för samtliga genrer. Tidigare hade man fått uttrycka saken med t.ex. ”äganderätt till skrift” eller ”rätt att efterbilda konstverk”. Efter förebild från tyskans Urheberrecht myntade man nu ordet upphovsmannarätt, vilket sedermera oftast har förkortats till upphovsrätt (se SOU 1956:25, s. 60). Ordet upphov och upphovsman fanns tidigare i svenskan, men inte kombinationerna med ordet rätt.
Den europeiska upphovsrätten (utom i England) skilde sig från den angloamerikanska copyrighten genom att den i de allra flesta fall fokuserade på just upphovsmannen. Inom båda traditionerna är givetvis rätten att mångfaldiga ett verk viktig (the right to copy), men i större delen av Europa centreras denna rätt med en sorts ”default value” hos upphovsmannen, medan man i England och USA tenderar att fokusera på exemplarframställningen. Denna skillnad i perspektiv har också bäddat för lite olika synsätt när det gäller ideell rätt (droit moral, moral rights) och work for hire (verk som skapas inom ramen för en anställning) etc.
Som jag skrev i SvD-artikeln var det anmärkningsvärt att man redan 1810 valde att tala om äganderätt, vilket var (och ännu är) en omtvistad fråga internationellt. En liten kuriositet i det sammanhanget är också att när författarrätten bröts ut ur Tryckfrihetsförordningen 1876 (i en kort provisorisk lag) och 1877 (i en mera utförlig), så skiljer sig dessa båda lagar åt på just denna punkt. 1876 finns ordet äganderätt med i både lagens titel och dess text. 1877 finns ordet äganderätt bara i lagens titel men inte i dess text.
Gösta Eberstein berättar i sin bok ”Den svenska författarrätten” (1925, del 2, s. 116) att statsministern Louis de Geer (vår första statsminister!) vid beredningen av 1877 års lag hade sagt i statsrådet ”att författarens rätt över sitt arbete icke helt och hållet, till begreppet, sammanfaller med annan äganderätt, utan att däri ingå även rent personliga intressen, vilka måste beaktas”. Därför, menade statsministern, ”skulle det visserligen vara riktigast att för nya lagen välja en titel, överensstämmande med den som tyska lagen erhållit – lag om författarerätt till skrift, Gesetz betreffend das Urheberrecht an Schriftwerken etc. – men då tryckfrihetsförordningen hänvisar till särskild lag angående ‘äganderätt till skrift’ torde denna titel, vilken sålunda redan finnes i lag begagnad, böra användas”. Det är intressant att ordet alltså räddades kvar här pga en teknikalitet. Annars hade vi kanske närmat oss det tyska synsättet ännu mer, det att upphovsrätten är en sorts persöhnlichkeitsrecht.
Den som vill läsa Tryckfrihetsförordningarna från 1766 resp. 1810 (den där författarrätten ingår) kan göra det här (1766) och här (1810). På samma webbplats finns också den boktryckeriförordning från 1752 som jag nämnde i artikeln.
Filed under: Copyright, Politik & samhälle, Upphovsrätt |
Slowfox 