• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Från skivbytarcirkel till Spotify

Jag har länge tänkt skriva något om musikförsörjningens logistik genom decennierna, åtminstone hur det fungerat för mig personligen. Nu när det skrivs mycket om Spotifys femårsjubileum (t.ex. SvD 1, SvD 2, DN Plus) så kan det kanske vara dags att skriva några rader (ganska många rader) om detta.

När jag var i tonåren på 1960-talet trodde jag nog inte att musiken skulle få så stor betydelse i mitt liv som den fick. Jag var rätt sen med att lyssna på pop. Hemma hörde jag som barn mest klassisk musik och schlager på radion. Min första musikskiva (jag hade tidigare köpt några talskivor med t.ex. Martin Ljung) blev Tjajkovskijs pianokonsert i b-moll med Svjatoslav Richter. Sedan följde diverse wienervalser och Waldteufels Skridskoåkarna. Det allra första med Beatles missade jag. Så det måste väl ha varit ungefär 1964 jag började lyssna på Tio-i-topp. Men jag köpte knappt några skivor; mina första LP, som väl får räknas som pop, var en med Joan Baez och en med The Seekers.

Min första musik-LP, som jag fortfarande har kvar i hyllan.

Sedan blev det mycket Beatles, Animals, Hollies, Rolling Stones, Beach Boys och Peter, Paul & Mary ett tag. Någonstans runt 1966-67 försköts smaken en aning mot Spencer Davis, Yardbirds, John Mayall och – Cream.

Ungefär vid den tiden fick jag och några kamrater idén att vi skulle starta en skivbytarcirkel. Vi lånade ju ofta LP-skivor av varandra för att spela in på rullband. Man sparade en del pengar på det (liksom genom att spela in från radio). Men nu tänkte vi göra detta lite mer systematiskt. Vi blev ett gäng på runt tio killar som köpte en LP var, och sedan lät vi dessa gå varvet runt för kopiering till band. Läs mer »

Nu digitaliserar vi både böcker och mjölk

I dagens Upsala Nya Tidning finns denna artikel under rubriken ”Vad är egentligen digitalisering?”:

Orden digital och digitalisera har ändrat betydelse de senaste åren. I åtminstone det senare fallet kan det innebära vissa problem, eftersom ordet tidigare haft en rätt precis kulturpolitisk innebörd.

Digital kommer av latinets digitus som betyder finger. Fingerborgsblomma heter som bekant digitalis, ‘som hör till ett finger’. Eftersom människor tidigt räknade på fingrarna kom ordet också att syfta på siffra (främst upp till tio) och blev digit i engelskan och doigt i franskan. Redan 1945 talade man på engelska om digital computers till skillnad från analogue computers (t.ex. räknestickor eller mekaniska räknemaskiner). Med digital menades här att det som skulle beräknas omvandlades till en sifferserie, t.ex. binär (baserad på två siffror – noll och ett) eller hexadecimal (baserad på 16 siffror). Snart syftade digital nästan uteslutande på något som hade med datorer eller datorfiler att göra. Läs mer »

Är Google ”det fria ordets väktare”?

Vilket ståhej det blev kring Google då! Företagets kväsande av det svenska Språkrådet har rapporterats i de flesta medier, flera gånger om, t.ex. i SvD (här, här, här, här och här) och i DN (t.ex. här).

Att företag oroar sig för varumärkesdegeneration är vanligt, och att de vänder sig till exempelvis journalister för att tala om hur de tycker att man ska skriva är heller inte ovanligt.

När jag arbetade med språkvård på tidningen Computer Sweden i slutet av 1980-talet, så hörde Apple av sig och bad oss sluta böja ordet Macintosh. Man fick alltså inte skriva t.ex. ”Macintoshens gränssnitt”. Detta struntade vi förstås i. Företaget som sålde relationsdatabasen Dbase hörde också av sig och menade att vi skulle skriva så som de själva skrev i sin logga: dBASE. Även detta struntade vi i.

Företag som gör så här har en merkatocentrisk världsbild och förväxlar sin interna policy för hur man ska skydda sina varumärken med vad de kan diktera när det gäller allmänt språkbruk. Jag vet inte om Googles jurister även har klagat på ordet ungooglable, som har funnits i många år, även om den amerikanska tidskriften The Atlantic har fått för sig att det är något alldeles nytt och svenskt (de tror också att bloggbävning är ett svenskt påfund, men blog quake har också funnits en tid). Läs mer »

20 år med e-litteratur

Igår den 14/11 medverkade jag i radions OBS i P1 med ett inlägg om e-böcker. Här nedan återges en lite utförligare version än den som sändes.

Det vi diskuterar idag när det gäller e-böcker är i mångt och mycket gammalt vin i nya läglar. E-böcker är nästan alltid gammal hederlig linjär text som ska läsas på skärm, ungefär som talböcker är linjär text som man lyssnar på.

E-romanen från 1992.

För precis 20 år sedan gav jag ut den första elektroniska romanen i Sverige. Den hette ”Iakttagarens förmåga att ingripa”. Det fanns då i världen ett par andra litterära verk av den här typen – av författare som Michael Joyce, Stuart Moulthrop och Greg Roach. Då, 1992, trodde jag att det inom ett par år skulle bli vanligt med en ny sorts ordkonstverk som utnyttjar datorns möjligheter – inte bara för att hyperlänka utan för att manipulera text och handling på nya sätt. Men så har det inte blivit.

När det gäller det konstnärliga, befinner vi oss knappt där filmen befann sig 1920. Filmen utnyttjade ändå tidigt möjligheter som inte teatern hade, men e-böckerna utnyttjar mycket blygsamt sin särart. Datorspelen är idag den mest utvecklade formen av digitalt berättande. Man vill gärna ändå tro att det finns plats också för en textbaserad uttrycksform.

Nu finns det faktiskt en liten grupp experimentella e-böcker som är en sorts ordkonstverk, så jag ska inte säga att de inte alls existerar. Men detta är något tämligen marginellt, med ungefär den spridning som konkretistisk poesi har. Detta skulle ha förvånat mig om jag fått veta det för 15–20 år sedan. Då experimenterade många med nya uttryck, och det fanns en stor optimism om nya former för såväl kultur, nöjen, utbildning som demokrati på det då rätt nya World Wide Web t.ex. Läs mer

Har jag blivit recenserad av en robot?

Har ni hört talas om tjänsten Hello Music, där man kan ladda upp egna låtar av olika slag och få dem bedömda med avseende på marknadspotential och eventuell vidare distribution?

Jag kunde inte låta bli, utan laddade upp några av mina alster på prov. Först valde jag en av mina kortare, och faktiskt en av de första låtar jag gjorde på dator, ”Hornbass” (sedermera även på Spotify): Läs mer

Datorspelen och våldets praktik

Debatten om datorspel, videovåld etc har som bekant förts länge. I dagarna har pressen refererat till en ny rapport som Statens medieråd publicerat, där man granskat 106 studier om våldsamma datorspel (VS) gjorda mellan 2000 och 2011. Rapporten skapade snabbt debatt bland forskare, t.ex. uttalade sig neurofysiologen Martin Ingvar m.fl. i en debattartikel i DN, ”Våldsamma datorspel kan visst påverka ungas hjärnor” och fick svar av Medierådets Ulf Dalquist och Anki Dahlin. DN refererade debatten här, och SvD här. DN:s spelexpert Susanne Möller suckade 12/1 ”Vi tar det väl en vända till?” och SvD:s spelexpert Sam Sundberg skrev den 13/1 en lång artikel ”Debatten vägrar dö”.

Jag skrev en kort reflexion kring hela detta problemkomplex på en diskussionslista i december 2002, och jag tror den korta texten kan stå sig rätt bra som kommentar även idag: Läs mer

Rädda det digitala kulturarvet!

Artikeln finns även som PDF

I det senaste numret av Biblioteksbladet (nr 8/2011) har jag skrivit nedanstående debattartikel (jfr SvD 13/9). Frågan om att bevara det digitala kulturarvet är akut. Ännu har inte utredningens dåliga förslag lagts fram i riksdagen, så det finns ännu tid att ändra. Det viktiga är att i lagtexten inte glömma bort robotnedladdningen av webbsidor, som är minst lika viktig som de punktvisa, mer manuella leveranser av webbsidor som lagen föreslår. Robotnedladdningen måste få lagskydd så att dess existens inte beror av vilka som för tillfället styr över verksamheten. Framtidens forskare kommer inte att tacka oss om vi inte tar tillfället i akt att spara så mycket som möjligt av det som publiceras på webben, när vi nu för första gången i historien kan spara utan att behöva gallra. Här följer texten ur BBL nr 8/2011:

1994 fick KB uppdraget att ta emot pliktexemplar av CD-ROM-skivor och liknande publikationer. Sedan dess har det diskuterats och utretts i det oändliga hur det digitala kulturarv som finns på webben ska tas om hand. 1998 gjordes en första s.k. e-pliktutredning. 2009 gjordes en andra. Nyligen kom äntligen en lagrådsremiss, och lagrådet har nu uttalat sig.

Lagrådet har viss kritik mot förslaget, främst gäller det rättssäkerhetsaspekter, t.ex. i samband med vitesföreläggande för dem som inte följer lagen. Vad lagen faktiskt stipulerar är inte tillräckligt tydligt, menar lagrådet. Lagrådet instämmer också i Riksarkivets synpunkt att det kan bli förvirrande om myndigheter ska lämna exemplar både enligt gällande arkivlag och enligt den kommande e-pliktlagen.

Däremot har lagrådet inget att erinra mot själva grundtanken att webbmaterial bör samlas in och hur detta bör ske. Därmed kvarstår tyvärr några av förslagets allra största brister.

Redan tidigt fick utredningen kritik för att man ville strunta i småpublicister och bloggare. På trycksidan är ju detta inget problem, där har man sedan länge sparat liknande material.

Det finns i huvudsak två sätt att samla in webbpublikationer: automatiskt, med en sökrobot som avsöker webben i stora svep och laddar ned sidor, eller, mera punktvisa leveranser från utvalda publicister. Den aktiva parten kan då antingen vara producenten eller den mottagande institutionen.

De tunga remissinstanserna har varit mycket kritiska mot utredningen, flera har avstyrkt. Enligt lagförslaget vill man att producenter av webbmaterial ska leverera enskilda filer för sig, med beskrivning av hur de hänger ihop. TU skrev om detta: ”Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.”

Utredarna har också fått för sig att vad som ska levereras är ”färdiga” dokument, som man inte har för avsikt att uppdatera. TU igen: ”Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden.” Att utredare kan vara så okunniga är faktiskt hårresande, särskilt som webben funnits i snart 20 år.

Det rimliga med en så enorm och nebulös informationsmängd som webben utgör, är inte att lita till manuella leveranser. Punktvisa specialleveranser kan vara ett utmärkt komplement för de stora aktörerna på mediemarknaden – men de kan automatiseras även de i hög grad. Om man vill ge en representativ bild för framtida forskare av webbpubliceringen måste dock fundamentet vara en robotinsamling av den typ som KB faktiskt sysslat med sedan 1997 – men i större skala.

1997 startade projektet Kulturarw3. En sökrobot avsöker några gånger per år nätet efter svenska sidor som sedan sparas. Sverige har varit världsledande på detta område och det paradoxala var att när man 2009 bjöd in till en internationell konferens kring detta i KB:s lokaler, så släpptes samtidigt nyheten att man skulle lägga ned denna framsynta nedladdning – åtminstone under år 2010, sade riksbibliotekarien. Men ännu i september 2011 har denna nedladdning inte kommit igång igen – och det finns enligt mina källor starka krafter på KB som verkar för att denna insamlingsform bör läggas ned helt.

Danmark har en lag om robotnedladdning och bevarande av webbsidor sedan 2004 och Finland sedan 2007. I Danmark bedöms robotnedladdningen som så viktig att man har motsvarande 4,5 tjänst för detta. I Sverige finns nu 1,5 tjänst – men hur länge? Snart kommer (enligt utredningen) något tjog människor att vara sysselsatta med att ta emot de manuella leveranserna – jurister, tekniker, handläggare m.fl.

Flera remissinstanser har dock pekat på hur viktig just robotinsamlingen är (Socialstyrelsen, Tidningsutgivarna, Sveriges tidskrifter, TV4, Riksarkivet, Lunds universitet m.fl.), antingen som komplement eller kanske rent av som den viktigaste insamlingsmetoden. Den borde, som TV4 skriver i sitt remissvar, vara ”den bästa och mest effektiva vägen” och kunna ge en ”bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om utredningens förslag genomförs”.

Man bör inte låta sig luras av att utredningen i den löpande texten nämner robotinsamlingen. Problemet är att den inte med ett ord nämns i den föreslagna lagtexten. Om robotinsamlingen uttryckligen nämndes där, skulle den få ett starkt skydd och inte kunna läggas ned om de som för tillfället råkar vara chefer på KB får för sig att den är för dyr eller för besvärlig. Både robotinsamlingen och den punktvisa insamlingen från större producenter bör skrivas in som några av KB:s huvuduppgifter i dagens mediesamhälle. Att på det viset ”bevara det breda bevarandet” är nog den viktigaste frågan just nu när det gäller det digitala kulturarvet.

Det behöver inte vara så svårt. Den finska lagen uttrycker det kort och koncist: ”Nationalbiblioteket har till uppgift att med hjälp av program hämta för allmänheten tillgängligt nätmaterial i datanät och att lagra det. I det nätmaterial som hämtas och lagras ska på ett representativt och mångsidigt sätt inkluderas material som är tillgängligt för allmänheten på datanät vid olika tidpunkter.”

Först 2015 ska det svenska förslaget fungera fullt ut – med eller utan robotinsamling är frågan. Pausen 2010–2011 har redan gjort att vi missat några händelserika år som i hög grad speglats på nätet: askmolnet, prinsessbröllopet, Ship to Gaza, valet, SD:s intåg i riksdagen, den arabiska revolutionen (som ju har förgreningar hos enskilda i Sverige), den ekonomiska krisen, val av nya partiledare, diskussionerna om kungen, kritiken mot Ingvar Kamprad, etc. I Danmark har man inte missat sådant, för där gör man förutom stora svep också många nedladdningar inriktade på specifika händelser.

Gunnar Sahlin menade 2008 att det var ett stort problem att vi inte fått någon e-pliktlag ännu, eftersom betydande delar av det svenska kulturarvet försvinner ut i cyberrymden. Skadorna var av ”bestående karaktär”, menade han. Robotinsamlingen var en viss kompensation, ansåg Sahlin då. Ändå lade han ned den något år senare. Man hänvisade till brist på anslag. Men detta var inte sant. KB har sedan 2000 fått två miljoner per år för Kulturarw3. Men eftersom KB fr.o.m. 2007 inte längre behöver särredovisa hur medlen används, har man kunnat spendera dessa pengar på annat.

Man hör ibland invändningar om att det robotinsamlade materialet är ett ”sammelsurium” som måste katalogiseras och metataggas. Dessutom kan det inte tillgängliggöras på ett bra sätt av både tekniska och upphovsrättsliga skäl. Inget av detta är dock giltiga argument för en nedläggning. Allt detta kan lösas. Det viktiga är att det samlas in material. Annars finns det i framtiden inget att katalogisera eller tillgängliggöra.

Karl-Erik Tallmo

författare, journalist, medverkade i e-pliktutredningen 1998 och har sysslat med digitala bevarandefrågor sedan 1992.

E-plikten: Ogenomförbart lagförslag!

Jag skrev den 13/9 en kortare kommentar i SvD om förslaget till en s.k. e-pliktlag, rörande Kungliga bibliotekets bevarande av webbsidor, som nyligen framlagts i form av en lagrådsremiss (sista anhalten innan förslaget blir proposition).

Det är en sorglig historia, eftersom detta sedan 1994 diskuterats internt på KB och utretts två gånger utan att en lag kommit till stånd. Under tiden har t.ex. Danmark fått en lag 2004 och Finland en 2007.

Det allvarliga är att när nu äntligen ett lagförslag kommer, så är det urbota dåligt och verkar nästan skräddarsytt för att den robotnedladdning som KB utfört sedan 1997 ska kunna läggas ned. Den är nämligen lagd på is sedan 2010, men när detta skedde hänvisades till anslagsbrist och man sade från KB:s sida att nedaddningen skulle komma igång igen 2011, vilket hittills inte skett.

Som jag nämnde i SvD har remissinstanserna varit mycket kritiska och flera har helt avstyrkt lagförslaget. Många är inne på samma linje som jag, att den s.k. robotnedladdningen är essentiell. Att bara satsa på manuella leveranser från publicisterna på webben är helt orealistiskt. Socialstyrelsen skriver:

Socialstyrelsen anser att den mest kompletta och därmed mest värdefulla insamlingen av myndighetens publicering är den som görs av Kungliga biblioteket, KB, med hjälp av kulturarvsroboten. Även om det insamlade är ett ”sammelsurium av information” är det insamlade det mest representativa avtrycket av den digitala verkligheten just nu. Idag saknas möjlighet att katalogisera och registrera det som samlas in – men det är möjligt att i framtiden hitta nya verktyg för att katalogisera det som samlas in. 

Riksarkivet har ju redan hand om myndighetspublikationer och oroar sig över att det blir förvirrande om två institutioner ska kräva in dokument:

Om leverans även ska ske till KB, av samma handlingar, finns en risk att myndigheterna tolkar detta som att detta ersätter den leverans som ska ske till Riksarkivet. Det finns, enligt Riksarkivets mening, en risk i att bygga upp parallella system. […] Tyvärr förefaller det som utredaren, trots utförlig beskrivning på sid. 52ff, har haft begränsad kännedom om arkivlagens intentioner och bestämmelser.

TV 4 har skrivit ett mycket bra remissyttrande:

Eftersom det i detta fall handlar om just elektroniska dokument erbjuds stora tekniska möjligheter. TV4 anser att den bästa och mest effektiva vägen att gå är att utnyttja dessa möjligheter genom att verka för en utökad automatiserad insamling av publicerade elektroniska dokument. Med utökad automatisering skulle insamlingen dessutom ge en bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om Utredningens förslag genomförs.

Det är lite pinsamt att TV 4 ska behöva undervisa en kulturarvsinstitution om följande:

Erfarenhet visar att även företeelser och publicerat material som vid en viss tid anses vara utan (eller av begränsat) intresse för framtida forskning en dag kan visa sig ha ett högt, för att inte säga ovärderligt allmänintresse. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att så ar fallet inom i stort sett hela det kulturella området.

Tidningsutgivarna (TU) anser att förslaget inte är ”praktiskt genomförbart och framför allt är det ekonomiskt oförsvarbart”. TU nämner också att de större aktörerna närmast ställdes inför fait accompli:

Några synpunkter från företrädare för branschen och ”leverantörerna” har inte efterfrågats annat än vid den hearing som sent avhölls när betänkandeutkastet redan var färdigskrivet och vid ett mycket tidigt besök på Aftonbladet.

Om den orealistiska idén att varje fil ska levereras för sig med uppgifter om hur den hänger ihop med andra säger TU:

…leverans av varje enskilt dokument – dessutom nedbrutet till varje enskild fil som kan utgöra ett dokument – ett mycket omfattande arbete. Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.

Om detta att bara ”färdiga” dokument ska levereras skriver TU:

Föreställningen om att man ska kunna avgränsa vad som ”förs fortlöpande” och vad som inte längre gör det är också orealistisk. Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden. Och hur ska man exempelvis hantera den situationen att material sänts in, som senare ändå kom att förändras?

TU förordar robotinsamling:

TU vill ändå framhålla att alternativ finns. Ett sådant kan vara att istället låta myndigheten med hjälp av en sökrobot hämta materialet på Internet, i förekommande fall förenat med en leveransplikt för sådant material som roboten inte kan samla in på egen hand. Detta är ju också något som KB uppenbarligen redan gör i dag.

TU avstyrker förslaget helt och det gör även Sveriges tidskrifter, som menar att det är ”tekniskt resurkrävande, ekonomiskt oförsvarbart och praktiskt ogenomförbart”. Sveriges tidskrifter klagar också på att utredaren inte tidigare inhämtat branschens syn. Man beklagar också att utredningen tycks avföra idén om robotinsamling och att detta borde utredas närmare.

Luleå tekniska universitet vänder sig mot att utredningen betraktar tryckt material som primärt och digitalt som ett komplement och pekar på att e-boken just håller på att passera den tryckta i försäljning på vissa håll.

Kammarrätten i Stockholm avstyrker hela förslaget. Man menar att talet om ”avgränsade enheter” och färdiga dokument etc är för suddigt för att de leveransskyldiga ska förstå vad som avses, vilket blir rättsosäkert eftersom den här skyldigheten är vitessanktionerad. Denna rent juridiska synpunkt kanske är en fingervisning om vad lagrådet kommer att säga.

Not den 21/9: Jonas Nordin skriver under strecket i SvD om KB och pliktleveranslagen. Även han är kritisk till det nya lagförslaget: ”Det tog lång tid för 1661 års pliktlag att etablera sig som ett kulturarvsinstrument och som den nu utformas hotar leveransplikten för elektroniskt material att lämna gapande hål åt eftervärlden.”

Pingad på Intressant.

Vad vill Facebook ha oss till?

Det var nog 1996 eller 1997 som vissa förstadier till det vi nu kallar sociala medier började dyka upp. ICQ (I Seek You) var en instant messenger som man kunde ansluta sig till. I ett fönster som flöt ovanpå alla andra fönster på datorskärmen kunde man se en lista över vänner som också anslutit sig och som man kunde få kontakt med, antingen direkt via chatt eller också såg man bara hur de kom och gick: ICQ-märket, en blomma, lyste upp när någon var online.

Jag minns att jag till en början tyckte det där var väldigt trevligt för en frilansare som jag, som oftast sitter ensam och arbetar. Nu kunde man få lite kontakt, och det påminde om hur folk på en arbetsplats kan ha ett visst utbyte med ”de andra i korridoren”. Även om man inte skrev något till någon, så uppstod en sorts rudimentär gemenskap bara av att se vilka som var inloggade samtidigt.

Så här såg ICQ ut på en Macintosh-skärm.

Jag tröttnade rätt snabbt och upptäckte att det också blev ett störande moment när man försökte koncentrera sig på att skriva. Förresten hade jag modemuppkoppling på den tiden, så mina telefonräkningar blev enorma. Och att chatta kändes lite för stressande. E-post passade mig bättre.

Vid den här tiden prövade jag också på Sixdegrees, som var en webbplats som praktiserade teorin att i princip alla jordens människor skulle kunna få kontakt med varandra via högst sex andra människor – den exakta siffran, som var ett medelvärde mellan två och tio, var egentligen 5,83. (Sixdegrees finns fortfarande men är inte längre öppet för alla.)

Begreppet ”six degrees of separation” hade jag först stött på i John Allen Paulos bok ”Innumeracy” 1989. Jag insåg snabbt att jag hade tre led till president George Bush i USA. Och tre led till Zhao Ziyang i Kina. Frågan var om sex led skulle räcka för att nå t.ex. en mongolisk nomad. Hur som helst tyckte jag konceptet var fantasieggande, så när det några år senare dök upp en webbplats som byggde på idén, så anmälde jag mig. Vitsen var inte bara att det skulle utveckla sig till en sorts pyramidspel (utan pengar) – man skulle framför allt kunna hitta kontakter inom en viss bransch i en viss stad eller tipsa om bra webbplatser m.m.

När man gått med var tanken att man skulle bjuda in två bekanta, och sedan var det bara att sätta sig och vänta: ”This is where you’re supposed to tremble in anticipation of all of your future networking success as you click the become a member button”, stod det på Sixdegrees hemsida. Men två kontakter räckte tyvärr inte för att något skulle hända. Efter flera månader hade jag bara fem eller sex kontakter, vill jag minnas. Fler än jag tyckte resultatet var magert, och i Sixdegrees FAQ svarade man på frågan varför så lite hände:

It’s really very simple: The more people you list, the more people we’ll be able to connect you to, through them. Even if sixdegrees had over a million names in our system (which we do!) and you only listed 2 contacts, and they each only listed 2 contacts, you’d only be connected to 4 new people. If, on the other hand, you were to list 100 people in your Contact Manager and they each listed 100 contacts, then you’d be connected to 10,000 people. That’s the exponential power of sixdegrees! Those would be 10,000 valuable contacts that have a vested interest in answering your bulletin board questions and helping you out because you know someone in common! So why do we require only 2 contacts? Well, when people first sign up, they tend to be skeptical. Until they get to know sixdegrees, they’re unlikely to list ALL of their contacts, so we figure 2 is an easy enough amount to start with and guarantee that the networking chains don’t run into dead ends.

Men jag ville inte föreslå flera bekanta, jag ville se nätverkandets mäktiga krafter braka loss ändå. Men det gick ju inte om man höll sig strikt till protokollet. Så jag struntade i Sixdegrees.

Webbsidan Sixdegrees 1998.

Sedan hände det ju en del annat på nätverkandets område. Jag läste om Odigo och Gooey, som verkade vara ett intressant sätt att återskapa en känsla av ”vi som stannat vid samma skyltfönster”: en sorts skal över webben som möjliggjorde att de som var med i den här gemenskapen kunde utbyta tankar med varandra, när de samtidigt var inne på en viss webbplats. Jag minns att det förekom vissa diskussioner om detta utgjorde intrång i den ideella upphovsrätten o.dyl. Senare kom Stix.to, och Google gjorde också något liknande med Sidewiki som startade 2009. Det finns också något som heter Cahoots och Hoodwink’d. Nyligen startade också Goggles, som tillåter en att klottra på olika webbplatser.

Lunarstorm hörde jag förstås talas om, men denna community var mest för ungdomar. Mitt musikintresse förde mig dock till MySpace, så där gick jag med 2006. Några kontakter fick jag väl där, men jag insåg rätt snabbt att ska något hända på den här typen av webbplatser, så måste man ägna mycket tid till att ragga kontakter och se till att bli ”addad”. Det passar inte mig riktigt – på något vis känns det som att stå i ett gathörn och tigga. 2007 gick jag dock till sist med i Facebook, som ju hade börjat sprida sig så farsotslikt att bara detta var anledning nog att inte bry sig om det – men nu föll jag alltså till föga.

2006 hade Facebook öppnats på allvar för användare utanför USA, och nu (2010) lär man ha någonstans mellan 400 och 500 miljoner användare i hela världen, i Sverige var det någon dryg miljon 2008.

Rätt snabbt fick jag kontakt med vänner och bekanta jag inte talat med på mycket länge – rent av några gamla skolkamrater. I början tyckte jag det var lite märkligt att bara adda någon man inte sagt ett ord till på 30 år utan vidare kommentar. Jag ville gärna säga något i stil med ”hej, det var länge sedan, vad gör du nu för tiden?”. Men jag lärde mig snabbt att det inte fungerade så på Facebook. Här addade man till höger och vänster och inte bara vänner och bekanta utan totalt okända. Men var det inte det som varit vitsen med t.ex. Sixdegrees? Jo, fast nu började jag undra om inte tjusningen med detta var lite övererreklamerad. Ganska snart insåg jag att det fanns rätt många besynnerliga människor som sökte kontakt, kanske främst för att få 500 ”vänner” eller som ville spränga 1 000-vallen.

Det dröjde alltså inte så länge förrän jag blev väldigt restriktiv och i princip bara blev vän med folk jag kände, åtminstone avlägset. Och de första två åren verkade det som om det enda folk sysslade med var olika quiz, tester och spel som man blev inbjuden till. Jag tror jag accepterade en enda gång – då gick det ut på att testa om man var en riktig västvärmlänning eller inte. Man skulle begripa vissa dialektala ord. Det visade sig att jag var en riktig västvärmlänning, överraskande nog, med tanke på att jag är född i det allra östraste hörnet av Värmland. Nå, några fler frågetävlingar blev det inte. Tänk att man så tidigt skulle gå och bli asocial på sociala medier.

Man kunde också ”poke someone”, peta till någon lite, som en kyrkstöt genom cyberspace. Och så kunde man skicka virtuella små presenter. Jag tror jag skickade en virtuell muffin till min vän Edvard.

– How many friends have you got on Facebook?
– Oh, around 800.
– Me too, but I am trying to cut down a bit.

Jag noterar dock att det där har blivit mindre vanligt. Quiz, spel, poking och muffins tycks nästan ha försvunnit helt, åtminstone från det demografiska skikt jag ingår i. Däremot är det väldigt vanligt med söta katter och hundar och förnumstiga cyberbonader med tänkvärda ordspråk av typen ”det är inte ens fel att två träter – det är inte ens fel”. Oftast är de dock på engelska: ”What I Love Most About My Home Is Who I Share It With.”

Och så får man veta vad folk ätit till frukost, inte sällan med en upplysande bild på ett juiceglas och en äggkopp. Eller en kort rapport om läget: ”Just sovit lite.” Det mest besynnerliga är en sorts meddelanden som börjat dyka upp på sistone, helt kontextlösa utrop, som man inte vet vad man ska göra med, som t.ex.: ”Kan de inte åtminstone säga till först?” Jaha. Man kan ju alltid klicka på gilla-knappen, men skulle det vara adekvat i detta fall? Dylika yttranden låter jag oftast passera. Man kanske kan se dem som en sorts zenbuddistiska koaner att försjunka i. Nyligen kom det kortaste meddelande jag sett hittills: ”Aj!”

I sanningens namn ska förstås sägas att många också tipsar om intressanta artiklar och filmer på Youtube osv. En del diskussioner uppstår också, både mera genomtänkta och mindre genomtänkta. Det är ungefär som på e-postlistor; ibland kan det bli givande och ibland inser man att folk skjutit från höften – det må gälla någon bluff i stil med bonzai kitten eller vad någon politiker tros ha sagt men vid närmare koll inte alls visar sig ha sagt.

Många kåsörer har gjort sig lustiga över just det här fenomenet att man på Facebook får veta vad folk ätit eller att de just befinner sig på Stockholms central. Det kan ju likna detta att folk brukar säga i mobiltelefon var de befinner sig, men jag tror ändå det har delvis en annan funktion.

Man kan se sin vänkrets på Facebook som en stor bjudning (en rätt vanlig liknelse även för e-postlistor, fast där används metaforen mest för att poängtera att värden bestämmer hur man ska uppföra sig). På en riktig bjudning kan man se folk nästan hela tiden och ha en sorts kontakt med någon eller några i andra delen av rummet genom att man ser – åtminstone i ögonvrån – ungefär vad de gör: hämtar en drink, mönstrar värdens bokhylla eller diskuterar med någon. Någon verkar full eller har väldig kul eller ser ledsen ut. I ett stort rum utväxlar gästerna hela tiden hundratals små signaler som talar om hur man mår, vad man gör, om man är intresserad av sällskap eller vill vara ensam i ett hörn. Jag gissar att många av de till synes meningslösa meddelandena på Facebook har ett liknande syfte; att tala om att man är närvarande och ungefär hur. Sådant här prat, där innehållet inte är det primära utan där det viktiga är funktionen som social markör, brukar kallas phatic communication.

Om man fortsätter partymetaforen, ska man dock finna att Facebooks party är en väldigt underlig bjudning rent topologiskt (i ordets matematiska betydelse) sett. Man tror gärna att alla andra gäster man själv ser på partyt också ses av de andra, men så är det ju inte alltid. Vissa gäster ser inte alla andra gäster i mitt ”vardagsrum”, däremot kan de se ett antal gäster i festen i ”huset intill”. Ändå är det så att några av dessa gäster, som hos mig är osynliga för många av mina medgäster, de blir plötsligt synliga när de säger någonting. Ibland kan man svara dessa uppdykande fantomer, ibland upptäcker man att man har munkavle och bara kan höra dem. En rätt surrealistisk värld. Festen hålls i ett icke-euklidiskt rum.

När Facebook var nytt minns jag att många debattörer hängde upp sig på detta med ”vän”. Ingen kan ju ha 2 000 vänner. Men vännerna på Facebook är mera att likna vid det som tills helt nyligen kallades kontakter. Sådana var det viktigt att skaffa sig, inte minst om man hade någon form av egen verksamhet, som frilans t.ex. Man skulle bygga nätverk. Facebook (och förstås Linkedin) används ju till detta i hög grad. Att bli vän med chefer och andra man är beroende av tycker jag dock är ytterst tvivelaktigt. Jag är medvetet inte vän med någon redaktör som kanske ska bedöma artiklar jag vill sälja som frilans. Och ska man som journalist verkligen vara Facebookvän med kulturskapare vars alster man kanske kommer att recensera?

En lömsk sida av Facebook är att man lockas att lämna ut väldigt mycket information om sig själv, som sedan bevaras på företagets servrar. Det ska hjälpa Facebook att bättre kunna rikta reklam t.ex. Men vad händer med all denna information om Facebook byter ägare eller går i konkurs? Facebook kanske har en hyfsat anständig policy för hur personuppgifter får användas. Men en eventuell ny ägare kanske inte har det. Jag är ganska förvånad att se hur människor som häftigt opponerade sig mot FRA häromåret inte alls tycks bekymra sig för de enorma mängder information om åsikter, vänskapsförhållanden etc. som lagras hos Facebook (och även Google förstås). Det har redan förekommit övertramp där vårdpersonal lagt ut uppgifter om patienter på Facebook, ja t.o.m. bilder. Det förtjänar att understrykas att människor som inte ens själva är med på Facebook och sålunda inte godkänt något avtal om hur uppgifter får användas, kan exponeras på Facebook i bilder och texter som deras vänner lagt upp. Harmlöst i de allra flesta fall, troligtvis, men uppenbarligen inte alltid.

Chefen för Säpo sa häromdagen att man inte använder sig av Facebook i sitt arbete. Det tror jag inte på; gör de inte det är det väl närmast tjänstefel. Poliser som söker pedofiler som ägnar sig åt s.k. grooming påstås i alla fall spana under falska namn på Facebook. 2008 skrev CNN om att CIA och FBI arbetar på Facebook.

Det är förstås inte bara någon centralt placerad person som kan ta del av och även sammanställa data från Facebook. Vem som helst kan nästla sig in i någons nätverk (i synnerhet hos dem som addar alla som ber om det) och sedan hålla koll på den personen. En inbrottstjuv kanske kan få tips om när personen är bortrest (brott som byggt på sådan information lär redan ha begåtts). En politisk motståndare från något diktaturland kanske kan övervaka flyktingar och deras diskussioner.

Själv försöker jag avhålla mig från politiska diskussioner på Facebook, främst kanske för att jag insett att det är ett dåligt medium för detta. Det blir alltför lätt både ytligt och aggressivt. Men framför allt kanske just för att inte lämna för många spår efter mig hos Facebook. Ändå inser jag att jag bara under de tre år jag varit med har lämnat en enorm mängd information efter mig om tycke och smak, åsikter, bekantskaper, barndom och uppväxt m.m. som skulle kunna extraheras till en utförlig profil med något program för data mining. Minsta lilla ”gillande” blir en molekyl i hela denna informationsmateria. Marshall McLuhan skrev i artikeln ”Education in the electronic age” 1967 att ”the content of any medium is the user”. Det tycks stämma väldigt bra på Facebook.

På Facebook sker en ganska märklig ”nivellering” av olika vänkretsar. Man kan i det s.k. verkliga livet ha vänner utifrån något intresse, säg musik eller fiske, och andra vänner utifrån arbete, ytterligare en krets kanske är barndomsvänner, och ännu en är släktingar. Man kan också ha vänner från helt olika politiska läger. I vanliga fall har man troligen olika sorters kommunikation med dessa, inte bara det att man diskuterar helt olika ämnen, man kanske gör det på helt olika sätt också. Men på Facebook utjämnas allt detta till en enda artikulation, som helst borde passa alla som deltar, men som sällan gör det. Den lyhörde begränsar sig då kanske; och den icke lyhörde stöter sig förmodligen med vissa.

Det jag tycker fungerar bäst på Facebook är nog när man samlas kring något intresse och kan utbyta information, via s.k. crowdsourcing. Att tipsa om musik och filmer givetvis, men kanske extra väl fungerar en gemenskap som Facebook för t.ex. släktforskning eller forskning kring hembygden eller om t.ex. järnvägshistoria, där hundratals människor kan bidra till att bygga upp en kunskaps- och bildbank, som svårligen skulle ha kunnat skapas annars. Jag vet också att samlare av olika slag har stor nytta av Facebook (liksom de givetvis också utnyttjar auktionssajter som eBay).

Någon invänder kanske att politisk aktivism passar särskilt bra på Facebook. Och det gör det nog, även om många diskussioner lätt spårar ur på Facebook. Att snabbt skicka iväg ett ”gilla” om någon mer eller mindre genomtänkt god sak kanske ibland kan tjäna som ett ställföreträdande engagemang. Men vi har nyligen sett exempel på hur tusentals människor har kunnat uppbådas snabbt via Facebook för att delta i demonstrationer t.ex.

Det ska bli mycket intressant att se hur de sociala medierna utvecklas under de närmaste decennierna. Kanske delas de upp mera i olika intresseområden, kanske fortsätter de att vara ”allmänna”, vilket möjligen hjälper till att skapa en ny sorts tolerant nätverksmänniska, van att surfa runt bland väldigt olika sorters människor. Eller också ökar motsättningarna och den mobbingmentalitet man har kunnat se på nätet under några år kanske förstärks.

Frågan är också hur balansen mellan umgänge på nätet och umgänge i den s.k. verkligheten kommer att se ut (”What was wrong with the pub”, undrade Tom Hodgkinson i Guardian). Kommer vi hellre att umgås vid datorn än i den s.k. verkligheten? Kommer vi att ha speciella nätvänner som vi för allt i världen inte vill träffa fysiskt och tvärt om vänner vi gärna träffar men inte alls vill ha som vänner på nätet? Redan televisionen ändrade folks umgängesvanor på 1960-talet, så då lär nog Facebook och nätet göra det också. Det sker just nu.

Not, mars 2014: Runt 1995 diskuterades det om det var lämpligt att på en webbsida länka till en annan webbsida som i sin tur länkande till något oönskat, t.ex. pornografi. Det talades om dilemmat med second hand linking. Särskilt känsligt var det om en myndighet på sin hemsida ville länka till en bra webbplats om konst – men denna webbplats kanske i sin tur länkade till webbplatser med pornografisk konst eller tips om graffitimåleri. I hur många led ska man egentligen behöva ta ansvar för innehåll på webben? var frågan då. Något liknande händer även nu på Facebook. Kan man bli ”vän” med en person som i sin tur är vän med någon man absolut inte vill ha med att göra, t.ex. en Sverigedemokrat?

Världens första upphovsrättslag 300 år idag

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Idag är det precis 300 år sedan världens första upphovsrättslag trädde i kraft, den 10 april 1710. Nyligen var det 200-årsdagen av den svenska författarrättens tillblivelse den 9 mars 1810, vilket jag skrev en understreckare om i SvD. Men idag är det alltså ett världsjubileum, i den mån nu någon jublar. Upphovsrätten är som bekant starkt ifrågasatt av många, från dem som helt vill avskaffa den till sådana som vill reformera den.

Paradoxalt nog drevs världens första upphovsrättsliga lag inte fram av författarna i första hand. Snarare var det bokhandlarna/boktryckarna som sökte ett sätt att säkerställa sina egna rättigheter efter det att den engelska Licensing Act tillåtits löpa ut utan att förnyas 1694/95. Då upphörde både de mera skråbetonade boktryckarlicenserna (som ibland kallades right to copy) och censuren. För den oinvigde kan det verka förvirrande att man faktiskt talade om en copyright redan före den första upphovsrättsliga lagen. Men det handlade då om en ren rätt att kopiera (rätt att trycka exemplar) som inte var bunden till upphovsmannen.

De följande 15 åren var märkliga, eftersom det nu parallellt förekom både en evig copyright och ingen copyright alls. Evig copyright gällde traditionellt genom s.k. common law – för författaren före publicering, för boktryckaren/bokhandlaren under och efter publicering, och detta gällde då böcker som redan publicerats under det system som gällde t.o.m. 1694. Ingen copyright alls gällde för böcker tryckta efter 1694 som inte reglerades av någon lag.

Bokhandlarna/tryckarna hoppades nu på en lag som skulle ge författarna en egendomsrätt till det de skrivit, och författarna skulle sedan kunna överlåta rätten på dem vid tryckandet av varje enskild titel, som de sedan skulle kunna behålla, om inte för evigt, så i alla fall under mycket lång tid. Det handlade om att rädda vad som räddas kunde när nu Licensing Act inte längre fanns.

Flera författare såg det nu så, att om de efter censurens avskaffande således skulle bli ansvariga för vad de skrivit efter publiceringen (vid exv. förtalsmål), så var det väl inte mer än rätt att de även fick skörda frukterna av ett väl genomfört arbete – inte bara ta konsekvenserna när det gjorts på ett dåligt sätt. Daniel Defoes rader om detta är välkända: ”‘Twould be unaccountably severe, to make a Man answerable for the Miscarriages of a thing which he shall not reap the benefit of if well perform’d …” (An essay on the regulation of the press, 1704.)

Att tillerkänna författarna en ensamrätt, skedde ytterst motvilligt. Den första upphovsrättsliga lagen, the Statute of Anne som den kallas, var i flera avseenden modellerad efter the Statute of Monopolies från 1624. Ensamrätt och monopol var ur samhällets synpunkt något skadligt, men man var under vissa omständigheter tvungen att tillerkänna vissa personer detta, om de skapade samhällsnyttiga verk eller uppfinningar, så att de skulle kunna få tillbaka det de investerat i arbete och pengar och på så sätt uppmuntras att bidra till samhällets andliga odling. Det fullständiga namnet på the Statute of Anne följer denna Lockeanska idé om samhällets lärande: An Act for the Encouragement of Learning, by Vesting the Copies of Printed Books in the Authors or Purchasers of such Copies, during the Times therein mentioned.

Jag ska inte dra hela historien, men den som vill läsa själva lagen hittar den här. (Den svenska lagen inklusive kommentarer finns här.)

The Statute of Anne finns paradoxalt nog inte tillgänglig på Google Books, dvs. den finns men den visas inte av någon anledning. Jag har tidigare skrivit om detta märkliga fenomen att många 1700- och 1800-talsböcker hos Google, trots att de skulle vara långt bortom all copyrights räckhåll, ändå inte visas. Just detta säger kanske något om vissa apekter av dagens upphovsrätt som behöver reformeras.

Den tidiga upphovsrätten, både i Sverige och England, var en författarrätt eller authors’ right. Först senare kom andra typer av konstnärliga upphovsmän med i bilden. Termen upphovsrätt kom inte in i svensk lag förrän 1960. Ordet copyright fanns heller inte med i de första engelska lagarna. Statute of Anne talar dock om ”the proprietors of the Copy” liksom om ”Copies of Printed Books”. Ordet copy har många betydelser, bara i detta sammanhang finns tre: 1) kopia eller exemplar, 2) manuskript som ska tryckas, samt – faktiskt – 3) copyright. Ordet copyright eller uttrycket ”right to copy” användes ibland redan på 1600-talet om tryckarnas rätt till exemplarframställning, men detta är som tidigare sagts en helt annan sak än den författarrätt som kom i och med 1710 års lag. I England kom ordet copyright in i lagtext först 1801 (I USA dock redan 1790).

En och annan bekant undrar hur jag kan tycka det är så till den milda grad intressant att studera upphovsrättens historia att jag nu sysslat med den i ett drygt decennium. För två decennier sedan hade jag nog varit förvånad själv.

Jag upptäckte dock någon gång i början av 1990-talet hur intressant juridik och rättshistoria i allmänhet kan vara, från mosaisk eller romersk lag över landskapslagar och framåt. Rättshistorien är både rättsfilosofi och mentalitetshistoria; olika samhällens syn på etik och moral i koncentrat.

Rätt tidigt intresserade jag mig också för mediehistoria, läste McLuhan, Innis, Mumford, Machlup m.fl. Jag insåg också rätt snart att historien om upphovsrätten helt enkelt är historien om hur vi i olika samhällen och tider har betraktat det mänskliga skapandet, konstnärerna, och samhällets förhållande till detta, där givetvis frågor om yttrandefrihet och censur också kommer in. Studerar man upphovsrättens historia, så studerar man också mediernas och kreativitetens historia.

Sedan rätt länge talas det ju om informationssamhället, the information age, och man kan filosofera över när denna epok egentligen inleddes. Var det med datornätverken – eller redan med ordbehandling på dator? Var det kanske när information, underhållning etc. i produktionsvärde gick om traditionell industriproduktion? Var det när boktryckarkonsten kom och möjliggjorde en dittills aldrig skådad spridning av information och kunskap? Eller var det redan när människan uppfann skriften? Eller språket?

Före och efter. Så här bra fick författarna det när upphovsrätten kom, i alla fall enligt en satirisk tecknare i Magasin för Konst, Nyheter och Moder, 1842 (troligen efter en fransk förlaga).

Man skulle också kunna hävda att informationssamhället inleddes ungefär när upphovsrätten kom. Vid denna tid hade boktryckarkonsten med god marginal etablerat sig och genomsyrat förhållandevis breda folklager. När censur och privilegier avskaffades, uppstod en helt ny situation för författarna; de kunde plötsligt skriva för en marknad, och denna behövde regleras lagligt på ett annat sätt än som skett under privilegietiden. Samhället ville också i John Lockes anda främja den allmänna bildningen genom att uppmuntra författare att satsa på mera krävande arbeten. Moroten här var att författaren skulle få en tids ensamrätt till försäljningen av sina egna verk, för att kunna få tillbaka det han/hon investerat.

Ett sådant informationssamhälle med upphovsmannen i centrum istället för finansiären (mecenaten) eller tillverkaren (boktryckaren/bokhandlaren) växte inte fram över en natt. I England t.ex. var det en lång process av lagändringar och prejudicerande rättsfall efter lagens tillblivelse och fram till det berömda fallet Donaldson v. Becket 1774. I Sverige utvecklades författarrätten successivt från 1810 års rudimentära lagstiftning till 1877 års mera utförliga lag. Under denna formativa tid hade redan en hel rad författarskap – inte minst kvinnliga – blomstrat, som knappast skulle ha gjort det med den gamla ordningen. Lagen var aldrig tänkt att hindra skapande, men i viss mån sker det idag. En hel del förändringar skulle behövas i upphovsrätten för att åter få den att leva upp till sina stolta grundidéer också i vår tids nätverkssamhälle.