Det var alltså troligen den 4 november som jag vrickade foten. Jag gick i gymnasiet på Bregårdsskolan i Karlskoga. Min skolväg var rätt kort, från villan på Badstugatan, den branta Bankliden ned mot Centralplan och så vidare längs Skolgatan mot Bregårdsskolan. Med cykeln i full fart nedför alla backar tog det väl en och en halv minut.
Om jag gick – eller snarare halvsprang, för jag var ofta sen – tog det förstås lite längre tid. Då tog jag vägen från Centralplan förbi Folkets hus och trapporna ned mot järnvägen. Jag rusade oftast nedför trapporna i stora, rätt vågade kliv om fyra trappsteg i taget. Denna morgon gick det inte så bra. Jag föll och stukade foten ordentligt. Jag minns inte nu om jag direkt stapplade hem igen och blev ombandagerad av min mor, som var skolsköterska (syster Sigrid) och förstås kunde allt från att knyta en mitella till att lägga våtvärmande omslag. Eller om jag blev omplåstrad först på kvällen. Hur som helst så blev det en elastisk kompress, kanske med liniment.
föll jag.
Jag kunde inte stödja på foten alls efter detta, utan vi letade fram min farfars gamla käpp, som var av standardtyp med rundsnirklig krycka. Dock var den lite onödigt lång för mig, så vi sågade av cirka en tum. Med hjälp av käppen linkade jag alltså iväg till skolan onsdagen den 5 november.
Det var uppsatsskrivning i svenska den dagen, i aulan där särskilda skrivbord kunde fällas upp, ungefär vid var femte stol. ”Mitt drömliv”, hette ett av de mera fria ämnena. Läraren hade kanske tänkt sig att man skulle beskriva sina drömmar om en lyckosam framtid, men jag valde att tolka ämnet mera bokstavligt. Så jag skrev om hur jag var försöksperson i ett sömnlaboratorium, där jag fick sova med elektroder fästa på skallen, medan EEG-apparater registrerade hjärnimpulserna. Jag var väldigt intresserad av psykologi vid den här tiden och hade också läst en bok om drömmar och forskning kring den s.k. REM-sömnen (då ögonen rör sig i rapid eye movements). Uppsatsen jag skrev inleddes så här:
Drömmarna började alltid likadant. Jag sitter under ett träd någonstans och sover. Det är mörkt. Så hör jag dagfåglarna komma och jag vaknar.
–Vad är dagfåglar för någonting? Undersökningsledaren höll fram pennan i det han ställde frågan. Jag förklarade för honom att det skulle framgå av fortsättningen på drömmen.
Jag hade ställt upp som frivilligt undersökningsobjekt på drömlaboratoriet. För forskarna var det den vanliga arbetsrutinen, men för mig var det något ganska nytt och intressant. Åtminstone till en början. När man hållit på och häftat fast elektroder och annat på kroppen i över två timmar började det dock kännas tröttsamt. Forskarna ställde, trots mina påpekanden om det ovanliga i mitt fall, bara några rutinfrågor och så släckte de ljuset och gick ut genom en dörr innanför vilken mätinstrumenten fanns.
Jag beskrev sedan hur jag, varje gång jag somnat, drömde att jag vaknade i något som föreföll vara en annan värld:
När jag vaknat brukade jag sitta kvar under trädet. Dagfåglarna kom. De var vita men framträdde som ljusa skuggor mot natthimlen. Så vispade de bort mörkret med sitt flaxande och det blev dag.
Fältet framför mig var grönt och det reflekterade ett behagligt ljus från himlen. Längst bort verkade det som om marken vek av nedåt. Troligen var det en dal där.
Hur var det egentligen: när jag sov i denna andra värld, denna gröna fridfulla oas, var det då jag drömde det som man uppfattade som verklighet här, i den vanliga världen? Fanns det en sorts komplementära världar, där man ömsevis sov när man var vaken i den andra världen och tvärt om?
Det är märkligt idag att tänka på mitt ämnesval 1969, eftersom jag numera som kroniskt sjuk har oerhörda sömnproblem; de är tillsammans med ständig värk nog det värsta symtomet på en tämligen outredd sjukdom. Hade jag orkat, skulle jag nog någon gång under de senaste 20 åren ha försökt komma till ett sömnlabb för utredning. Jag tror dock att jag inte skulle ha haft lika lätt att sova i ett labb som huvudpersonen i min uppsats.
Uppsatsskrivningen pågick nog i cirka tre timmar; sedan var man ledig resten av dagen. Jag skulle då ta tåget till Stockholm. Nu kan jag inte minnas om jag åkte tillsammans med mina föräldrar, för de hade nämligen också ärende till huvudstaden. Jag skulle gå på jazzkonsert och min mamma Sigrid skulle göra något mycket ovanligt: hålla föredrag om skolhälsovårdens problem i den s.k. Stora partilokalen i Riksdagshuset, och pappa var förstås med som moraliskt stöd.
Visst kunde vanliga medborgare ibland kallas till utskottsförhör och liknande, men att någon på eget initiativ bjuder in riksdagsledamöterna till en föreläsning i Riksdagshuset tror jag inte hade hänt förut. Min mamma var sedan många år mycket engagerad i hälsovårdsfrågor och även socialmedicinska problem i skolan, och hon skrev ofta debattartiklar i dagspress och fackpress om skoltrötta elever, bristande vaccinationskontroll, narkotikaproblem etc. Hon fick dåligt gehör hos de ansvariga myndigheterna och ville därför med sitt föredrag ge en inblick i en verklighet som de flesta politiker inte hade en aning om. Mamma hade fått Stora partilokalen bokad till klockan 17, och 430 inbjudningsbrev hade skickats ut. (Här finns ett ljudklipp från när Sigrid övade på föredraget.)
På vårt hotell i Klara fick jag sedan på kvällen en kort rapport från mamma om hur det hade gått på eftermiddagen i Riksdagshuset. Bara ett fyrtiotal åhörare hade infunnit sig av de 430 inbjudna. Föredraget blev dock mycket uppmärksammat i TV, radio, riks- och landsortspress. Här ett kort ljudklipp ur TV-Aktuellt samma kväll.
Sedan var det dags för mig att bege mig till kongresshallen i Folkets hus på Barnhusgatan. Här var det Newport Jazz Festival med inga mindre än Sarah Vaughans trio, Miles Davis kvintett och Cecil Taylors kvartett.
Sarah Vaughan var jag nog inte så intresserad av på den tiden; det stora var att få höra Miles Davis, som nyligen kommit med skivan In A Silent Way, med en helt ny stil som skulle blomma upp ännu mer på nästa skiva som släpptes i mars 1970, Bitches Brew. Denna legendariska skiva var dock redan inspelad vid det här tillfället, för den gjordes i studio i augusti 1969. Pianisten Cecil Taylors frenetiska pianoeruptioner var jag också fascinerad av efter att ha hört skivorna Unit Structures (som kom 1966) och Conquistador! (också 1966).
Det var två konserter, 18.30 och 21.30 (se annons nedan) och jag och min kompis Jörgen gick knappast på båda utan det var den sena konserten vi såg. Jag vill minnas att Folkets hus kongresshall, som rymmer nära 1 500 personer, var ungefär halvfull.
Det fanns ingen ridå i Kongresshallen, så man fick omedelbart när man kom in i salen se hur vaktmästare och tekniker rumsterade om med mikrofoner och sladdar. De starka ljusen i taket hade man riktat mot publiken, för Miles vägrade tydligen ha lampor i ögonen när han spelade.
Under den första konserten 18.30 hade Chick Coreas elpiano krånglat, så att han efter ett tag gav upp och man rullade fram den akustiska flygeln i stället. Dave Hollands bas hördes inte heller något vidare, enligt recensenterna. Men under den konsert vi var på, 21.30, så fungerade det i alla fall hyggligt.
Efter femtio år minns jag främst att det var en stor upplevelse att se Miles Davis (liksom förstås Cecil Taylor). Mera exakt hur det lät skulle jag knappast ha kommit ihåg, men nu finns det som tur är inspelningar från tillfället. På Youtube hittade jag både första och andra konserten från 5 november. På CD:n Live In Europe 1969 (The Bootleg Series Vol. 2) finns också den första Stockholmskonserten med.
Miles (och de andra som turnerade med Newport Jazz Festival) hade ett oerhört pressat schema den hösten: 26 oktober Milano, 27 oktober Rom, 31 oktober Wien, 1–2 november London (tre konserter), 3 november Paris (två konserter), 4 november Köpenhamn, 5 november Stockholm (två konserter), 7 november Berlin, 8 november Liège, 9 november Rotterdam. Bertil Sundin skrev om detta i Orkesterjournalen nr 12/1969:
Hela situationen är barock. Musiker skjutsas omkring i Europa som nån slags slavarbetare: spela, res! Spela, res! Radio och TV-pengar är väsentliga för att säkra ekonomin (både för Cirkus Wein och de lokala arrangörerna), men i gengäld tar våra käraste massmedia över det hela. Den publik som kommer behandlas som nåt ovidkommande. Att man struntar att prova ut högtalaranläggningar som gör det möjligt att höra musiken ordentligt, det har publiken slappt nog funnit sig i.
När jag nu lyssnar på den andra konserten med Miles, så låter det fortfarande bra, särskilt kanske senare delen. Samtidigt, när man jämför med inspelningar från Köpenhamn och Rotterdam, före resp. efter Stockhomskonserterna, så var de spelningarna nog lite tätare, lite mer inspirerade. Krånglet med ljus och Coreas elpiano kan nog ha inverkat en del i Stockholm. Men det var förstås i alla fall fantastiskt att se och höra gruppen, särskilt just under denna tid av musikalisk nyorientering. Miles var ju då rätt ifrågasatt av vissa jazzpurister som ogillade att han börjat använda elektrifierade instrument i bandet och liksom flirtade med rockmusiken.
Det elektriska var inte det enda nya. Den där sjudande brygden av musik och små collageartade musikaliska inpass som först användes på In A Silent Way och sedan på Bitches Brew, kunde bara antydas i kvintettformatet (på skivorna var det ofta just collage; inklippta toner här och där, men man började spela på det viset live också). På de nämnda skivorna är det också betydligt större ensembler som spelar, åtminstone åtta på In A Silent Way och på Bitches Brew tror jag det är ungefär tolv musiker som kan höras samtidigt.
Jag ville minnas att Chick Corea även spelade trummor, att ett extra trumset stod uppställt, men jag var osäker på om han använde det (Bertil Sundin nämner också detta i sin recension i Orkesterjournalen). När jag nu lyssnar på inspelningen av andra konserten, så tror jag att det är en trumduell man hör mellan minuterna 15 och 20 ungefär. Elpianot hörs då inte alls, och trumspelet förefaller lite väl komplicerat för att kunna emanera från bara Jack De Johnette.
Det är intressant att nu också få höra den första konserten, som faktiskt är riktigt bra, när Corea fått fram flygeln och mickarna är något så när hyfsat inställda. Jag vet inte om jag inbillar mig, men det förefaller nästan som om han spelar lite elpianoaktigt på flygeln. Väldigt bra pianospel är det hur som helst. Och Miles spelar precist som alltid.
Det känns ju lite hemskt att förbigå Sarah Vaughan, men jag minns absolut inget av hennes avdelning av konserten. Det var liksom inte riktigt den sortens jazz jag var så intresserad av på den tiden. Men att sedan få se och höra Cecil Taylor var nog ungefär lika spännande som att höra Miles Davis.
Taylor kan knappast beskyllas för att vara kommersiell. När han tillsammans med Jimmy Lyons på altsax, Sam Rivers på tenorsax och Andrew Cyrille på trummor (ingen bas alltså) brakade loss, åstadkom de en ljudmatta (fortissimo och prestissimo) som till en början nästan verkade kompakt och ogenomtränglig för örat. Musiken var betydligt tätare än på skivan Conquistador!
”Cecil Taylors kvartett kastade sig loss med något som bara nära liknade raseri. En musik utan början och slut”, skrev Lars Weck i Dagens Nyheter. ”Det blev improvisation av högsta klass, inlevelsefullt och frenetiskt spel av Taylor, som använder hela händerna på klaviaturen …”, skrev Lars Westin i Svenska Dagbladet. Han noterade också att en del av publiken gick under Taylors avdelning: ”Hans musik blev för magstark för några, som avlägsnade sig”.
Lars Weck skrev: ”Här finns i tonmassan en väldig klanglig rikedom och en rytmisk spänning som är helt facinerande för den som gör ansträngningen att lyssna noga.” Weck och Westin var nog bara på första konserten, gissar jag (med tanke på tidningarnas pressläggningstid). Till yttermera visso nämner ingen av dem vad som hände sist under den andra konserten.
Taylors kvartett spelade (oavbrutet har jag för mig) till långt efter midnatt. Många i publiken gick, som sagt, och uppenbarligen ville Folkets hus vaktmästare också göra det. För plötsligt, medan kvartetten fortfarande spelade, tändes kongresshallens takbelysning och man började bära bort mikrofonstativ m.m. Det enda som fattades var väl att man hade börjat dammsuga också. Bertil Sundin skrev om detta i Orkesterjournalen:
Cecil Taylor behövde man inte visa nån respekt för. Ingen introducerade alltså hans musik, ingen skyddade honom heller mot vaktmästare och belysningsmästare som tyckte att nu var konserten slut. TV-strålkastarna släcktes, ljuset i salongen tändes medan scenen var mörk, vaktmästarna travade över scenen och det var väl bara Cecil Taylors vana vid trakasserier av liknande slag som gjorde att han kunde fullfölja sin avdelning.
Tyvärr blev denna fadäs ett bestående minne av den här konserten. Tack och lov kan jag nu, när jag fått höra inspelningarna, minnas åtminstone Miles musik också. Taylors avdelning har jag inte hittat på nätet, däremot finns en inspelning från dagen efter, då samma kvartett spelade i Berlin. Det lät nog ungefär i Stockholm som i Berlin, möjligen att det var ännu mera envetet och intensivt i Stockholm, just när man tänt ljuset i salen. Jag kan förstås minnas fel, men har för mig att Taylor sista halvtimmen spelade helt solo, alldeles furiöst.
Enligt recensenterna så spelade inte bara radion in, utan även TV. Åtminstone radion sände delar av materialet i december 1969. Jag tror jag ska skriva till både SR och SvT och höra om det inte vore dags att sända de där konserterna i en något senkommen repris.
Torsdag den 6 november var det vanlig skoldag igen.
Filed under: Musik/Music | Tagged: 1969, Cecil Taylor, jazz, Miles Davis, riksdagshuset, Sigrid Tallmo | Leave a comment »
Slowfox 