• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Är e-postens guldålder förbi?

Roland Poirier Martinsson menar i gårdagens understreckare i SvD att e-postens guldålder redan är förbi och att den inte kommer att kunna användas professionellt pga all spam och att den är otänkbar som demokratiskt verktyg därför att den skapar hierarkier av samma typ som hemliga telefonnummer m.m. Människan förändras inte, skriver han, något man alltför ofta glömmer.

Men något man minst lika ofta glömmer är att när ett nytt medium dyker upp är förväntningarna enorma i början och man överskattar effekterna på kort sikt men underskattar ofta de som kommer på lång sikt. Under inkunablernas tid anade ingen att boktryckarkonsten bara var början på en stor industriell process som skulle komma att formligen explodera ett par hundra år senare. I vår tid går utvecklingen snabbare och vi lär inte behöva vänta flera hundra år på att effekterna av elektroniska texter, elektroniska brev och nätverkande ska påverka samhället drastiskt. Betänk att det tog närmare 75 år innan telefonen fick sina första 50 miljoner användare i världen, radion nådde samma siffra på 37 år, televisionen behövde bara 15 och Internet – eller åtminstone World Wide Web – drygt tre.

Poirier Martinsson tror att vi kommer att välja bort e-posten i professionella sammanhang. Frågan är vad vi skulle välja istället? Om vi inte ska överge den elektroniska texten och gå tillbaka till text fixerad på papper, så kommer den nog även framöver att skickas också i sin elektroniska form. Fördelarna med den elektroniska texten är så pass enorma att en tillbakagång till den föregående tipp-ex-världen är ganska otrolig. Lika otroligt är att vi skulle överge texten för t.ex. talade meddelanden. Text gör oss kompatibla med hundratals år av vårt kulturarv och är en förutsättning för det abstrakta tänkande som vetenskapen bygger på.

Den värld vi nyligen anträtt med elektronisk text, som är oändligt formbar och flexibel, beständig och obeständig på en och samma gång, kommer säkerligen att påverka vårt samhälle på djupet. När handskriftsepokens publicering av fåtaliga exemplar av böcker ersattes med den tryckta mångtusenfaldigade upplagan skedde ett språng i utvecklingen. Den fixerade upplagan var en kunskapsteoretisk försäkring, samtidigt som den också hade nackdelen att invagga människor i en ibland falsk trygghet när det gäller att lita på allt som står tryckt. Där har paradoxalt nog e-texten i sin nebulösa föränderlighet riktat strålkastarljuset på att vi alltid måste vara kritiska till vad vi läser – även det som står tryckt. Nya medier speglar ofta gamla på ett fruktbart sätt.

E-posten har varit frigörande och är det fortfarande. Ingenting har förändrats, tycks Poirier Martinsson mena, men även om många myndighetspersoner eller chefer idag gömmer sig bakom hemliga e-postadresser medan de publika adresserna ofta ignoreras, så kan man idag nå människor på höga och/eller viktiga poster på ett sätt som inte var möjligt för 10-15 år sedan. Om chefen inte svarar är det en signal om social tillhörighet, skriver Poirier Martinsson och frammanar bilden av ett samhälle av brukspatroner i ny tappning. Så kan det förstås vara i vissa fall. Men ofta kan inte chefen svara eller har inte lärt sig e-postens regler. Jag stöter ständigt på detta fenomen. Man tror att e-posten har funnits så länge att alla vet hur den fungerar. Men icke. På många myndigheter har tjänstemän på både högre och lägre nivåer ibland inte förstått att man ska svara. De ser e-posten som en sorts trevligt vykort från verkligheten som inte kräver ett svar. Jag vet myndigheter där e-posten varit utslagen i veckor och de har inte sett det som ett problem att människor som de kanske rent av arbetar tillsammans med inte kan nå dem. ”Jag har inte märkt något”, säger de. Nej, det är just det som är problemet. Post som inte kommer fram märks inte.

Visst är spammängden ett stort problem. Men jag tror faktiskt det går att lösa. Människors omedvetenhet och ovana vid mediet är än så länge ett större problem. Tekniken kommer dock att gå framåt. Spamfrågan kommer att lösas. Den är egentligen inte helt olik traditionella informationsteoretiska problem med brus och distorsion av olika slag. Säkerhetsproblemen kommer också att lösas – lägg märke till att vi plötsligt har oerhört mycket högre krav på säkerhet i elektroniska sammanhang än vi någonsin haft i pappersvärlden. Vad är egentligen en namnteckning för stenåldersmetod för identifiering, jämfört med en 20-bitars elektronisk nyckel? Eller hur kommer det sig att man utan att blinka lämnar ifrån sig sitt kreditkort en hel kväll i en bar men inte vågar lämna sitt kreditkortsnummer på en krypterad webbsida? Och vad gäller spam – visst är det irriterande och tar en massa tid, men är det ändå inte konstigt att inte flera klagar över att man kanske får tre-fyra gånger så mycket tryckt reklam i sin fysiska brevlåda som man får vanliga brev?

Svaret är att det tar tid för ett nytt medium att få fäste, och för människor att lära sig hur det fungerar. Telefonen var också rätt ovan i decennier. Minns ni texten ”leker ni kurragömma i telefonen?”, som det stod i telefonkatalogerna fortfarande på 60-talet? Människor hade inte lärt sig att presentera sig när de ringde. Många höll luren bort från munnen som om de kunde se den de talade med i mikrofonen. Även detta var tydligen ett problem ännu på 60-talet, att döma av telefonkatalogens förhållningsregler.

Detta med e-sex och porr är förstås ett problem i vissa avseenden, men man ska vara klar över att den mänskliga sexualiteten på olika sätt alltid har kommit in tidigt i nya medier. Telefonin hade sina enligt många moraliskt tvivelaktiga hotlines redan vid förra sekelskiftet. Porren var inte bara tidigt ute när det gäller video. Erotiska böcker fanns långt före boktryckarkonsten, så snart man lärt sig läsa tyst under medeltiden dök också denna mera intima typ av läsning upp.

Att räkna ut e-posten nu är som att likt vissa pessimister i slutet av 1400-talet räkna ut boktryckarkonsten därför att så mycket smörja trycktes.

%d bloggare gillar detta: