• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Dokument om folkskolan 1838, 1839 och 1842

Det talas då och då i dagens skoldebatt om den epokgörande svenska folkskolestadgan, som kom 1842. Den har varit rätt svår att finna i sin helhet på webben, men här har jag laddat upp denna text.

Idag kan man lätt få intrycket att ingen skola fanns före år 1842 och att folkundervisningen efter stadgans tillkomst var mer eller mindre fix och färdig. Men så var det inte. Som David Wästerfors uttrycker det i en artikel i Populär Historia (nr 5/2000): ”Ljuset som tändes 1842 var nog inte fullt så ljust som det ofta skildras – och mörkret dessförinnan inte fullt så mörkt.” Läs mer »

Annonser

På besök i nutiden

För den som läst mina texter är det ingen hemlighet att jag varit kroniskt sjuk i tjugo år. Förutom de rent kliniska och vårdpolitiska reflektioner man kan göra kring detta, så finns det också en annan sida av denna livssituation som är slående – åtminstone för mig själv som befinner mig i den.

De första åren, medan jag ännu bodde i Stockholms innerstad, hade jag ändå viss kontakt med mina närmaste kvarter i Vasastan och såg ungefär vad som byggdes och vad som ändrades. När jag ännu orkade delta i konferenser och hålla ett och annat föredrag, så åkte jag oftast till evenemanget i fråga med taxi och efteråt snabbt hem igen. Jag såg alltså inte särskilt mycket av staden, jämfört med förr när jag var frisk och ofta lustpromenerade på Norrmalm, Östermalm, Södermalm osv.

Sedan jag flyttade ut i s.k. närförort har jag besökt Stockholms centrum mera sällan, kanske i genomsnitt någon gång i månaden eller varannan månad. Ibland har det gått upp emot ett halvår utan att jag satt min fot där. Det har funnits perioder då jag varit inomhus så länge att jag uppskattat vissa filmer i TV bara för att det varit vackert väder och gröna buskar i dem.

När jag nu kommer in till stan känner jag mig som jag tror att utlandssvenskar känner sig, då de besöker hemlandet efter kanske tio eller tjugo år. Bussarna har andra färger, tunnelbanetågen likaså. Vart tog silverpilen vägen? Det finns en ny sorts refuger i stan. Och det slår mig när en lastbil dundrar förbi: det luktar inte lika kväljande av avgaser längre på gatorna och inga bilar spyr ut mörka avgasmoln. Dessutom är tobaksrök rätt ovanligt – man blir snarast överraskad de gånger man känner doften av cigarrettrök. Men någon gång, när en etanoldriven buss passerar, sprider sig en stickig doft jag känner igen från min ungdoms mörkrum – avbrytningsbadets isättika. Läs mer »