Tobaksindustrins maffiametoder

Den amerikanska filmen Insider har visats flera gånger i svensk TV. Igår visades den i SvT. Den finns även att köpa på DVD. Det är en film i ungefär samma genre som den om Erin Brokovich. En cynisk industrigren försöker dölja hälsoriskerna med sina produkter eller med avfallet från tillverkningen av produkterna.

Insider handlar om den amerikanska tobaksindustrin. Jeffrey Wigand var kemist och arbetade på tobaksföretaget Brown & Williamson som chef för forskning och utveckling i slutet av 1980-talet. Han liksom många andra forskare hade lockats till industrin för att hjälpa till att skapa en mindre hälsofarlig cigarett. (Även i Sverige fanns flera som arbetade för tobaksindustrin med denna föregivna målsättning, t.ex. Rune Cederlöf och Lars Friberg som byggde upp det världsberömda tvillingregistret, Tore Dahlhamn och många flera.)

Wigand insåg dock rätt snart att tobaksindustrin inte precis brydde sig om sina kunders hälsa, utan snarare ville knyta kundkretsen än hårdare till sig genom att göra nikotinupptaget från cigaretterna större. I detta sammanhang experimenterade man med en substans som kallas coumarin.

I filmen får vi bland annat se hur Jeffrey Wigand blir trakasserad och hotad till livet sedan han som whistleblower gått ut med den här typen av information. Vi får också se exempel på de nästan surrealistiska spetsfundigheter som tobaksindustrins advokater lyckas uppbåda i sitt försvar och sitt misstänkliggörande av Wigand som sanningsvittne. Bland annat sammanställde man en 500-sidig dossier över Wigands liv som skulle visa vilken opålitlig lögnare han var.

Wigand spelas ganska porträttlikt av Russel Crowe och 60 minutes-reportern Lowell Bergman spelas av Al Pacino. Marknadsdirektören och sedermera VD:n för Brown & Williamson Thomas Sandefur spelas av en ovanligt infernalisk Michael Gambon.

För den som inte är så bekant med tobaksindustrins förehavanden kan det kanske verka konstigt hur man märker ord när det gäller om vissa substanser är vanebildande eller inte, men detta har man tvistat om i decennier, och så sent som 2002 visade en rapport gjord av representanthusmedlemmen Henry Waxman att fyra av fem amerikanska tobaksbolag ansåg att tobaksrökning inte orsakade sjukdom, att fem av fem ansåg att passiv rökning inte orsakade sjukdom hos icke-rökare, och att fyra av fem bolag ansåg att nikotin inte är vanebildande. Läser man Waxmans rapport Tobacco Industry Statements in the Department of Justice Lawsuit kommer man att finna citat ur brännvinsadvokatyr av sällan skådad procenthalt. De här detaljfrågorna är saker som handlar om miljarder för tobaksindustrin.

Filmen Insider visar åtminstone lite av det som är det remarkabla med tobaksindustrin – och säkerligen också en del andra industrigrenar som sysslar med att förgifta allmänheten (ingen annan industri har dock genomlysts lika grundligt som tobaksindustrin genom den mängd rättegångar som hållits).

Tobaksindustrin framstår som en sorts maffia, inte verksam inom fullt så många samhällssektorer men ändå med samma typ av organisation med offentliga och hemliga delar, delar som inte får veta om varandras existens, infiltration inom forskning och politik m.m. Man använder sig av hot och utpressning, man låter advokater och PR-byråer lika mycket som vetenskapsmän författa medicinska artiklar och rapporter som sedan publiceras under någon förtroendeingivande forskares namn i välrenommerade tidskrifter. Man känner till riskerna men förnekar dem utåt, man har egna laboratorier som kan varna tidigt om de faror som bör förtigas med tanke på affärerna, och man knyter till sig journalister, piprökarklubbar m.m. som föregivet opartiska kan delta i opinionsbildningen.

När jag grävde som mest i tobaksindustrins förehavanden under åren 2001-2005 ungefär, så läste jag tiotusentals av de dokument som den amerikanska tobaksindustrin tvingats att offentliggöra på olika webbplatser, se t.ex. Brown and Williamson, Lorillard och Philip Morris. En bra webbplats där man kan söka samtidigt i de flesta stora tobaksarkiv är Tobaccodocuments Org. [Not 2016: Flera av dessa webbplatser är tyvärr nu nedlagda men finns delvis på Wayback Machine. Länkarna har ändrats dit.]

Jag hade kontakt med Jeffrey Wigand under den här tiden och han intygade att filmen är mycket trogen mot verkligheten. Det var så här det gick till. Några namn har ändrats men annars är detta vad som hände. Och Wigand har ju medverkat vid manusarbetet, så det är kanske inte så konstigt. Man kan läsa intervjun från TV-programmet 60 minutes i transkription på Wigands egen hemsida.

Det som mest slog mig under läsandet av dessa mängder av interna brev, rapporter och PM, och som till viss del också kommer fram i filmen, är det övertag som jurister och PR-män har över den forskning som tobaksindustrin – ofta i hemlighet – stöder via avlönade konsulter, exv projektet Whitecoat, vars nordiska gren hette EGIL. Ingen fri forskning här inte, det är advokaterna och PR-gubbarna som ytterst bestämmer vad som ska stå i de vetenskapliga artiklarna. Och i kontakterna med journalister är det viktigaste att skapa tvivel om riskerna, ”creating doubt” som det står i flera strategiska dokument (se t.ex. sid. 4 i detta dokument från Brown and Williamson, ”Doubt is our product”).

 

Det s.k. Roperförslaget, där man skriver att ”Doubt is our product”. Länk till hela dokumentet (BW 0000332501) som PDF finns ovan.

 

Redan någon gång på 1970-talet försvann industrins möjligheter att helt förneka riskerna (även om man som nämnts ovan i juridiska sammanhang fortfarande gör det), så under 1980- och 1990-talen och även idag är strategin att skapa tvivel: Det är nog inte så farligt ändå. Det är bara en massa miljöfanatiker som överdriver. Kanske kan vanlig rökning möjligen irritera slemhinnorna lite, men bara hos den som själv röker, inte hos människor som befinner sig i samma rum som rökaren (passiv rökning). Blir man sjuk så beror det på något annat än röken, kanske dålig kost.

Just kostargumentet har förts fram av svenske professorn i miljömedicin Ragnar Rylander, som varit något av en världsstjärna bland tobaksindustrikonsulter. Med hjälp av auktoriteten hos sina båda hemuniversitet, Göteborgs och Genèves, har han kunnat användas vid seminarier om rökning över hela världen som tobaksindustrin anordnat eller understött för att visa just att eventuella problem med rökning troligen beror på undermålig kost. Man kan få en fingervisning om Rylanders status inom industrin genom att söka på hans namn bland dokumenten. Söker man på Tobaccodocuments finner man 33 000 dokument om Rylander (jfr med 11 000 om Wigand.)

Mot bakgrund av vad de flesta vet idag om tobaksrökningens skadeverkningar så kan det förefalla nästan larvigt att komma dragande med att man äter för lite morötter eller broccoli för att ådra sig lungsjukdom. Men tobaksindustrin vill inte övertyga. Tobaksindustrin vill skapa tvivel. Det är det enda man kan göra när man vill driva a lost case. Med tvivlets hjälp kan man åtminstone skapa lite ytterligare tid innan verksamheten blir helt omöjlig att fortsätta som förr.

Not 2/11 2010: Det finns en bok om detta fenomen, dock inte begränsat till tobaksindustrin. ”Merchants of Doubt” heter den, av Naomi Oreskes och Erik M Conway. Den behandlades i en understreckare i SvD av Nina Wormbs.

Pingad på Intressant.