Rapport från skriptoriet

Mitt eget avskrivande på dator av allehanda äldre dokument, i fraktur eller ojämnt satt antikva, med långa s, kort sagt, allt sådant som inte går att scanna och OCR-läsa, för mig på ett intressant sätt i kontakt med gamla tiders skrivare, man erfar en oerhört speciell närhet till texten; inte ett verkligt närstudium i ordets vanliga bemärkelse, för arbetet är samtidigt mekaniskt och formfokuserat, nästan som korrekturläsning, på ett sätt som gör att betydelsen ofta glider förbi som ett landskap utanför ett tågfönster, men just denna förströdda uppmärksamhet ligger också nära dagdrömmen, den som bl.a. David Gelernter skrivit om, low-focus thinking, som är vidöppet för associationer från alla håll; men samtidigt som allt detta alltså gör det till en sorts styrd tankeprocess, dock med mycket lösa tyglar, precis som all text enligt Sokrates var ett intrång i människors hjärna, så upplever man också texten som en sorts lågmäld musik från en annan tid.

Eftersom jag nu skriver på tangentbord och inte använder gåspenna eller stylus, så ligger säkerligen upplevelsen nära mången sättares. Jag kommer i sammanhanget att tänka på två händelser från den grafiska historien: de franska sättare som arbetade med Joyces Ulysses och ofrivilligt, p.g.a. dåliga kunskaper i engelska, skapade många av de gåtor som sedan i decennier sysselsatt forskningen. (De medeltida skrivarna har förstås i ännu högre grad bidragit till tusentals forskarår av möda med sina missuppfattningar av latin och grekiska.) Jag tänker också på den sättare som arbetade med Almqvists Herrarne på Ekolsund, som enligt Emilie Flygare Carlén blev uttråkade och därför ”tröga och dåsiga”.

Pingad på Intressant.