Det fria ordets slyngelålder

 

Ur en skrift från 1772, som angrep det mesta, Ur Wägen Ur Wägen Alt Pillerpack! Här attackerar författaren ”alla orättwise Domare, som taga mutor å ömse sidor; Men som endast göra den mästgifwande rätt”.

 

Denna artikel infördes den 23 februari i tidskriften Kvartal:

Det är inte bara 250 år sedan vi fick vår första tryckfrihetsförordning. Det är också 250 år sedan ”det fria ordets slyngelålder” inleddes. Många liknar den tidens hätska debattklimat med det vi har i dag på sociala medier.

Redan vid riksdagen åren 1760–61 hade vissa försök gjorts att avskaffa censuren, men det var inte förrän 1765–66 som Sverige till sist fick en tryckfrihetslag. Det var mycket tack vare den österbottniske prästen Anders Chydenius, som skrev det memorial som låg till grund för att man under 20 möten i riksdagens s.k. tredje utskott kunde utarbeta världens första tryckfrihetsförordning.

Censur hade vi haft sedan 1500-talet, långt före den censurlag som kom år 1684 (en särskild censorstjänst tillsattes också två år senare). Det var främst vad som ansågs som religiösa irrläror som drabbades i början. Någon politisk diskussion i vår tids mening fanns knappast i tryck på den tiden. Skribenterna var ofta ämbetsförfattare, som av lättförståeliga skäl för det mesta höll sig i skinnet. Det förekom dock en del smädesskrifter mot högt uppsatta, vilket redan år 1665 hade föranlett en lag som förbjöd kränkande utfall mot Gud, konung och enskilda, inte bara muntligen utan nu också ”i form aff Samtahl, Rijm, Wijsor, tryckte eller skreffne …”

Många smädesskrifter var handskrivna och spreds genom avskriftskedjor. Men en del anonyma tryck förekom också. Räckvidden var dock begränsad, och straffen för att trycka och sprida skrifter som inte godkänts av censor kunde vara mycket hårda. Det kanske värsta exemplet i svensk rättshistoria, i varje fall när det gäller yttrandefrihetsbrott, gällde fältskären och landsfiskalen Johan Henrik Schönheit. Efter att ha givit ut en föregivet obscen tysk roman och därefter envetet och upprepat, i tal och skrift, smädat präster och professorer, kyrkan, bibeln och kungen, avrättades han år 1706 på ett synnerligen grymt sätt, med avhuggna kroppsdelar och utdragen tunga.

Det epokgörande med tryckfrihetsförordningen år 1766 var att censuren avskaffades (förutom när det gällde teologisk litteratur), samt att offentlighetsprincipen grundlades. Alla offentliga dokument som inte uttryckligen var förbjudna att trycka fick man publicera. Censur och trycktvång skulle dessvärre komma att återinföras i olika former under årens lopp. Men förordningen från år 1766 var ändå en god grund för den tryckfrihet vi har i dag.

[…]

Sedan tryckfrihet proklamerats i december år 1766 startades en mängd tidskrifter, ungefär 80 fram till år 1772, som oftast kom ut var eller varannan vecka, till exempel Nytt och Gammalt, Den Swenska Fatburen, Swenska Magazinet, Historiska Märkwärdigheter, Misch Masch, Hatten – och utanför Stockholm bland andra Upsala Wecko-Tidningar, Norrkjöpings Magazin och Hwad Nytt? (Göteborg). Dessutom startades vår första dagstidning, Dagligt Allehanda, år 1769. Tidningarna tog ofta upp lokala missförhållanden när det gällde till exempel gator och vägar eller renhållning. En mängd pamfletter och böcker som inte kunnat ges ut tidigare publicerades också nu, även översättningar av utländska verk.

[…]

Mycket av det som skrevs i tidskrifter och pamfletter var plumpt och rått. Direkta personangrepp hade ju censuren tidigare tagit bort. Debattörerna kallade nu ofta sina motståndare ”missfoster”, ”blodigel”, ”hund-kreatur”, ”satan”, ”riksförrädare” med mera.

Läs hela artikeln på Kvartals webbplats.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.