Ur arkivet: Så ville partiledarna åldras

Fredrik Reinfeldts utspel om att arbeta till 75 års ålder borde på sätt och vis ha varit okontroversiellt. Många gör det ju redan genom att fortsätta på de jobb de redan har. Om han däremot menade att det ska vara mer eller mindre obligatoriskt och att han t.ex. ser framför sig att 65-åringar ska byta bransch och söka nya arbeten, så får man väl säga att han lever i en drömvärld. Idag får knappt 45-åringar jobb därför att de anses för gamla. Och de som väljer att fortsätta arbeta är förstås en rätt privilegierad grupp som har arbeten som de trivs med som inte är alltför tunga rent fysiskt.

Att det finns de som både kan och vill arbeta längre än till dagens pensionsålder är givetvis bara bra. Befolkningen blir ju allt äldre, och det sägs också att vi är så friska numera allt högre upp i åldrarna. Så är det nog, men det kan tänkas att vi inte har fått hela bilden av hälsotillståndet än. Dels är det först nu som en gigantisk grupp kvinnor som har arbetat hela livet kommer upp i hög ålder, dels kunde vi häromdagen läsa om hur prognoserna för hur Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar ska breda ut sig i framtiden kanske varit för optimistiska. Till 2050 har man tidigare räknat med att det ska finnas cirka 250 000 personer med demens, nu tror man att det blir 350 000. Dessutom kan man fundera över om verkningarna av diverse skadliga miljökomponenter har fått fullt utslag ännu. Vissa saker som är skadliga för oss har förbjudits de senaste decennierna, men andra har tillkommit. Totalbilden är svår – närmast omöjlig – att se.*)

Det har länge frapperat mig när politiker diskuterar sjukförsäkring, arbetslöshet eller åldringsvård, att det verkar som om ingen av dem har varit sjukare än förkyld, ingen av dem arbetslös och ytterst få tycks inse att de blir inte bara ”äldre”, som det heter numera, utan faktiskt väldigt gamla med varierande grad av skröplighet.

Annons

Om det könsligt korrekta ”hen”

De senaste veckorna har det könsligt neutrala pronomenet ”hen” diskuterats (SvD, SvD, DN, DN). Tyvärr blandar de flesta debattörer samman behovet av en ersättning för det otympliga uttrycket ”han eller hon” i vissa tillbakasyftande fraser med en önskan att ersätta han och hon med ”hen” i alla sammanhang.

De här språkreformistiska tankarna dyker upp då och då; första gången jag såg det var nog i början av 1990-talet, då man föreslog ”hen” och även ”haon”. Idén har dock en längre historia än så. Karl-Hampus Dahlstedt nämnde ordet hän som ett alternativ redan i antologin ”Språk, språkvård och kommunikation” (1967). Bertil Molde skrev i Språkvård nr 1/1976 om hur ordet han, som ju hittills använts (även) som neutralt pronomen, kunde missuppfattas i en lagtext, som denna om sambors gemensamma bostad:

Innehar vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad mellan ogift man och ogift kvinna den ena av parterna hyres- eller bostadsrätt till lägenhet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som parternas gemensamma bostad, får den andra parten övertaga hyres- eller bostadsrätten, om han bäst behöver bostaden och det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. (Lag 5 juni 1973 om ogifta sammanboendes gemensamma bostad.)

Molde förordade att man använde den som genusneutralt pronomen i fall som ovanstående. Språkvård återkom till frågan i samtliga fyra nummer som utgavs 1993. Rune Fröroth föreslog haon (nr 1) och Ulf Teleman föreslog bland annat ordet hn (nr 3), vilka ju dessvärre båda lider av problemet att de svårligen kan uttalas.

Upphovsrättens etymologi

Den 26/1 hade jag nedanstående understreckare införd i SvD. Några passager ströks av utbrymmesbrist, men de finns återgivna nedan, markerade med rött. Allra sist också en nyinsatt fotnot.

Upphovsrätt, pirater och den knepiga kopian

Copyright och upphovsrätt är ord som förekommer ofta i debatten. Ibland talas det också om copywriter. Var kommer orden ifrån egentligen – och har de något med varandra att göra? Termernas ursprung speglar mycket av upphovsrättens idéhistoria.

Vägen fram till en juridisk terminologi kring intellektets olika produkter har varit rätt lång, och det gäller begrepp för såväl litteratur, konst, musik som uppfinningar. Den skillnad vi idag gör mellan uppfinningar och konstnärliga verk fanns inte för 300-400 år sedan. Man talade t.ex. ofta om patent, när det gällde en tryckares privilegium att framställa böcker.

Inom bokbranschen fick man tidigt behov av att finna begrepp för både resultatet av tryckningen och förlagan till det som tryckts. Redan här har vi två betydelser av ordet copy. Det kan betyda både ’kopia’ (i motsats till original) och ’exemplar’ (oavsett om det är ett original eller en kopia), men det kan även betyda ’manuskript’ eller ’text som ska tryckas’. Det är den senare betydelsen som ligger i ordet copywriter, någon som yrkesmässigt skriver text som ska tryckas. Ofta används detta särskilt om sådan text som utnyttjas i reklam. När det gäller ordet copyright, så diskuteras det ibland om ordet ursprungligen syftade på rätten att kopiera/mångfaldiga eller rätten till ett visst manuskript. Detta beror ju även på om man väljer att se copy som substantiv eller verb.