Karin Juels konstiga visa

Vad var det för konstiga visor min mamma sjöng för mig när jag var liten och skulle sova? ”Lili Marlene” var det visst bland annat. Den var kanske lite tvivelaktig. Men hon sjöng också något om ”Hello Hawaii, how are you,
Can I talk with Honolulu Lou?”. En annan hade några konstiga rader om ”I can’t wait to hear her reply, to talk from New York” eller något liknande. Och så en mera smäktande melodi med texten ”When the fields are white with daisies and the roses grow again”.

Inte förrän för fem år sedan ungefär fick jag klart för mig att allt det där varit en och samma visa, nämligen Sailor-song, som Karin Juel sjöng in på skiva 1933. Den är skriven av arbetarförfattaren och sångdiktaren Martin Koch, som för övrigt var kusin med Karin Juel och skrev en del texter direkt för henne. Sailor-song tillsammans med Sjömansvals blev för övrigt Juels skivdebut. Har du Spotify-abonnemang så kan du klicka här eller på bilden ovan och höra hur Sailor-song låter.

Jag har nu efter en del forskning kommit fram till att visan i själva verket är synnerligen eklektisk. Martin Koch har helt enkelt lånat texter från tre andra visor. Grundtexten är förmodligen hans egen, men säker är jag inte.

Jag vågar nog citera hela texten utan risk för upphovsrättsintrång, eftersom den redan till så stor del består av citat:

En ung sjöman som krossat många gånger har Atlanten
han ej ser på slanten, när han går på restauranten
för han kan spela mandolin och klämma an gitarren
med den rätta darren, kan en sjömanspojk [-boy?]

Hawaiian sunshine, so come and be mine
So keep on beaming, always dreaming
For your little malahayan boy
I’ll take my boatline, Hawaiian sunshine
I’ll steal my steel guitar
And steal away [to] where you are

[”Näsgitarr” + mellanspel av – tror jag – Banjo-Lasse.]

En ung sjöman som sett en smula mera än Biscaya
som i Guandalaya varit med om att Shanghaja
som dansat stepp på Golden Star en natt i Barcelona
kan man ej förvåna med en sailor song

Hello Hawaii, how are you
Can I talk with Honolulu Lou
just say her this, give me a kiss
Give me a kiss by wireless

Please state, I can’t wait to hear her reply
For I had to pawn every little thing I own
for to talk from New York
by the wireless telephone
Hello Hawaii, how are you? Goodbye

[Mellanspel, troligen av Nisse Lind, dragspel.]

En ung sjöman som pejlat himlavalvets alla stjärnor
alla hamnens tärnor, på salooner och tavernor
han minns en sång som ljuder i hans öra hela natten
när han står vid ratten och skeppet går

When the fields are white with daisies
and the roses grow [variant: ”bloom”] again
let your love-light in your heart more lightly [variant: ”brightly”] burn
for I love you sweetheart only
so remember when you are lonely
When the fields are white with daisies
I will return

Min mamma brukade ibland, när hon var på det humöret, spela Hawaiigitarr ”på näsan”. När jag hörde Karin Juels visa insåg jag att även detta trick hade min mamma tagit därifrån. Det kanske inte är så konstigt att jag blev som jag blev efter dylika konserter vid späd ålder.

Kochs text tycks bestå av två mera schlagerbetonade Hawaii-melodier från 1915-16. Dels är det Hawaiian Sunshine av L. Wolfe Gilbert och Carey Morgan från 1916, dels Hello Hawaii, How Are You (på Spotify) av Bert Kalmar och Edgar Leslie (text) samt Jean Schwartz (musik), från 1915. Koch tycks ha ändrat enstaka ord om man jämför med de versioner som publicerats som sheet music. Å andra sidan kan detta kanske vara traderade sjömansvisor som förekom i många versioner. Se vidare webbplatsen Hapa Haole Songs.

When The Fields Are White With Daisies (på Spotify) kanske är en irländsk sea shanty från 1896, om man ska tro en YouTube-video med Wilf Smith. Han sjunger den dock med en helt annan, gladare och inte så yvig melodi som den Koch använde. Texten är lite annorlunda också; ”the roses bloom”, inte grow, och ”let your love-light in you heart more brightly burn”, inte lightly burn. Den finns som sheet music av lite olika datum från 1900-talets första decennium. Här en uppgift med copyright från 1904, där man anger C. M. Denison som textförfattare och W. A. Pratt som kompositör.

Man får väl anta att Koch tänkte sig detta som en sorts parodi på sjömansvisor. Det gjorde han i så fall ungefär 25 år innan Hasse Alfredson och Tage Danielsson skrev ”Salta biten” (Raj raj) åt Sigge Fürst.

Pingad på Intressant.