• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Filmstjärnor mutades av tobaksbolag

Dagens Nyheter hade igår en kort notis om hur filmstjärnor mutats av tobaksbolag för att visa och berätta om hur de rökte ett visst märke etc. Notisen bygger på en artikel i British Medical Journals specialtidskrift Tobacco Control, närmare bestämt Lum et al., ”Signed, sealed and delivered: ‘big tobacco’ in Hollywood, 1927–1951”, Tobacco Control 2008;17:313-323.

American Tobacco Company ville lancera Lucky Strike som Hollywoodstjärnornas speciella cigarett och betalade bara under budgetåret 1937-38 ungefär 146 000 dollar (i dagens penningvärde) till Clark Gable och mängder av andra namnkunniga filmskådespelare.

I dokumentet Rogers JG, Lewis C. Statement and release, 22 Jan 1937 kan man läsa kontrakt mellan industrin och stjärnor som Carole Lombard, Joan Crawford och Claudette Colbert (dessa fick också 146 000 dollar 1937-38).

Skådespelarna fick bland annat underteckna långa uttalanden om produktens förträfflighet. Myrna Loy (också 146 000) sade bland annat:

Here’s an odd thing – after laughing scenes I appreciate Luckies most. I’ve often had to ”turn on” a laugh 100 times in one day. Then the throat becomes dry, tired and irritated. At times like this, it’s clear that Luckies are the cigarette for anyone who wants a light smoke that’s easy on the throat.” (S 85 i nämnda dokument.)

Ljudfilmspionjären Al Jolson fick förplikta sig att särskilt understryka detta med ljudfilmens krav på en klar stämma:

Talking pictures demand a very clear voice […] Toasting kills off all the irritants, so my voice is as clear as a bell in every scene. Folks, let me tell you, the good old flavor of Luckies is as sweet and soothing as the best ”Mammy” song ever written… (Dokument från 1929, s 3.)

Av Lum et al.:s artikeltitel att döma kan man få för sig att dessa PR-aktiviteter slutade 1951, men så är ingalunda fallet. Det verkliga startskottet för tobaksindustrins infiltration av medier och forskning kom efter att Richard Doll och Bradford Hill publicerat sin berömda studie i BMJ 1952 som visade att det fanns ett ”verkligt samband mellan luncarcinom och rökning”. 1954 startade tobaksindustrin TIRC, Tobacco Industry Research Committee, då en organisation som inte hycklade med att det var industrin som låg bakom. Ännu kunde man få folk att tro att industrin nu verkligen skulle ta itu med riskerna, t.ex. genom att försöka utveckla mindre farliga cigaretter. TIRC ombildades 1964 till den skenbart mera oberoende organisationen CTR, Council for Tobacco Research.

Ur tidningen Se 1953.  
Stig Dagerman och Anita Björk i en annons för cigarretten John Silver, ur veckotidningen Se nr 15, 1954

Jag vet inte om skådespelare i Sverige fick pengar för att röka på film, men de ställde i alla fall upp i mängder av tidningsannonser, se t.ex. den ovan från 1954, där Stig Dagerman och Anita Björk förespråkar cigaretten John Silver.

Den amerikanska tobaksindustrin startade mängder med nationella projekt för att manipulera opinionen och förbättra världsmarknaden, i Norden t.ex. organisationen EGIL (Expertgruppen för inomhusluft) med svenska forskaren Torbjörn Malmfors som välavlönad samordnare.

De nationella tobaksindustriorganisationerna startade också lobbygrupper för att påverka lokala politiker och arrangerade studieresor och seminarier för journalister (se t.ex. artikel på webbplatsen Tobaksfakta). Och man stödde även organistioner som Smokepeace, som i Sverige leddes av Rapports nyhetsuppläsare Bengt Öste. Även Torbjörn Fälldin var ett framträdande namn i denna organisation. Så här skrev Philip Morris i sin långsiktiga plan för 1990-92:

The Smokers’ club movement will continue to be the principal vehicle for persuading the public that the antis have gone too far in creating an atmosphere of conflict. Through the clubs we will identify and publicize examples where individuals have been unreasonably harmed. We will assist the clubs in preparing government submissions, such as the Smokepeace presentation to the Magnusson Commission […]. We will promote cooperative communications efforts among the clubs through vehicle’s such as Smokepeace’s advertisement in Sweden during November, which features the prominent Finn, Jorn Donner. Their in-market communications program will be enhanced with assistance in organizing press conferences, media interviews, letters to the editor and op-ed pieces. […] We will extend the impact of these smokers’ clubs beyond the Nordic area by using the 1990 Smokers’ Club Congress as a vehicle for starting new smokers’ clubs.

The Nordic scientific group, EGIL, has been expanded during 1989 to include a Finn. These independent scientists have joined a newly formed international learned society, The International Association on Indoor Air Quality – Indoor Air International. This society will publish a journal and sponsor conferences. […]

We shall continue to support industry sponsored courtesy smoking/tolerance advertising campaigns in both cinema and print media. (Se ”Long Range Plan 900000 – 920000”, Bates Number 2501479900-0052, s 88-89)

Sylvester Stallones brev till tobaksindustrins representanter
Sylvester Stallones brev till Brown & Williamsons representanter i april 1983.

Det senaste exemplet jag känner till där skådespelare fått betalt är Sylvester Stallone, som 1983 kom överens med tobaksbolaget Brown & Williamson om att röka deras märken i fem filmer. För detta fick han 500 000 dollar (se faksimil av brev ovan1 samt bekräftelse från bolagets representanter.)

Troligen planade industrins direktsponsring av skådespelare ut under 1990-talet, eftersom man inte tyckte sig få den utdelning man önskade för pengarna. Åtminstone är detta vad branschen sagt utåt. Charlesworth och Glantz tror dock i artikeln ”Smoking in the Movies Increases Adolescent Smoking: A Review”, Pediatrics, Vol. 116 No. 6 December 2005 att industrin troligen kringgått sina löften att avstå från produktplacering, bl.a. därför att rökningen faktiskt ökade i amerikansk film under 1990-talet.

Industrin arbetar som sagt på många fronter samtidigt. Som det står i flera tidigare hemliga dokument är strategin att ”skapa tvivel” hos allmänheten om riskerna.2 När det gäller att framställa rökning som glamoröst kan säkert filmen vara ganska effektiv, men när det gäller just att skapa tvivel om giltigheten hos nya forskningsrön som fastställer rökningens hälsorisker, så är förstås de vetenskapsmän som hemligt betalda av industrin bedriver partisk forskning (forskningsfusk alltså!) det mest effektiva. Om detta har jag skrivit flera artiklar, bland annat om en av de mest prominenta tobaksforskarna i världen, svensken professor Ragnar Rylander, som bl.a. kom på idén att för industrins räkning organisera symposier i olika delar av världen med noga utvalda inbjudna forskare som diskuterade t.ex. passiv rökning. Sedan utmynnade detta i en artikel eller rapport i en vetenskaplig tidskrift – som sedan kunde citeras i pressmeddelanden till dagspressen och även i annonser som industrin satte in. Med hjälp av dessa symposier kunde industrin således ge intryck av att ”oberoende” forskare kommit fram till att sjukdom som satts i samband med rökning inte berodde på rökning utan på t.ex. dålig kost.

Se vidare mina artiklar i Dagens Forskning och Axess.

Noter:
1) Stallone, S. ”[letter] No Title”. 28 Apr 1983. Bates: 682154720.

2) Se Brown and Williamson ”Smoking and Health Proposal”, 1969. Bates number: 690010927-690010935, s. 4. Se även Panzer, F. ”The Roper Proposal”, 1 May 1972. Bates number: 2077750419-2077750422, s. 1.

%d bloggare gillar detta: