Missvisande undersökning om synen på yttrandefrihet

SOM-institutets undersökning av allmänhetens inställning till inskränkningar i yttrandefriheten, som Ulla Carlsson och Lennart Weibull presenterade i DN den 8 juni, är märklig, eftersom den inte tar hänsyn till en viktig faktor.

Deltagarna i undersökningen har fått följande fråga: ”Anser du att yttrandefriheten i Sverige ska kunna inskränkas med hänsyn till något av följande skäl?” Sedan har man fått dessa fem områden att ta ställning till:

För att skydda barn och unga, för att skydda den nationella säkerheten, för att förhindra kränkning av enskilda människor, för att motverka rasism, samt för att värna religiösa värden.

Undersökningen finner att drygt hälften av svenskarna tycks vara villiga att göra inskränkningar på alla dessa områden, utom det sista; ganska få ville värna religiösa värden.

Det konstiga är att själva frågan implicerar att detta är inskränkningar som inte finns, men som kanske borde införas. Men det är just de här områdena som redan har inskränkningar i yttrandefrihetslagstiftningen, utom kanske det sista som dock har ett visst indirekt skydd, eftersom hets mot folkgrupp även innefattar folkgrupp som definieras av religion. Något direkt skydd för religiösa idéer har vi dock inte längre, sedan hädelse, förnekelse och liknande brott helt avskaffades 1971.

Den nationella säkerheten skyddas genom undantag i tryckfrihetsförordningens 7 kap. 3 § och 4 § 1-10 mom., rasism motverkas genom skrivningarna i 4 § 11 mom. om hets mot folkgrupp, enskilda människor skyddas bl.a. genom 4 § 13-17 mom. om bl.a. förtal. 1 kap. 10 § undantar barnpornografi från uttryck som annars skyddas av TF. Yttrandefrihetsgrundlagen har motsvarande skrivningar.

De här områdena har alltså redan skydd, av lite olika omfattning. Hade jag fått frågan i undersökningen hade förstås min motfråga varit: Menar ni fler eller vidare inskränkningar än de som redan gäller?

Svaren i undersökningen torde ju bero mycket av deltagarnas förkunskaper om svensk lagstiftning. Men att detta skulle vara en osäkerhetsfaktor i själva studien säger inte undersökarna. Däremot konstaterar man:

”Här finns också skäl att särskilt understryka vikten av att innebörden av yttrandefrihet är väl känd bland medborgarna. Det är en viktig pedagogisk fråga som inte får försummas.”

Men i undersökningen tycks den ha försummats. Det är synd, för detta är ett viktigt område, där det just nu finns oroande tendenser bland många medborgare att man vill inskränka yttrandefriheten till att exempelvis gälla bara dem som ansluter sig till den demokratiska värdegrunden etc. Det florerar många villfarelser om yttrandefrihetens principer: t.ex. att man får säga precis vad man vill, eller, att man bara får säga sådant som de flesta håller med om och som inte är stötande för någon. Har man sådana idéer torde det också påverka hur man svarar på SOM-institutets fråga.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Fick Gustav III beröm av Voltaire?

(Efter sex refuseringar så får jag väl publicera denna artikel på bloggen – jag brukar annars vara lite uthålligare och inte ge upp förrän efter tio. Man kunde ändå tycka att det borde vara intressant att en officiell bok om tryckfrihetsförordningen innehåller samma fel på tre ställen.)

 

Berömlig? (Detalj av målning av Per Krafft d.ä.)

Gustav III inskränkte vår berömda tryckfrihet från 1766 högst betydligt när han kom till makten 1772. Och två år senare skrev han i stort sett helt själv en ny tryckfrihetsförordning. Ofta läser man att han skickade den till Voltaire och fick beröm för den. Voltaire skulle ha skrivit att mänskligheten hade kungen att tacka för nedbrytandet av okunnighet och fanatism m.m.

I min egen gamla historiebok (Borg-Nordell, Historia för Gymnasiet Årskurs 1, 1967) står det t.ex. att ”1774 års tryckfrihetsförordning redigerades delvis av Gustav III personligen, och den fick berömmande ord t.o.m. av Voltaire”.

Även i den alldeles nya officiella jubileumsboken om tryckfrihetsförordningen, Fritt ord 250 år, som kom ut i december 2016, nämner tre författare att lagtexten skulle ha skickats till Voltaire. Och en av dem skriver också att Voltaire skulle ha hyllat Gustav III i en dikt.

I Danmark fick kung Kristian VII en dikt från Voltaire. 1770 hade kungens ställföreträdare J.F. Struensee faktiskt sett till att Danmark fick en ännu radikalare tryckfrihetslag än den svenska, för här var även den teologiska censuren avskaffad. Men det varade inte länge, bara något år. Dock hann Voltaire skriva en hyllningsdikt, där han ber den ”dygdige monarken” att regera även över honom från sin ”golfe Baltique”.

Men fick även Gustav III en hyllningsdikt? Voltaires samlade verk innehåller ingen sådan dikt, och frågan är om Gustav III ens skickade lagtexten till Frankrike. Man kan hitta ett odaterat utkast till ett brev, där Gustav III skrivit att han skickar den nya tryckfrihetslagen i översättning samt en pjäs han skrivit till sin broders (hertig Karls) bröllop. Av detta inser man att utkastet torde ha skrivits efter den 26 april, då lagen kungjordes, och troligen senast i början av juli, eftersom bröllopet stod den 7. Men skickades utkastet verkligen?

Inget tyder på det, men helt säker kan man förstås inte vara. Att Voltaire skulle ha svarat är också osannolikt. Hans hyllningsdikt till den danske kungen finns i Œuvres complètes men ingen dikt till Gustav III. Man kan tänka sig att även om kungens brev skickats, så var nog Voltaire måttligt imponerad, eftersom den teologiska censuren fanns kvar, och just denna var ju en huvudfråga för Voltaire.

Att så många fått uppfattningen att Voltaire skrev till kungen, kan bero på att den annars noggranne juristen H.L. Rydin i sin klassiska bok Om yttrandefrihet och tryckfrihet från 1859 tyvärr missuppfattat vem som skrivit vad. Kungen, skriver Rydin, erhöll av Voltaire ”smickrande artighetsbetygelser i följande ordalag: ‘det är Eder, som menskligheten har att tacka för nedbrytandet och förstörandet af de skrankor, som okunnigheten, fanatismen och den falska politiken satt emot dess framsteg.’” Men detta är inte Voltaires ord, utan Gustav III:s formulering i utkastet till brev till Voltaire.

Det hade onekligen varit en aning ironiskt om Voltaire skrivit något sådant till Gustav III, samtidigt som filosofens böcker inte kunde importeras till Sverige utan beslagtogs i hamnarna av tullare och ämbetsmän från konsistorierna.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

I yttrandefrihetens 251:a år

(Denna artikel var nyligen antagen för publicering i en tidning, men då redaktionen ville stryka Chydenius-citatet, så drog jag tillbaka den. Citatet var nämligen en stor del av poängen med artikeln, att låta tryckfrihetens kanske främste lagfader från 1700-talet anropa dagens förbudsivrare och mana till besinning.)

Vad är det egentligen som håller på att hända det 251:a året av vår svenska yttrande- och tryckfrihetslagstiftning? Plötsligt ropas det på restriktioner i den fria debatt och den fria informationsinhämtning som man trodde var en hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Det handlar förvisso inte om själva lagen, men det handlar om lagens anda.

Bara de senaste veckorna har ett par oroande tendenser visat sig. Först var det ett par bibliotekarier som ansåg att en debattbok inte borde få finnas på deras bibliotek. Det har de kanske rätt att tycka och bestämma. Men det var motiveringen som var anmärkningsvärd. Debattboken ifråga var utgiven på eget förlag och saknade redaktör, sade en av bibliotekarierna. Den hade inte heller genomgått granskning, sade en annan.

Vad är nu det för nyordning? Hur många böcker finns det inte på biblioteken, som är utgivna på eget förlag (jag har själv en t.ex.)? Hur många debattböcker kommer det inte ut som aldrig genomgått fackgranskning? Väldisputerade akademiker ger inte sällan ut populärvetenskapliga böcker eller kanske debattböcker som hamnar på bibliotek. De är mera sällan fackgranskade.

Om de här tankarna om bibliotekens policy är något som slår igenom på bredare front, så väntar stora utrensningar av bibliotekens bokbestånd och minskande nyinköp. Denna hittills ovanliga policy bryter förmodligen mot Bibliotekslagen, som säger att allmänheten ska få tillgång till litteratur ”oavsett publiceringsform” (9 §).

Bibliotekarien fick bakläxa av kommunens kulturchef, men många tycker uppenbarligen att den första restriktiva linjen var riktig. Och det i sig är oroväckande.

Sedan blev en person intervjuad i radio om vaccinationer, bl.a. handlade det om mässling. Personen ifråga var skeptisk till mässlingsvaccinationer av barn och hade själv valt bort detta men menade att andra får göra som de vill. Man hade också bjudit in en läkare som kunde argumentera emot.

Efter programmet höjdes plötsligt röster från annars rätt sansade debattörer: Hur kunde det gå så snett att en sådan här person fick uttala sig? En annan skrev att en journalist får aldrig någonsin vara neutral i förhållande till en vaccinationskritiker. Och att ställa en läkare mot en vaccinationskritiker är fullkomligt orimligt. (Man undrar hur kritiken hade låtit om man INTE haft en läkare med i studion.)

En annan person (som inte är expert) menade i Expressen (16/3) att vi ska lita på experter, och det är svårt att tolka artikeln på annat sätt än att inga andra än just experterna bör få uttala sig. Hans egen artikel borde med andra ord inte ha publicerats.

Detta är ju en mycket besynnerlig inställning. Ska vi alltså ha ett samhälle där t.ex. försvaret bara kan diskuteras av generaler och överstar? Inte ens förvarsutskottet skulle få diskutera ämnet offentligt innan ledamöterna genomgått åtminstone en propedeutisk kurs på Försvarshögskolan. Kärnkraften skulle inga gräsrötter få yttra sig om, det skulle bli en fråga för doktorer i kärnfysik och professorer i hållfasthetslära. Vanliga medborgare får sitta vid de klokes fötter och rösta, som vid melodifestivalen, på den politiker som bäst sjunger experternas melodi.

Har man alldeles glömt bort att vår yttrande- och tryckfrihet bl.a är till för att hålla koll på makten? Och till makten hör förstås även experter och chefer på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen osv. Det som gör detta till något allvarligare än bara isolerade händelser är att så många nu applåderar denna nya förbudsiver.

Jag brukar inte citera finansminister Magdalena Andersson, men hon sade något som är både sant och viktigt häromdagen när det gällde ”alternativa fakta” och s.k. fake news:

Vi har yttrandefrihet i Sverige och det ska man alltid slå vakt om. Det här handlar om att människor ska ha förmågan att värdera olika informationskällor och kunna ta ställning. En del i yttrandefriheten är också att få sprida falska nyheter, men vår förmåga att hantera det behöver öka, säger Magdalena Andersson. (Aftonbladet 22/2.)

Just det. Man har rätt att ha fel. Redan Anders Chydenius, som var en av de viktigaste personerna bakom vår första tryckfrihetsförordning 1766, hade detta klart för sig när han skrev sin motion i frågan:

Att af menniskor wänta ett så fullkomligit yttrande, att det ej tål motsägelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det … Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar … Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter. (Memorial 12 juni 1765.)

Någon kanske invänder att tryck- och yttrandefriheten handlar om statens förhållande till medborgarna och inte mellan medborgarna. Och det stämmer ju i huvudsak, åtminstone när det gäller den del som handlar om censur. Dock tycker man ju att den anda som genomsyrar lagstiftningen, att ett demokratiskt samhälle mår bäst av fri debatt och fritt informationsinhämtande, borde omfattas av det folk som en gång såg till att vi fick denna yttrandefrihet. Och både folkbiblioteken och public service-medierna har ju ett offentligt demokratiskt uppdrag, till skillnad från t.ex. privata tidningar eller bokmässor.

Jag brukar ibland citera något som skrevs i Yttrandefrihetsutredningen 1983, den som så småningom ledde fram till Yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller radio, TV och senare även Internetpublicering: ”Man har aldrig så rätt att man har rätt att tysta andra.”

Karl-Erik Tallmo

Grundlagsbrotten i tryckfrihetens historia

(En artikel som publicerades som helgläsning i Dagens Samhälle den 27 december.)

I år när vi firar 250-årsjubileet av tryckfrihetsförordningen från 1766, så är det två saker som ofta sägs: Att vi haft tryckfrihet ända sedan dess och att det var unikt för Sverige att vi fick en grundlagsskyddad tryckfrihet. Men de här två påståendena är inte riktigt korrekta.

Vi har inte haft tryckfrihet hela tiden sedan 1766. Faktum är att tryckfriheten började urholkas redan efter tre månader, i mars 1767, då man förbjöd utspridandet av ”sanningslösa rykten”. Bara fram till 1810 års tryckfrihetsförordning gjordes ungefär 15 inskränkningar i tryckfriheten. Och därefter, under perioden 1810–1941, blev det cirka 12 inskränkningar.

Hur var det då med grundlagsskyddet för tryckfriheten? I 1766 års tryckfrihetsförordning står det att denna lag skulle ”äga all then fullkomliga trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”. Tryckfrihetsförordningen skulle alltså betraktas som en grundlag, men frågan är: var den en grundlag? Man kan undra varför lagfäderna valde att formulera sig så svävande, istället för att säga rent ut att den var en grundlag.

Läs hela artikeln här.

Tryckfrihet för handskrifter

Häromdagen (5/8) hade jag en kommentarspalt på SvD:s kultursida under rubriken ”Gamla smädelser känns som nya”. Jag återger här min ursprungliga text. Det tredje stycket från slutet om fönsterrutan på Claes på hörnet fick strykas i pappersversionen. Dessutom kan nämnas att tryckfrihetsförordningen 1766 finns här i sin helhet. Hur rubriceringen såg ut mellan 1774 och 1810 vet jag inte, men 1810 var ordet ”skrif-friheten” borttaget ur rubriken. 1810 års TF innehöll ju också Sveriges första upphovsrättsliga lagstiftning. En liten förändring i 1812 års TF gjorde att upphovsrätten kom att omfatta inte bara tryckt skrift utan även t.ex. tryckta musikaliska noter och kartor. Man gjorde i TF 1812 § 1 följande tillägg: ”Under ordet Skrift, som i denna lag nyttjas, skall förstås allt hwad, genom Tryck, under Allmänhetens ögon lägges.” Nu fanns det alltså inget som helst tolkningsutrymme längre, för att tillämpa lagen på handskrifter – samtidigt hade alltså tillämpningsområdet utvidgats. Annie Mattssons avhandling finns dels som tryckt bok, dels som PDF på nätet.

Gamla smädelser känns som nya

Man tror gärna att boktryckarkonsten gjorde att handskrifterna omedelbart ersattes av tryckta. Men handskrivna böcker producerades i mindre mängd åtminstone en bit in på 1800-talet. Vår berömda första tryckfrihetslag från 1766 tillerkände faktiskt även handskrivna pamfletter frihet från censur: lagrubriken talade om skrif- och tryckfriheten, och detta kvarstod även i lagen 1774.

Piratpartiets program under luppen

När nu Piratpartiet har fått sina 7 procent kanske det vore dags att skriva något om deras målsättning, så som den framställs i partiprogrammet.

Uppenbarligen tonade partiet ned sin agitation i fildelningsfrågan före valet, och koncentrerade sig på integritetsfrågorna. Det var kanske en, ur deras synpunkt, god strategi, eftersom partiet inte i lika hög grad som annars hade varit fallet, kom att förknippas med egoister som vill slå vakt om sina möjligheter att få gratis underhållning. Vad de säger i integritetsfrågorna är det ju betydligt lättare att instämma i, även om inte allt på den punkten är invändningsfritt heller.

Det är smått tragikomiskt att i dagarna se företrädare för de mera konventionella partierna (Reinfeldt tycks vara ett undantag) lägga sig platt inför Piratpartiets valframgångar. Det är de som normalt brukar tala om grundläggande ideologi, långsiktiga visioner, att våga gå mot strömmen och avsky för populism. Hanna Dunér skriver i SvD att sådana påklistrade reklamkampanjer knappast lurar någon, och Thomas Gür skrev dagen före att frågorna är viktiga, och han skriver det inte rent ut men man anar att han tycker att dessa frågor skulle vara värda ett bättre parti. P J Anders Linder är inne på något liknande.

Här följer några stycken ur Piratpartiets program (version 3.3, 7-8 mars 2009) med mina kommentarer: