Piratpartiets program under luppen

När nu Piratpartiet har fått sina 7 procent kanske det vore dags att skriva något om deras målsättning, så som den framställs i partiprogrammet.

Uppenbarligen tonade partiet ned sin agitation i fildelningsfrågan före valet, och koncentrerade sig på integritetsfrågorna. Det var kanske en, ur deras synpunkt, god strategi, eftersom partiet inte i lika hög grad som annars hade varit fallet, kom att förknippas med egoister som vill slå vakt om sina möjligheter att få gratis underhållning. Vad de säger i integritetsfrågorna är det ju betydligt lättare att instämma i, även om inte allt på den punkten är invändningsfritt heller.

Det är smått tragikomiskt att i dagarna se företrädare för de mera konventionella partierna (Reinfeldt tycks vara ett undantag) lägga sig platt inför Piratpartiets valframgångar. Det är de som normalt brukar tala om grundläggande ideologi, långsiktiga visioner, att våga gå mot strömmen och avsky för populism. Hanna Dunér skriver i SvD att sådana påklistrade reklamkampanjer knappast lurar någon, och Thomas Gür skrev dagen före att frågorna är viktiga, och han skriver det inte rent ut men man anar att han tycker att dessa frågor skulle vara värda ett bättre parti. P J Anders Linder är inne på något liknande.

Här följer några stycken ur Piratpartiets program (version 3.3, 7-8 mars 2009) med mina kommentarer:

Upphovsrätten och mångfalden

Bo-Erik Gyberg skrev mycket vällovligt ett försvar för upphovsrätten i gårdagens SvD, ”Upphovsrätten gav oss mångfald”. Han har rätt i det mesta, men några kommentarer skulle jag ändå vilja göra.

Visst är det sant att vår tids fildelningsproblematik påminner mycket om tidigare århundradens dilemma med pirattryck. Det avgörande är ju inte om man tar betalt för de olagliga kopiorna eller inte, utan att de görs utan upphovsmannens kontroll. Dock undrar jag om 1600-talet var värst i det avseendet. Under det tidiga 1500-talet försörjde sig t.ex. många tryckare i Tyskland helt på att trycka illegala upplagor av Luthers verk. T.o.m. bokmässan i Frankfurt blev vid den här tiden förutom att vara en högst legitim bokmarknad också ett forum för den tidens pirater.

Redan 1496 skrev den venetianske tryckaren Bernardino Rasma så här i en klagoskrift till stadens myndigheter:

När [en tryckare] har bestämt sig för att tillverka en ovanligt vacker bok – som innebär att han får satsa allt sitt kapital – om hans kolleger då får reda på det, använder de varenda list och knep för att stjäla provtrycken av det nya arbetet […] och sätter så igång med hjälp av många man och många pressar att trycka boken innan originalets formgivare hunnit göra klart sin utgåva, och när den kommer ut har marknaden redan förstörts av piratutgåvan.

Jag är osäker på om man verkligen kan säga att bokbranschen var stadd i förfall mot slutet av 1700-talet. Det beror på vilka länder man talar om. I England började det nog snarast ordna upp sig mot slutet av århundradet. Efter det att den första upphovsrättslagen kom till 1710, uppstod en stor osäkerhet om vad som egentligen gällde. Var det den gamla sedvanerätten (common law) som sade att en boktryckare hade evig copyright eller var det så som den skrivna lagen nu stipulerade, att författaren hade rättigheterna i max 28 år? Många boktryckare – i synnerhet på den engelska landsbygden – började på 1730-40-talen trycka böcker som de i enlighet med lagen ansåg hade förlorat sitt skydd. För detta blev de då stämda av Londonbokhandlare som ansåg sig fortfarande ha rättigheterna enligt common law; landsortsupplagorna utgjorde alltså piracy.