• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Missvisande undersökning om synen på yttrandefrihet

SOM-institutets undersökning av allmänhetens inställning till inskränkningar i yttrandefriheten, som Ulla Carlsson och Lennart Weibull presenterade i DN den 8 juni, är märklig, eftersom den inte tar hänsyn till en viktig faktor.

Deltagarna i undersökningen har fått följande fråga: ”Anser du att yttrandefriheten i Sverige ska kunna inskränkas med hänsyn till något av följande skäl?” Sedan har man fått dessa fem områden att ta ställning till:

För att skydda barn och unga, för att skydda den nationella säkerheten, för att förhindra kränkning av enskilda människor, för att motverka rasism, samt för att värna religiösa värden.

Undersökningen finner att drygt hälften av svenskarna tycks vara villiga att göra inskränkningar på alla dessa områden, utom det sista; ganska få ville värna religiösa värden.

Det konstiga är att själva frågan implicerar att detta är inskränkningar som inte finns, men som kanske borde införas. Men det är just de här områdena som redan har inskränkningar i yttrandefrihetslagstiftningen, utom kanske det sista som dock har ett visst indirekt skydd, eftersom hets mot folkgrupp även innefattar folkgrupp som definieras av religion. Något direkt skydd för religiösa idéer har vi dock inte längre, sedan hädelse, förnekelse och liknande brott helt avskaffades 1971.

Den nationella säkerheten skyddas genom undantag i tryckfrihetsförordningens 7 kap. 3 § och 4 § 1-10 mom., rasism motverkas genom skrivningarna i 4 § 11 mom. om hets mot folkgrupp, enskilda människor skyddas bl.a. genom 4 § 13-17 mom. om bl.a. förtal. 1 kap. 10 § undantar barnpornografi från uttryck som annars skyddas av TF. Yttrandefrihetsgrundlagen har motsvarande skrivningar.

De här områdena har alltså redan skydd, av lite olika omfattning. Hade jag fått frågan i undersökningen hade förstås min motfråga varit: Menar ni fler eller vidare inskränkningar än de som redan gäller?

Svaren i undersökningen torde ju bero mycket av deltagarnas förkunskaper om svensk lagstiftning. Men att detta skulle vara en osäkerhetsfaktor i själva studien säger inte undersökarna. Däremot konstaterar man:

”Här finns också skäl att särskilt understryka vikten av att innebörden av yttrandefrihet är väl känd bland medborgarna. Det är en viktig pedagogisk fråga som inte får försummas.”

Men i undersökningen tycks den ha försummats. Det är synd, för detta är ett viktigt område, där det just nu finns oroande tendenser bland många medborgare att man vill inskränka yttrandefriheten till att exempelvis gälla bara dem som ansluter sig till den demokratiska värdegrunden etc. Det florerar många villfarelser om yttrandefrihetens principer: t.ex. att man får säga precis vad man vill, eller, att man bara får säga sådant som de flesta håller med om och som inte är stötande för någon. Har man sådana idéer torde det också påverka hur man svarar på SOM-institutets fråga.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Ministrategi för journalister om vetenskapsstudier

Politiker och andra debattörer hänvisar mycket ofta till olika studier när de blir intervjuade i medierna. Det kan gälla nästan vad som helst: medicinska frågor, arbetslöshet, kriminalitet, skolan.

Mycket sällan anger man något närmare om dessa studier, och de intervjuande journalisterna ställer oftast inte någon följdfråga om källan.

Det finns oerhört mycket som skulle behöva preciseras – om man har gott om tid. Först och främst förstås vilken studie man talar om, hur den är gjord, om där ingår statistik, hur denna statistik har valts ut. Tar över huvud taget studien upp det som debattören vill bevisa genom att hänvisa till den? I kortare, direktsända intervjuer i TV eller radio finns givetvis ingen tid för en sådan fördjupning.

Skrivande journalister borde dock kunna ta sig tid att fråga sådant och även leta fram studien och läsa t.ex. avsnittet ”Discussion” (som oftast finns i naturvetenskapliga studier), där forskarna brukar diskutera studiens giltighet och eventuella svagheter. Det är förstås också mycket viktigt att kontrollera ifall studien finansierats av någon part som har intresse av ett visst forskningsresultat.

 

Korsstygnstavla passande för varje redaktion.

 

Här är en ministrategi som borde kunna användas t.o.m. vid kortare direktsända intervjuer i TV och radio:

1) En person säger: ”Det finns studier som visar detta …”

Intervjuaren bör då åtminstone säga: ”Nämn ett exempel!” Om den intervjuade inte minns titeln, så kanske han/hon minns vem som gjort den eller vid vilket universitet/forskningsinstitut den gjorts och om den är gjord de senaste åren eller för tio år sedan. En åtminstone rudimentär källhänvisning eller precisering är alltså ett minimikrav här. Något är bättre än inget.

2) En person (som t.ex. diskuterar risker med någon miljöfaktor) säger: ”Det finns inga studier som visar att det skulle finnas någon risk …”

Då blir första motfrågan: Finns det över huvud taget någon studie som undersökt detta? Att det inte finns några belägg för en risk kan ju bero på att ingen har studerat saken. ”Absence of proof is not proof of absence”, som det brukar heta. Om den intervjuade då svarar att det finns studier om saken det gäller, blir förstås frågan som i punkt 1: ”Nämn ett exempel!”.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Hur många människor har levt på jorden?

För en tid sedan var jag på Skogskyrkogården för första gången. Konstigt nog har jag inte varit där tidigare, trots att jag länge varit intresserad av detta världsarv, denna unika skapelse av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Dessutom ligger min farfar och farmor begravda där, och jag har länge tänkt besöka deras grav. Min kroniska ohälsa har dock satt stopp för några mera planerade utflykter dit. Nu blev det dock ett helt oplanerat besök. Jag råkade befinna mig i Sandsborg och insåg plötsligt att här ligger ju både den äldre Södra begravningsplatsen, och tvärs över vägen den berömda Skogskyrkogården.

En mycket mäktig upplevelse, som väl alla som varit där vet, den är mäktig både som landskapsanläggning och genom de arkitektoniska skapelser som finns på området, kapell, krematorium etc. Svindlande stora öppna platser – och så gravarna bland träden, ordnade i kvarter. Jag minns att jag tänkte att detta är som en stad för döda. Här ligger ungefär 100 000 personer begravda.

Skogskyrkogården i Stockholm i augusti 2015. (Foto: K-E Tallmo. © CC BY-NC-ND.)

Jag associerade också till Philip José Farmers roman Flodvärlden (To Your Scattered Bodies Go) från 1971, den första i en serie sf-romaner, där jordens samtliga döda människor från människosläktets första dagar – 36 miljarder enligt Farmer – återuppstår och samlas längs stranden till en enorm flod.

Ute vid Skogskyrkogården har väl ingen återuppstått precis, men man känner ändå en mycket stark närvaro av dessa tusentals döda. Och märkligt nog känns det inte alls kusligt. Jag har varit rädd för döden i hela mitt liv och tyckte inte om kyrkogårdar förr. Men nu har det svängt på ett märkligt sätt. Jag är fortfarande rädd för döden, men kyrkogårdarna har besynnerligt nog en lugnande effekt på mig numera.

Och apropå Philip José Farmers roman, så funderade jag på ett gammalt spörsmål: hur många människor har egentligen levt på jorden? När jag för många år sedan läste Peter Nilssons bok Stjärnvägar, så fann jag där en siffra inte så långt från Farmers. Nilsson uppskattade antalet till 40 eller 50 miljarder.

På 70-talet fanns en myt om att folkmängden på jorden då utgjorde 75 procent av alla människor som någonsin levt.

När jag gick i skolan på 60-talet fick vi lära oss att jordens befolkning var 3 miljarder. Redan 4 verkade hisnande, när det blev så 1974. Om 4 miljarder skulle ha varit 75 procent av alla människor som någonsin funnits, så skulle alltså det totala antalet ha varit cirka 5,3 miljarder. (Nu är vi 7 miljarder och ska bli 8 miljarder någon gång 2025 ungefär.)

Jag googlade lite för att se om det fanns några nyare uppskattningar av den där totala befolkningssiffran, och jag hittade bl.a. en webbsida hos Population Reference Bureau, ett amerikanskt privat statistikinstitut som sysslar mycket med befolkningssiffror.

Här är det en demograf som heter Carl Haub som beräknat att det fötts 108 miljarder människor ”since the dawn of the human race”. Och det menar han innebär att det idag lever 6,5 procent av alla som någonsin fötts. Haubs beräkning är dock knappast invändningsfri. Han utgår från att befolkningen kan spåras tillbaka till två personer (Adam och Eva?) någon gång runt år 50 000 f.Kr. Men man kan väl knappast förutsätta att jordens befolkning någonsin varit två. Och när började Homo sapiens vara endast Homo sapiens? Man brukar anse att olika tidiga människoformer blandade populationerna, så att exakt säga när ”Homo blev Sapiens” (för att nu tala med Peter Gärdenfors) torde inte vara så enkelt.

Haubs beräkning (som gjorts flera gånger med ungefär samma resultat 1995, 2002 och 2011) har citerats på många ställen, t.ex. i Scientific American, så den anses tydligen som hyfsat seriös och tillförlitlig – vilket är förvånande.

Haub har fått en del kritik dock, t.ex. på kunskapswebbplatsen Quora, där Brooklynläraren J.M. Ruby ifrågasatte Haubs metod.

Matematikern Tom Ramsey, vid University of Hawaii, har också gjort en beräkning, och även han startade med två personer. Ramsey kom fram till att 96 miljarder människor levt på jorden t.o.m. år 2000.

En stor osäkerhet är förstås hur man ska uppskatta medellivslängden vid olika tider. Haub tänkte sig tio år, medan Ramsey utgick från 25 år. Tio år kan förstås förefalla lågt, men då bör man tänka på att medellivslängden drogs ner mycket under vissa epoker pga att så många barn dog i späd ålder.

Ju mer man funderar på problemet, desto fler osäkerhetsfaktorer inser man att det finns. Det man i alla fall kan vara säker på är att dagens folkmängd inte är i närheten av att vara 75 procent av det totala antalet som någonsin fötts på jorden.

Ny bok: Hur mycket kan gå fel i vården?

 

I januari 2013 dog en av mina bästa vänner, Susanne Merz, efter flera decenniers kamp mot sjukdom och lika stor kamp med vården. Hon hade en rad sjukdomar: cancer, flera fästingburna infektioner (som det sägs att man inte kan få), Crohns och Addisons sjukdom, hjärnblödningar etc.

Hon råkade också ut för en nästan osannolik mängd misstag och felbedömningar inom vården. Missad cancer, missade hjärnblödningar och mycket mer. Hon bråkade med tillsynsmyndigheterna, men inte en enda gång fann man anledning att kritisera vårdgivarna, och aldrig gjorde någon en lex Maria-anmälan, trots att lagen föreskriver det. Susanne hade ändå själv medicinsk utbildning och kunde tala för sig. Men det hjälpte inte.

De sista 18 månaderna av sitt liv ägnade hon till stor del åt att skriva en bok om hur hon behandlats av vården och hur tillsynsmyndigheterna ignorerat missförhållandena. När Susanne avled var boken inte klar till hundra procent. Hon visade mig det stora förtroendet att låta mig färdigställa den och göra den grafiska formen. Tyvärr är jag – som många av mina bloggläsare nog vet – inte så frisk själv, så det har tagit sin tid att få boken klar. Men nu är den äntligen ute.

Boken heter ”Från inbillningssjuk till dödssjuk: Om sjukvårdens haveri”, och den har en egen webbsida, där det finns mera information, bl.a. en del skrivelser och journalutdrag som inte fick plats i bokens bilagedel. Här kan man också ladda ned ett par provkapitel utan kostnad. Se http://www.nisus.se/merz

Boken säljs på Nomen/Books-on-demands webbshop,  i vanliga bokhandeln och hos flera webbokhandlare, t.ex. Adlibris.

Sheldon Saul Hendler (1936–2012)

Någon gång vid mitten av 1990-talet köpte jag en bok av den amerikanske läkaren Sheldon Saul Hendler, ”The Doctor’s Vitamin and Mineral Encyclopedia”. Jag hade hört mycket gott om den, och när jag nu fick ett eget exemplar, så kunde jag konstatera att den faktiskt var väldigt användbar. Mycket av det man köper i hälsokostaffärer granskade han för och emot och jämförde med vilka eventuella vetenskapliga studier som gjorts som kunde belägga den ena eller andra åsikten.

Senare köpte jag också hans ”PDR for Nutritional Supplements” (skriven tillsammans med David Rorvik), en betydligt större bok, dock begränsad till kosttillskott, här togs t.ex. inte örtmediciner upp.

Idag tyckte jag det var dags att kolla om det möjligen kommit någon ny intressant bok av Hendler och upptäckte när jag googlade att han tyvärr avlidit 2012 (se runa).

Jag upptäckte också något jag inte haft en aning om; att han var musiker – jazztrumpetare. Och att han skrivit musiken till Jacob Bronowskis TV-serie från 1973, ”The Ascent of Man”. Bara detta var ett märkligt sammanträffande. Den serien betydde mycket för mig, och jag har sedan läst några böcker av vetenskapshistorikern Bronowski. Jag brukar gärna citera vad Bronowski skrev om vikten av att sätta sig in i vetenskapliga spörsmål: ”The world today is made, it is powered by science; and for any man to abdicate an interest in science is to walk with open eyes towards slavery.”

Tillbaka till Hendler. Han höll också vetenskapens fana högt. Han var definitivt ingen flummare, fast han tog vitaminterapier och örtmediciner på allvar.

Hendler tog en Ph.D i biokemi vid Columbia University i New York, och senare studerade han vid University of California i San Diego samt vid Salk Institute, där han bl.a medverkade vid viktiga fynd om nukleosomens struktur (ett protein som DNA-molekyler slingrar sig runt och som har med genuttryck att göra). Han var också med i gruppen som upptäckte en ny hudsjukdom, elastoderma 1985 (se New England Journal of Medicine). I San Diego blev han också medicine doktor.

20 år med e-litteratur

Igår den 14/11 medverkade jag i radions OBS i P1 med ett inlägg om e-böcker. Här nedan återges en lite utförligare version än den som sändes.

Det vi diskuterar idag när det gäller e-böcker är i mångt och mycket gammalt vin i nya läglar. E-böcker är nästan alltid gammal hederlig linjär text som ska läsas på skärm, ungefär som talböcker är linjär text som man lyssnar på.

E-romanen från 1992.

För precis 20 år sedan gav jag ut den första elektroniska romanen i Sverige. Den hette ”Iakttagarens förmåga att ingripa”. Det fanns då i världen ett par andra litterära verk av den här typen – av författare som Michael Joyce, Stuart Moulthrop och Greg Roach. Då, 1992, trodde jag att det inom ett par år skulle bli vanligt med en ny sorts ordkonstverk som utnyttjar datorns möjligheter – inte bara för att hyperlänka utan för att manipulera text och handling på nya sätt. Men så har det inte blivit.

När det gäller det konstnärliga, befinner vi oss knappt där filmen befann sig 1920. Filmen utnyttjade ändå tidigt möjligheter som inte teatern hade, men e-böckerna utnyttjar mycket blygsamt sin särart. Datorspelen är idag den mest utvecklade formen av digitalt berättande. Man vill gärna ändå tro att det finns plats också för en textbaserad uttrycksform.

Nu finns det faktiskt en liten grupp experimentella e-böcker som är en sorts ordkonstverk, så jag ska inte säga att de inte alls existerar. Men detta är något tämligen marginellt, med ungefär den spridning som konkretistisk poesi har. Detta skulle ha förvånat mig om jag fått veta det för 15–20 år sedan. Då experimenterade många med nya uttryck, och det fanns en stor optimism om nya former för såväl kultur, nöjen, utbildning som demokrati på det då rätt nya World Wide Web t.ex. Läs mer

Insyn i samhället – men inte i våra kroppar

I vårt samhälle brukar vi hylla principer som insyn, transparens, mångfald, valfrihet. Men när det gäller tillgången till fakta om våra egna kroppar tycks det finnas ett glapp i det demokratiska tänkandet.

Det nu återigen aktuella bråket – i främst Vetenskapsradion i P1 – om Scandlab, en firma i Stockholm som förmedlar biomedicinska prover för analys hos främst det brittiska laboratoriet Genova Diagnostics, väcker en hel del frågor. Radion har blandat ihop två saker, den om diagnosen hypotyreos typ 2 existerar eller inte – och den om Scandlab är ett seriöst företag eller inte. Läs mer