• Ny musik:

    Ny EP:

    Spotify | CD Baby



    Bok (pdf):

    Bok (pdf):


    Bok (pdf):

    Book (pdf):



  • Annonser

Attenborough’s climate film: more fiction than facts


[Denna text på svenska.]
David Attenborough’s film ”Climate change – the facts”, is now being shown in many countries. Swedish Television recently aired it. Unfortunately, it is a film that, with its imagery and its rhetoric, is very much like such repulsive and distasteful propaganda films that one thought we would be spared in our present-day knowledge society.

One could expect that those who are now convinced that we are approaching a climate disaster, at least should convey their message objectively and without affect. But Attenborough’s film is probably the most misleading and bombastic I’ve seen since Al Gore’s 2006 film ”An Inconvenient Truth”.

The worst may not be the individual errors and half-truths; the worst is that Attenborough (and the other contributors) give the impression that everything is certain (”evidence is now unequivocal”), that all researchers agree and that there is nothing to discuss or add. Now action is required.

But this is not true. Researchers connected to the UN Panel on Climate Change (IPCC) also have different judgments. Some such points are described here [in Google translation from Swedish] (about sea levels and how much time we have left to act) and here (about the so-called hiatus of global warming in recent years) and here (about the medieval warm period).


greatest threat in thousands of years

Are we really facing ”our greatest threat in thousands of years”, worse than thousands of years of war, famine, pandemics and purges?


The film starts with a few voices from various news programs reporting extreme weather and heat, then Attenborough is heard as a voiceover to a series of short video clips:

Right now we are facing our greatest threat in thousands of years [photos of white smoke from factory chimneys are shown, in one chimney the emitted gas is burning] – climate change! [Lightning, hard rain and rain curtains moving across a landscape.]

Naomi Oreskes (historian of science, Harvard University): For a long time climate change was considered something that scientists predicted would happen in the future [image of a ticking clockwork, a big ocean wave, dramatic music] but that’s no longer the case.

Richard Lazarus (professor of environmental law at Harvard University): What we’re doing right now [image of a truck overturning in a hurricane wind on a bridge, and then almost sliding off the roadway] is we’re so rapidly changing the climate, for the first time in the world’s history people can see the impact of climate change. [The sound of glass shattering, pictures of buildings destroyed in a hurricane, flooding.]

Mark Maslin (professor of climatology at University College, London): Greater storms, greater floods, greater heatwaves, extreme sealevel rise.

Michael Mann (climatologist at Pennsylvania State University): All of this is happening [pictures of melting and floating snow and ice] far faster than any of us thought possible [pictures of ice blocks on rocks, washed over by water and almost disappearing].

Already the first sentence proclaiming ”our greatest threat in thousands of years” is most probably a huge exaggeration. Not even the IPCC paints a picture of an impending disaster that would be worse than World War II or the Great Plague, for example.



”For the first time in the world’s history people can see the impact of climate change,” says professor Richard Lazarus in the film, and this is illustrated by pictures of a large truck in a storm, which slides off the roadway on a bridge.


One cannot see climate change, as Lazarus claims. And later in the film Michael Mann states: ”We are seeing the impacts of climate change now, play out in real time.” Singular weather events could possibly, in retrospect, be put into such a context, but hardly while they are going on. Only 20-25 years ago, experts believed that climate change could not be detected from data from just a couple of summers or winters; observations were required for perhaps a hundred or several hundreds of years. This has now shrunk to 30 years. But it has hardly shrunk so that you can see it in the present.

Storms and floods

The claim of storms and floods getting more severe, worse heat waves and extreme sea level rise has not been supported by research. The IPCC has not seen an increase of cyclones over the past hundred years: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century…” (Fifth assessment report 2013/14, chapter 2, p. 216).

In the special report from IPCC 2018 (Global Warming of 1.5 °C), it is claimed that at least the number of cyclones (in contrast to their force) will decrease with warming above 1.5 degrees: ”the total number of tropical cyclones is projected to decrease during global warming” (p. 204). Much is written about what will happen if we get ”intensified storms”: disturbed ecosystems, increased difficulty for people to recover from storms, damage to forests and corals, etc. That’s if. But will storms really be more plentiful and/or stronger? The Special Report’s view on this is not altogether clear.

In the case of floods, the Fifth assessment report had not seen trends indicating more frequent or worse floods: ”There continues to be a lack of evidence and thus low confidence regarding the sign of trend in the magnitude and/or frequency of floods on a global scale over the instrumental record.” (Fifth assessment report 2013/14, ”Technical summary” p. 112). However, the special report from 2018 claimed that some increased risk could be expected regionally (future risk, few actual observations have been made), but they also pointed out: ”There are studies, however, that indicate that socio-economic conditions will exacerbate flood impacts more than global climate change … ”(The Special Report, p. 214).

NASA has found that sea levels rise about 3 millimeters per year, since at least the 1990s. This is hardly the extreme sea level rise being proclaimed of a up to one meter to the year 2100, which is said in the 37th minute of the film. If one wants to scare people with dramatic climate changes, it is of course important to make weather events that happen today appear as if they are unprecedented in history. This is often said about temperatures, forest fires, etc. In Attenborough’s film, astrophysicist Jim Hansen says that sea levels previously have ”been stable for several thousand years” (in the 18th minute of the film). But it’s just the opposite. The sea level has both dropped and risen for thousands of years. The situation has also been affected by a land rise since the ice from the last ice age withdrew.


a man made disaster on a global scale

Attenborough talks about ”a man made disaster on a global scale”. His view of nature fits into a tradition of ecologists and natural philosophers who regard nature as having been rather static, until man broke the balance.


After the initial striking clips, Attenborough appears in a beautiful English landscape and says: ”Standing here in the English countryside, it may not seem obvious, but we are facing a man made disaster, on a global scale. In the twenty years since I first started talking about the impact of climate change on our world, conditions have changed far faster than I imagined. ”

Attenborough’s view of humans as a species that both destroys itself and the earth fits into a tradition of ecologists and natural philosophers, e.g. George Perkins Marsh or Ernst Haeckel, who regarded nature as fairly static and well balanced, as a perfect machine – until man came and ruined everything.

Entomologist and ecologist Stephen A. Forbes wrote in his article ”The Lake as a Microcosm” (1887): ”Perhaps no phenomenon of life in such a situation is more remarkable than the steady balance of organic nature, which holds each species within the limits of a uniform average number, year after year … ” and further on that ”Although every species has to fight its way, inch by inch, from egg to maturity, yet no species is exterminated, but each is maintained at a regular average number which we shall find good reason to believe is the greatest for which there is, year after year, a sufficient supply of food.” Such a view of nature hardly leaves room for any Darwinian natural selection.

Ecologist Daniel Botkin, on the other hand, says that change has been the rule in the history of the earth, and that includes climate change:

None of these steady-state assumptions are true. Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the ability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell , 2012, p. xiii.)

The Attenborough film then shows an animated world map, in which colors indicate temperature changes between 1884-2018. At first, the map is yellow, white and blue, then blue and orange, then light red, and finally, in the 2000s, it becomes dark red, as if the earth is glowing: ”Our climate is changing because of one simple fact, our world is getting hotter,” says Attenborough.

The difference in temperature between this blue-white cold world of 1884 and our red-hot earth 2018 is about 1 degree Celsius! Since this is a question of mean temperature, one should note that this implies that the earth has become say three or four degrees colder in some places and say three or four degrees warmer in others. That’s what the different colored spots show. Whether this is good or bad depends on the local conditions.

The temperature rise: cause and consequences

Even some of the scientists within the IPCC network are aware that the effects of a possible future temperature rise must be assessed differently at different locations. Mike Hulme, now a professor of human geography at Cambridge University, wrote this (February 5, 2002) in one of the emails that later leaked to the public in the so-called Climategate scandal: ”… the panel text [the discussion then concerned IPCC’s Fourth assessment report/KET] does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change”. (The whole email is here.)

Peter Stott (at the UK Meteorological Office and Exeter University) then says: ”What we’ve seen is this steady and unremitting temperature trend [again the image of the map glowing], twenty of the warmest years on record have all occured in the last 22 years.”



Sometimes you get it a tad wrong. ”Human history” is something else than ”recorded history”. And ”recorded history” is something different than ”historical temperature records”.


You frequently hear proclamations that various summer months certain years were the hottest since measuring started (sometimes they even were the hottest in human history). Most recently, it was July 2019 that was declared the warmest since measuring began.

One must ask, what is meant by the hottest month? Is it the highest average temperature for the whole month? Or is it a month that has had a peak temperature a certain day or week? And are we talking about anomalies (deviations from the ”normal” or average temperature over a longer period at a certain location) or absolute temperature (what the thermometer actually shows)?

When NASA declared 2014 to be the warmest year measured (since 1880), they forgot to mention that the difference with 2010, previously considered as the warmest year, was 0.02 °C. The error margin was said to be 0.1 °C. Thus, the margin of error was 5 times greater than the measured (calculated) difference. Furthermore, the compilation of measurement point data from all over the earth is so uncertain that the announcement that 2014 was the warmest year since 1880, was probably certain only to 38 percent. (See article ”Nasa climate scientists: We said 2014 was the warmest year on record … but we’re only 38% sure we were right” in Mail Online, January 18, 2015; maybe here too)

It is being discussed whether we for twenty years now have experienced a pause in global warming, a so-called hiatus. See ”Has global warming stopped?” (in Swedish, with Google translation here). But how can there be a hiatus (if that is the case) and record heat at the same time?

The answer is probably that the warming that has been discussed in recent years is so small, it is tenths and a hundredths of a degree, that it can also be seen as a decrease in the heating that was much more tangible during the years 1920-40 and 1980-98. As for the years 2010 and 2014, the margin of error is so large (and the difference so small) that the relation could be the opposite: that 2010 was warmer than 2014.

Peter Stott also says: ”What is striking is that this warming trend cannot be explained by natural factors, it is caused by human activities, in particular by use of fossil fuels.”

Why couldn’t natural influence be the explanation? After all, warm periods have existed for thousands of years before both industrialism and before man. There have probably been warm periods, with no particularly high carbon dioxide content in the atmosphere, and also quite cool periods, when the carbon dioxide content was relatively high (according to Ernst-Georg Beck 2007, the CO2 concentration around 1820-30 may have been higher than now). So the correlation is not ascertained, at least not regarding carbon dioxide as the main regulator of average temperatures over longer periods of time. Historically, solar activity, volcanoes, the inclination of the earth’s axis, ocean currents, etc. would (also) have had an influence.

It should be pointed out that although most people, including so-called skeptics, agree that the earth has become somewhat warmer over the last hundred years, and that carbon dioxide probably has a (greater or lesser) role in this, there are still great uncertainties. The number of measuring points on the earth for temperature is not very big. GISS/NASA now lists 7,300 weather stations, but that includes closed stations whose data is used in historical statistics and graphs. In practice, data from perhaps around 2,000 stations are used today. Especially over the world ocean, the picture is extremely incomplete. How data from this uneven coverage may be compiled and calculated into a ”global average” is very complicated and extremely uncertain.

Recently, some evidence has also been presented about unreliability of the HadCrut4 database, on which many temperature calculations are based. The database may be suffering from major errors. In his doctoral dissertation from 2017, John McLean, at James Cook University in Townsville, Australia, points out around 70 problems with these temperature data, e.g. that some corrections, that must always be made of measurement data, also create a false notion of heating. (See McLean, An Audit of Uncertainties in the HadCRUT4 temperature anomaly dataset plus the investigation of three other contemporary climate issues, diss., James Cook University, 2017.) Also in this case, there is thus reason for a TV program claiming to tell the facts, to mention the uncertainties that exist.

The IPCC often states that there is evidence for one thing or the other based both on observations and on computer-generated climate models. But these models require verification – so they cannot easily be included in the evidence. The Special Report from 2018 states, for example, on page 183: ”Evidence for the assessment of climate change at 1.5 °C versus 2 °C can be drawn from both observations and model projections.”

In the ninth minute of the film, Attenborough shows dead bats (or rather so-called flying foxes) in Australia. Despite being evolutionarily adapted to high temperatures, they have succumbed to heat in thousands. You see a moving picture of a little baby bat clinging to his dead mother. Peter Stott says: ”It’s inconceivable that you would see these temperatures without the fact of climate change.”

Then, several dead flying foxes are being put in a wheelbarrow, and you hear someone off camera say ”it’s climate change in action” (at 10:27-10:30). Or rather, you heard it in the original BBC program from April 2019, but this phrase has now been removed in the version shown on Swedish Television. I doubt that Swedish TV deleted this. My guess is that the BBC received criticism for the statement and removed it.



”If you have two more events like we had, the species are gone,” says a female voice, and then a male voice is heard saying ”it’s climate change in action” – but only in the original film from April. In the version that is now shown in Sweden, the last statement has been removed.


It has long been known that flying foxes die in this way. In fact, the phenomenon was documented as early as in the 18th century. This is what British naval officer Watkin Tench wrote in a travelogue about his 1790 visit to the Sydney region, more specifically Rose Hill, where it was 40-41 degrees in December:

An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere. Nor did the ‘perroquettes’, though tropical birds, bear it better. The ground was strewn with them in the same condition as the bats. (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, chapter XVII, 1793.)

In addition, another program about flying foxes, ”Secrets of Wild Australia” part 4 (made in 2016), was recently shown in Sweden. Here too, it was shown how many bats died because of the heat, but not one word about climate change.

Have forest fires increased globally?

The film then displays extremely dramatic pictures of fires, seen from inside a car and from a house, where flames strike out from all windows in a violent fire. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Michael Mann: ”We’ve seen wildfires break out in Greece, even in the Arctic.” (Wildfires in cold areas, such as the Arctic, are not uncommon, as long as the flammable material is dry enough and some kind of ignition occurs.) Mann again: ”We’ve seen a tripling of the extent of wildfires in the western US, in California.” Pictures from a car that drive on a road, where the forest burns on both sides. A shocked father and son who escaped are interviewed about how close they were to death.

The description of the forest fire and the other fires may be correct, but does this really have to do with climate change? According to the statistics, the fires have rather decreased (see, for example, the statistics at NIFC), but it is debated whether they may have become fewer but larger. A program that sets out to report facts should tell if things are contentious. Both in Sweden and the United States, many areas also burned in the late 1800s and 1930s, for example.

In the article ”Global trends in wildfire and its impacts”, published by the British Royal Society 2016, Stefan H. Doerr and Cristina Santín write: ”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.”

In the 16th minute, Attenborough says: ”I won’t say that all can be due to climate change. Last years extreme weather events meant that millions of people needed humanitarian aid.” What does he wish to imply by saying this? That a flood in Kerala in India, of which images are being shown here, may not be due to climate change, but this kind of imagery will be common when floods occur that really are caused by climate change?

This seems to be the film’s main rhetorical device. Everything that is shown, forest fires, floods and dead flying foxes, regardless of what caused the events in question, are examples of dramatic climate change and that it already is underway. And that everything will get worse.

Is the ice melt in the Arctic unique?

The film then moves on to ice melting in the Arctic and Antarctic. Andrew Shepherd (climate scientist, University of Leeds):

In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.

Here, the program makers, if they wanted to convey the facts, should have mentioned that the masses of ice in both the Arctic and Antarctic always have increased and decreased over the centuries. How the present trend towards ever-smaller summer ice in the Arctic should be interpreted is a controversial issue. Animations showing the Arctic ice maximum during the winter of 1979-2006 can be seen here, and the Arctic ice minimum in the summer during the same time can be found here.

The Arctic also underwent an unusual warming in 1920-40, which the scientists could not explain. Within the framework of their research at the Max-Planck Institute in Hamburg, professor Lennart Bengtsson et al. wrote in 2003:

The Arctic 1920-1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade. This is a warming in the region comparable in magnitude what is to be expected as a consequence of anthropogenic climate change in the next several decades. (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

The fact that this happened during a period when the increase in atmospheric carbon dioxide was only about 20 percent of today’s, led the scientists to believe that the cause rather was increased solar activity than human influence.

A Danish study from 2005 by Knud Lassen and Peter Thejll examined sea ice in eastern Greenland between the years 1500 and 2000, based on previous surveys of eg. oxygen isotopes in ice cores. Lassen and Thejll found an ice minimum, perhaps as that of today, in the 16th century and significant peaks some time each century from 1600 to 1900. An abrupt decline of ice also happened in the 1920s, as in our days. The variations, they believe, are due to, among other things, solar activity. Finally, Lassen and Thejll write:

The considerations of the impact of natural sources of variability on arctic ice extent are of relevance for concerns that the current withdrawal of ice may entirely be due to human activity. Apparently, a considerable fraction of the current withdrawal could be a natural occurrence. (Lassen & Thejll, ”Multi-decadal variation of the East Greenland Sea-Ice Extent: AD 1500-2000”, Scientific Report 05-02, Danish Meteorological Institute, 2005.)

A 2017 study by Paola Moffa-Sánchez and Ian Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volume 8, 2017) investigates Arctic ice for 3,000 years using pollen in sea sediment. According to this study, the ice would have covered smaller areas 500 years ago than today. But there are other studies that arrive at other results, so the matter is, as I said, debated, which the TV program should have mentioned.

Sea level rise and coral reefs

The film then turns to sea level rise: ”Rising seas are displacing hundreds of thousands of people,” Attenborough says. You can see pictures of flooded areas, with people sitting on meter-sized small banks with water all around. Colette Pichon Battle (CEO of the Gulf Coast Center for Law & Policy in Louisiana) says: ”In the United States Louisiana is on the frontline of this climate crisis, it’s loosing land at one of the fastest rates on the planet. A rate of a football field every 45 minutes.”

Louisiana has an extremely large land loss, which is largely due to that the land sinks and has been doing so for at least a hundred years. A global sea level rise of 3 mm per year (average) and a local landfall of 6 mm gives a total sea level rise of 9 mm per year. It has little to do with climate change, but to a certain extent it has to do with human impact. Badly designed hydraulic engineering, as well as the drawing of oil and gas pipelines in the lands around the Mississippi River have affected erosion. Colette Pichon Battle says that the residents of the Isle de Jean Charles, in the lowlands just off the coast of Louisiana, have been called the first climate refugees in the United States. That is hardly the case. The land loss in Isle de Jean Charles has been going on for at least a hundred years.

In the film’s 23rd minute, Attenborough says that a third of the world’s coral reefs have bleached and died in the past three years due to heat stress. This does not seem to agree with several articles on how the coral reefs recover, e.g. Michael D. Fox et al., ”Limited coral mortality following acute thermal stress and widespread bleaching on Palmyra Atoll, Central Pacific,” described here.

A Chinese study even assumes that the corals are well off in the heat: ”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post-1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” (Shuang Yan et al., ”Episodic Reef Growth in the Northern South China Sea linked to Warm Climate During the Past 7,000 Years: Potential for Future Coral Refugia”, JGR Biogeosciences, April 2019.) Again, the film should at least have mentioned that the issue is debated.

In the 26th and 27th minutes of the film, a few so-called climate deniers appear, e.g. Paul Broun, who says that no temperature rise has occurred in eight years. This is apparently considered so stupid that it doesn’t even deserve a comment. Perhaps Broun was out a bit early to say this in 2001, but the ”warming pause” is something that is being discussed – even by the IPCC (see ”Has global warming stopped?”; in Swedish, with Google translation here). No significant temperature rise has occurred (except for the natural fluctuations caused by the El Niño phenomenon) in 20 years (1998-2018).

Lord Lawson is also presented as a ”denier” when he says that there are also ”huge benefits from a warming planet”. This too is obviously regarded as so stupid that it doesn’t require any comment. Formerly chilly areas of the earth will likely be cultivated easier. The earth’s vegetation also benefits from increased carbon dioxide, deserts and other arid areas have begun to green. However, this is not primarily related to the heat but is due to the fact that carbon dioxide acts as a kind of fertilizer for plants. Lu, Wang & McCabe found ”extensive areas of ‘greening’ in dryland areas of the Mediterranean, the Sahel, the Middle East and Northern China, as well as greening trends in Mongolia and South America.” (”Elevated CO2 as a driver of global dryland greening”, Nature Scientific Reports, February 2016.)

See also this web page at NASA, where it is said that between 25 and 50 percent of the Earth’s green areas have become even greener.

In the 30th minute of the film, however, professor Matthew Hansen at the University of Maryland mentions the opposite phenomenon, deforestation. He shows a map, where forests disappear on large areas of the earth (according to the map, most of Sweden and Finland appear to have had their forests burned or felled, which is very strange – to put it mildly).

Apart from the matter of size of the affected regions, the question is whether this is a climate issue or a felling issue. Hansen says that rainforests are burned down and replaced with crops of soybeans or rubber or used as pasture for livestock. But among that which affects most, he says, is the cultivation of oil palms. Palm oil is found in almost everything, adds Mark Maslin, professor of climatology at University College, London. However, no one mentions that palm oil is used as ”environmentally friendly” biofuel.


Attenborough says (in the 38th minute) that in addition to all this, we could be threatened by even worse disasters, called tipping points, i.e. that any process reaches a point where it becomes irreversible. However, in its assessment of 2013/14, the IPCC has discarded most of these concerns. Some problems may arise from melting permafrost, that can emit greenhouse gases. See ”Is the climate apocalypse canceled?” (in Swedish, Google translation here).

When Attenborough then describes the problem with the permafrost, it is misleading. He mentions that methane (a greenhouse gas 20-30 times more potent than carbon dioxide) is found underground in the permafrost. You can then see ecologist Katey Walter Anthony from the University of Alaska step out on the ice on an ordinary lake near Fairbanks, Alaska. But there is a difference between methane in ordinary lakes, that are emitted constantly, and methane that can be formed and released from permafrost if it melts.

Dr. Anthony shows that there are bubbles frozen in the sea ice, and with a little hot water she melts the top layer. The gas bubbles come out into the air and they light a match so that the gas bursts into flames. The impression is spectacular, of course. The problem with methane, however, is not that it burns, but that it more efficiently than CO2 blocks the earth’s heat radiation from disappearing into space.

No one knows how much methane the permafrost (which is mainly found in the northern hemisphere) contains, but estimates are of 1.7 trillion tonnes of carbon, bound in organic material, which can thus become both carbon dioxide and methane when and if the permafrost begins to melt and the organic material degrades. It is estimated that current warming could result in 1 gigaton of methane having been emitted from thawing permafrost by the year 2100. By comparison, lakes, marshes and other wetlands are a greater source of methane, 0.167 gigatons per year, which by the year 2100 would be 13.36 gigatons.

On her website, Dr. Anthony shows a not-so-ominous side of the methane bubbles. She and her colleagues are working on a project that will provide villages in northern Alaska with cooking and heating gas from the sea bubbles instead of from imported diesel.

The IPCC 2018 Special Report (p. 208) refers to a study in which it is believed that it might be possible to bind methane and carbon dioxide in permafrost to increased peat formation: ”Transient releases of CO2 and CH4 may follow permafrost melting, but these occurrences may be compensated by peat growth over longer time scales (Yu et al., 2010).”

Both solar and wind power are mentioned as alternatives to the fossil fuels. Nothing wrong with that, but a program that wants to convey ”the facts” should also mention some of the problems with these energy sources. First of all, they have an uneven energy production and can hardly be an alternative for developing countries that want to build up heavy industry.

One problem with solar panels (if one is afraid of carbon dioxide) is that they are currently being produced in countries where electricity is produced using fossil fuels (China, for example). The solar panels often require huge landscape areas, thus interfering with habitat and wildlife, for instance are birds being injured. They also require large amounts of water, e.g. for cleaning, and when they have served out, they create environmentally hazardous waste. Wind turbine propellers kill numerous birds, insects and bats, animals usually regarded as important to protect for the sake of biological diversity.

It is sad, not to say devastating to public opinion, to public interest and to climate policy, that the media hardly ever report on the diversity of climate research, but constantly state that all scientists agree that a global disaster is rapidly approaching. I have tried to show here, that there are other sides to these matters, that mustn’t be excluded from the public debate. I find it highly counterproductive for education and sensible decision making to produce alarmist films like this.


Attenboroughs klimatfilm: mer fiktion än fakta


[This text in English.]
Nu visar SvT David Attenboroughs film ”Climate change – the facts”, som på svenska fått titeln ”Klimatkrisen”. Det är tyvärr en film som med sitt bildspråk och sin retorik för tanken till sådana obehagliga och osakliga propagandafilmer som man trodde sig förskonad ifrån i vår tids s.k. kunskapssamhälle.

Man tycker att de som nu är övertygade om att vi närmar oss en klimatkatastrof åtminstone borde föra fram sitt budskap sakligt. Men Attenboroughs film är nog det mest vilseledande och bombastiska jag sett sedan Al Gores film ”An inconvenient truth” 2006.

Det värsta är kanske inte de enskilda felen och halvsanningarna; det värsta är att Attenborough (och de andra medverkande) vill ge intryck av att allt är bevisat (”the evidence is now unequivocal”), forskarna är eniga och inget finns att diskutera eller tillägga. Nu krävs handling.

Men det stämmer inte. Även forskare anknutna till FN:s klimatpanel (IPCC) har olika bedömningar. Några sådana punkter framgår t.ex. här (om havsnivåerna och om hur lång tid vi har på oss) och här (om den s.k. pausen i uppvärmningen de senaste åren) och här (om bl.a. den medeltida värmeperioden).

greatest threat in thousands of years

Står vi verkligen inför ett hot, och är det i så fall värre än tusentals år av krig, svält, pandemier och utrensningar?

Filmen inleds med några röster ur olika nyhetsprogram om extremt väder och hetta, därefter hörs Attenboroughs röst som s.k. voiceover till en rad korta bildklipp:

Right now we are facing our greatest threat in thousands of years [bl.a. bilder på vit rök ur fabriksskorsstenar, i en skorsten brinner det som släpps ut] – climate change! [Blixtknall, hårda regnskyar förflyttar sig över ett landskap.]

Naomi Oreskes (vetenskapshistoriker, Harvard University): For a long time climate change was considered something that scientists predicted that would happen in the future [bild på ett urverk som tickar, stor havsvåg, dramatisk musik] but that’s no longer the case.

Richard Lazarus (professor i miljörätt vid Harvard University): What we’re doing right now [bild på lastbil som välter i orkanvinden på en bro och sedan nästan glider av vägbanan] is we’re so rapidly changing the climate, for the first time in the world’s history people can see the impact of climate change. [Ljudet av glas som splittras, bilder på byggnader som förstörs i en orkan, översvämning.]

Mark Maslin (professor i klimatologi vid University College, London): Greater storms, greater floods, greater heatwaves, extreme sealevel rise.

Michael Mann (klimatolog vid Pennsylvania State University): All of this is happening [bilder på smältande och flytande snö och is] far faster than any of us thought possible [bilder på isblock på stenar som sköljs över av vatten och nästan försvinner].

Redan första meningen om ”our greatest threat in thousands of years” torde vara en enorm överdrift. Inte ens FN:s klimatpanel målar upp en bild av en annalkande katastrof som skulle vara värre än andra världskriget eller digerdöden t.ex.


”For the first time in the world’s history people can see the impact of climate change”, säger professor Richard Lazarus i filmen, och det illustreras med bilder på en stor lastbil i storm, som kanar av vägbanan på en bro.

Man kan inte se klimatförändringar, som Lazarus påstår. Michael Mann säger också senare i programmet: ”We are seeing the impacts of climate change now, play out in real time.” Enstaka väderhändelser kan kanske i retrospekt sättas in i ett sådant sammanhang, men knappast medan de pågår. För bara 20–25 år sedan menade många forskare att klimatförändringar kunde man inte se på några somrar eller vintrar utan det krävdes observationer under kanske flera hundra år. Detta har nu krympt till 30 år. Men det har knappast krympt så att man kan se det i nuet.

Stormar och översvämningar

Påståendet om kraftigare stormar, svårare översvämningar, värre värmeböljor och extrem havsnivåhöjning har inte stöd i forskningen. FN:s klimatpanel har inte sett någon ökad trend av cykloner de senaste hundra åren: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …” (Fifth assessment report 2013/14, kapitel 2, sid. 216).

I specialrapporten från IPCC 2018 (Global Warming of 1.5 °C) menar man t.o.m. att åtminstone antalet cykloner (till skillnad från deras styrka) kommer att minska med uppvärming över 1,5: ”the total number of tropical cyclones is projected to decrease under global warming” (sid. 204). Man skriver ofta om vad som kommer att hända om vi får ”intensified storms”: störda ekosystem, svårare för människor att återhämta sig efter stormar, skador på skog och koraller etc. Det är om det. Men kommer verkligen stormarna att bli fler och/eller starkare? Specialrapportens syn på detta är inte glasklar.

När det gäller översvämningar hade man i Fifth assessment report inte sett trender som tydde på fler eller större översvämningar: ”There continues to be a lack of evidence and thus low confidence regarding the sign of trend in the magnitude and/or frequency of floods on a global scale over the instrumental record.” (Fifth assessment report 2013/14, ”Technical summary”, sid. 112). Specialrapporten från 2018 hävdade dock att man nu kan vänta sig viss ökad risk (framtida risk, få faktiska observationer finns) regionalt, men man påpekade också: ”There are studies, however, that indicate that socio-economic conditions will exacerbate flood impacts more than global climate change …” (Specialrapporten, sid. 214).

NASA m.fl. har konstaterat en havsnivåhöjning med ungefär 3 millimeter per år, sedan åtminstone 90-talet. Det är knappast den extrema havsnivåhöjning man målar upp på bortåt en meter till år 2100, som sägs i filmens 37:e minut. Ska man skrämmas med klimatförändringar, så är det förstås viktigt att få väderhändelser som sker idag att framstå som att de saknar motstycke i historien, att de är unprecedented. Det brukar man säga om temperaturer, skogsbränder m.m. I Attenboroughs film säger astrofysikern Jim Hansen att havsnivån tidigare ”has been stable for several thousand years” (filmens 18:e minut). Det är ju precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från senaste istiden drog sig tillbaka.

a man made disaster on a global scale

Attenboroughs syn på naturen passar in i en tradition av ekologer och naturfilosofer som sett naturen som tämligen statisk, tills människan rubbat balansen.

Efter de inledande braskande klippen uppenbarar sig Attenborough i ett vackert engelskt landskap och säger: ”Standing here in the English countryside, it may not seem obvious, but we are facing a man made disaster, on a global scale. In the twenty years since I first started talking about the impact of climate change on our world, conditions have changed far faster than I imagined.”

Attenboroughs syn på människan som en art som både förstör sig själv och jorden passar in i en tradition av ekologer och naturfilosofer, t.ex. George Perkins Marsh eller Ernst Haeckel, som sett naturen som tämligen statisk eller i balans, som en perfekt maskin – tills människan kom och rubbade alltsammans.

Entomologen och ekologen Stephen A. Forbes skrev i artikeln ”The Lake as a Microcosm” (1887): ”Perhaps no phenomenon of life in such a situation is more remarkable than the steady balance of organic nature, which holds each species within the limits of a uniform average number, year after year …” och vidare att ”Although every species has to fight its way, inch by inch, from the egg to maturity, yet no species is exterminated, but each is maintained at a regular average number which we shall find good reason to believe is the greatest for which there is, year after year, a sufficient supply of food.” En sådan syn på naturen ger knappast utrymme för något darwinistiskt naturligt urval.

Ekologen Daniel Botkin menar i stället att förändring har varit regel i jordens historia, och det gäller även klimatet:

None of these steady-state assumptions are true. Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the capability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell, 2012, sid xiii.)

I Attenboroughs film visas sedan en animerad världskarta, där färger indikerar temperaturförändringar från 1884 till 2018. Kartan är först gul, vit och blå, blir sedan blå och orange, sedan ljusröd och slutligen under 2000-talet mörkröd, som om jorden glöder: ”Our climate is changing because of one simple fact, our world is getting hotter”, säger Attenborough.

Skillnaden i temperatur mellan denna blåvita kalla värld 1884 och vår rödglödgade jord 2018 är cirka 1 grad Celsius! Eftersom det är frågan om medeltemperatur, så bör detta tolkas som att jorden blivit kanske två–tre grader kallare på några ställen och kanske tre–fyra grader varmare på andra. Det är det de olikfärgade färgfläckarna visar. Om detta är bra eller dåligt beror på de lokala förhållandena.

Temperaturhöjningen: orsak och konsekvenser

Även vissa inom IPCC-nätverket är inne på att effekterna av en eventuell framtida temperaturhöjning måste bedömas olika på olika platser. Mike Hulme, numera professor i humangeografi vid Cambridge University, skrev så här (5 februari 2002) i ett av de mail som sedermera läckte ut till offentligheten i den s.k. Climategate-skandalen: ” … the panel text [man diskuterade då IPCC:s Fourth assessment report / KET] does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change”. (Hela mailet finns här.)

Peter Stott (från UK Meteorological office och Exeter University) säger sedan: ”What we’ve seen is this steady and unremitting temperature trend [bild på kartan igen som glöder], twenty of the warmest years on record have all occured in the last 22 years.”


Ibland blir det lite fel. ”Human history” är något annat än ”recorded history”. Och ”recorded history” är något annat än ”historical temperature records”.

Man utmålar ständigt olika sommarmånader olika år till de varmaste sedan man började mäta (ibland t.o.m. varmaste i mänsklighetens historia). Nu senast var det juli 2019 som varit varmast sedan man började mäta.

Vad menar man förresten med varmaste månad? Är det högst medeltemperatur för hela månaden? Eller är det en månad som haft en topptemperatur en viss dag eller vecka? Och talar man om anomalier (avvikelser från platsens ”normala” eller genomsnittliga temperatur under en längre period) eller absolut temperatur (vad termometern faktiskt visar)?

När NASA utropade 2014 till det varmaste året som uppmätts (sedan 1880) glömde man nämna att skillnaden mot 2010, som tidigare ansetts varmast, var 0,02 °C. Felmarginalen angavs också till 0,1 °C. Felmarginalen var således 5 gånger större än den uppmätta (beräknade) skillnaden. Sammanställningen av mätpunktsdata från hela jorden är dessutom så pass osäker att uppgiften om 2014, som det dittills varmaste året sedan 1880, var säkert bara till 38 procent. (Se artikeln ”Nasa climate scientists: We said 2014 was the warmest year on record… but we’re only 38% sure we were right” i Mail Online 18 januari 2015; kanske även här)

Det diskuteras om vi sedan ungefär tjugo år kanske är inne i en uppvärmningspaus (se ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”). Men hur kan det pågå en uppvärmningspaus (om det nu gör det) och rekordvärme samtidigt?

Svaret torde vara att den uppvärmning det talats om de senaste åren är så pass liten, tiondelar och hundradelar av en grad, att det också kan ses som ett avtagande av den uppvärmning som ju var mycket mera påtaglig 1920–40 samt 1980–98. Just när det gäller åren 2010 och 2014, så är alltså felmarginalen så stor (och differensen så liten) att förhållandet skulle kunna vara det omvända: att 2010 var varmare än 2014.

Peter Stott säger också: ”What is striking is that this warming trend cannot be explained by natural factors, it is caused by human activities, in particular by use of fossil fuels.”

Varför skulle inte naturlig påverkan kunna vara förklaringen? Varma perioder har ju funnits i tusentals år före både industrialismen och före människan. Det har troligen funnits varma perioder utan särskilt hög koldioxidhalt i atmosfären och ganska svala perioder när koldioxidhalten varit förhållandevis hög (enligt Ernst-Georg Beck 2007 kan CO2-halten runt 1820–30 ha varit högre än nu). Så sambandet är inte säkerställt, åtminstone inte när det gäller koldioxid som främsta regulator av medeltemperaturer över lite längre tidsperioder. Historiskt torde det (även) ha varit solaktivitet, vulkaner, jordaxelns ställning, havsströmmar m.m. som spelade in.

Det bör påpekas att även om de flesta, också s.k. skeptiker, håller med om att jorden blivit någon grad varmare de senaste hundra åren, och att koldioxid förmodligen har en (större eller mindre) roll i detta, så finns det ändå stora osäkerheter. Antalet mätpunkter på jorden för temperatur är inte särskilt stort. GISS/NASA listar nu 7 300 väderstationer, men då ingår även nedlagda stationer, vars data används i historisk statistik och kurvdiagram; i praktiken utnyttjas idag data från kanske cirka 2 000. Särskilt över världshaven är bilden oerhört ofullständig. Hur data från denna ojämna täckning skall sammanställas och beräknas till ett ”globalt medelvärde” är mycket komplicerat och osäkert.

Nyligen har det dessutom presenterats tecken på att databasen HadCrut4, som många temperaturberäkningar bygger på, kanske är behäftad med stora fel. John McLean, vid James Cook University i Townsville i Australien, visar i sin doktorsavhanding från 2017 på ett 70-tal problem med dessa temperaturdata, t.ex. att vissa korrigeringar som alltid måste göras av mätdata också skapar en falsk bild av uppvärmning. (Se vidare McLean, An audit of uncertainties in the HadCRUT4 temperature anomaly dataset plus the investigation of three other contemporary climate issues, diss., James Cook University, 2017.) Även på denna punkt finns det alltså anledning för ett TV-program som gör anspråk på att berätta fakta om klimatet att också nämna de osäkerheter som finns.

IPCC hävdar ofta att man har evidence för det ena eller andra utifrån dels observationer, dels de datorkonstruerade klimatmodellerna. Men dessa modeller kräver ju bevis – då kan de inte gärna ingå i bevisningen. I Specialrapporten från 2018 står det t.ex. på sid. 183: ”Evidence for the assessment of changes to climate at 1.5 °C versus 2 °C can be drawn both from observations and model projections.”

I filmens nionde minut visar Attenborough döda fladdermöss (eg. flyghundar, s.k. flying foxes) i Australien, som trots att de evolutionärt är anpassade till höga temperaturer har dukat under i tusental. Man visar en rörande bild på en liten unge som klamrar sig fast vid sin döda mamma. Peter Stott säger: ”It’s inconceivable that you would se these temperatures without the fact of climate change.”

Man lägger flera döda flyghundar i en skottkärra och man hör någon säga ”it’s climate change in action” (vid tiden 10:27–10:30). Eller rättare sagt, man hörde det i BBC:s originalfilm från april i år, men detta yttrande är nu borttaget i den version som visas i SvT. Det är väl knappast SvT som strukit detta. Det troligaste är väl att BBC fick kritik för uttalandet och tog bort det.


”If you have two more events like we had, the species are gone”, säger en kvinnoröst, och därefter hörs en mansröst säga ”it’s climate change in action” – men bara i originalfilmen från april. I den version som nu visas i Sverige är det sista yttrandet borttaget.

Att flyghundar dör på detta sätt är känt sedan länge. Faktiskt finns fenomenet dokumenterat redan på 1700-talet. Så här skrev den brittiske marinofficeren Watkin Tench i en reseskildring om sitt besök 1790 i Sydneytrakten, närmare bestämt i Rose Hill, där det var 40–41 grader varmt i december:

An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere. Nor did the ‘perroquettes’, though tropical birds, bear it better. The ground was strewn with them in the same condition as the bats. (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, kap. XVII, 1793.)

Till yttermera visso visades nyligen ett annat program i SvT om flyghundarna i Australien, ”Australiens vilda natur” del 4, där många dog av värmen, men inte ett ord om klimatförändringar.

Har skogsbränderna ökat globalt?

Sedan visas oerhört dramatiska bilder på bränder, sedda inifrån en bil och utifrån ett hus, där eld slår ut från alla fönster i en våldsam brand. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Michael Mann: ”We’ve seen wildfires break out in Greece, even in the Arctic.” (Att det brinner i kalla länder, t.ex. i Arktis, är inte ovanligt, bara det brännbara materialet är tillräckligt torrt och någon form av antändning sker.) Mann igen: ”We’ve seen a tripling in the extent of wildfires in the western US, in California.” Bilder från en bil som kör på en väg där skogen brinner på båda sidor. En chockad far och son som undkommit intervjuas om hur nära döden de varit.

Skildringen av skogsbranden och de andra bränderna är kanske riktig, men har det verkligen med klimatförändringar att göra? Enligt statistiken har bränderna snarast minskat (se t.ex. statistiken hos NIFC), men det är omdiskuterat om de kanske blivit färre men större. Ett program som ger sig ut för att redovisa fakta borde tala om ifall saker är omstridda. Både i Sverige och USA brann väldiga arealer också i slutet av 1800-talet och på 1930-talet t.ex.

I artikeln ”Global trends in wildfire and its impacts”, publicerad av brittiska Royal Society 2016, skriver Stefan H. Doerr och Cristina Santín bl.a.: ”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.”

I 16:e minuten säger Attenborough: ”I won’t say that all can be due to climate change. Last years extreme weather events meant that millions of people needed humanitarian aid.” Vad vill han ha sagt med detta? Att bilderna från en översvämning i Kerala i Indien, som visas till detta, kanske inte beror på klimatförändringar, men det är så här översvämningar som verkligen beror på klimatförändringar kommer att se ut?

Det här tycks vara filmens främsta retoriska grepp. Allt som visas, skogsbränder, översvämningar och döda flyghundar blir, oavsett vad händelserna beror på, exempel på dramatiska klimatförändringar och att de redan pågår. Och att det kommer att bli värre.

Är issmältningen i Arktis unik?

Man går sedan över till hur isen smälter i Arktis och Antarktis. Andrew Shepherd (klimatforskare, University of Leeds):

In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.

Här borde programmakarna, om de ville spegla fakta, nämna att ismassorna både i Arktis och Antarktis har ökat och minskat hela tiden under århundradena. Hur de rörelser mot allt mindre sommaris som pågår nu ska tolkas är omstritt. Animationer som visar arktiskt ismaximum under vintern 1979–2006 kan man se här, och arktiskt isminimum under sommaren under samma tid finns här.

Arktis genomgick också en ovanlig uppvärmning 1920–40, som forskarna inte kunnat förklara tillfredsställande. Lennart Bengtsson och medarbetare skrev 2003 inom ramen för arbetet på Max-Planck-institutet i Hamburg om detta:

The Arctic 1920–1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade. This is a warming in the region comparable in magnitude what is to be expected as a consequence of anthropogenic climate change in the next several decades. (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

Att detta skedde under en peridod när ökningen av atmosfärens koldioxidhalt bara var ungefär 20 procent av dagens, får forskarna att tro att orsaken snarare varit ökad solaktivitet än mänsklig påverkan.

En dansk studie från 2005 av Knud Lassen och Peter Thejll undersökte havsis i östra Grönland mellan år 1500 och 2000 baserat på tidigare undersökningar av bl.a. syreisotoper i isborrkärnor. Lassen och Thejll finner ett isminimum, kanske som idag, på 1500-talet och rejäla maxima någon gång varje sekel 1600–1900. En abrubt minskning av isen skedde också på 1920-talet, liksom i våra dagar. Variationerna tror de beror på bl.a. solaktivitet. Lassen och Thejll skriver avslutningsvis:

The considerations of the impact of natural sources of variability on arctic ice extent are of relevance for concerns that the current withdrawal of ice may entirely be due to human activity. Apparently, a considerable fraction of the current withdrawal could be a natural occurrence. (Lassen & Thejll, ”Multi-decadal variation of the East Greenland Sea-Ice Extent: AD 1500-2000”, Scientific Report 05-02, Danish Meteorological Institute, 2005.)

En studie från 2017 av Paola Moffa-Sánchez och Ian Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volume 8, 2017) undersöker arktisk is under 3 000 år med hjälp av pollen i havssediment. Enligt den studien torde isen ha täckt mindre områden för 500 år sedan än idag. Men det finns andra studier som kommer till andra resultat, så saken är som sagt omdiskuterad, vilket TV-filmen borde ha nämnt.

Havsnivåhöjningar och korallrev

Filmen tar sedan upp havsnivåhöjningar: ”Rising seas are displacing hundreds of thousands of people”, säger Attenborough. Man får se bilder på översvämmade områden, med människor som sitter på meterstora små bankar med vatten runt om. Colette Pichon Battle (VD för Gulf Coast Center for Law & Policy i Louisiana) säger: ”In the United States Louisiana is on the frontline of this climate crisis, it’s loosing land at one of the fastest rates on the planet. A rate of a football field every 45 minutes.”

Louisiana har en extremt stor landförlust, som till största delen beror på att landet sjunker och har gjort detta i åtminstone hundra år. En global havsnivåhöjning på 3 mm per år (medelvärde) samt en lokal landsänkning på 6 mm ger totalt en havsnivåhöjning av 9 mm per år. Det har knappast med klimatförändringar att göra, däremot har det i viss utsträckning att göra med mänsklig påverkan. Ogenomtänkt vattenbyggnad, samt dragning av pipelines för olja och gas i markerna runt Mississippifloden har påverkat erosionen. Colette Pichon Battle säger att invånarna i Isle de Jean Charles, i låglandet alldeles intill Louisianas kust, har kallats de första klimatflyktingarna i USA. Så är knappast fallet. Landförlusten i Isle de Jean Charles har pågått i åtminstone hundra år.

I filmens 23:e minut säger Attenborough att en tredjedel av världens korallrev har blekts och dött under de senaste tre åren p.g.a. värmepråfrestningar. Jag vet inte vad han har för källa till detta påstående, men det verkar inte stämma med flera artiklar om hur korallreven återhämtar sig, t.ex. Michael D. Fox et al., ”Limited coral mortality following acute thermal stress and widespread bleaching on Palmyra Atoll, central Pacific”, som beskrivs här.

En kinesisk studie antar t.o.m. att korallerna mår bra av värmen: ”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post‐1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” (Shuang Yan et al., ”Episodic Reef Growth in the Northern South China Sea linked to Warm Climate During the Past 7,000 Years: Potential for Future Coral Refugia”, JGR Biogeosciences, april 2019.) Återigen efterlyser man att filmen i alla fall borde nämna att frågan är omtvistad.

I filmen 26:e och 27:e minut visar man upp några s.k. klimatförnekare, t.ex. Paul Broun, som säger att ingen temperaturökning skett på åtta år. Det är tydligen så dumt att det inte ens förtjänar en kommentar. Möjligen var Broun aningen tidigt ute, men detta är något som diskuteras – även av IPCC (se ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”). Ingen signifikant temperaturhöjning har skett (förutom de naturliga fluktuationer som åstadkoms av El Niño-fenomenet) på 20 år (1998–2018).

Lord Lawson visar man också upp som ”förnekare”, när han säger att det även finns ”huge benefits from a warming planet”. Även detta tycks vara så dumt att det inte kräver någon kommentar. Hittills kyliga områden på jorden blir troligen bättre för odling. Jordens växtlighet mår också bra av ökad koldioxidhalt, öknar och andra torra områden har börjat grönska. Detta har dock inte primärt med värmen att göra utan beror på att koldioxid fungerar som en sorts gödning för växter. Lu, Wang & McCabe fann ”extensive areas of ’greening’ in dryland areas of the Mediterranean, the Sahel, the Middle East and Northern China, as well as greening trends in Mongolia and South America.” (”Elevated CO2 as a driver of global dryland greening”, Nature Scientific Reports, februari 2016.)

Se även denna webbsida hos NASA, där det framgår att mellan 25 och 50 procent av jordens grönområden blivit ännu grönare.

I filmens 30:e minut nämner professor Matthew Hansen vid University of Maryland dock ett motsatt fenomen, avskogning. Han visar en karta, där skogar försvinner på stora ytor av jorden (enligt kartan tycks större delen av Sverige och Finland ha nedbrända eller avverkade skogar, hur man nu kommit fram till det).

Hur stora områden det nu än handlar om, så är väl frågan om detta är en klimatfråga eller en avverkningsfråga. Hansen säger att regnskogar bränns ned och ersätts med odlingar av soyabönor eller gummi eller används som betesmark för boskap. Men bland det som påverkar allra mest, säger han, är odlingen av palmolja. Palmolja finns i nästan allt, tillägger Mark Maslin, professor i klimatologi vid University College, London. Ingen nämner dock att palmoljan används som ”miljövänligt” biobränsle.


Attenborough säger (i 38:e minuten) att förutom allt detta kan vi hotas av ännu värre katastrofer, som kallas tipping points, dvs. att någon process når en punkt där den blir oåterkallelig. IPCC har dock i sin bedömning från 2013/14 övergivit de flesta av dessa farhågor. Vissa problem ser man eventuellt med smältande permafrost som kan avge växthusgaser. Se ”Är klimatapokalypsen inställd?

När Attenborough därefter ska beskriva problemet med permafrosten, blir det missvisande. Han nämner att metangas (en växthusgas 20–30 gånger mer potent än koldioxid) finns under jorden i permafrosten. Man får sedan se ekologen Katey Walter Anthony från University of Alaska gå ut på isen på en vanlig sjö i närheten av Fairbanks i Alaska. Men det är skillnad på metan i vanliga sjöar som avsöndras hela tiden och metan som kan bildas och avges från permafrost om den smälter.

Dr Anthony visar hur det finns bubblor inuti sjöisen, och med lite hett vatten smälter hon det översta lagret. Gasbubblorna kommer ut i luften och man tänder en tändsticka så att gasen flammar upp. Intrycket är förstås mycket spektakulärt. Metanets problem är dock inte att det brinner utan att det effektivare än CO2 blockerar jordens värmestrålning så att den inte försvinner ut i rymden.

Ingen vet hur mycket metan permafrosten (som huvudsakligen finns på norra halvklotet) innehåller, men uppskattningar ligger på 1,7 triljoner ton kol, bundet i organiskt material, som alltså kan bli både koldioxid och metan när och om permafrosten börjar smälta och det organiska materialet bryts ned. En bedömning är att nuvarande uppvärmning skulle kunna leda till att 1 gigaton metan avges från töande permafrost till år 2100. Som jämförelse kan nämnas att sjöar, kärr och andra våtmarker är en större källa till metan, 0,167 gigaton per år, vilket till år 2100 skulle bli 13,36 gigaton.

På sin webbsida visar Dr Anthony för övrigt upp en inte fullt så ominös sida av metanbubblorna. Här arbetar man med ett projekt som ska förse byar i norra Alaska med kok- och värmegas från sjöbubblorna istället för från importerad diesel.

I Specialrapporten från IPCC 2018 (sid. 208) refererar man till en studie, där man tror att metan och koldioxiod i permafrost kanske kommer att kunna bindas av ökad torvbildning: ”Transient releases of CO2 and CH4 may follow permafrost melting, but these occurrences may be compensated by peat growth over longer time scales (Yu et al., 2010).”

Både sol- och vindkraft nämns som alternativ till de fossila bränslena. Inget fel i det, men ett program som vill förmedla ”the facts” borde nog också nämna en del av problemen med dessa energikällor. Först och främst att de har en ojämn energiproduktion och knappast kan vara ett alternativ för utvecklingsländer som vill bygga upp tung industri t.ex. Ett problem med solfångarna, om man nu är rädd för koldioxid, är att de för närvarande tillverkas i länder där el framställs med hjälp av fossila bränslen (Kina t.ex.). Solfångarna kräver ofta enorma arealer, vilket inkräktar på habitat och djurliv, t.ex. skadas fåglar. De kräver också stora mängder vatten bl.a för rengöring, och när de tjänat ut skapar de miljöfarligt avfall. Vindkraftverkens propellrar dödar mängder av fåglar, insekter och fladdermöss som ju ska bevaras för mångfaldens skull.

Det är tråkigt, för att inte säga förödande för opinionen och klimatpolitiken, att medierna inte tar chansen att allsidigt redogöra för forskningsläget, utan ständigt bara för fram att alla forskare är överens om katastrofens annalkande. Jag anser att det är högst kontraproduktivt för den allmänna folkbildningen och för ett genomtänkt beslutsfattande att producera filmer med den här typen av ensidig skrämselpropaganda.


Är klimatapokalypsen inställd?

För alla som oroar sig för klimatet, kan det kanske vara lugnande att se att t.o.m. FN:s klimatpanel (IPCC) numera övergivit en del positioner. Hockeyklubban talar man sällan om numera. Tipping points finns knappt, utom några få som inte tippar, dvs. om de finns så är de inte irreversibla. Och det finns inga belägg för att stormar blivit vanligare de senaste hundra åren.

De flesta är överens om att den globala medeltemperaturen har ökat en knapp grad de senaste hundra åren. De kommande hundra åren blir det kanske också något varmare. Vissa tror på någon knapp grads uppvärmning. IPCC tror att det blir betydligt mer, kanske mellan 1 och 3 grader, beroende på vilka åtgärder som sätts in. Och så finns det de som snarare tror att det blir kallare.

Ska man gå efter vad IPCC säger, så förefaller det dock som om de här oåterkalleliga, irreversibla processerna (där det finns en s.k. tipping point utan återvändo) numera anses osannolika. Detta enligt IPCC:s senaste rapporter, 2013 och 2018.


Tabell 12.4 ur Assessment report 5, kap. 12, sid. 1115. Klicka på bilden (eller här) så visas tabellen i full storlek.


I Assessment report 5 från 2013 (The Physical Science Basis: Contribution of Working Group I) finns i kapitel 12 (sid. 1115) en översikt över nio processer och hur irreversibla de kan anses vara. Notera att när IPCC talar om confidence, så är det inte det statistiska begreppet konfidens utan en mera ungefärlig skattning av hur giltiga och sannolika IPCC-forskarnas slutsatser är utifrån evidensens styrka och forskargruppernas grad av enighet (se definition i rapporten, sid. 139, 142). Följande är slutsatserna i tabellen:

1. Kollapsande Atlantströmmar (s.k. MOC), t.ex. Golfströmmen: Det anses very unlikely med high confidence att Atlantströmmarna kommer att genomgå en snabb förändring.

2. Nästan total nedsmältning av inlandsis på Grönland och Västra Antarktis (skulle vara irreversibelt i årtusenden): Detta anses exceptionally unlikely med high confidence.

3. Nettoutsläpp av växthusgaser ur permafrost (skulle vara irreversibelt i årtusenden): Här ser man en viss risk, dock med low confidence.

4. Katastrofala metanutsläpp från s.k. inneslutningsföreningar (klatrat) i is (som skulle vara irreversibelt i årtusenden), anses very unlikely med high confidence.

5. Förutsägelser att stora arealer av tropisk regnskog dör ut (skulle vara irreversibelt i århundraden) anses ha low confidence.

6. Förutsägelser att stora arealer av boreal (subarktisk) skog dör ut (skulle vara irreversibelt i århundraden) anses ha low confidence.

7. Det är troligt (likely) att Norra ishavet blir nästan isfritt i september före mitten av århundradet om en uppvärmning sker i enlighet med IPCC:s mest pessimistiska klimatmodeller (t.ex. RCP8.5 som räknar med en CO2-halt på ca 625 ppm år 2050). Detta säger man med medium confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

8. Förutägelser om ändringar i frekvens och varaktighet när det gäller omfattande torka (megadroughts) har low confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

9. Förutägelser om monsunvindars upphörande har low confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

I den löpande texten skriver man också:

Related to multiple climate states, and hysteresis [en sorts tröghet i förhållande till tidigare klimattillstånd / KET], is the concept of irreversibility in the climate system. In some cases where multiple states and irreversibility combine, bifurcations or ‘tipping points’ can been reached (see Section 12.5). In these situations, it is difficult if not impossible for the climate system to revert to its previous state, and the change is termed irreversible over some timescale and forcing range. A small number of studies using simplified models find evidence for global-scale ‘tipping points’ (e.g., Lenton et al., 2008); however, there is no evidence for global-scale tipping points in any of the most comprehensive models evaluated to date in studies of climate evolution in the 21st century. (AR5, sid. 129, min fetstil / KET)

Regionalt kan det tänkas finnas vissa tipping points, menar man, t.ex. i fråga om arktisk sjöis (sid. 129). Å andra sidan säger man att detta ändå är reversibelt inom år eller decennier:

Furthermore, the interannual-to-decadal variability in the summer Arctic sea ice extent is projected to increase in response to global warming (Holland et al., 2008; Goosse et al., 2009). These studies suggest that large anomalies in Arctic sea ice areal coverage, like the ones that occurred in 2007 and 2012, might become increasingly frequent. However, there is little evidence in global climate models of a tipping point (or critical threshold) in the transition from a perennially ice-covered to a seasonally ice-free Arctic Ocean beyond which further sea ice loss is unstoppable and irreversible. (AR5, sid. 1118, min fetstil / KET.)

I IPCC:s specialrapport Global Warming of 1.5 °C från hösten 2018 återkommer i stort sett samma bedömningar (tabell sid. 264). Tabellen är här i stället uppdelad på tre scenarier med varsin kolumn, global medeluppvärmning till 1,5 °C, till mellan 1,5 och 2 °C, samt upp till 3 °C. I kolumnen för uppvärmning till 3 °C finns i några fall en viss större risk än i den tidigare sammanställningen från 2013, t.ex. för läckage av innesluten koldioxid i permafrost samt risken för regnskogsdöd som vid 3 °C ändrats från low till medium confidence. För subarktisk skogsdöd ser man viss ökad risk vid en mer extrem global medeltemperaturhöjning på 3–4 °C, ”but given the complexities of the various forcing mechanisms and feedback processes this is thought to be an uncertain estimate”. (Specialrapporten, kap. 3, sid. 263.)

När det gäller sjöisen i Arktis kvarstår ungefär den bedömning jag citerade ovan ur Assessment report 5. I Specialrapporten 2018 skriver man om den arktiska sjöisen:

No evidence has been found for irreversibility or tipping points, suggesting that year-round sea ice will return given a suitable climate (medium confidence) (Schröder and Connolley, 2007; Sedlácek et al., 2011; Tietsche et al., 2011).(Specialrapporten, kap. 3, sid. 262.)

Och vidare i Specialrapporten på sid. 270 (min fetstil / KET):

Sea ice is often cited as a tipping point in the climate system (Lenton, 2012). Detailed modelling of sea ice (Schröder and Connolley, 2007; Sedlácek et al., 2011; Tietsche et al., 2011), however, suggests that summer sea ice can return within a few years after its artificial removal for climates in the late 20th and early 21st centuries. Further studies (Armour et al., 2011; Boucher et al., 2012; Ridley et al., 2012) modelled the removal of sea ice by raising CO2 concentrations and studied subsequent regrowth by lowering CO2. These studies suggest that changes in Arctic sea ice are neither irreversible nor exhibit bifurcation behaviour. It is therefore plausible that the extent of Arctic sea ice may quickly re-equilibrate to the end-of-century climate under an overshoot scenario.

Om inlandsisen på Grönland och i Västra Antarktis, skriver man i Specialrapporten 2018 (kap. 3 sid. 257):

The time scale for eventual loss of the ice sheets varies between millennia and tens of millennia and assumes constant surface temperature forcing during this period. If temperature were to decline subsequently the ice sheets might regrow, although the amount of cooling required is likely to be highly dependent on the duration and rate of the previous retreat. (Min fetstil / KET.)

Vissa forskare befarar dock avsevärd höjning av havsnivån (ett par meter) vid omfattande nedsmältning, men om en sådan inträffar så torde det ju dröja tusen eller flera tusen år. Enstaka forskare tror det kan ske inom ett par hundra år. IPCC:s samlade bedömning (som bl.a. nämns i Specialrapporten, kap 3, Executive summary, sid. 178) tycks dock vara att till år 2100 kan havsnivåerna stiga med 4–16 cm). Att så pass olika bedömningar finns inom IPCC-nätverket av forskare visar för övrigt att man inte gärna kan säga att ”science is settled”, vilket ofta hörs från politiker, debattörer, journalister m.fl.

Tinande permafrost ger ifrån sig innesluten växthusgas (t.ex. metan och koldioxid), vilket kan utgöra en potentiell tipping point, menar dock IPCC i sin specialrapport, men det gäller främst vid en global medeltemperaturhöjning på mer än 3 °C:

However, the carbon released to the atmosphere from thawing permafrost is projected to be restricted to 0.09–0.19 Gt C yr–1 [Gigaton kol per år / KET] at 2 °C of global warming and to 0.08–0.16 Gt C yr–1 at 1.5 °C (E.J. Burke et al., 2018), which does not indicate a tipping point (medium confidence). At higher degrees of global warming, in the order of 3 °C, a different type of tipping point in permafrost may be reached. (Specialrapporten, sid. 262, min fetstil / KET.)

Dessutom verkar IPCC också vara inne på att det man annars hör från de mer dramatiska framtidsspanarna, att orkaner och stormar blir allt vanligare och mer förödande, inte stämmer. I Assessment report 5 står det t.ex.:

Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century and it remains uncertain whether any reported long-term increases in tropical cyclone frequency are robust, after accounting for past changes in observing capabilities (Knutson et al., 2010). (AR5, kapitel 2, sid. 216.)

Om utomtropiska stormar skriver man i Assessment report 5:

AR4 [IPCC:s fjärde assessment report / KET] noted a likely net increase in frequency/intensity of NH [northern hemisphere / KET] extreme extratropical cyclones and a poleward shift in storm tracks since the 1950s. SREX [en tidigare specialrapport från IPCC från 2012] further consolidated the AR4 assessment of poleward shifting storm tracks, but revised the assessment of the confidence levels associated with regional trends in the intensity of extreme extratropical cyclones. (AR5, kapitel 2, sid. 217, min fetstil / KET.)

Hur har man då reviderat konfidensnivåerna? På samma sida (217) skriver man att otillförlitliga observationer gör att ”this lowers our confidence in long-term trends”. Sammanfattningen blir:

In summary, confidence in large scale changes in the intensity of extreme extratropical cyclones since 1900 is low. There is also low confidence for a clear trend in storminess proxies over the last century due to inconsistencies between studies or lack of long-term data in some parts of the world (particularly in the SH [southern hemisphere / KET] ). (AR5, kapitel 2, sid. 220.)

I kapitel 12 skriver man dock:

Globally, for short-duration precipitation events, a shift to more intense individual storms and fewer weak storms is likely as temperatures increase. (AR5, kap. 12, sid. 1032)

I delkapitel skriver man att utomtropiska stormar på södra halvklotet enligt datormodellerna tyder på ”reduction of storm frequency”. Om norra halvklotet skriver man (CMIP5 är en samling klimatmodelldata):

In the NH winter (Figure 12.20a, b), the CMIP5 multi-model ensemble shows an overall reduced frequency of storms and less indication of a poleward shift in the tracks. (AR5, sid. 1074.)

I Specialrapporten 2018 skriver man om stormar:

Numerous studies leading up to and after AR5 have reported a decreasing trend in the global number of tropical cyclones and/or the globally accumulated cyclonic energy […]the fact that the almost four-decade-long period of remotely sensed observations remains relatively short to distinguish anthropogenically induced trends from decadal and multi-decadal variability, implies that there is only low confidence regarding changes in global tropical cyclone numbers under global warming over the last four decades. (Specialrapporten, sid. 203.)

Det är minst sagt ironiskt att en person som Roger Pielke jr, som medverkade i IPCC-rapporter före 2013, skulle bli avstängd från diverse uppdrag och kallad klimatförnekare (se artikel här eller här) för att han påstod just detta om stormar och orkaner. Men han gjorde det före 2013, innan IPCC:s femte Assessment report tog upp saken.

Om skogsbränder står det inte särskilt mycket, utom att de omnämns som källa till mer koldioxid i atmosfären. Nästan inga prognoser om att de skulle komma att öka. Däremot finns flera påståenden i stil med att om bränderna skulle öka, så händer det och det, men nästan inget om att man tror att så blir fallet. Men i avsnitt står det dock märkligt nog:

There is additional evidence for the attribution of increased forest fire frequency in North America to anthropogenic climate change during 1984–2015, via the mechanism of increasing fuel aridity almost doubling the western USA forest fire area compared to what would have been expected in the absence of climate change (Abatzoglou and Williams, 2016). (Specialrapporten, kap. 3, sid. 220.)

Här skriver man också att man förväntar sig en 37,8-procentig ökning av brandarean 2010–2039 vid en medeltemperaturhöjning av 1,2 grader.

Att brandfrekvensen skulle ha ökat mellan 1984 och 2015 förefaller inte stämma om man jämför med siffror från National Interagency Fire Center (NIFC) i Idaho. Se nedanstående tabell!


Statistik från NIFC. Klicka på bilden (eller här) för att komma till sidan.


Även om NIFC och Abatzoglou & Williams (som IPCC refererade till i blockcitatet ovan) mätt på olika sätt (man kan t.ex. tänka sig att de inkluderat större eller mindre andel privata skogar jämfört med statliga än vad NIFC gjort), så borde trenden synas om den fanns. Kanske har arealerna som brunnit blivit större, men det är svårt att avgöra, eftersom NIFC skriver att siffrorna före 1983 inte kan jämföras med de senare pga att man inte är säker på hur inrapporteringen av bränder gick till under tidigare år.

Abatzoglou & Williams hävdar att det är mänsklig påverkan på klimatet som driver en ökning av skogsbränder och areal, och de bygger detta resonemang på att ökad torka i brännbart material ökar potentialen för bränder. Och mänsklig påverkan på klimatet gör att markerna blir torrare. Alltså beror ökade bränder (om de nu har ökat) på mänsklig klimatpåverkan. Men ska detta ha något bevisvärde måste man ju först visa att torkan beror på mänsklig klimatpåverkan och inte på naturliga skiftningar i vädret eller klimatet. Annars är det ett cirkelbevis. Så här skriver man:

Given the strong empirical relationship between fuel aridity [graden av torka i brännbart material / KET] and wildfire activity identified here and in other studies (1, 2, 4, 8), and substantial increases in western US fuel aridity and fire-weather season length in recent decades, it appears clear from empirical data alone that increased fuel aridity, which is a robustly modeled result of ACC [anthropogenic climate change, dvs mänsklig klimatpåverkan / KET], is the proximal driver of the observed increases in western US forest fire area over the past few decades. (Abatzoglou & Williams, ”Impact of anthropogenic climate change on wildfire across western US forests”, PNAS oktober 2016, min fetstil / KET.)

Man undrar om IPCC bestämt sig för att torkan ökat sedan rapporten 2013, för där skrev man så här:

In summary, the current assessment concludes that there is not enough evidence at present to suggest more than low confidence in a global-scale observed trend in drought or dryness (lack of rainfall) since the middle of the 20th century, owing to lack of direct observations, geographical inconsistencies in the trends, and dependencies of inferred trends on the index choice. Based on updated studies, AR4 conclusions regarding global increasing trends in drought since the 1970s were probably overstated. However, it is likely that the frequency and intensity of drought has increased in the Mediterranean and West Africa and decreased in central North America and north-west Australia since 1950. (AR5, kap. 2, sid. 215, min fetstil / KET.)

Om extrema värmeböljor och bränder skrev man i Specialrapporten 2018:

The IPCC AR5 concluded there is high to very high confidence that climate change will lead to greater risks of injuries, disease and death, owing to more intense heatwaves and fires, increased risks of undernutrition, and consequences of reduced labour productivity in vulnerable populations (K.R. Smith et al., 2014). (Specialrapporten, sid. 240.)

Skrev verkligen Assessment report 5 att det skulle bli fler värmeböljor och bränder? På sid. 928 skrev man:

In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate. However the probability of occurrence of such events could have changed significantly at a particular location. Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to the probability of some heatwaves. Similarly, climate model studies suggest that increased greenhouse gases have contributed to the observed intensification of heavy precipitation events found over parts of the Northern Hemisphere. However, the probability of many other extreme weather events may not have changed substantially. Therefore, it is incorrect to ascribe every new weather record to climate change. (Assessment report 5, sid. 928, min fetstil / KET.)

Om det inte finns bevis för att klimatförändringar lett till fler värmböljor och bränder hittills, så är det väl svårt att med samma värden prognosticera en framtid med sådana effekter.

IPCC-rapporten skriver mycket ofta om sannolikheter. I citatet ovan står det ”Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to the probability of some heatwaves.” Det är noga räknat något annat än att påstå att ”Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to some heatwaves.” Ofta skriver man på det sättet, både när det gäller förutsägelser (projections) om framtiden och när det gäller tolkningen av samtida väderhändelser. Skillnaden mellan meningarna ovan är alltså det lilla ordet ”probability”.

I tabellen på sid. 939 står det i en tabell: ”Human influence has substantially increased the probability of occurrence of heat waves in some locations.”. Och när man bedömer källan till detta: ”Good observational coverage for some regions and poor for others (thus biasing studies to regions where observational coverage is good).” Det påminner lite om den gamla anekdoten om den berusade mannen som letade efter sina borttappade nycklar under gatlyktan för att det var ljusast där.

Globalt brukar man annars anse att antalet bränder är lägre nu än förr, se t.ex. NIFC-statistiken ovan, liksom hur det varit i Sverige: ”Expert: Färre skogsbränder än någonsin”, DN 24 juli 2018.

IPCC har överskattat klimatkänsligheten

De olika scenarier som IPCC hittills publicerat i sina fem rapporter har inte slagit så väl ut i praktiken. John Christy (en av rätt många forskare som tidigare arbetade med IPCC, men som numera är skeptiska till klimatpanelens arbete) gjorde 2015 ett diagram för att jämföra de olika modellerna med verkligheten:


John Christys diagram som visar temperaturvariationer i mitten av troposfären 1979–2015, uppmätt med väderballonger (gröna prickar) och satellit (blå prickar), jämfört med 102 simuleringar från IPCC (de olikfärgade tunna linjerna) fram till 2030, samt medelvärdet av dessa (den tjocka röda linjen). Klicka på bilden (eller här) för att se den i större format.


Christys diagram fick kritik från exempelvis aktivistgruppen Yale Climate Connections, där man visade en video med bl.a. Michael Mann, Kevin Trenberth och Ben Santer. Dessa kritiker menade bl.a. att satellitmätningar inte var tillförlitliga.

Christy svarade på kritiken i februari 2016 inför en vetenskapskommitté i Representanthuset (se pdf).

Han fick ytterligare kritik på webbplatsen RealClimate av Gavin Schmidt från NASA:s Goddard Institute, som menade att intrycket av diagrammet beror på var man lägger nollpunkten och vilket medelvärde man väljer att ordna kurvorna kring. Så Schmidt gjorde om diagrammet, men det förändrade nog inte den generella bilden av överdrivna modeller särskilt mycket. Se artikeln ”Comparing models to the satellite datasets”.

För övrigt har IPCC själva i sin Assessment report 5 flera diagram över hur deras olika prognoser (projections) slagit in t.o.m. 2013. På sid. 87 finns detta diagram, som egentligen också visar hur fel man har haft.


IPCC:s eget diagram över 138 framtidsmodeller (de olikfärgade tunna linjerna) jämfört med ett medeltal av uppmätta värden (tjock svart linje).


Det ska bli intressant att se när Assessment report 6 kommer 2021–22, om man skruvat ned sina riskbedömningar några snäpp till.

Varifrån kommer katastrofscenarierna?

De som främst fört fram katastrofscenarierna och hävdat att det snart är för sent att göra något är politiker, journalister och aktivister av olika slag. Några av forskarna har också gjort sig till aktivister, som t.ex. Jim Hansen när han försökte skrämmas med att den uppvärmning som nu sker motsvarar energin hos 400 000 Hiroshimabomber per dag (= 4,5 bomber per sekund). Detta förde han fram i en föreläsning på TED talks 2012. En person vid namn Bob Lacatena tyckte detta var så bra att han gjorde en särskild s.k. widget för mobilen eller datorn som ett ständigt memento mori. Se 4hiroshimas.com. Tilläggas bör att solen utan vår förskyllan utsätter jorden för en energimängd motsvarande ungefär 1900 Hiroshimabomber per sekund.

Just år 2030 har angivits som en vändpunkt. Gör mänskligheten inte något dramatiskt före detta år, så kommer katastrofen obevekligt. Nu tycks ju inte dessa tipping-points vara så aktuella längre, ändå hör man ständigt tal om att allt är för sent om 10 eller 12 år. Men detta år 2030 tycks ha bestämts godtyckligt. Det är helt enkelt den gräns FN satte upp 2015 inom ramen för sina Sustainable Development Goals. Där finns 17 målsättningar inom olika områden (fattigdom, svält, jämställdhet m.m.) som man vill nå till 2030, och klimatet är en av dem.

Assessment report 5 talar inte om 2030 på det viset (eftersom FN ännu inte satt det målet när rapporten sammanställdes) men i Specialrapporten 2018 nämns 2030 som ett av tre scenarier med olika grad av komplikationer, vilket sedan blåstes upp av medier och aktivister i hela världen. I Sverige såg det ut så här i Aftonbladet den 8 oktober 2018:


Aftonbladet 8 oktober 2018.


Och i Washington Post (länk här eller här) såg det ut så:


Washington Post den 7 oktober 2018.


CNN var värre, med bilder på rykande fabriksskorstenar meddelade man att ”Planet has only until 2030 to stem catastrophic climate change, experts warn”. Och den amerikanska ledamoten av Representanthuset Alexandria Ocasio-Cortez hävdade i en TV-debatt att ”the world is gonna end in 12 years if we don’t address climate change”. (Se även Newsweek.) På BBC:s webbplats såg man rubriken ”Final call to save the world from ’climate catastrophe’”.

Washingtons Posts rubrik orsakade oväntat nog reaktioner från en av de IPCC-trogna, nämligen Gavin Schmidt från NASA:s Goddard Institute, som twittrade (7 oktober 2018):

”… framing this report as ’we only have 10 years to act’ as done by the @washingtonpost in their headline is neither correct nor helpful. Making better decisions on emissions is always going to be helpful – whether it’s now, in 5 years or in 20 years.”


Gavin Schmidts twittertext från 7 oktober 2018.


De flesta medier såg Specialrapporten som en sorts sista varning inför katastrofen. Andra tyckte den var för mild och snarast dolde allvaret i situationen. Se t.ex. Peter Alestig i SvD 9 oktober 2018, som menade att IPCC skönmålade verkligheten genom att ge intryck av att 1,5 gradersmålet skulle kunna nås relativt enkelt.

Och Alestig hade nog på sätt och vis rätt. Inte i att vi närmar oss en katastrof, men i att det inte är möjligt att minska koldioxidutsläppen till så låga nivåer som anses nödvändigt. Det skulle innebära en återgång inte bara till de förindustriella nivåerna av koldioxidhalt i atmosfären, utan också en helt grotesk återgång till ett förindustriellt liv. (IPCC har en egen definition av förindustriell tid: 1861–1880, enligt sid. 188 i Specialrapporten, men även 1850–1900 enligt sid. 183. Förindustriell tid brukar annars räknas som perioden 1750–1850.)

Många tycks inte förstå hur oerhört energikrävande vårt moderna liv är, inom nästan alla sektorer i samhället. Är dagens smartphoneanvändare och Thailandsresenärer, eller folk med köksutrustning i borstat aluminium beredda att börja leva som 1850? Och helt i onödan dessutom, eftersom katastrofen verkar vara inställd. De enorma pengar alla dessa klimatåtgärder skulle kosta (och redan har kostat) kan användas till något bättre. T.ex. för att stoppa jorderosion och skogsbränder; för hjälpinsatser vid jordbävningar, översvämningar m.m., som oavsett klimat alltid kommer att inträffa.

Se även:Klimatet och den omstridda hockeyklubban”, om det kontroversiella s.k. hockeyklubbsdiagrammet, med många citat ur de läckta mailen från den skandal som kallades Climategate.

Läs också:Har den globala uppvärmningen avstannat?”, om den ”paus” i den globala uppvärmningen som tycks ha inträtt de senaste 20 åren. Är det något tillfälligt eller har uppvärmningen avstannat?

Har den globala uppvärmningen avstannat?

Den senaste tiden har det förekommit viss debatt om huruvida den globala uppvärmningen, till följd av klimatförändringar, har avstannat de senaste decennierna och vad man i så fall ska dra för slutsatser av det.

Diskussionen är dock inte alls så ny. Frågan om huruvida den globala uppvärmningen har tagit en paus eller inte har dryftats sedan ungefär 2007. Hundratals artiklar har skrivits om detta, för och emot. Markku Rummukainen, som är professor i klimatologi och ingår i IPCC:s nätverk av forskare (FN:s klimatpanel), uttalade sig den 17/5 i SvT:s Aktuellt om saken och gav närmast intryck av att detta är fria fantasier. Att frågan är omstridd är lätt att se, man kan t.ex. läsa artikeln Global warming hiatus på Wikipedia.

Mellan 1998 och 2018 var variationerna i den globala medeltemperaturen mycket små, den globala medelavvikelsen varierade mellan 0,3 och 0,6 grader (se nedanstående diagram). 2015–16 förekom en mindre topp, upp emot 0,9 grader, som berodde på väderfenomenet El Niño, vilket inte kan räknas som klimatförändring utan är en naturligt förekommande ström i havet som uppträder då och då. Våren 2019 har temperaturen dock ökat en aning (vilket kan bero på att vi nu påbörjar en ny El Niño-period).


Globala temperaturavvikelser (anomalies) 1990–2018 enligt databasen HadCrut4 (Hadley Centre/Climatic Research Unit 4). Perioden 1998–2018 håller sig ungefär inom intervallet 0,3–0,6 graders avvikelse (se de gröna linjerna), förutom El Niño-toppen 2015–16. (Diagram från WoodforTrees.org.)


IPCC:s Fifth assessment report har följande siffror för 1998–2012: ”The rate of warming over the past 15 years (1998–2012; 0.05 [–0.05 to +0.15] °C per decade) is smaller than the trend since 1951 (1951–2012; 0.12 [0.08 to 0.14] °C per decade).” (AR5, sid. 37, min fetstil / KET.)

I den s.k. Climategate-skandalen (2009), då någon läckte tusentals mail från IPCC-forskare, avslöjades hur flera forskare med anknytning till East Anglia-universitet i England var väldigt bekymrade över bristen på global uppvärmning. I ett av de läckta mailen mellan bl.a. Michael Mann (en av upphovsmännen till den s.k. hockeyklubbskurvan) och atmosfärspecialisten Kevin Trenberth skriver den senare den 12 oktober 2009:

Well I have my own article on where the heck is global warming? We are asking that here in Boulder where we have broken records the past two days for the coldest days on record. We had 4 inches of snow. The high the last 2 days was below 30F and the normal is 69F, and it smashed the previous records for these days by 10F. […] The fact is that we can’t account for the lack of warming at the moment and it is a travesty that we can’t. The CERES data published in the August BAMS 09 supplement on 2008 shows there should be even more warming: but the data are surely wrong. Our observing system is inadequate. (Mail nr 1255352257, min fetstil / KET)

När observationerna inte stämmer med förutsägelserna måste det alltså vara fel på observationerna. Under arbetet med IPCC:s Fifth assessment report 2013 diskuterade man flitigt hur frågan om en paus i uppvärmningen (hiatus) skulle beskrivas. I utkastet till texten från Working group 1 känner företrädare för flera regeringar pressen av att uppvärmningspausen måste förklaras i den allmänna debatten. Nederländernas representant skrev t.ex.:

Given the wide attention to this period, it is very important that the SPM [Summary for Policymakers/KET] includes a concise and simple explanation of the difference between model and observations of the hiatus period. We would even suggest to devote a separate box to this issue, where both conclusions SPM-9, 11-17 and SPM-11, 1-6 can be incorporated. (WG 1 AR5, Final Draft, SPM Comments, sid 49.)

I den färdiga femte rapporten diskuteras denna ”observed recent warming hiatus” på åtminstone fyra ställen och man skriver bl.a. i Summary for Policymakers (sid 15):

The observed reduction in surface warming trend over the period 1998 to 2012 as compared to the period 1951 to 2012, is due in roughly equal measure to a reduced trend in radiative forcing and a cooling contribution from natural internal variability, which includes a possible redistribution of heat within the ocean (medium confidence). The reduced trend in radiative forcing is primarily due to volcanic eruptions and the timing of the downward phase of the 11-year solar cycle. However, there is low confidence in quantifying the role of changes in radiative forcing in causing the reduced warming trend. There is medium confidence that natural internal decadal variability causes to a substantial degree the difference between observations and the simulations; the latter are not expected to reproduce the timing of natural internal variability. There may also be a contribution from forcing inadequacies and, in some models, an overestimate of the response to increasing greenhouse gas and other anthropogenic forcing (dominated by the effects of aerosols). (AR5 Workgroup 1, SPM, sid 15, min fetstil / KET)

IPCC-forskarna brukar inte gärna vilja förklara förändringar när det blir varmare med naturliga variationer eller solens påverkan, men här passar det tydligen bra. Vilket däremot inte Kevin Trenberth tyckte: ”Saying it is natural variability is not an explanation. What are the physical processes? Where did the heat go?” (Mail nr 1255523796 till Michael Mann 14 oktober 2009.)

Lägg också märke till att man i slutet av ovanstående blockcitat funderar över om kanske den beräknade effekten (den s.k. klimatkänsligheten) av växthusgaser har överskattats.

Man kan fråga sig hur korta perioder av förändrat väder som egentligen kan tillskrivas en klimatförändring. Jag minns när klimatet började diskuteras på allvar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Då verkade debattörer med olika åsikter ändå vara ganska överens om att man inte kunde dra några slutsatser om klimatet utifrån ett par kalla vintrar eller ett par varma somrar. Man måste bedöma väderförändringar över flera hundra år, sades det då. Men numera räknar man med att kunna göra signifikanta iakttagelser under bara 30 års tid. Då blir förstås 20 år av relativt stabila globala temperaturer något betydelsefullt, och man frågar sig om detta tillstånd är början på en trend eller bara en tillfällig avvikelse.

Man bör även tänka på att hela begreppet global medeltemperatur är kritiserat som bedömningsgrund för klimat och klimatförändringar. Flera forskare anser att det inte egentligen finns något som heter global medeltemperatur. Eftersom temperaturen (och även andra väderparametrar) varierar kontinuerligt över jordens yta och inte kan mätas på isolerade punkter som är (tillräckligt) representativa för de punkter som inte mäts, så är frågan vad en medeltemperatur egentligen visar. Kanske är det lika missvisande som att fråga sig vilken färg som är jordens medelfärg. Är det kanske en murrig grönbrunblå nyans? Och vad säger det i så fall om hur jorden ser ut i olika länder, landskap och havsområden?

Det som är svårt att förklara är varför den globala medeltemperaturen inte stiger nämnvärt just nu, när CO2-halten uppenbarligen gör det. Och likaså varför temperaturen steg ganska ordentligt under 1930–40-talen, fast CO2-halten då inte ökade särskilt mycket.

Vi får väl se om ytterligare några år vad nuvarande hiatus kan tänkas innebära. Vissa tror t.o.m. att vi är i början av en ny ”liten istid”, som den som rådde ungefär mellan 1500-talet och mitten av 1800-talet.

Klimatet och den omstridda hockeyklubban

Det var aningen förvånande att häromdagen (24/3) i DN läsa Karin Bojs hyllning till den s.k. hockeyklubban inom klimatforskningen. Ingressen löd:

Bilden på hockeyklubban öppnade ögonen på många. Den var tydlig, och en bild säger mer än tusen ord. Just därför blev motståndet så hårt.

Michael Mann, Raymond Bradley och Malcolm Hughes skrev två artiklar om denna hockeyklubbsliknande kurva (i Nature 1998 och i Geophysical Research Letters 1999), som skulle visa hur temperaturen varit relativt jämn i ett årtusende (hockeyklubbans skaft) för att sedan runt 1900 sätta av uppåt (hockeyklubbans blad).[1] Ett avgörande datum sätter Bojs till 22 januari år 2001, då IPCC (FN:s klimatpanel) släppte sin tredje rapport (Third Assessment Report, även förkortad TAR), där Mann et al.:s kurva var det stora slagnumret som återgavs på flera ställen i rapporten.

”Före detta datum var det rimligt att säga ‘jag visste inte’. Historiens dom kommer att bli hård över alla som framhärdade i motstånd efter januari 2001,” skriver Bojs.


Fig. 1. Den s.k. hockeyklubban, som den återgavs i IPCC:s Third Assessment Report 2001.


Det märkliga är att hon ser denna kurva som en sådan klimatforskningens triumf, när den i själva verket blivit väldigt misskrediterad. Bojs skriver: ”Givetvis finns detaljer som var befogade att ifrågasätta, såsom en del felaktigheter i källmaterialet som senare korrigerades av författarna. Men i stora drag står sig hockeyklubban alldeles utmärkt, rent vetenskapligt.”

Gör den verkligen det?

Många kritiserade Mann et al.:s artiklar och kurvor, t.ex. fysikern Fred Singer och klimatologen Hans von Storch. De mest ihärdiga kritikerna var nog miljöekonomen Ross McKitrick och statistikern Stephen McIntyre (den senare publicerar omfattande kritiskt material på sin webbplats climateaudit.org).

McKitrick och McIntyre beskyllde Mann et al. bl.a. för att på ett felaktigt sätt ha använt sig av s.k. principalkomponentanalys, ett sätt att sammanjämka olika provserier med olika brister, t.ex. där vissa data saknas eller överlappar varandra. I detta fall handlade det om 90 serier av prover med årsringar från amerikanska bristlecone pines (på svenska bl.a. rävsvanstall och methusalemtall). Det var dessa s.k. proxydata som var grunden för hockeyklubbans skaft, som ju inte är särskilt rakt men som aldrig viker av uppåt så dramatiskt som värdena efter 1900 visar.

Proxydata är inga verkliga uppgifter om temperatur utan är indirekta indicier på temperatur. I detta fall studerar man årsringar för att se vilka år som tycks ha varit varmare än andra. Proxydata kan också bestå av borrkärnor av is från t.ex. Antarktis eller Grönland, lera från havsbottnar, kalkhaltiga avlagringar i grottor m.m.

Klubbans blad bestod däremot av reellt uppmätta temperaturvärden. Redan detta att kombinera proxydata med verkliga värden är vanskligt. Att dessutom försöka anpassa 90 serier av proxydata till en användbar följd för ett diagram innebär andra svårigheter. Frågan är om Mann et al. gjorde detta på ett korrekt sätt.

Vart tog medeltidsvärmen vägen?

Det intressanta här är att Mann et al. i sin kurva helt lyckades trolla bort den s.k. medeltida värmeperioden, som anses ha infallit ungefär mellan år 1000 och 1300. 1991 hade IPCC själva i sin First Assessment Report (s. 202) visat nedanstående figur, som faktiskt tyder på att den medeltida varma perioden var varmare än den period vi upplever nu.


Fig. 2. Kurvan i IPCC:s First Assessment Report (s. 202) från 1991 gav intrycket att den medeltida varma perioden var varmare än vår tid.


McKitrick och McIntyre menade att den algoritm Mann et al. använde förstärkte kurvavsnitt i delserierna som hade hög varians. Algoritmen skulle helt enkelt söka efter dataserier som liknade klubbladets stigande och förstärka alla sådana seriers betydelse för helheten.

Mann et al. redovisar i artikeln från 1998 bl.a. fem årsringsserier (se nedan). Enligt McKitricks kritik har artikelförfattarna givit den översta serien, som ju tydligt böjer av uppåt under 1900-talet, 390 gånger så stor vikt som andra serier.[2]


Fig. 3. Fem årsringsserier ur artikeln Mann et al. 1998.


McKitrick och McIntyre gjorde rent av ett experiment med Manns algoritm. De prövade att mata in en mängd slumpmässiga siffror, som justerats så att de skulle likna data från trädprover från ett klimat med enbart slumpmässiga förändringar men utan någon trend. Då upptäckte de att 10 000 körningar med en konventionell principalkomponentanalys nästan aldrig resulterade i en hockeyklubbformad kurva, men om de använde Manns algoritm, så resulterade slumptalen i en hockeyklubbformad kurva i 99 procent av försöken.

Det finns också problem med kurvans början. 1998 års kurva började år 1400 men byggde på bara ett enda trädprov från 1404 till 1421 och därefter på två trädprover fram till 1447. Ett minst sagt magert underlag, och de fyra första åren var ren extrapolering. De trädprover från Gaspéhalvön i östra Kanada som använts var inte heller enligt Gordon Jacoby och Rosanne D’Arrigo, de forskare som samlat in proverna, lämpade för bedömningar längre tillbaka än till 1600-talet.

Rent generellt kan det vara bra att känna till att kurvor över t.ex. temperaturer eller koldioxidhalt i atmosfären kan se väldigt olika ut, även om de visar samma tidsperiod. Bl.a. kan man förtydliga (ibland innebär det snarast förvanska) en kurva genom att jämna ut den på olika sätt.

Nedanstående kurva (fig. 4) visar globala temperaturavvikelser (inte absoluta temperaturer alltså) 1990-2018. Istället för att visa ett myller av dagliga upp- och nedgångar är kurvan genom smoothing utjämnad med metoden glidande medelvärde till 12-månadersperioder. Man ser här t.ex. de båda topparna under de varmare El Niño-åren 1997-98 och 2014-2016, som man alltid måste kompensera för när man talar om global uppvärmning. Kurvan därunder (fig. 5) visar precis detsamma men med en smoothing på 48-månadersperioder istället. Där har El Niño-toppen kring 1998 i princip försvunnit. På webbplatsen Woodfortrees kan man själv laborera med kurvor och se olika resultat.


Fig. 4. Globala temperaturavvikelser (anomalies) 1990-2018 enligt databasen HadCrut4 (Hadley Centre/Climatic Research Unit 4). 12 månaders glidande medelvärde. (Diagram från WoodforTrees.org.)



Fig. 5. Samma data som i fig. 4, men en helt annan kurva. 12 månaders glidande medelvärde har här ändrats till 48 månaders glidande medelvärde. 1998 års topp har försvunnit och kurvans avslutande nedgång är borta. (Diagram från WoodforTrees.org.)


McKitrick och McIntyre framförde sin kritik mot hockeyklubban i två artiklar (i Environment and Energy 2003 och i Geophysical Research Letters 2005).[3] 2004 sände man också en kort artikel till Nature, som genomgick peer-review. Mitt i peer-review-processen gjorde Nature det allt svårare för McKitrick och McIntyre; man begränsade först deras spaltutrymme till 800 ord sedan till 500, men man menade sedan att frågan var för teknisk och inte skulle kunna utredas på så litet utrymme. Så en artikel under publicering stoppades alltså plötsligt. Den sist gjorda versionen finns här (pdf).

Nature var man dock inte helt opåverkad utan publicerade ett corrigendum gällande den artikel av Mann et al., som publicerats sex år tidigare. Rättelserna ger intrycket att det endast handlade om obetydliga detaljer om de olika årsringsserierna.

Climategate: någon läckte tusentals mail

Hösten 2009 var det någon vid Climatic Research Unit (CRU) vid University of East Anglia i England, som läckte mer än 1 000 e-mail. Det är CRU som sammanställer bl.a. den nyssnämnda databasen HadCRUT4, och institutionen har en mycket viktig roll bland IPCC-forskarna. I de läckta mailen kan man se hur några av hockeyklubbans upphovsmän resonerade. Det blev en skandal som kallades Climategate, och åtminstone i vissa kretsar menade man att mailväxlingen visade hur forskarna åsidosatte vetenskap och peer-review.

När man studerar dessa mail är det ganska uppenbart att det inte alltid är vetenskap i första rummet det handlar om. Politiker och tidningskolumnister var snabba att avfärda Climategate som helt oväsentligt, det handlade bara om ”a few scientists talking frankly among themselves – sometimes being rude, dismissive, insular, or even behaving like jerks” (Jess Henig på Factcheck.org 10 december 2009). Miljöminister Andreas Carlgren menade att IPCC:s arbete är en process ”med så mycket insyn och kontroll så jag avfärdar helt risken att helheten kan vara manipulerad” (Carlgren svarar på läsarnas frågor i SvD 9 december 2009).

Många hävdade också att Climategate bara handlade om enstaka faktafel i en IPCC-rapport. Ann-Charlotte Marteus skrev sålunda i Expressen 25 februari 2010: ”Nyligen uppdagades att det i IPCC-rapporten sägs att 55 procent av Hollands yta ligger under havsnivån. Den rätta siffran är 26 procent. Nyheten for som en löpeld runt världen, via nyhetssajter och bloggar. Som om jordens klimat hängde på Hollands topografi. Kom igen!”

Jag tycker nog det är allvarligare än så. Climategate-mailen är knappast något som ogiltigförklarar hela den samlade klimatforskningen, men nog ställer den ett antal tongivande forskare i mycket dålig dager. Det framgår t.ex. i mailväxlingen att de här forskarna vill bevisa något man från början bestämt sig för att bevisa, t.ex. att den uppvärmning som sker nu i världen är utan motstycke under de senaste tusen åren.

Det står ju också i ”Principles Governing IPCC Work” från 1998 att klimatpanelens huvuduppdrag är att sammanställa all möjlig ”information relevant to understanding the scientific basis of risk of human-induced climate change”. Då finns det inte något stort utrymme för en varm medeltida period, när det kanske var lika varmt som det är idag (eller rent av varmare). Man vill bevisa att den uppvärmning som sker nu beror på människans koldioxidutsläpp under industrialismen. Då passar det illa att det kanske var lika varmt (och kanske rent av lika höga nivåer av koldioxid) på medeltiden.

Keith Briffa, som var klimatolog och årsringsspecialist, tillika med en chefsposition vid CRU, hade också skapat en sorts hockeyklubbskurva, men med en mycket tydlig nedgång i temperaturen omkring 1940-60. Återigen en liten ”krok” i kurvan som inte såg bra ut om man ville ge intryck av en ständig uppvärmning.[4] Briffa skrev i ett mail 22 september 1999 till bl.a. Phil Jones och Mike Mann: [5]

I know there is pressure to present a nice tidy story as regards ‘apparent unprecedented warming in a thousand years or more in the proxy data’ but in reality the situation is not quite so simple. […] I believe that the recent warmth was probably matched about 1000 years ago. I do not believe that global mean annual temperatures have simply cooled progressively over thousands of years as Mike appears to […]

Den 16 november 1999 skrev Phil Jones det beryktade mail (till bl.a. Mann och Bradley), där han talar tala om ett ”trick”:

I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) and from 1961 for Keith’s to hide the decline.

Jones försvarare brukar hävda att ordet trick inte är något att bråka om, bara ett uttryck som används ibland om en metod eller en åtgärd. Men det intressanta är inte alls detta ord utan meningens sista fyra ord: ”to hide the decline”. Man ville dölja att temperaturen inte bara stigit.

CRU kringgår lag om informationsfrihet

De som ville få insyn i forskningen hade det svårt. Från den 21 februari 2005 finns ett mail, där CRU-chefen Phil Jones skrev så här till bl.a. Mike Mann (hockeyklubbans huvudman):

I’m getting hassled by a couple of people to release the CRU station temperature data. Don’t any of you three tell anybody that the UK has a Freedom of Information Act!

Många ville försöka upprepa Manns beräkningar, som resulterat i hockeklubbskurvan, men då måste man ju få tillgång till originaldata. Men dessa vägrade CRU lämna ut. Man hoppades tydligen att kritikerna inte skulle begripa att det fanns en lag om informationsfrihet, ungefär som den svenska offentlighetsprincipen.

Detta blir en ganska stor fråga som diskuteras livligt i mailkorrespondensen; hur man ska kunna hålla olika dokument utanför allmän insyn. ”And don’t leave stuff lying around on ftp sites – you never know who is trawling them”, skriver Phil Jones till Mike Mann 2 februari 2005. ”I think I’ll delete the file rather than send to anyone”, fortsätter han, ”does your similar act in the US force you to respond to enquiries within 20 days? – our does! The UK works on precedents, so the first request will test it. We also have a data protection act, which I will hide behind.”

Den 3 december 2008 skriver Jones till Ben Santer (tidigare också vid CRU och en av huvudförfattarna till IPCC:s Second Assessment Report 1995) och Tom Wigley (tidigare chef för CRU):

When the FOI [Freeedom of information/KET] requests began here, the FOI person said we had to abide by the requests. It took a couple of half hour sessions – one at a screen, to convince them otherwise showing them what CA [Climateaudit – Steve McIntyres webbplats/KET] was all about. Once they became aware of the types of people we were dealing with, everyone at UEA (in the registry and in the Environmental Sciences school – the head of school and a few others) became very supportive.

Den 29 (eller kanske 28) maj 2009 skrev Jones till Mann: ”Can you delete any emails you may have had with Keith re AR4? [IPCC:s Fourth Assessment Report/KET] Keith will do likewise. […] Can you also email Gene and get him to do the same? I don’t have his new email address. We will be getting Caspar to do likewise.”

Åter till 2005. Hockeyklubban, som gjorde stor succé 2001, hade nu under några år ifrågasatts från många håll. Det gällde alltså att försvara den och i efterhand (!) visa att det vetenskapliga underlaget, med bl.a. årsringar från träd, var giltigt. Hösten 2005 visade Steve McIntyre en s.k. poster presentation, en affisch alltså, vid en konferens arrangerad av Climate Change Science Program (CCSP), där det bl.a. stod (fetstilen är gjord av mig / KET):

Multiproxy studies [studier med proxydata från flera olika källor/KET] purporting to show 20th century uniqueness have been applied by policymakers, but they have received remarkably little independent critical analysis. Jones et al. [1998] is a prominent multi-proxy study used by IPCC [2001] and others to affirm the hockey stick shaped temperature reconstruction of Mann et al. [1998]. However, the reconstruction of Jones et al. [1998] is based on only 3-4 proxies in the controversial Medieval Warm Period, including non-arms-length studies by Briffa et al. [1992] and Briffa et al [1995]. We show that the Polar Urals data set in Briffa et al [1992] fails to meet a variety of quality control standards, both in replication and crossdating.

Mann och hans kolleger blev oroade av att affischen fått en framträdande placering, så att alla kunde se den: ”He [McIntyre/KET] almost had a point w/ the PCA [principalkomponentanalys/KET] centering, but as we all know, that doesn’t matter at all in the end”, skrev Mann 15 november till bl.a. Phil Jones och Keith Briffa.

Briffa svarade samma dag: ”… the magnitude of the extreme years in the early Urals reconstruction were not adjusted to account for inflated variance related to low chronology replication – so they are sort of right that the emphasis on 1032 is probably overdone.” Många forskare anser att år 1032 var det kallaste under den s.k. varma medeltidsperioden. Att då ge detta år särskild vikt förskjuter förstås resultatet.

Man erkänner alltså att viss kritik är berättigad, men det tycks inte spela någon roll rent vetenskapligt. Mest orolig verkar man vara för att alltför många skall ha sett affischen.

USA:s representanthus undersöker saken

I USA väckte kritiken mot Manns hockeyklubba visst uppseende, och en kommitté i Representanthuset skulle nu undersöka den vetenskapliga grunden för kurvan. Tidigare omnämnde Tom Wigley, som varit chef vid CRU (främst under 1980-talet), var vid detta tillfälle vid University Corporation for Atmospheric Research (UCAR) och skrev 25 juni 2005 till bl.a. Mann och Michael Oppenheimer, professor i geovetenskap vid Princeton:

A word of warning. I would be careful about using other, independent paleo reconstruction work as supporting the MBH [Mann, Bradley, Hughes/KET] reconstructions. I am attaching my version of a comparison of the bulk of these other reconstructions. Although these all show the hockey stick shape, the differences between them prior to 1850 make me very nervous. If I were on the greenhouse deniers’ side, I would be inclined to focus on the wide range of paleo results and the differences between them as an argument for dismissing them all.

Phil Jones vill verkligen inte ställas inför den amerikanska kommittén och svara på frågor. Den 6 juli 2005 skriver han till Neville Nicholls, meteorolog i Melbourne:

I hope I don’t get a call from congress! I’m hoping that no-one there realizes I have a US DoE [US Department of Energy/KET] grant and have had this (with Tom W.) for the last 25 years.

Öppenhet kring finansiärer är annars en dygd inom forskning, men inte här. Fyra år senare (28 juli 2009) skrev Jones följande till några kolleger vid East Anglia:

Any work we have done in the past is done on the back of the research grants we get – and has to be well hidden. I’ve discussed this with the main funder (US Dept of Energy) in the past and they are happy about not releasing the original station data.

Jones blev aldrig kallad till någon hearing i Representanthuskommittén i juli 2006, vilket däremot Mann blev tillsammans med flera av sina kritiker, t.ex. Steven McIntyre och John Christy. Den här kommitten blev själv skandaliserad, med anklagelser om diverse oegentligheter, plagiat m.m., så värdet av slutsatserna torde ha sjunkit till nära noll. Dock är det intressant att läsa vittnesmålen av bl.a. von Storch, McIntyre och Mann.[6]

Den spanske paleoklimatologen Eduardo Zorita uttalade sig 2009 i en tidningsartikel om CRU och Climategate-skandalen:

I may confirm what has been written in other places: research in some areas of climate science has been and is full of machination, conspiracies, and collusion, as any reader can interpret from the CRU-files.

Han tror visserligen att det stämmer att människan påverkar klimatet, men:

[…] editors, reviewers and authors of alternative studies, analysis, interpretations, even based on the same data we have at our disposal, have been bullied and subtly blackmailed. In this atmosphere, Ph D students are often tempted to tweak their data so as to fit the ”politically correct picture”. (”Notable & Quotable”, Wall Street Journal, 5 December 2009.)

Den 4 aug 2005 skriver Mike Mann till Phil Jones angående en konferens som ska hållas i Bern i Schweiz. Uppenbarligen gäller det att bjuda in rätt folk: ”Martin Juckes has an invited talk in my session. I invited him, because he was working w/ Stott et al, and so I assume he was legit, and not associated with the contrarians.”

Det där känner jag väl igen från mitt grävande under fyra års tid i tusentals dokument från tobaksindustrin, som arrangerade olika vetenskapliga konferenser som gick ut på att dölja riskerna med s.k passiv rökning. Även där var det oerhört viktigt att välja ut forskare som kunde ge sken av en internationell konsensus (gärna också en s.k. token dissident för att man inte skulle verka misstänkt eniga).

Den 25 augusti 2005 skriver Mann till bl.a. Christoph Kull vid schweiziska vetenskapsakademin:

In our discussion of possible participants in Bern, I think (someone correct me if I’m wrong) we concluded that the last two on the list (w/ question marks) would be unwise choices because they are likely to cause conflict than to contribute to concensus and progress.

Eduardo Zorita vill Mann definitivt inte ha med (mail 26 augusti 2005 till Phil Jones m.fl.):

I’m afraid I don’t agree on Zorita. He has engaged in some very nasty, and in my opinion unprofessional email exchanges with some close colleagues of mine who have established some fundamental undisclosed errors in work he co-published with von Storch. Given this, I don’t believe he can be involved in constructive dialogue of the sort we’re looking for at this workshop.

”That darned diagram”

Diagrammet från IPCC 1991, som visade en markant medeltida värmeperiod (se fig. 2 ovan), började dyka upp i debatten allt oftare. För hockeyklubbans tillskyndare blev existensen av detta gamla diagram allt mer genant – i en officiell IPCC-rapport dessutom. Man undrade t.o.m. var det kom från.

Tom Crowley (maringeolog som studerat bl.a. havsbottensediment) skrev till Mike Mann 2 januari 2007: ”I do not believe it was purely out of thin air”. Raymond Bradley (medförfattare till båda hockeyklubbsartiklarna 1998/1999) hade dessförinnan gissat att diagrammet kom från en lärobok för högstadiet av Jack Eddy. Han menade vidare att det inte fanns någon objektiv grund för diagrammet utan att det mest var ”like something we might sketch on a napkin at a party”.

Den 6 januari 2007 skriver Tom Wigley (tidigare CRU-chefen) till Phil Jones ett mail med ämnesraden ”That darned diagram”: ” I think Chris Folland [vid Hadley Centre for Climate Prediction and Research/KET] is to blame for this. The issue is not our collective ignorance of paleoclimate in 1989/90, but Chris’s ignorance.”

När hockeyklubban hade lanserats i IPCC-sammanhang 2001 hade det också varit nödvändigt att ta avstånd från den medeltida värmeperioden. Man förklarade då att den var omstridd och att om en sådan period fanns, så fanns den i alla fall inte jorden runt utan bara på norra halvklotet:

[…] evidence does not support these ”Medieval Warm Period” and ”Little Ice Age” periods, respectively, as being globally synchronous. As Figure 5 indicates, the rate and duration of warming of the Northern Hemisphere in the 20th century appears to have been unprecedented during the millennium. (Third Assessment Report, 2001, s. 28.)

Fast detta argument var ju inte särskilt mycket värt i sammanhanget, eftersom Mann et al.:s hockeyklubba också avsåg norra halvklotet.

Kanske tog man intryck av all kritik och av Representanthuskommitténs granskning (trots alla skandaler kring den), för när IPCC:s Fourth Assessment Report kom 2007, var hockeyklubban nästan helt borta. Den kan spåras i ett diagram på s. 55 (och igen på s. 467), där man kombinerat 12 olikfärgade kurvor i ett snårigt knippe, bl.a. Mann et al.:s från 1999. Den av de tolv kurvorna som mest ger intryck av att spegla en medeltida värmeperiod är från en artikel i Nature av Anders Moberg et al. 2005.[7]

En kritik mot IPCC, som ofta hörs är att det är en politisk organisation snarare än en vetenskaplig. Eduardo Zorita var ju inne på detta i citatet ur Wall Street Journal ovan. Den 13 februari 2008 skrev atmosfärforskaren m.m. Jagadish Shukla, som var huvudförfattare till IPCC:s Fourth Assessment Report 2007 så här till en stor mängd IPCC-forskare med kopia (cc) till ytterligare 155 personer:

While it is true that a vast majority of the public and the policymakers have accepted the reality of human influence on climate change (in fact many of us were arguing for stronger language with a higher level of confidence at the last meetings of the LAs), how confident are we about the projected regional climate changes? // I would like to submit that the current climate models have such large errors in simulating the statistics of regional (climate) that we are not ready to provide policymakers a robust scientific basis for ”action” at regional scale.

Och vidare i samma mail:

It is inconceivable that policymakers will be willing to make billion-and trillion-dollar decisions for adaptation to the projected regional climate change based on models that do not even describe and simulate the processes that are the building blocks of climate variability.

När det gäller skandalen kring de läckta mailen från East Anglia, Climategate, så kan man konstatera att två personer blev föremål för utredning. Phil Jones suspenderades tillfälligt och utreddes av underhusets Science and Technology Select Committee. Man fann inte att Jones gjort sig skyldig till någon typ av ”dishonesty”, men han fick en liten bock i kanten för oviljan att lämna ut dokument enligt Freedom of information act. Han återgick sedan till arbete vid CRU i juli 2010. Mike Mann utreddes av Pennsylvania State University, och man fann att han inte gjort sig skyldig till ”research misconduct”.

Finns det någon global medeltemperatur?

Det finns en fråga som kanske är den mest grundläggande av alla, men som sällan ställs. Vad är egentligen global medeltemperatur? Finns det en sådan? Och vad händer om den stiger? Vi hör ofta talas om att den globala medeltemperaturen kanske stiger cirka 4 eller 5 grader till år 2100 om inget görs åt koldioxidutsläppen. Minskar vi utsläppen till i princip noll kanske vi kan klara oss med 1,5 eller 2 graders uppvärmning. Instinktivt låter det inte så farligt, med tanke på att vi nordbor genomlider temperaturskillnader på kanske 40-50 grader när vi går från vinterkyla till sommarhetta. Ska vi då i framtiden ”koka likt äggvita”, som Andreas Malm varnade för i sin bok från 2007 (med den långa titeln ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”)?

Om den globala medeltemperaturen stiger med 2 grader som medelvärde, skulle det, för att ta ett av otaliga exempel, kunna betyda att temperaturen sjunker med 2 grader på vissa ställen och stiger med 6 grader på lika många andra. För att kunna ta ställning till om det är bra eller dåligt, skulle man behöva veta var detta sker. Lokalt kan det kanske vara positivt med en nedkylning eller med en uppvärmning. Mike Hulme, professor i humangeografi, med anknytning till East Anglia, nämnde just detta i ett mail den 5 februari 2002 till Emma Tompkins (som arbetade med Fourth Assessment Report):

This leads to my next point: that the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere as it is one of the reasons that the problem of taking action is so difficult to solve – there are competing views on just how important and rapid effective action needs to be.

Christopher Essex, Ross McKitrick och Bjarne Andresen skrev 2007 en artikel, ”Does global temperature exist?”, där man pekar på en rad svårigheter med begreppet.[8] De skriver inledningsvis att det finns över hundra sätt att beräkna medeltemperatur på, vilket kan ge väldigt olika resultat. Temperatur är heller inga isolerade värden som t.ex. att räkna ut medellängden på Sveriges 20-åringar. Temperatur är en gradient som sveper över hela jorden. ”Temperature averages fail in the most basic role of an average”, skriver författarna, ”which is for one value to represent many.”

När man viktar medelvärden, så försöker man kompensera bristen på mätpunkter. Kanske finns det bara några få mätpunkter ute på Atlanten. Då kommer dessa punkter att viktas så att de får en enorm betydelse för helheten, trots att de kanske inte alls är särskilt representativa för hur temperaturen på olika delar av Atlanten är. Jordens mätpunkter har också minskat drastiskt i antal, särskilt sedan 1990, då många tidigare sovjetiska väderstationer lades ned, ofta i kalla områden väl att märka. Nödvändigheten att vid beräkningar interpolera och harmonisera ofullständiga serier (i princip gissningar, om än mycket kvalificerade sådana) har därigenom ökat, och därmed risken för olika typer av missvisning. Artikelförfattarna menar att uttrycket global medeltemperatur är ett helt meningslöst begrepp:

It might seem contradictory that the same data show ‘global warming’ of about 0.02 °C/decade for s = 0.04, but ‘global cooling’ of -0.04 °C/decade for s = -0.04. But there is no contradiction in the data: They do not show ‘global’ anything. The data are local. The interpretation of ‘global’ warming or cooling is an artificial imposition on the data achieved by attaching a label to, respectively, a positive or negative trend in one particular average. (Essex et al. 2007.)

Det brukar heta att man inte ska dra slutsatser om klimatförändringar utifrån enstaka väderhändelser eller enstaka somrar eller vintrar. Ändå görs detta hela tiden. När vi för några år sedan hade mycket kalla vintrar menade en del skeptiker att det var bevis för att idén om den globala uppvärmningen var fel. Detta besvarades alltid med att klimatförändringar är något man möjligen kan se på ett par decenniers tid. Sedan fick vi en väldigt varm sommar 2018. ”Det vi ser just nu är ingenting annat än klimatet som förändras framför våra ögon”, skrev Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida 28 juli. Andra tidningar hade liknande formuleringar.

En av förgrundsfigurerna inom IPCC, atmosfärspecialisten Kevin Trenberth, uttalade sig om det här 2011 och tyckte att man mycket väl kan peka på enstaka väderhändelser. I ett föredrag inför American Meteorological Society 26 januari, med rubriken ”Communicating climate science and thoughts on Climategate”, sa han så här:

So we frequently hear that ”while this event is consistent with what we expect from climate change, no single event can be attributed to human induced global warming”. Such murky statements should be abolished. On the contrary, the odds have changed to make certain kinds of events more likely. For precipitation, the pervasive increase in water vapor changes precipitation events with no doubt whatsoever. Yes, all events! Even if temperatures or sea surface temperatures are below normal, they are still higher than they would have been, and so too is the atmospheric water vapor amount and thus the moisture available for storms. Granted, the climate deals with averages. However, those averages are made up of specific events of all shapes and sizes now operating in a different environment. It is not a well posed question to ask ”Is it caused by global warming?” Or ”Is it caused by natural variability?” Because it is always both.

Man kan alltså betrakta även onormalt låga temperaturer som onormalt höga, eftersom de alltid är högre än de annars skulle ha varit. På så sätt kan man aldrig ha fel, vare sig man talar om ett års väder eller trettio.

En vanlig kritik mot IPCC-forskarnas förutsägelser om framtidens klimat är att de bygger på mycket osäkra datormodeller. Men det gäller inte bara framtiden. Även beskrivningen av historien, tolkningen av bubblor i Antarktis is eller av årsringar från gamla träd kräver ju en sorts datorsimuleringar. T.o.m. beskrivningen av vår egen tids temperatur är en sorts simulering, eftersom det inte finns mätpunkter över hela jorden och de som saknas måste interpoleras fram och sedan homogeniseras så att värdena blir hyfsat jämförbara. När vår bild av klimatet i såväl historien, nuet som framtiden, är så pass osäker är det närmast ett hån mot all vetenskap att hävda att ”science is settled”. I Third Assessment Report från IPCC 2001 (kap. var man nog ganska realistisk när man skrev:

In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible.

Det kommer alltid att finnas utrymme för nya tolkningar av data, nya parametrar att räkna in. Varför skulle annars IPCC:s forskare ständigt syssla med vad de menar är tuning av modellerna om inget mera finns att tillföra?

Konsensus = inget mer att diskutera?

Det nu så utbredda förhållningssättet bland både vetenskapsmän och journalister att klimatfrågan är avgjord – inget mer finns att diskutera, nu gäller det att agera och skapa politik – är ett förhållningssätt som totalt bryter mot två av vårt samhälles kardinaldygder: för det första bryter det mot vetenskapens kanske viktigaste metod, att ständigt ifrågasätta sig själv, att söka det falsifierbara, att söka upprepa andras forskning för att komma till liknande eller motsägande resultat; för det andra bryter det mot demokratins krav på och rätt till yttrandefrihet och en fri debatt.

Allt detta är mycket oroande, och särskilt oroande är att så många applåderar denna utveckling. Man vill tillfälligt avskaffa demokratin, människor som annars varit mycket kritiska till etablissemanget och tron på experter vill nu plötsligt underkasta sig ett expert- och politikervälde. Man målar upp en annalkande katastrof för att motivera ett sådant avsteg från fundamentala samhällsprinciper som etablerats de senaste hundra åren. 1800-talets domedagsprofeter, helvetespräster och svavelpredikanter, som hotade menigheten med att den skulle brinna i den eviga elden om man inte gjorde bot och bättring, har helt oväntat kommit tillbaka i vad man nog trodde var ett modernt, rationellt kunskapssamhälle.

Det är naturligtvis oerhört svårt för en lekman att förstå sig på komplicerade matematiska beräkningar av det slag jag nämnt här. Jag brukar säga att så snart man sett ett diagram som ska bevisa något om klimatet i någon riktning, så hittar man snart ett annat som visar motsatsen. Det man slås av är vilket oerhört stort utrymme det finns för ren spekulation med denna mängd av parametrar som ska sammanjämkas och denna mängd av metoder som finns för att beräkna t.ex. temperaturmedelvärden.

Frågan om konsensus framställs i medierna oftast som att 97, 98 eller t.o.m. 100 procent av alla forskare är överens om att människan påverkat klimatet, så att vi står inför en katastrof om inget drastiskt görs. Vi får bilden av en helt enig forskarkår å ena sidan och ett antal vildhjärnor som förnekar vetenskapen å den andra. En total polarisering utan mellanlägen. Men så ser det inte ut. Bara bland dem som ingår i IPCC-nätverket finns det mängder av åsikter; forskare som håller med om vissa saker men inte om andra, t.ex. de redan citerade Mike Hulme och Eduoardo Zorita men även Keith Briffa, John Christy och många fler.

Det viktigaste nu är kanske inte egentligen klimatfrågan i sig. Om den officiella linjen är felaktig, så kommer det nog att tydligt visa sig för alla inom ett par decennier; det tråkiga är då förstås att detta stickspår kostat enorma pengar, kanske helt i onödan. I bästa fall kanske några värdefulla uppfinningar har gjorts under tiden. Men ändå: det värsta med klimatfrågan är kanske hur den hanteras. Kommer detta förhållningssätt att sprida sig till andra områden inom vetenskapen?

Ska direkt livsavgörande forskningsfrågor inom t.ex. folkhälsa och miljö i framtiden avgöras med omröstning bland experter? Så snart en viss procentsats av forskare ansluter sig till en viss hypotes, så anses den avgjord – och det är då bara för det övriga samhället att rätta sig efter detta. Observera att forskning och demokrati är olika saker. Inom forskning kan en person ha rätt och tusen personer ha fel – och tvärt om. Hur ska det hanteras? Kommer kanske lagar att stiftas mot dem som inte finner sig utan framhärdar i kritik och individuell tanke och handling, såväl forskare som vanliga medborgare? Där har vi klimatfrågans orwellianska dimension.

Till yttermera visso finns redan personer som menar att den opartiskhet som medierna åtminstone hittills försökt leva upp till i själva verket är partisk, när det gäller sådant som kan anses vetenskapligt fastställt. Diskussion i det läget skapar bara förvirring. I artikeln ”Balance as bias: global warming and the US prestige press” (i Global Environmental Change nr 14, 2004) skriver Maxwell och Jules Boykoff att ”when it comes to coverage of global warming, balanced reporting can actually be a form of informational bias.”

Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka, hette det hos Orwell. Vi kan snart alltså lägga till ”opartiskhet är partiskhet”.


1) Mann, Bradley, Hughes, ”Global-scale temperature patterns and climate forcing over the past six centuries”, Nature vol. 392, 23 april 1998; samt Mann, Bradley, Hughes, ”Northern hemisphere temperatures during the past millennium: inferences, uncertainties, and limitations”, Geophysical Research Letters, vol. 26, 15 mars 1999.
2) McKitrick, ”What is the ‘hockey stick’ debate about?”, APEC Study Group, 4 april 2005.
3) McIntyre, McKitrick, ”Corrections to the Mann et. al. (1998) proxy data base and northern hemispheric average temperature series”, Energy & Environment, vol. 14, no 6, 2003; samt McIntyre, McKitrick, ”Hockey sticks, principal components, and spurious significance”, Geophysical Research Letters, vol. 32, 15 februari 2005.
4) Briffas kurva från 1998 och 1999 finns sedan i flera artiklar, t.ex. i översikten ”Annual climate variability in the Holocene: interpreting the message of ancient trees” Quaternary Science Reviews 19, 2000, s. 96.
5) Dokumenten från Climategate finns bl.a. på den sökbara webbplatsen http://di2.nu/foia/foia.pl.
6) Se https://web.archive.org/web/20190214142845/https://www.govinfo.gov/content/pkg/CHRG-109hhrg31362/html/CHRG-109hhrg31362.htm
7) Moberg et al., ”Highly variable Northern hemisphere temperatures reconstructed from low- and high-resolution proxy data”, Nature, nr 433, 2005.
8) Christopher Essex et al., ”Does global temperature exist?”, Journal of Non-Equilibrium Thermodynamics, Vol. 32, nr 1, 2007.

Felaktigheter om Andrew Wakefield et al.

SvD hade en artikel av Henrik Ennart om bl.a. forskaren Andrew Wakefield den 1 dec 2018. Wakefield är den brittiske läkare (gastroenterolog) som var en av författarna till en artikel i The Lancet om en studie där man undersökt MPR-vaccinet och dess eventuella samband med tjocktarmsinflammation och vissa utvecklingsstörningar, t.ex. autismspektrumtillstånd. Studien beskylldes för diverse oegentligheter, artikeln drogs tillbaka och Wakefield fråntogs sin läkarlicens.

Andrew Wakefields gärning i stort kan jag inte uttala mig om, men det går att uttala sig om just den artikel i The Lancet det gäller. Det cirkulerar en mängd felaktigheter om tillbakadragandet och vad artikeln egentligen säger.

T.o.m. Folkhälsomyndigheten spred dessa felaktigheter, men tog sedermera bort dessa från sin webbplats. Tidigare på Folkhälsomyndighetens sida om MPR-vaccin fanns två avdelningar: ”7. Varför har MPR-vaccin misstänkts för att orsaka autism?” och ”8. Varför drogs Wakefields artikel tillbaka?”

Nu finns bara ett kortare stycke på den webbsidan: ”7. Varför har MPR-vaccin misstänkts för att orsaka autism?”, där Wakefield inte längre nämns.

Det som stod på Folkhälsomyndighetens sida har säkert bidragit till att många journalister skrivit felaktigheter i frågan. När det gäller Henrik Ennarts artikel, så tar jag här bara upp det som handlar om Wakefield.


SvD 1 december 2018.


1) Artikeln var inte skriven av Wakefield ensam; han hade av 12 medförfattare: S H Murch, A Anthony, J Linnell, D M Casson, M Malik, M Berelowitz, A P Dhillon, M A Thomson, P Harvey, A Valentine, S E Davies och J A Walker-Smith. Artikeln heter ”Ileal-lymphoid-nodular hyperplasia, non-specific colitis, and pervasive developmental disorder in children”.

2) Artikeln drogs inte tillbaka efter två år utan efter 12 år. Den finns fortfarande att läsa, men med texten RETRACTED i rött över sidorna.

3) Artikeln i The Lancet hävdade inte att det fanns ett ”samband mellan vaccinationer och autism samt tarmsjukdomen IBS.” IBS nämns inte, utan vad man talar om är ”non-specific colitis”, alltså ospecificerad grovtarmsinflammation.

De 13 författarna var mycket försiktiga när det gällde att dra några slutsatser om samband och skrev uttryckligen i Discussion-delen av artikeln:

We did not prove an association between measles, mumps and rubella vaccine and the syndrome described. Virological studies are underway that may help to resolve this issue.

If there is a causal link between measles, mumps and rubella vaccine and this syndrome, a rising incidence might be anticipated after the introduction of this vaccine in the UK in 1988. Published evidence is inadequate to show whether there is a change in incidence or a link with measles, mumps and rubella vaccine.

4) Detta att Wakefields medförfattare drog tillbaka sitt stöd stämmer inte. 2004 publicerades i The Lancet något som rubricerades ”Retraction of an interpretation”, där 10 av medförfattarna tar avstånd från just den tolkning som Ennart och många andra gjort, man tar alltså inte avstånd från vad artikeln säger utan från ”the interpretation placed upon these findings”:

We wish to make it clear that in this paper no causal link was established between MMR vaccine and autism as the data were insufficient. However, the possibility of such a link was raised and consequent events have had major implications for public health. In view of this, we consider now is the appropriate time that we should together formally retract the interpretation placed upon these findings in the paper, according to precedent.

Såvitt jag förstått ville inte Wakefield medverka i denna ”retraction”, eftersom han tyckte att man redan i artikeln tydligt angivit att sambandet inte bevisats och att ytterligare forskning behövs.

Intressant nog friades en av medförfattarna, John Walker Smith, 2012 av High Court som helt avfärdade GMC:s (General Medical Councils) anklagelser. Man kan tycka att även Wakefield borde ha friats genom detta, men tydligen skulle han ha behövt driva ett eget mål men hade inte råd med detta.

The Independent skrev om saken (7 mars 2012):

In May 2010, Prof Walker-Smith lost his licence to practise along with Dr Andrew Wakefield who was at the centre of the MMR research.
A GMC fitness to practise panel found both men guilty of misconduct over the way the research was conducted.
Its verdict followed 217 days of deliberation, making it the longest disciplinary case in the GMC’s 152-year history.
Today the GMC suffered a serious blow when Mr Justice Mitting, sitting in London, ruled the verdict and the decision to strike off could not stand.
The judge criticised the disciplinary panel’s ”inadequate and superficial reasoning and, in a number of instances, a wrong conclusion”.
The judge said: ”It would be a misfortune if this were to happen again.”

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Missvisande undersökning om synen på yttrandefrihet

SOM-institutets undersökning av allmänhetens inställning till inskränkningar i yttrandefriheten, som Ulla Carlsson och Lennart Weibull presenterade i DN den 8 juni, är märklig, eftersom den inte tar hänsyn till en viktig faktor.

Deltagarna i undersökningen har fått följande fråga: ”Anser du att yttrandefriheten i Sverige ska kunna inskränkas med hänsyn till något av följande skäl?” Sedan har man fått dessa fem områden att ta ställning till:

För att skydda barn och unga, för att skydda den nationella säkerheten, för att förhindra kränkning av enskilda människor, för att motverka rasism, samt för att värna religiösa värden.

Undersökningen finner att drygt hälften av svenskarna tycks vara villiga att göra inskränkningar på alla dessa områden, utom det sista; ganska få ville värna religiösa värden.

Det konstiga är att själva frågan implicerar att detta är inskränkningar som inte finns, men som kanske borde införas. Men det är just de här områdena som redan har inskränkningar i yttrandefrihetslagstiftningen, utom kanske det sista som dock har ett visst indirekt skydd, eftersom hets mot folkgrupp även innefattar folkgrupp som definieras av religion. Något direkt skydd för religiösa idéer har vi dock inte längre, sedan hädelse, förnekelse och liknande brott helt avskaffades 1971.

Den nationella säkerheten skyddas genom undantag i tryckfrihetsförordningens 7 kap. 3 § och 4 § 1-10 mom., rasism motverkas genom skrivningarna i 4 § 11 mom. om hets mot folkgrupp, enskilda människor skyddas bl.a. genom 4 § 13-17 mom. om bl.a. förtal. 1 kap. 10 § undantar barnpornografi från uttryck som annars skyddas av TF. Yttrandefrihetsgrundlagen har motsvarande skrivningar.

De här områdena har alltså redan skydd, av lite olika omfattning. Hade jag fått frågan i undersökningen hade förstås min motfråga varit: Menar ni fler eller vidare inskränkningar än de som redan gäller?

Svaren i undersökningen torde ju bero mycket av deltagarnas förkunskaper om svensk lagstiftning. Men att detta skulle vara en osäkerhetsfaktor i själva studien säger inte undersökarna. Däremot konstaterar man:

”Här finns också skäl att särskilt understryka vikten av att innebörden av yttrandefrihet är väl känd bland medborgarna. Det är en viktig pedagogisk fråga som inte får försummas.”

Men i undersökningen tycks den ha försummats. Det är synd, för detta är ett viktigt område, där det just nu finns oroande tendenser bland många medborgare att man vill inskränka yttrandefriheten till att exempelvis gälla bara dem som ansluter sig till den demokratiska värdegrunden etc. Det florerar många villfarelser om yttrandefrihetens principer: t.ex. att man får säga precis vad man vill, eller, att man bara får säga sådant som de flesta håller med om och som inte är stötande för någon. Har man sådana idéer torde det också påverka hur man svarar på SOM-institutets fråga.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.