• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Pyrrhusseger i kampen mot kvicksilvret?

Det är aningen surrealistiskt att läsa dagens nyhetstelegram om att kvicksilver nu ”helt” förbjuds. Efter decennier av kamp mot kvicksilver i tandlagningar är det väl en hyfsad seger (det ska numera bara användas på svårbehandlade sjukhuspatienter) men samtidigt fattas alltså beslut där kvicksilvret kryper på oss bakvägen, förklätt i miljövänlighetskappan: lågenergilamporna!

”Kvicksilver förbjuds helt i Sverige från den 1 juni. Förbudet innebär att varor som innehåller tungmetallen inte får släppas ut på marknaden”, står det i DN:s artikel. Men lågenergilampor är väl varor!

T.o.m. miljöpartister har tydligen gått på detta med lågenergilampornas miljövänlighet. Och många som hör talas om kvicksilverinnehållet i lågenergilampor (och även lysrör) tror att det är små obetydliga mängder. Och små mängder är det, men absolut inte obetydliga. För kvicksilver är bland de allra giftigaste ämnen som finns i världen. En tesked förgiftar en insjö.

Jag citerade häromdagen utländska råd om hur man ska förfara om en lågenergilampa går sönder. Då hade jag ännu inte sett att Kemikalieinspektionen (KEMI) faktiskt har liknande information på myndighetens hemsida. Under rubriken ”Rekommendationer när en varm lampa går sönder” kan man läsa:

Stäng dörrar till rummet där en varm lampa gått sönder. Ventilera rummet (öppna fönster) och lämna rummet. Den europeiska lampbranschorganisationen (ELC) rekommenderar att man lämnar rummet i 20-30 minuter. Samla senare upp lampresterna till exempel med en bit styvt papper eller kartong och torka golvet och andra ytor i närheten av den trasiga lampan med en (liten) fuktig trasa. Lägg lampresterna i en glasburk med lock. Lägg även trasan i glasburken, förslut burken och märk den, till exempel med texten ”kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa”. Lämna burken till returhantering som är avsedd för miljöfarligt avfall.
Använd inte dammsugare. Det finns en risk för att dammsugaren ytterligare finfördelar och förångar kvicksilverdropparna och sprider dem i luften. Det ökar risken för inandning.

Se vidare sidan ”Kvicksilver i lågenergilampor och lysrör”.

PS 23 januari: Ibland tror man nästan inte sina ögon. I Tandläkartidningen kan man läsa om Tandläkarförbundets remissvar till Kemikalieinspektionen. Under rubriken ”Begränsa inte amalgam till sjukhustandvården” skriver tidningen att Tandläkarförbundet tycker att undantaget för vissa patienter inom sjukhusvård bör gälla alla tandläkare i Sverige, inte bara de på sjukhus.

Det där med svårbehandlade patienter är nog en sanning med modifikation. Jag har hört vårdpersonal (inkl. tandsköterskor) säga att det inte alls är enklare att använda amalgam i dessa sammanhang. I artikeln i Tandläkartidningen står också dessa hårresande rader:

Att förbudet omfattar amalgam beror inte på att Kemikalieinspektionen eller Socialstyrelsen anser att materialet är olämpligt eller skadligt för patienter eller vårdgivare, påpekar Sveriges Tandläkarförbund i ett remissvar till Kemikalieinspektionen. Men formuleringen i förslaget till undantag antyder att så är fallet, menar Roland Svensson, ordförande i Sveriges Tandläkarförbund.

Nähä. Kvicksilver är alltså – som det har sagts i decennier – skadligt bara ”för miljön”. Kvicksilver blir liksom bara skadligt om det tar omvägen via ”miljön” och t.ex. matfisk för att det ska kunna ha någon betydelse för människor. Att vi har det i munnen är däremot inget problem. Tandläkarförbundet vill uppenbarligen föra utvecklingen tillbaka till tidigt 80-tal.

Det är en oerhört krokig väg som har lett myndigheterna fram till den bräckliga förbudsposition man ändå intar idag. Kemikalieinspektionen och en del andra myndigheter har dock hela tiden varit mera skeptiska till kvicksilver än Socialstyrelsen. Denna brist på samsyn har varit (och är?) en stor olycka för Sverige.

Här är en översikt över Socialstyrelsens slalomåkningar i amalgamfrågan under 1980- och 1990-talen som jag har gjort, bl.a. baserad på vad som står i Magnus Nylanders bok ”Fri från amalgam” (1998):

1) Amalgam är stabilt och avger inte kvicksilver.
(T.ex. i utredning fr. Socialstyrelsens vetenskapl. råd, Bergman, Glantz et.al., 1982, även framfört av Barbro Westerholm så sent som 1985 i TV:s Kvällsöppet.)

2) Amalgam avger visserligen kvicksilver, men mängderna är försumbara.
(T.ex. i Thomas Kallus, ”Kvicksilver från amalgam: En toxikologisk riskvärdering”, Tandläkartidningen 73, 1981, vilken Socialstyrelsen förde fram i t.ex. TV 1985.)

3) Amalgam avger visserligen icke obetydliga mängder kvicksilver, men dessa är ändå så små att de inte påverkar människokroppen.
(T.ex. i ”Socialstyrelsens allmänna råd om utredning av patienter som sätter sina symtom i samband med kvicksilver från amalgam”, SOSF 1991:6 [M] och ”Potential biological consequences of mercury released from dental amalgam: proceedings from a state of the art conference in Stockholm April 9-10 1992”, red. Bo Bergman et.al., MFR, 1992.)

4) Visserligen avger amalgam betydande mängder av kvicksilver, vilka troligen/möjligen kan ha effekter på människokroppen, men det är inte bevisat att man blir sjuk av det.
(T.ex. i ”Socialstyrelsens allmänna råd om bemötande av patienter som relaterar sina besvär till amalgam och elektricitet”, SOSFS 1998:3 [M], 1998, eller i Socialstyrelsens expertgrupp, ”Blir man sjuk av amalgam?”, SoS-rapport 21, 1994.)

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: