Krumbukterna kring skolpolitiken fortsätter

För drygt ett år sedan, när den förra OECD-rapporten om den svenska skolan kom, då var det Ibrahim Baylan som efter bästa förmåga missförstod Andreas Schleicher från OECD. Häromdagen, när den nya utredningen lades fram, var det Anna Ekström från Skolverket som försökte låtsas som om hon gillade utredningen samtidigt som hon tog avstånd från den.

Visst kan det vara bra med mindre klasser, särskilt i de lägre årskurserna, sa Schleicher förra gången, men han underströk att skattepengar gör mest nytta om de satsas på lärarkompetens snarare än på mindre klasstorlek.

-Mindre klasser alltså, sa Baylan.

Högre lärarkompetens, sa Schleicher ännu en gång häromdagen.

-Mindre klasser alltså, sa Ekström.

Vid pressträffen tackade Ekström Schleicher för ”a very interesting report, it will provide us with a good example of a good set of … to start with the analyses but above all the recommendations”. Men i nästa andetag säger hon att ”if this was an academic seminar, I could spend hours on arguing on specific points in the analysis”. Men det gör hon alltså inte. Hon försöker sitta på två stolar samtidigt.

I SvT:s Aktuellt den 4/5 säger Anna Ekström att ”vi måste verkligen fokusera på kvalitén i undervisningen, mötet mellan lärare och elever”. Har inte det varit självklart, undrar Aktuellts Anders Holmberg, och det är naturligtvis vad de flesta tittare också undrar.

PISA-resultaten är inte så mycket att bry sig om, menar Ekström: ”Om vi höjer PISA-resultaten så är det ett bevis, av kanske många, för att vi lyckats höja elevernas kunskaper. För det viktiga, det är faktiskt att eleverna i svensk skola lär sig mycket och utvecklas till ansvarskännande samhällsmedborgare, gör de det då kommer vi på köpet av få fina PISA-resultat, men PISA ska inte vara facit på svensk skola.”

NO-läraren Christer Ekdahl kommer också till tals i samma Aktuelltsändning, och han säger att ”kunskapskompetensen hos unga lärare är lägre än den var för 30-40 år sedan, tyvärr. Man ska kunna mer än de elever man ska undervisa”. Ja det är väl en självklarhet, säger Anders Holmberg. ”Det är det, men det är inte alla gånger det är så”, säger Christer Ekdahl och fortsätter: ”Jag har haft lärarkandidater som inte kunnat mer än mina elever i årskurs nio i vissa ämnen, och då ska de ut och undervisa några veckor senare.”

I radions Studio ett den 4/5 säger Andreas Schleicher från OECD att om man frågar svenska elever hur de ska bli bra i matte t.ex., så menar de att de måste vara genier och ha talang, annars är det ingen idé, medan elever i t.ex. Kina eller Finland betonar att om de arbetar hårt så kommer de att nå framgång. Schleicher menar att eleverna inte sitter som konsumenter i klassrummet utan som aktörer med eget ansvar för att lära sig.

Dokument om folkskolan 1838, 1839 och 1842

Det talas då och då i dagens skoldebatt om den epokgörande svenska folkskolestadgan, som kom 1842. Den har varit rätt svår att finna i sin helhet på webben, men här har jag laddat upp denna text.

Idag kan man lätt få intrycket att ingen skola fanns före år 1842 och att folkundervisningen efter stadgans tillkomst var mer eller mindre fix och färdig. Men så var det inte. Som David Wästerfors uttrycker det i en artikel i Populär Historia (nr 5/2000): ”Ljuset som tändes 1842 var nog inte fullt så ljust som det ofta skildras – och mörkret dessförinnan inte fullt så mörkt.”

Trettio års skolpolitik – och Jan Björklund

Det är både besynnerligt och sorgligt att Jan Björklund sedan många år har varit ett sådant självklart mål för förlöjligande. Han har helt enkelt blivit den mest legitima hackkycklingen i vår nuvarande regering. Det talas ständigt om honom som ”major Björklund”, och han liknas vid den obalanserade och störda läraren Caligula i Alf Sjöbergs 40-talsfilm Hets.

Jag sympatiserar definitivt inte med allt Björklund säger och gör – i synnerhet inte när det gäller euron och kärnkraften, där jag t.o.m. har rakt motsatt åsikt. Men när det gäller skolan tycker jag mobbningen av Björklund är djupt orättvis. I bortåt 15 år har han – åtminstone bland politiker – varit nästan den enda rösten som ropat i öknen om att något inte står rätt till i den svenska skolan.

Från 1980- och 1990-talen minns jag debattörer som t.ex. gymnasieläraren Kaj Attorps, som skrev åtskilliga artiklar i SvD om tillståndet i skolan. Nationalekonomen Sven Rydenfeldt likaså. Särskilt var det bristen på elementära kunskaper i att läsa och skriva svenska som stod i fokus. Flera debattörer pekade på hur viktig just svenskan är; den är ju inkörsporten till all annan kunskap.

På 1980-talet fanns också den s.k. Kunskapsrörelsen, med debattörer som författaren Gunnar Ohrlander och läraren Knut Lindelöf. Den senare utkom 1986 med boken ”Grundskola på grund”, där han bl.a. skrev: ”Om inte skolan återfår sin kunskapsförmedlande huvuduppgift riskerar den att falla sönder.” 1996 rapporterade Herbert Söderström (DN Debatt 22/9 1996) att drygt hälften av eleverna i Hudiksvall, som börjat gymnasiet året före, behövt stödundervisning i svenska.

Psykologen och läsforskaren Birgita Allard genomförde 1998 en undersökning av läs- och skrivkunnigheten i Stockholms skolor. Hon fann bl.a. att många elever ”efter nio år i skolan inte nått längre än man kan förvänta sig i tidiga mellanstadiet” (SvD 14/2 1999).