Kan doktorn lura en att man är frisk?

Casten von Otters artikel på kultursidan den 11/4, ”Kan man lura doktorn att man är sjuk?” kan verka resonabel och balanserad men passar tyvärr alltför väl in i den kampanj som sedan länge bedrivs, där vissa debattörer hävdar att vår ohälsa har ökat, och att det är en ny sort som har dunkla sociala eller psykologiska orsaker.

Casten von Otter efterlyser diskussion om vad han kallar ”ohälsoepidemin”. Men samtidigt ger han oss bara tre alternativ till vad som skulle kunna förklara den; ”fusk, inbillning eller en medikalisering av livets svåra stunder”.

Jag är den förste att hålla med om att det är olyckligt att vi i så stor utsträckning söker olika terapier för saker som kanske nära relationer till familjemedlemmar skulle kunna avhjälpa. Nu är ju detta tyvärr också en strategi som kroppsläkare ofta föreslår när de ställs inför fysiologiska symtom de inte förstår. Då kallar man det somatisering och föreslår t.ex. kognitiv beteendeterapi. Plötsligt är kravet, som von Otter skriver, ”att inte acceptera förklaringar utan vetenskapliga belägg” som bortblåst. Plötsligt ”vet” doktorn vad som är fel. Det är psykiskt.

De tre förklaringsalternativen von Otter ger saknar också ett viktigt element. Hur är det med all den exponering för nya miljöfaktorer som vi utsätts för? Jag väntar ivrigt på den dagen då politiker och forskare på allvar börjar diskutera vad elektromagnetiska fält från datorer och mobiltelefoner, nervgiftet kvicksilver i våra tänder, bromerade flamskyddsmedel i elektriska apparater, tillsatser i livsmedel etc etc kan ha med saken att göra. Summan av den belastningen på vår organism är komplex och knappast utredd, vilket nobelpristagaren Arvid Carlsson varnade för redan på 70-talet.

Annons