• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Politiker med PR-turbo

Tidskriften Scoop nr 1/2010 (som ges ut av föreningen Grävande journalister) damp ned i brevlådan häromdagen.

Björn Häger från TV4:s Kalla fakta beskriver i en artikel hur det gick till när man gjorde sitt reportage om riksdagsledamöternas frånvaro vid omröstningar, deras sidouppdrag osv. Ett klassiskt grävjobb, att svettas fram hundratals uppgifter som man lägger upp i en databas (den finns förresten tillgänglig på Kalla faktas webbsida för den som vill forska själv).

I en annan artikel beskriver Häger hur det gick till när man försökte intervjua Thomas Bodström, som förutom partiledare, gruppledare och andra med ”giltigt förfall” var den som lyste mest med sin frånvaro i riksdagen.

Pressekreteraren förhalade i det längsta intervjun, försökte få till stånd att intervjun skulle ske i direktsändning, att den skulle utföras av programledaren hellre än den reporter som var bäst insatt i frågan. I ett sista desperat försök ville pressekreteraren få TV 4 att avstå från att publicera granskningen med hänvisning till att det fanns en hotbild mot Bodström.

När Bodström sedan äntligen sitter där framför TV-kamerorna har man 15 minuter på sig och dessa minuter försöker Bodström uppenbarligen fylla med en förutbestämd ramsa:

Du var intervjuad i förra veckan, då sa du att du gör långt över
genomsnittet av riksdagsledamöter i allt som är mätbart, varför
säger du så, när du vet att det inte är så?

– Jo, vid en samlad bedömning, när man gör mätningar på
att man sitter i utskott, skriver motioner, interpellationer,
voteringar, skriftliga frågor, så visar det sig att jag vid en samlad
bedömning har långt, långt mera än de allra flesta.
Ja, men du säger ”i allt som är mätbart”, det är ju faktiskt inte
sant?

– Jo, om man tar allt som är mätbart och gör en samlad bedömning av motionsskrivande, av interpellationer, av debatter, av
skriftliga frågor, av voteringar så har jag långt mer än genomsnittet.
Jo, och voteringar är mätbart, och du är en av de tio i riksdan som är borta mest våren 2009 …
– Om man gör en samlad bedömning av skriftliga frågor, voteringar, interpellationer och motioner så visar det sig att jag vid
den bedömningen har långt mera än genomsnittet.

Så fortsätter det, skriver Häger, tills det blir nästan komiskt. Och det här sättet att envetet upprepa något som man bestämt på förhand är troligen, som Häger gissar, resultatet av dagens medieträning. Säkerligen är någon PR-byrå inblandad när det låter så där. Det intressanta är att när politiker följer dessa råd, så måste både politikern själv och rådgivarna ha bestämt sig för att det är bättre att politikern i TV framstår som en lallande tok än att han/hon skulle råka säga något som längre fram skulle kunna citeras när situationen förändrats. ”Allt du säger kan komma att vändas emot dig”, kort sagt.

Det är en konstig bedömning av dem som borde vara proffs på damage control. Självklart kan inte politiker eller ämbetsmän i alla lägen säga allt de vet om en fråga, men de bör komma ihåg vilka som är deras uppdragsgivare. Medborgarna behöver bättre svar än ett papegojlikt repeterande av en läxa.

Något liknande hände förresten häromdagen i Uppdrag granskning (onsdag 17/3), då redaktionen hade smygfilmat bl.a. M-politikern Göran Holm i Vellinge. Det visade sig att kommunen inte alls var så angelägen som man säger utåt om att ta emot ensamkommande flyktingbarn.

I slutet av programmet vill programledaren Karin Mattisson få migrationsminister Tobias Billströms kommentar till vad vi just fått se. ”Hur reagerar du när du hör din partikollega säga en sak utåt men har en helt annan agenda när dörren är stängd?” frågar Mattisson.

Billström svarar att han tycker inslaget visar att Vellinge kommun bestämt sig för att ta emot ensamkommande flyktingbarn. När Mattisson fortsätter fråga hur han reagerar på att Vellingemoderaterna säger en sak officiellt och en annan sak internt, svarar Billström att han ”utgår ifrån att man tänker infria de löften som man har, man har tecknat ett avtal med migrationsverket om att ta emot ensamkommande barn … det är mitt bestämda intryck att avtalet kommer att infrias”.

Men hur reagerar du på att man säger att några gruppboenden blir det inte här, frågar Mattisson och får ungefär samma svar. Billström svarar att han ”litar på sina partikamraters ord när de undertecknar avtal för vad de är”. Billström tror att ”det här kommer att gå bra.”

Vad har du för garantier för det, undrar Mattisson. ”Avtalet är gott nog för mig”, menar Billström och detta vore förstås inte Uppdrag granskning om inte Mattisson bet sig fast vid frågan och ännu några gånger försökte få svar på hur Billström såg på Vellingepolitikernas dubbla budskap. Vad är ett sådant avtal värt undrar Mattisson, ”när du hör dem resonera så här bakom stängda dörrar?”

”Nej, jag konstaterar att Vellinge kommun har tecknat ett avtal med migrationsverket om att ta emot ensamkommande barn och det är gott nog för mig, och jag är övertygad om att man kommer att uppfylla intentionerna i det avtalet”, säger Billström.

”Avtalet”, ”gott nog för mig” osv återkommer några gånger till i intervjun. Det är ganska uppenbart att detta är resultatet av en liknande mediestrategi som Bodström använde. Jag kan förstå att politiker är livrädda för att erkänna att det finns oenighet inom de egna leden, men det kan ju varje TV-tittare se, så detta blånekande med ett lite generat leende på läpparna kan ju bara göra saken värre än om man erkände att det finns problem som man nu försöker hantera.

PS. I ett tidigare blogginlägg efterlyste jag uppgifter på nätet om riksdagsledamöternas styrelseuppdrag, aktieinnehav etc. I Scoop läser jag att sådan redovisning finns tack vare tidskriften Riksdag & Departement. Fakta om ledamöterna tillhandahålls nu i en Excelfil.

PPS. Här finns för övrigt artiklar och kommentarer om Uppdrag granskning i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Politikerbloggen.

Pingad på Intressant.

Annonser

Svenska upphovsrätten fyller 200 år i idag

Jag har skrivit en understreckare i dagens SvD om när Sverige fick sin första upphovsrätt 1810. Artikeln finns här.

Tilläggas kan att rätten gällde i början endast böcker och kallades författarrätt. Dagens ord upphovsrätt kom inte förrän 1960, i den lag som än idag gäller (dock förstås med många ändringar sedan dess). Det var den s.k. Auktorrättskommittén som lade fram sin utredning 1956 som också föreslog att rätten skulle få ett gemensamt namn för samtliga genrer. Tidigare hade man fått uttrycka saken med t.ex. ”äganderätt till skrift” eller ”rätt att efterbilda konstverk”. Efter förebild från tyskans Urheberrecht myntade man nu ordet upphovsmannarätt, vilket sedermera oftast har förkortats till upphovsrätt (se SOU 1956:25, s. 60). Ordet upphov och upphovsman fanns tidigare i svenskan, men inte kombinationerna med ordet rätt.

Den europeiska upphovsrätten (utom i England) skilde sig från den angloamerikanska copyrighten genom att den i de allra flesta fall fokuserade på just upphovsmannen. Inom båda traditionerna är givetvis rätten att mångfaldiga ett verk viktig (the right to copy), men i större delen av Europa centreras denna rätt med en sorts ”default value” hos upphovsmannen, medan man i England och USA tenderar att fokusera på exemplarframställningen. Denna skillnad i perspektiv har också bäddat för lite olika synsätt när det gäller ideell rätt (droit moral, moral rights) och work for hire (verk som skapas inom ramen för en anställning) etc.

Som jag skrev i SvD-artikeln var det anmärkningsvärt att man redan 1810 valde att tala om äganderätt, vilket var (och ännu är) en omtvistad fråga internationellt. En liten kuriositet i det sammanhanget är också att när författarrätten bröts ut ur Tryckfrihetsförordningen 1876 (i en kort provisorisk lag) och 1877 (i en mera utförlig), så skiljer sig dessa båda lagar åt på just denna punkt. 1876 finns ordet äganderätt med i både lagens titel och dess text. 1877 finns ordet äganderätt bara i lagens titel men inte i dess text.

Gösta Eberstein berättar i sin bok ”Den svenska författarrätten” (1925, del 2, s. 116) att statsministern Louis de Geer (vår första statsminister!) vid beredningen av 1877 års lag hade sagt i statsrådet ”att författarens rätt över sitt arbete icke helt och hållet, till begreppet, sammanfaller med annan äganderätt, utan att däri ingå även rent personliga intressen, vilka måste beaktas”. Därför, menade statsministern, ”skulle det visserligen vara riktigast att för nya lagen välja en titel, överensstämmande med den som tyska lagen erhållit – lag om författarerätt till skrift, Gesetz betreffend das Urheberrecht an Schriftwerken etc. – men då tryckfrihetsförordningen hänvisar till särskild lag angående ‘äganderätt till skrift’ torde denna titel, vilken sålunda redan finnes i lag begagnad, böra användas”. Det är intressant att ordet alltså räddades kvar här pga en teknikalitet. Annars hade vi kanske närmat oss det tyska synsättet ännu mer, det att upphovsrätten är en sorts persöhnlichkeitsrecht.

Den som vill läsa Tryckfrihetsförordningarna från 1766 resp. 1810 (den där författarrätten ingår) kan göra det här (1766) och här (1810). På samma webbplats finns också den boktryckeriförordning från 1752 som jag nämnde i artikeln.

Pingad på Intressant.