Mona Sahlin, ansvar och principer

Ekots lördagsintervju med Mona Sahlin var intressant utifrån ett par aspekter.

Det var anmärkningsvärt att två av de mest använda orden var ”uruselt” och ”ansvar”. Hon försummade inget tillfälle att säga att socialdemokraternas valresultat var ”uruselt”. ”Vi ska tala klarspråk”. Jo för all del, men man undrar om denna tagelskjorta blir så klädsam i längden. Förnyelse av politiken är väl vad som skulle hjälpa. Å andra sidan är risken då förstås att vi får en ännu större likhet mellan S och M.

Ordet ”ansvar” användes också påfallande mycket, både för att legitimera saker man är emot och saker man är för. Även Reinfeldt har talat om detta. Ansvar är uppenbarligen modeordet för dagen för den som vill verka statsmannalik. Sahlin säger att hon inte vill göra som Reinfeldt och Lundgren gjorde mot Persson 2002, att väcka misstroendevotum. Att inte göra detta är att ”ta ansvar”, menar Sahlin. Det är märkligt. Om detta nu vore det vettiga, varför inte göra det?

Samtidigt hade ju Reinfeldt et al. 2004 motionerat om att ”sittande regering alltid [bör] avgå efter val.” Nu säger man att detta inte har trätt i kraft än. Det verkar också konstigt. Varför inte stå för den politik man förespråkar? (Den enda anledning jag möjligen kan se är att motionen kanske främst syftade på ett parlamentariskt läge där sittande regering förlorat ett avsevärt antal mandat, inte en situation där minoritetspositionen uppstått genom ett nytt partis inträde i riksdagen.)

För övrigt var det två frågor jag antecknade när jag lyssnade på intervjun:

1) Frågan om aktivt och passivt stöd åt SD. Vid öppningsanförandet på Jobbkongressen 28 oktober 2009 sade Mona Sahlin: ”Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande.” Denna glasklara hållning har sedan upprepats då och då, inte sällan i kontrast till Fredrik Reinfeldts förment mera grumliga inställning i frågan.

Rent praktiskt borde väl detta innebära att så snart socialdemokraterna lägger fram en motion och råkar få stöd för den av SD, så måste motionärerna dra tillbaka förslaget. Något åt det hållet hände i Region Skåne, när SD föreslog att man skulle sluta med flaskvatten på mötena och istället dricka kranvatten (se DN 28/9 2010). Förslaget röstades ned, men när majoriteten senare föreslog samma sak, så gick det igenom. Nästa steg blir alltså, om man skall följa Sahlins linje, att när passivt stöd ges från ”fel” parti, så måste förslaget dras tillbaka.

I Ekots lördagsintervju tycks denna (i och för sig tämligen orealistiska) hållning vara bortblåst. Mona Sahlin får frågan om hon och de rödgröna tänker driva igenom frågan om hemtagning av de svenska trupperna i Afganistan med hjälp av SD:

Jag kommer aldrig att söka samarbete med sverigedemokraterna, jag kommer aldrig att aktivt [min kursiv./KET] räkna med deras röster, jag kommer aldrig att ha några kontakter eller förhandlingar eller samarbete med dem. Men vi i den demokratiska oppositionen vi måste också kunna vara opposition och lägga våra förslag. Och det är bara statsminister Reinfeldt som kan undvika en situation där just sverigedemokraterna kan sitta mitt emellan och utpressa regeringen, för det är ju det det handlar om. Jag kan ju inte lägga ned hela oppositionsarbetet därför att SD nu är inne. [Ordet ”demokratiska” är kursiverat därför att Sahlin särskilt betonade det i intervjun./KET]

2) Frågan om samarbete över blockgränsen. Mona Sahlin menar att alliansen borde bjuda in alla de rödgröna partierna till samarbete. Men själv har hon tidigare sagt att hon i motsvarande situation skulle bjuda in bara C och FP. Den 27 november 2009 skrev DN i artikeln ”Sahlin öppnar för styre med C och FP”:

Mona Sahlin säger att hon kommer att kontakta samtliga borgerliga partiledare om den rödgröna alliansen blir störst i valet men inte kan bilda en majoritetsregering.
– Men jag ser inte Moderaterna som deltagare i en bred regering, i första hand är det Folkpartiet och Centern som är aktuella, säger Sahlin.

När Ekots intervjuare Cecilia Roos konfronterar Mona Sahlin med detta säger hon att hon i motsvarande situation skulle ”bjuda in till regeringsdiskussioner med andra partier, det har inte Fredrik Reinfeldt gjort”.

Detta stämmer ju inte, eftersom Reinfeldt redan på valnatten bjöd in Miljöpartiet till förhandlingar. Möjligen menar Sahlin med ”andra partier” att hon skulle ha bjudit in alla andra partier, trots att hon redan från början sagt att samarbete med moderaterna vore otänkbart. Jag tvivlar dock på att hon skulle ha gjort det. Rimligen hade även hon bjudit in dem som hon såg som tänkbara samarbetspartner, och det är ju vad Reinfeldt har gjort också.

Pingad på Intressant.