• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Murvlarnas och poeternas Klara

Ännu ett avsnitt av ”Minnenas television” i SvT, som gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Skratta för att det är så roligt att se dessa gamla skatter ur arkivet; gråta för att det är sådana små smulor som beskärs oss från public service-televisionens dignande bord av licensfinansierade arkivalier. Fast jag väljer att skratta, för jag är ändå en rätt positiv typ.

Först var det Harry H., Slas trivsamma Söderdeckare från 1978 med Per Oscarsson. Jag antar att Columbo i viss mån beredde vägen för den här typen av deckare med opressade byxor. Möjligen, för Slas hade säkert hittat på något i den stilen ändå.

Hur som helst: programmets andra del var den intressantaste. Anders Erik Malms film ”Stopet och Säcken” från en journalistkrog (var det inspelat på ”Stopet” – Tennstopet alltså?), där personer som Erik Lundegård (signaturen Eld), Harald Forss, ”Klicken” Jansson, Hilmer Persson, Sixten Ahrenberg, Bengt Grive, Per-Erik Lindorm och Urban Torhamn medverkade. Något undflyende i det flackande skenet framträdde även Axel Liffner på den snyggt korniga 16-millimetersfilmen.

För många av oss som varit eller är i tidningsbranschen är det där mytisk mark. Bara de över 60 har väl varit på plats, men vi över 50 har åtminstone hört berättas om denna era, då murvlar, poeter och annat löst folk samlades på krogar som Tennstopet, Löwet och W6 (”allaktivitetshus” kallade Urban Torhamn det för i filmen med en liten allusion på ett av dåtidens modeord) i de nu i stort sett helt försvunna Klarakvarteren i Stockhom. Att se dessa legendarer vid restaurangbordet är lite som om man skulle få se riddarna vid runda bordet. Snudd på bättre faktiskt.

Själv började jag skriva i Stockholms tidningar någon gång precis i slutet av den här epoken. Så jag minns faktiskt hur man fortfarande 1978-79 kunde gå upp på Aftonbladet och lämna en kort blänkare till Innerspalten på kultursidan och sedan gå bort till kassan och kvittera ut några hundralappar kontant. I många skildringar av den där tiden läser man om hur poeter som Nils Ferlin eller Harald Forss skrev ihop något för att kunna betala notan och sedan försvann upp på bladet och kom ned igen på restaurangen med några sedlar och betalade. Roligt att man åtminstone fick vara med på sluttampen av allt det där.

Synd att man inte fick se mera av Liffner. Jag tyckte vi hade rätt trivsamma diskussioner på hans rum på Aftonbladet när jag var ung och grön. Det kändes verkligen som att träffa en företrädare för en annan epok, med prickig fluga och cigarettmunstycke. Han lärde mig bl.a. att man alltid ska stryka sista meningen i en artikel (eller åtminstone pröva att göra det). Sista meningen är många gånger en onödig avrundning. Utan den får artikeln oftast mera snärt. Det där har jag noga tänkt på varje gång jag skrivit en artikel sedan 1978.

Tyvärr uppstod någon sorts fnurra mellan mig och Liffner efter en tid. Det är en annan historia som jag inte är helt klar över. Jag tror inte ens att det handlade om honom och mig utan kanske någon chef. Det är som sagt en annan historia. [Och, jodå, jag strök en mening här.]

%d bloggare gillar detta: