Karlskoga: stadsbilden förr och nu

Min födelsestad Karlskoga har förändrats oerhört sedan jag flyttade därifrån 1975. Ja, det började faktiskt tidigare. De riktigt dramatiska rivningarna av den gamla stadskärnan vid Torget och i Ekmansbacken genomfördes 1972-73. Redan 1966-69 revs hus längs Värmlandsvägen och Bregårdsgatan för att lämna plats för Örncenter.

Naturligtvis hade det rivits och byggts tidigare, men då på det mera organiska sätt som alltid varit brukligt i Sverige. Enstaka hus här och där får ge plats för nyare byggnader, som hyfsat väl kan smälta in med de äldre byggnader som finns kvar. Men åren runt 1970 skedde rivningar av hela kvarter som mycket drastiskt förändrade stadsbilden.

Anders Wahlgren har gjort flera filmer om hur Stockholm (de berömda Klarakvarteren t.ex.) och Göteborg skövlades, men han har också konstaterat att förändringarna i många landsortsstäder ofta var ännu mera drastiska (se t.ex. ”Stadens själ” från 1993).

Jag gjorde i all enkelhet en liten film 2009 för att visa hur Karlskoga förändrats just runt Torget, med titeln ”Med vykort på stan i Karlskoga”. Först nu har jag lagt upp filmen på Youtube. Den är amatörmässig förstås, med ett lite väl abrubt slut (jag är ingen Anders Wahlgren), men den har tydligen uppskattats av många ändå.

Annons

Från skivbytarcirkel till Spotify

Jag har länge tänkt skriva något om musikförsörjningens logistik genom decennierna, åtminstone hur det fungerat för mig personligen. Nu när det skrivs mycket om Spotifys femårsjubileum (t.ex. SvD 1, SvD 2, DN Plus) så kan det kanske vara dags att skriva några rader (ganska många rader) om detta.

När jag var i tonåren på 1960-talet trodde jag nog inte att musiken skulle få så stor betydelse i mitt liv som den fick. Jag var rätt sen med att lyssna på pop. Hemma hörde jag som barn mest klassisk musik och schlager på radion. Min första musikskiva (jag hade tidigare köpt några talskivor med t.ex. Martin Ljung) blev Tjajkovskijs pianokonsert i b-moll med Svjatoslav Richter. Sedan följde diverse wienervalser och Waldteufels Skridskoåkarna. Det allra första med Beatles missade jag. Så det måste väl ha varit ungefär 1964 jag började lyssna på Tio-i-topp. Men jag köpte knappt några skivor; mina första LP, som väl får räknas som pop, var en med Joan Baez och en med The Seekers.

Min första musik-LP, som jag fortfarande har kvar i hyllan.

Sedan blev det mycket Beatles, Animals, Hollies, Rolling Stones, Beach Boys och Peter, Paul & Mary ett tag. Någonstans runt 1966-67 försköts smaken en aning mot Spencer Davis, Yardbirds, John Mayall och – Cream.

Ungefär vid den tiden fick jag och några kamrater idén att vi skulle starta en skivbytarcirkel. Vi lånade ju ofta LP-skivor av varandra för att spela in på rullband. Man sparade en del pengar på det (liksom genom att spela in från radio). Men nu tänkte vi göra detta lite mer systematiskt. Vi blev ett gäng på runt tio killar som köpte en LP var, och sedan lät vi dessa gå varvet runt för kopiering till band.

Efter 35 år: Sigrid Tallmos bok i ny upplaga

Min mor Sigrid Tallmo gav 1978 ut en bok på Författarförlaget, som hette ”Nubbhålet”. Den handlade om hennes tid som sjuk- och skolsköterska, främst i Karlskoga, under 27 år, och inte minst då hennes kamp för en bättre skolhälsovård. Hon arbetade hårt för att man skulle se elevers individuella problem och för att man skulle arbeta förebyggande. Kan man hindra att problemen ens uppstår, sparar man förstås både mänskligt lidande och pengar åt samhället.

Det var givetvis inte bara psykosociala problem hon engagerade sig i. Kroppshälsovården är ju kanske den officiellt viktigaste delen av en skolsköterskas arbete, och även där såg hon många brister, som inte myndigheterna ville se. T.ex. engagerade hon sig i den på 1960-talet oerhört dåliga kontrollen av hur många som blivit vaccinerade mot polio. Man skulle ha fyra injektioner, men vissa kunde ha fått sex-sju-åtta poliosprutor, medan andra inte fått några alls. En omfattande polioepidemi kunde i värsta fall ha blivit resultatet.