• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Ur arkivet: Så ville partiledarna åldras

Fredrik Reinfeldts utspel om att arbeta till 75 års ålder borde på sätt och vis ha varit okontroversiellt. Många gör det ju redan genom att fortsätta på de jobb de redan har. Om han däremot menade att det ska vara mer eller mindre obligatoriskt och att han t.ex. ser framför sig att 65-åringar ska byta bransch och söka nya arbeten, så får man väl säga att han lever i en drömvärld. Idag får knappt 45-åringar jobb därför att de anses för gamla. Och de som väljer att fortsätta arbeta är förstås en rätt privilegierad grupp som har arbeten som de trivs med som inte är alltför tunga rent fysiskt.

Att det finns de som både kan och vill arbeta längre än till dagens pensionsålder är givetvis bara bra. Befolkningen blir ju allt äldre, och det sägs också att vi är så friska numera allt högre upp i åldrarna. Så är det nog, men det kan tänkas att vi inte har fått hela bilden av hälsotillståndet än. Dels är det först nu som en gigantisk grupp kvinnor som har arbetat hela livet kommer upp i hög ålder, dels kunde vi häromdagen läsa om hur prognoserna för hur Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar ska breda ut sig i framtiden kanske varit för optimistiska. Till 2050 har man tidigare räknat med att det ska finnas cirka 250 000 personer med demens, nu tror man att det blir 350 000. Dessutom kan man fundera över om verkningarna av diverse skadliga miljökomponenter har fått fullt utslag ännu. Vissa saker som är skadliga för oss har förbjudits de senaste decennierna, men andra har tillkommit. Totalbilden är svår – närmast omöjlig – att se.*)

Det har länge frapperat mig när politiker diskuterar sjukförsäkring, arbetslöshet eller åldringsvård, att det verkar som om ingen av dem har varit sjukare än förkyld, ingen av dem arbetslös och ytterst få tycks inse att de blir inte bara ”äldre”, som det heter numera, utan faktiskt väldigt gamla med varierande grad av skröplighet.

Därför var det synnerligen intressant när jag i mina ansenliga gamla tidningsbuntar hittade en drygt 13 år gammal artikel, i Dagens Nyheter 19 augusti 1998, ”Så vill partiledarna åldras”, skriven av Kari Molin. Redaktionen frågade partiledarna Gudrun Schyman (V), Alf Svensson (KD), Göran Persson (S), Carl Bildt (M), Lennart Daléus (C), Birger Schlaug (MP) och Lars Leijonborg (FP) när de vill gå i pension, vad de vill göra och hur de vill ha det som riktigt gamla.

Gudrun Schyman (då 50 år) ville som riktigt gammal bo i ett kollektiv där det finns alla åldrar. Hon säger också: ”Jag tror jag fortsätter med någon form av förändringsarbete även som äldre. Sen vill jag resa mer. Men jag kan inte tänka mig att jag tar det lugnt, jag är den ‘påhållande’ sorten.” Hon hoppas också att hon inte blir frustrerad över att inte orka vissa saker längre.

Alf Svensson (då 60 år) säger att han ”bävar för den dag då jag inte längre är efterfrågad, inte längre blir uppringd av journalister, inte ombedd att hålla tal”. Ungdomsförbunden vill bekämpa förgubbning, säger han, ”men är det något som hjälpt mig så är det erfarenhet, jag törs säga att jag är bättre som partiledare i dag än för fem eller tio år sen”. Svensson vill leva ut sina starka längtan efter böcker och läsning. Han är rädd för att dö: ”Nedbrytningsprocessen tror jag är påfrestande. Gemenskaper ska brytas, alla ringar gå itu och jag är rädd för ensamheten. Jag hoppas få vara klar i huvudet.” Svensson säger att han vill vara på ett modernt ålderdomshem, privat eller offentligt, fyllt av gemenskap och omvårdnad.

Göran Persson (då 49 år) hoppas slippa uppleva en skarp gräns till pensionärstillvaron. ”Jag vill fortsätta med politiken men utan dagliga krav som nu. Om jag får vara frisk vill jag nog arbeta till 65-70-årsåldern.” Persson berättar att han sett människor som hängt upp hela sin sociala identitet på yrket och då har pensionsdagen varit en tragedi. Persson avslöjar att han har en dragning till landet och skogen, rent av till kyrkan, men han tror inte att han ska låta sig prästvigas, ”men även lekmannapräster kan predika”. Han vill stanna hemma så länge som möjligt och hoppas det dröjer till mycket sent innan han kommer till något hem. ”Nej, inte något privat. Vilken reträtt det vore för mig att sluta ett aktivt politiskt liv på ett privat vårdhem!”

Carl Bildt (då 49 år) har inte reflekterat över pensioneringen: ”På sätt och vis går jag nog aldrig i pension. Jag vill alltid vara aktiv även om jag tänker mig att jag får växla ner successivt så småningom.” Bildt tror det är svårt att i förväg föreställa sig hur det blir. ”Jag tror att det är bra att även som äldre ha en arbetsplats dit man kan gå. Jag vill skriva, kanske memoarer. På något sätt vara engagerad. Men inte minst i det politiska livet är vi dåliga på att ta tillvara erfarenheterna från de äldre.” Människor dör, ”även om jag finner det svårt att riktigt acceptera det”, säger Bildt och fortsätter: ”Jag vill vara kvar i en miljö som är hemma eller som är ett hem för mig. Kommer jag till ett vårdhem kan det vara privat eller offentligt – bara jag får välja själv.”

Lennart Daléus (då 52 år) vill sluta vid 65 och ”odla lavendel i Provence”, en metafor säger han, som lika gärna kan betyda elda ris på Ingarö. ”Jag ser nog pensioneringen som en enda lång semester”, säger han och tror att han blir lika gammal som sina föräldrar, dvs lever till 90-årsåldern. När det blir nödvändigt hoppas han att han hamnar på ett ”regelrätt ålderdomshem i eget rum med dusch och toa. Om det är offentligt eller privat spelar ingen roll. Men jag vill absolut inte tvingas in i en massa aktiviteter, usch.” På frågan om han är rädd för något svarar han att han ”undrar över hur det är att inte längre med alla sinnen kunna uppfatta verkligheten.”

Birger Schlaug (då 49 år) säger att om han har ett roligt jobb är han nog så lagom intresserad av att gå i pension. ”Men är jag åter i familjeföretaget – som tillverkar mätinstrument – är jag nog trött och vill gå tidigt.” Schlaug önskar att det fanns kooperativ för äldreboende och säger också: ”Sedan undrar jag hur det känns att få ont, att glömma. Och hur står man ut med att folk tycker det går för sakta när man handlar eller står på posten, att unga människor skrattar åt en?”

Lars Leijonborg (då 48 år) säger att han inte tänkt över när han vill gå i pension eller hur omställningen blir. Han berättar att hans far som snart är 90, är helt klar i huvudet: ”Det är något väldigt skrämmande att tänka på att inte känna igen sina närmaste.” När man blir riktigt gammal är en bra kontakt med de närmaste det viktigaste, menar han och vill gärna bo kvar i egen bostad. När bördan blir för stor för de närstående kan han tänka sig ett sjukhem, ”privat eller offentligt – även om de privata överväger bland de riktigt lysande exempel jag känner till”, säger han.

* Not: Den 17 april publicerade SvD en artikel, ”Inför en fast pensionsålder”, där pensionsexperten K.G. Scherman uttalar sig om vårt pensionssystem i polemik mot Bo Könberg som intervjuades den 14 april. Scherman säger om detta att höja pensionsåldern:

”Man har till exempel konsekvent undvikit att tala om att de sociala skyddsnäten – exempelvis a-kassa och förtidspension – upphör vid 65. Man vill höja pensionsåldern men skyr debatten om vilket politiskt ansvar som följer med det.”

Scherman säger också:

”En annan akut fråga är arbetsmarknaden. Vet man överhuvudtaget hur många som kan fortsätta arbeta efter 65?, frågar han sig.
– Människor betraktas ju som gamla vid redan vid 50.”

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: