Den missförstådda tröttheten

Apropå en debattartikel i Aftonbladet av en fibromyalgipatient skriver Maria Abrahamsson på SvD:s ledarsida den 7/3 (tycks inte finnas på webben) att hon inte förstår varför denna patient känner sig kränkt och ”frivilligt buntar ihop sig med Sveriges alla felaktigt sjukskrivna och svartjobbande bidragsfuskare”.

Men jag tror vi är rätt många kroniskt sjuka i t.ex fibromyalgi (som jag själv lider av sedan 12 år) eller kroniskt trötthetssyndrom som känner oss hopbuntade och misstänkliggjorda just därför att så många personer i medierna just buntar ihop oss med fuskarna.

Maria Abrahamsson skrev själv häromdagen att ”gruppen sjukskrivna på grund av trötthet” var de som hade störst anledning att skärpa sig. Ordet trötthet används ofta utan att definieras. Det är allvarligt, eftersom man måste skilja på följande:

Tillfällig trötthet kan man drabbas av efter en dålig natt. Den går oftast fort över och kan knappast kallas sjukdom. Kronisk trötthet däremot kan pågå i månader eller år och är ett symtom som kan förekomma vid t.ex. cancer, infektioner, blodbrist, hjärtfel, diabetes, sköldkörtelfel etc.

Dessutom finns något som heter kroniskt trötthetssyndrom (KTS), som är en uteslutningsdiagnos: man ska lida av kronisk trötthet, men inte ha någon av de nyss uppräknade sjukdomarna, och dessutom ska man t.ex. ha halsont, ömma lymfkörtlar, muskel- och ledvärk, huvudvärk av ny typ, sömn som inte gör en utvilad, samt försämring i mer än 24 timmar efter ansträngning. Centers for Disease Control i USA fastställde de här kriterierna 1994. Fibromyalgi är en liknande diagnos, men där står värken i fokus istället för tröttheten.

Själv har jag haft fibromyalgi i 12 år och jag kan försäkra att det inte innebär någon skön semester, utan värk 24 timmar per dygn, extrem trötthet, yrsel och kramper m.m. som kommer i svårberäkneliga skov. Sjukdomen slår olika hårt. Vissa drabbade kan till nöds behålla ett arbete men sjunker då oftast ihop som vrak till helgen. Andra kan inte arbeta alls, kanske inte ens vistas uppe ur sängen.

Det talas nu ofta om hur viktigt det är att få folk tillbaka i arbete. Jag kan hålla med om det, under förutsättning att man menar att folk ska få vård och rehabilitering så att de blir friska eller åtminstone friskare. Att släpa allvarligt sjuka människor till arbetet är inget vunnet med. Det är ju tyvärr vad som händer just nu när försäkringskassorna sparkar ut sjuka som får stappla iväg till arbetsförmedlingarna, där man förvånat skakar på huvudet och inte begriper hur dessa människor ska kunna arbeta.

Pingad på Intressant.