Artikulationen i massmedierna har förändrats en del de senaste decennierna. Man kan filosofera över tidningars och tidskrifters grafiska form; användningen av typsnitt med dålig svärta i väldigt små grader, som kanske dessutom läggs på tonplattor etc. Vissa moden dikteras av 23-åriga skarpsynta formgivare som sedan får bannor av folk över 45 som börjat se sämre.
En liknande diskussion hörs ibland när det gäller radio och TV. Hur artikulerar egentligen dagens radio- och TV-personligheter? Och hur väl hörs egentligen tal med en matta av annat ljud i bakgrunden – detta fenomen är väl radions och TV:ns motsvarighet till tidningarnas tonplattor.
Jag tycker jag har en ganska god bild av hur radio lät förr – jag lyssnar flitigt på SR Minnen och har själv en mängd gamla band med inspelade radioprogram från 60-talet. Generellt sett tycker jag nog att artikulationen i radio har förändrats en hel del – mestadels till det sämre. Det finns visserligen radioröster idag som är mycket tydliga, en Christofer Murray (P1:s programpresentatör som verkligen anknyter till en äldre tids hallåmannaideal) eller en Cecilia Uddén eller en Ulrika Knutsson. Och visst fanns det förr folk i radio som inte talade så särskilt tydligt; jag nämner dock ingen här.
Jag vet inte hur fonetiker och andra språk- och ljudforskare definierar hörbarhet och förståelighet i de här sammanhangen, men man kan åtminstone tänka sig två variabler. En person kan tala högt och klart. Det är den ena variabeln. Trots detta når kanske inte alltid budskapet fram, därför att personen ifråga betonar orden fel (detta är den andra variabeln) eller sväljer vissa stavelser, drar ihop ord på ett oväntat sätt etc. Då hjälper inte hög volym.
Betoningsfel tror jag är vanligare idag än förr. Nyhetsuppläsare betonar ibland ord som inte är de viktigaste i en mening. T.ex.: ”Demonstranterna kräver EN bättre utbildning”. Istället för två? Eller: ”Han avskedas nu FRÅN sin tjänst efter 40 år.” Eller t.o.m.: ”Han avskedas nu från SIN tjänst efter 40 år.” Många sväljer stavelser eller går ner i volym i slutet av meningar, så att talet ibland blir nästan ohörbart.
Ett besläktat problem är att uppläsaren inte tycks tänka på textens innehåll och karaktär. Man ger slutet av en mening en schvungfull final på ett sätt som illa stämmer med ämnet. Det kan lätt låta lite okänsligt att avsluta ett nyhetstelegram så här (lägre och lägre volym och längre och längre paus mellan orden fram till sista stavelsen som betonas): ”och kroppen återfanns – senare – i – en – sopsäck – styck-AD. Och nu vädret!” (Särskilt illa kan det bli i TV, när dylika bloddrypande nyheter läses med ett lätt roat leende på läpparna.)
Kända personligheter från radio och TV på 50- och 60-talen brukade berätta att de blev identifierade just på rösten. Jag tror Olle Björklund blev igenkänd i telefon – dåtidens Mr Aktuellt behövde alltså ingen bild. TT:s radiouppläsare Kaj Karlholm behövde visst aldrig legitimera sig på posten, för man kände omedelbart igen hans röst. Jag undrar om det fungerar så idag också, när kanalerna är så många och rösterna byts ut relativt ofta.
Just det faktum att det var något dussin röster på 50- och 60-talen som dominerade mest och som var mycket välkända, tror jag gör att åtminstone min generation lätt förflyttas bakåt i tiden när man hör personer som Uno Stenholm, Kaj Karlholm, Folke Olhagen, Sigge Fürst, Gösta Knutsson, Lars Madsén, Nils Linnman, Per-Martin Hamberg, Carl-Uno Sjöblom, Pekka Langer, Berndt Friberg, Lars Hemmingsson eller Åke Engerstedt – och givetvis Sven Jerring eller Lennart Hyland.
Fanns det inga kvinnor, kan man undra. Jo, några fanns det ju. I nyheterna var det kontroversiellt, som bekant. Den första kvinnan som läste TT 1938, Astrid Kindstrand, drog ju på sig närmast en lyssnarstorm av uppretade människor som ringde till Radiotjänst och klagade på att en kvinna fick läsa nyheterna. Ändå fanns förstås en rad personliga röster man minns – inte från 30-talet, men väl från 50- och 60-talen: Maud Reuterswärd, Barbro Alving, Maj Ödman, Lis Asklund, Lena Larsson, Gabriella Garland, Ebba Beckman, Kersti Adams-Ray, Mona Krantz, m.fl.
För mig är nog hallåmannen (programpresentatören heter det numera) Åke Engerstedt (1912-1995) en av de verkligt stora. Han har färgat hela min barndom. Inte nog med att han ständigt hördes mellan programmen som flödade ut ur vår gamla Tjerneld långvågsmottagare i vardagsrummet hemma på Rävåsen i Karlskoga, han dök också upp som speaker i mängder av dokumentärfilmer, reklamfilmer och pedagogiska filmer för skolan. Hans stämma är för evigt förknippad med det där lite burkigt skorriga men ändå distinkta optiska ljudet som fanns på alla skolfilmer. Svensk filmdatabas listar medverkan av olika slag i 65 filmer, men jag gissar att det är flera. Här är ett kort ljudprov från filmen ”Sjuka svin och friska grisar” (1948). Även spelfilmen lånade ofta hans röst när radion skulle stå på i någon scen. Här är ett kort ljudprov ur Arne Mattssons ”Den gula bilen” (1962), där Engerstedt – precis som han gjorde så många gånger på riktigt – läste upp en efterlysning i radio.
Uno Stenholm (1910-1976) minns jag som TT-uppläsaren framför andra. Han hade en något mera forcerad stämma än t.ex. Kaj Karlholm, så telegrammen fick alltid en särskild dramatisk ton och signalerade hög angelägenhetsgrad. Sveriges Radios bok ”Hört och sett” från 1975 uppskattar att Stenholm svarat för cirka 45 000 TT-sändningar (av 73 000 totalt sedan 1924). Tung i branschen, kan man säga.
Även Stenholm hörs då och då i spelfilmer. Svensk filmdatabas listar dock bara två; en av dem är ”Älskling på vift” från 1964 med Anna Sundqvist och Hootenanny Singers bl.a. Här ett kort klipp från mina band, en sändning från den dramatiska sommaren 1963, då Sverige hotades av en smittkoppsepidemi. Följande ambassadbråk från 1954 får kanske bedömas som främst kuriöst. (Uno Stenholms son Olle och dennes dotter Sara blev för övrigt också radiojournalister.)
Till sist bara något om Folke Olhagen (1922-1991). Halvgamla lyssnare minns säkert frågesportprogrammet ”Vi i femman”, som Olhagen ledde tillsammans med Berndt Friberg. Annars är nog Olhagen för evigt förknippad med programmet ”Novisen vid spisen”, ett av svenska etermediers första matprogram. (Här visar SvT ett fingerat program som nog egentligen var en reklamfilm.) I ”Novisen vid spisen” var Folke Olhagen den mindre vetande som efter bästa förmåga fick stå och vispa i någon hollandaisesås, medan den betydligt mera vetande Tore Wretman berättade hur det skulle gå till. Först var detta ett radioprogram, men det gjordes även i TV och inte minst flera gånger i de s.k. Husmorsfilmerna (som numera finns på webben på Filmarkivet). Olhagen (liksom givetvis Sven Jerring) var ofta också evenemangspresentatör, när radion skulle rapportera direkt från kungliga bröllop, nobelfestligheter och liknande. Han presenterade t.o.m. den solenna sammankomst då Mosebacke Monarki grundades den 6 oktober 1958 (här hörs förresten inledningsvis även Uno Stenholm).
Vilka av dagens radioröster minns vi om 50 år månne? Christofer Murray och Gunnar Bolin med sina utrerat sonora stämmor? Kanske Ingvar Storm med sin formuleringskonst? Eller de som sticker ut mera, som Cecilia Uddén, Louise Epstein eller Thomas Nordegren (där kan vi tala om underliga betoningar, men personligt är det)?
Filed under: Film & TV, Nostalgi & närhistoria, Språk | Tagged: Åke Engerstedt, Folke Olhagen, hallåman, Kaj Karlholm, nyhetsuppläsare, radioröster, Radiotjänst, Uno Stenholm |
Slowfox 