• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

De rödgröna och alliansen lurar oss

Det är många kroniskt sjuka som far illa av hur dagens sjukförsäkringsregler tillämpas. Ofta redovisar medierna fall av svårt sjuka människor (se blogg och SvD) som tvingas söka arbete, medan arbetsförmedlarna inte sällan står helt oförstående. Många av dessa sjuka människor är inte, som det heter, anställningsbara. Men är detta verkligen något som inträffat de senaste fyra åren?

18 juni 2004 skrev DN i artikeln ”Allt fler får nej till sjukpenning” att omkring 2 000 personer helt eller delvis fått sjukpenningen indragen bara under årets första sex månader, eftersom de ansetts friska nog att arbeta. Cecilia Udin, utredare på Riksförsäkringsverket, menade att det nya systemet där sjukpenningen ifrågasätts redan från början, så att de sjukskrivna aldrig hinner få någon sjukpenning, är bättre eftersom man då kan ”sätta igång och jobba direkt och undvika passivisering”.

Västerbottens-Kuriren intervjuade den 22/10 2005 diakonen Britta Vester, som berättade hur utförsäkringen drivit människor till den yttersta förtvivlan, t.o.m. till självmord.

Vänsterpartisten Ulla Hoffman ställde den 1 februari 2006 en fråga i riksdagen:

Jag har fått vetskap om att Försäkringskassan i ett par fall tvingar svårt cancersjuka att arbetspröva vilket kan innebära att en svårt cancersjuk med kundkontakter kan tvingas att möta kunderna i sitt svårt sjuka tillstånd. När riksdagen ställde sig bakom målet om halvering av sjuktalen avsåg man med största sannolikhet inte att Försäkringskassan skulle tvinga svårt cancersjuka att arbetspröva för att inte bli utförsäkrade. […] Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att Försäkringskassan ska följa de riktlinjer som riksdag och regering utfärdat?

Statsrådet Hans Karlsson svarar med en lång harang om förvaltningslagen, hur man överklagar m.m. och avslutar:

Jag utgår i detta sammanhang ifrån att Försäkringskassans beslut grundar sig på en korrekt och professionell handläggning samt att det regelsystem som riksdagen har bestämt följs.

Under hela valrörelsen har vi hört och sett oräkneliga debatter där företrädare för de rödgröna anklagat alliansen för cynism när det gäller sjukförsäkringen.

Det hela är fullkomligt absurt, när man vet att alliansen bara förverkligar det som socialdemokraterna har utarbetat sedan 1990-talet i ett flertal utredningar och propositioner – och som framgår av exemplen ovan har politiken varit praktik även under s-tiden. Jag skrev förra året en utförlig artikel om hur den här politiken växte fram, först i propositionen ”Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension” (Prop. 1996/97:28).

Jag har sett flera debattörer på bloggar etc. som tror att det jag skrivit var avsett som någon sorts ironi. Men det är alltså sant. Redan i utredningen 1996/97 föreslog man att sjuka skulle prövas mot hela arbetsmarknaden:

Om den försäkrade, trots den sjukdom han eller hon har, kan klara ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete har han eller hon inte rätt till ersättning från försäkringen. (Prop. 1996/97:28)

Många tycks ha fått för sig att arbetslinjen är ett allianspåfund, men den har socialdemokraterna talat sig varma för i decennier.

1997 fortsatte man att staka ut den här politiken genom att Försäkringskassan gjorde en egen utredning med titeln ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Man kom här fram till att det inte finns något som helst samband mellan ”grad av sjuklighet och grad av arbetsförmåga”. Man skulle ju kunnat tänka sig att man hävdat att sambandet inte var enkelt, inte helt linjärt eller något liknande, men nej, inget samband alls finns.

I proposition 2002/03:89, ifrågasatte så regeringen Persson om läkare egentligen kunde skriva intyg om arbetsförmåga. Medicin kunde de väl kanske, men vad vet egentligen läkare om arbetsförmåga, och i synnerhet om just deras patients specifika arbetsförhållanden:

I de flesta fallen saknar den intygsskrivande läkaren närmare kunskap om den enskildes arbetsförhållanden. Läkaren har därför i regel svårare att intyga sambandet med arbetsförmågan än att intyga att sjukdom föreligger. (s. 18)

2004 ger regeringen Persson så direktiv till en ny utredning som leds av Anna Hedborg. Särskilt vill regeringen att sjukförsäkringens förhållande till arbetslinjen ska utredas.

Anna Hedborgs utredning läggs sedan fram precis när alliansen bildat regering i oktober 2006. Alliansen kan således knappast beskyllas för de idéer som finns i denna utredning. Däremot kan den beskyllas för att ha förverkligat dem i större utsträckning än socialdemokraterna hann. Här föreslår således Anna Hedborg (s) alla de nu så kända förändringarna. Att sjuka skulle prövas mot hela arbetsmarknaden stod ju redan i utredningen från 1996/97, det återkommer nu och man spädde också på med att föreslå en hårdare linje med tidsgräns:

Den allra mest allvarliga konsekvensen av den mjuka sjukförsäkringen, och inte minst de långa sjukfallstiderna, är att den i ökad utsträckning blivit en väg ut ur arbetslivet. (2006:86, s. 56)

En bortre gräns för sjukpenningen är nödvändig:

En förändring vi bedömer som närmast oundgänglig är att en tydlig tidsgräns sätts för sjukpenningen. Sveriges extrema sjukskrivningstider är unika och det är också det faktum att vi saknar en bortre gräns för hur länge man kan uppbära sjukpenning. Vi har inte funnit något som talar för att de långa sjukskrivningstiderna skulle ha några positiva effekter. Däremot talar mycket för att tiderna i sig har en negativ effekt på chanserna att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
En tidsgräns bör kombineras med vissa väl definierade och sällan förekommande undantag och en stramare bedömning av rätten till varaktig ersättning. (s. 95-96)

På sid 100 levererar utredningen till och med en liten monolog, som prov på vad en handläggare kan säga till en sjukskriven:

– Ok, vad vill du nu med resten av ditt liv? Det är högst osannolikt att du kommer att beviljas sjukersättning. På ett eller annat sätt är det arbete som gäller. Vill du satsa på att gå tillbaka till ditt nuvarande arbete eller vore det bättre att satsa på något helt nytt? Vi har maximalt ett år på oss.

I en sådan modell blir den formella prövningen mot hela arbetsmarknaden förbehållen det tillfälle då rätten till varaktig ersättning prövas – senast inom ett år. Någon automatisk rätt till sjukpenning fram till dess finns naturligtvis inte.

Fler citat ur de här utredningarna finns i min utförliga bloggartikel ”Är sjukskrivning farligare än sjukdom?” Även forskarna Björn Johnson och Daniel Melén har skrivit om det här i artikeln ”Även s har ansvar för haveriet i sjukförsäkringen”.

Gunnar Ohrlander skrev om den socialdemokratiska regeringens proposition 1996/97:28 i en debattartikel i Aftonbladet den 14/3 1997 under rubriken ”Staten gör jätteklipp på att lura de sjuka” (tyvärr finns den inte på webben). Han beskriver där bl.a. effekterna av den s.k. sjustegs-modellen:

På trappsteg fem bedömer man om du kan klara ett annat jobb på arbetsmarknaden. Det är från detta trappsteg huvudparten av de sjuka kommer att knuffas ned i djupet eftersom de flesta rent teoretiskt kan tänkas utföra någon sorts arbete och därför ”objektivt sett är arbetsföra”. […]

Jag anser att de nya reglerna för sjukförsäkring är djupt orättfärdiga och borde omarbetas. Ifall ett privat försäkringsbolag hade agerat med samma regelsystem och finstilta reservationer, skulle sannolikt såväl KO som branschens etiska råd ha slagit larm. Vi hade fått en folkstorm riktad mot kapitalismens bovstreck.

När man känner till detta blir det bisarrt att höra alla dessa debatter där de rödgröna beskyller alliansen för en krass och kylig människosyn. I Aktuellt den 7/9 nästan skrek Ylva Johansson till Gunnar Axén ”Men stå för er egen politik!” Vad skulle ha hänt om Axén svarat ”Jamen, det är ju er politik vi praktiserar!” Nja, det skulle väl ha varit politiskt självmord. I SvT:s partiledardebatt (DN, SvD) på fredagen kunde vi alltså som vanligt se Mona Sahlin spänna sina sammetsögon i TV-tittarna och ömma för de svaga som nu kommer i kläm. Lars Ohly eldade på i samma stil. Och alliansen försvarade sina åtgärder utan att med ett ord antyda att detta är gammal socialdemokratisk politik. (I skolfrågan kan annars socialdemokraterna numera ibland faktiskt kosta på sig att säga att ”allt var inte så bra under vår tid heller”.)

Alla partiledare från vänster till höger som deltog i den här TV-debatten känner förstås till att det ligger till så här. Men man spelar spelet. Man håller masken. Man lurar väljarna. En skenfäktning pågår.

Jag brukar värja mig mot politikerförakt. Jag brukar tänka att det att vara politiker är ett förnämligt och viktigt arbete i folkets tjänst, som dessutom är svårt och extremt krävande – och givetvis måste man kompromissa då och då. Men jag måste tillstå att när man ser detta spel, blir det allt svårare att hålla fast vid den ståndpunkten.

Inte bara sjukförsäkringen utan också vården är under all kritik och har varit det under både det socialdemokratiska styret och alliansstyret. (Se även ”Hur bra är vården när man kommer fram?” från 2005.)

Själv har jag varit svårt kroniskt sjuk i 17 år utan att få adekvat hjälp eller ens en säker diagnos. Jag har själv bekostat undersökningar och behandlingar av olika slag för tiotusentals kronor. Jag har åkt in på sjukhus akut med ambulans och hamnat i korridor, där jag legat i konvulsioner – och då hotats med att kastas ut om jag inte slutade skaka. Jag har en bekant som avfärdats av vården tre gånger och tre gånger visat sig ha cancer. En släkting avfärdades också som kverulant – och är numera död i cancer. En vän fick inte den vård hon behövde för ett cavernom (kärlmissbildning) i hjärnan. Hon tvingades för egna pengar resa runt i Europa tills hon fann en kirurg som kunde göra ingreppet. Utan denna operation hade hon tappat tal- och skrivförmågan. Jag kunde fortsätta länge med sådana exempel. Och inte är detta brister som uppstått de senaste fyra åren.

Skulle de rödgröna komma ifatt i opinionen och bilda regering i höst kommer de att kunna glädja sig åt att alliansen varit testförare åt dem av deras egen politik. De kan sedan pricka av punkt för punkt av det som fungerat särskilt illa, slipa av kanterna och berömma sig av att ha gjort slut på den förskräckliga cynism som uppstod i september 2006.

Min slutsats inför detta riksdagsval är att ser man till vård- och sjukförsäkringsfrågorna så finns det inget som avgör huruvida man bör rösta på de rödgröna eller på alliansen. Man får se till andra frågor för att hitta något som skiljer dem åt. När det gäller behandlingen av svårt och långvarigt sjuka är de tyvärr lika goda kålsupare.

Pingad på Intressant.

2 svar

  1. […] förr! Det är sig faktiskt ganska likt. Läs Cickis intressanta egenupplevda historia, liksom Slowfox uttömmande blogginlägg angående utförsäkring ur försäkringskassan. Med det inte sagt att det inte kan bli bättre!!!! […]

  2. […] jag har tidigare i flera utförliga texter (en längre här, en kortare här) visat hur den nuvarande situationen helt klart är den nuvarande regeringens ansvar. Men […]

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: