• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Verkligheten degraderad till image

Den 12 januari var nedanstående artikel införd i Upsala Nya Tidning, på essäsidan. Tilläggas kan att det givetvis är en pseudohändelse även detta att uppmärksamma något för att det gått t.ex. 50 eller 25 år sedan något hände. Det är jag medveten om, och Boorstin var också medveten om detta när han skrev förordet till den upplaga av hans bok som kom ut vid 25-årsjubileet av den första publiceringen.

I slutet av 1950-talet började kända personer alltmera tala om sin image, inte bara som andras bild av dem utan som något man kunde skapa och påverka. En författare som både kartlade detta nya bruk av ordet och även bidrog till dess ytterligare spridning var Daniel Boorstin, jurist och historiker och sedermera chef för USA:s kongressbibliotek. För drygt 50 år sedan utgavs hans bok The Image.

I boken går Boorstin även till storms mot olika slags pseudohändelser, hur nyheter blivit något som konstrueras snarare än rapporteras, och han tar också upp begreppet celebriteter, kändisar. Han kritiserar en masskultur som sprider missvisande bilder av t.ex. konst eller förflackar resandet till turism.

Man kan förstås se honom som en konservativ som beklagar den demokratisering som skett av olika sorters tillgång till information och upplevelser. Men han pekar samtidigt på viktiga aspekter som gått förlorade i denna process.

Pseudohändelsen är något som arrangeras – främst för den publicitet som skapas. Det är således inte en tågolycka eller en jordbävning utan t.ex. en intervju eller en presskonferens. Pressreleasen är också en typ av nyhet som inte händer utan som ”släpps”, ofta precis i tid för att hinna in i lämplig upplaga eller TV-sändning.

Till kategorin hör också vissa opinionsundersökningar och vetenskapliga studier. De behöver i sig inte vara falska, men de utförs enkom för att generera tidningsartiklar. Ofta ligger PR-byråer bakom dessa ”syntetiska nyheter”, som Boorstin kallar dem. Ett ovanligt tydligt svenskt exempel på dylika jippon är Gudrun Schymans penningbrasa häromåret i samband med politikerveckan på Gotland. Läs mer

Annonser

Fördomar och stereotyper

Den 5 oktober talade Göran Everdahl i radions Spanarna i P1 om nödbromsar i debatter, dvs. sådant som får all seriös debatt att avstanna. Man kan t.ex. antyda att något påminner om Hitler, eller att ”det där är socialism” (främst gångbart i USA). I kölvattnet av höstens Tintindebatt kan jag fylla på med ett par.

Vill man inte direkt beskylla någon för att vara rasist eller sexist kan man använda en light-version. Man säger då att det som just sagts är en etnisk stereotyp eller en könsstereotyp. Då finns det goda möjligheter att debatten om inte upphör så dock saktar av betydligt, eftersom ingen gärna vill framstå som talesman för förenklade klichéer eller fördomar. Läs mer

Ett bokprojekt har lagts ned

Det är med stor sorg jag tvingas konstatera att ett omfattande bokprojekt jag sysslat med i ungefär tolv år nu har lagts ned. Det är mycket tråkigt, både för mig själv och för dem som tålmodigt väntat på att det skulle bli klart.

1998 började jag arbeta med en bok som skulle handla om informations- och kunskapsspridningens historia – ett enormt ämne som nästan skulle ha resulterat i ”en bok om allt”. Titeln var tänkt att bli något i stil med I människans tecken: Nedslag i informationsspridningens världshistoria eller kanske Från gener till hypertext: Ur informations- och kunskapsspridningens historia.

Tyvärr är detta ett projekt som jag av hälsoskäl inte kan genomföra. Jag har i det längsta värjt mig för den tanken, men när min arbetsförmåga är så oberäknelig som jag bl.a. beskrivit här, är det nästan omöjligt att tänka sig att jag skulle kunna färdigställa en bok som skulle ha omfattat säkerligen runt 400 sidor med en utförlig notapparat.

Under tolv år har jag hunnit göra en stor mängd research och laddat ned eller scannat in cirka 300 Mbyte textfiler på datorn (det är bortåt 4 000 texter), jag har cirka 2 000 fysiska klipp ur dagstidningar och fackpress, samt ungefär 10 hyllmeter böcker relevanta för projektet. Nästan varje dag under dessa tolv år har jag tänkt på mitt projekt, det har funnits med i bakhuvudet varje gång jag läst en artikel eller en bok eller hört eller sett ett radio- eller TV-program, nästan helt oavsett vilket ämne som behandlats. Bokens breda perspektiv har kunnat anläggas på det mesta.

Att nu avbryta detta arbete är nästan lika sorgligt som att bryta en vänskaps- eller kärleksrelation. Men mot bakgrund av min kroniska sjukdom innebär det samtidigt en stor lättnad att slippa pressen att färdigställa detta stora arbete. Jag hoppas dock ännu att en annan av mina planerade böcker ska kunna förverkligas; den om upphovsrättens historia. Men säkert är förstås inte heller det.

Boken var tänkt att vara en mycket bred historisk översikt över all sorts information och kunskap, även information utanför den mänskliga hjärnan, i växter eller i maskiner. Här skulle förstås också begrepp som desinformation och metainformation nagelfarits. Boken var tänkt att utgöra en översikt och vägledning såväl för studenter i något medieämne som för beslutsfattare. I mitt tilltänkta förord skrev jag följande:

Vetenskapen om information har blivit något av en ny atomteori. Världens minsta beståndsdelar tycks numera vara bits. Faran är stor att en ny reduktionistisk samhällssyn ska breda ut sig.

Marx ansåg att allt i samhället görs till varor. Freud såg det mesta som driftssymboler. Och nu är allt information, allt från Shakespeare och Einstein till CD-skivor och trafikljus.

Paradoxen är att just när vi går in i detta informationssamhälle, eller rent av kunskapssamhället som vissa kallar det, och det talas om knowledge management i alla möjliga och omöjliga sammanhang, tycks just kunskapen befinna sig i kris. Alltför många elever lämnar skolan utan att kunna läsa och skriva. Många har en mycket diffus uppfattning om historien och kan t.ex. inte säga om Luther levde före Hitler – eller om det var tvärtom.

Samtidigt som traditionella baskunskaper tycks sättas på undantag, skulle man kunna mäta kunskaper på ett annat sätt och finna att dagens generationer, åtminstone i industriländerna, förmodligen vet mer än någon tidigare levande människa om sin omvärld – även om det ofta är en fragmentiserad, journalistisk bild av världen och inte en mer helgjuten, som förmår visa samband både i samtiden och det förflutna till det som sker nu.

I bokens inledningskapitel hade jag tänkt gå in på olika teorier om informationens mest grundläggande drag:

Att gå till ursprunget när det gäller information och kommunikation kan man göra på åminstone två sätt. Man kan försöka urskilja den tidigaste formen av kommunikation, och då uppstår frågan om det fanns information innan människan kom till, som t.ex. det där ordet som svävade över vattnet vid tidernas gryning. Man kan också försöka urskilja informationens väsen i det att man söker dess minsta byggstenar eller det absoluta minimikrav som bör vara uppfyllt för att man ska kunna tala om information och kommunikation.

Men först: är information detsamma som kommunikation? Måste informationen överföras till en mottagare för att den verkligen ska kunna kallas information? Här uppstår genast ett problem. Om vi erkänner att information kan finnas så att säga vilande, utan att någon tar del av den, måste det ändå finnas något vi tagit del av för att kunna avgöra att företeelsen i fråga verkligen är information. Kan det vara så att vår blotta förväntan att något ska vara information gör det till information? Om det visar sig att det inte innehåller någon information, så har vi ju ändå fått veta just det.

Här hade jag förstås tänkt ta upp vad som sagts av tänkare som Claude Shannon, Fritz Machlup, Norbert Wiener, och varför inte också skarplynta personer som d’Alembert, Schelling och Emerson – eller kanske C.K. Ogden?

Jag hade tänkt vara frikostig med citat, för att låta olika författare på området få tala med sin egen röst där så var möjligt och lämpligt. Kanske skulle jag därigenom ha kommit i konflikt med den allt mera snålt tillämpade upphovsrätten. Särskilt i England och USA är man idag alltför sträng med rätten att citera, detta så viktiga undantag i upphovsrätten (något som jag för övrigt skrivit om många gånger, utförligast här).

Om boken blivit klar, skulle den kanske i viss mån ha liknat en sorts hybrid av tre böcker som jag uppskattat mycket:

 David Crowleys och Paul Heyers väl genomtänkta antologi med texter inom medievetenskap, ”Communication in History”.

 Pierre Lévys kraftfullt spekulativa ”L’Intelligence collective: Pour une anthropologie du cyberspace” (även på eng. ”Collective intelligence”).

 Alex Wrights originellt associativa bok ”Glut: Mastering information through the ages”.

Några andra fantastiska böcker som definitivt skulle ha kommit med i litteraturförteckningen är Douwe Draaismas ”Metaphors of memory”, Vera John-Steiners ”Notebooks of the mind”, Paul Levinsons ”Soft Edge” och Joshua Meyrowitz ”No sense of place”.

James Gleicks nyutkomna ”The Information: A History, a Theory, a Flood” har jag inte hunnit läsa ännu, men det verkar också i högsta grad vara en bok som hör hemma i den här gruppen.

Kort sagt, det finns ju en mängd bra böcker, även om inte min kommer ut.

Not den 25 juni: Det blir alltid lite patetiskt att tala i ”konditionalis II”, apropå saker man skulle ha gjort, men en sak som hade varit rolig att utveckla i boken är att blanda högt och lågt, stort och smått, när det gäller exempel på mediernas och informationens olika uttryck och följder. Hundratals exempel har jag samlat, som sagt, och igår såg jag ännu en detalj i en nyhetsartikel som var rätt anmärkningsvärd. SvD rapporterade den 24/6 om demonstrationer i Minsk och skrev bl.a. om Oleg Gruzdilovitj som var en av många journalister som häktades: ”De slog mig på ben och händer och här sitter jag nu utan skor. Vi greps, kastades ned på golvet, slogs och förbannades, berättade Gruzdilovitj på telefon från polisbussen till sin radiokanal.” Ett par meningar som skulle förefallit rätt surrealistiska för 10–15 år sedan. Jag skulle också förstås ha tagit upp större saker som de nya medierna och Nordafrika och mindre saker som hur ”hemligt nummer” på telefon numera blivit något suspekt.
Pingad på Intressant.

McLuhan och hur man inte binder en bok

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Först en liten anekdot. När jag gick i skolan, var slöjd inte precis mitt bästa ämne. Det var en ren plåga. I realskolan öppnade sig dock möjligheten att istället för att hyvla, såga och snickra kunna ägna sig åt inbindning av böcker. En skänk från ovan, tyckte jag, och gav mig genast i kast med saken. Jag valde inte precis några värdefulla böcker för mina första försök. Jag började med ”Kring nötfatet”, en bok med tankenötter jag vunnit för en krona på Gröna Lund. Den fick nu en ståndsmässig uppryckning i något som åtminstone såg ut som halvfranskt band. Jag band även in en astronomisk handbok jag köpt när jag var 11, för jag var väldigt intresserad av planeterna; ”New Handbook of the Heavens”. Den blev inte så bra. Ryggen var liksom inte konvex nog utan såg väldigt platt ut.

Och så slutligen gav jag mig på en liten pocketbok med Dennis-serier, eller rättare sagt skämtteckningar (one-panel cartoons): ”Dennis the Menace”. Och denna gjorde jag till något ganska surrealistiskt. När man fuskbinder utan tråd (vilket jag gjorde med de två senare böckerna) skär man bort den häftade ryggen och smetar på ett lager med klister för att hålla ihop boksidorna. Det råkade bara bli fel. När jag skurit bort ryggen råkade jag sedan smeta klister på bokens framkant istället. Jag fullföljde sedan hela bindningsprocessen, och inte förrän jag öppnade den färdiga boken insåg jag att något var fel. Man måste börja sist i boken och sedan bläddra baklänges. Det känns väldigt konstigt när man inte är van. Och varför skulle man vara van?

Nu till ämnet för dagen: Marshall McLuhan.

McLuhan har jag läst sedan mitten av 70-talet och varit fascinerad av sedan dess. Man märker snabbt att han inte är särskilt konsekvent i sina resonemang, t.ex. om heta och kalla medier. Men hans tankesprång är alltid hisnande och det är extremt stimulerande för den egna tankeverksamheten att läsa hans – ofta alltför tvärsäkra – kommentarer om boktryckarkonsten, TV eller reklam.

På 1990-talet började han komma på modet igen i spåren av Internets framväxt och alla nya medieteoretiker som började filosofera kring globala nätverk och deras inverkan på mänskliga relationer, nationalstaten etc. Då föreföll det inte så långsökt att Marshall McLuhan fick komma till heders igen, och om detta skrev jag en kort artikel i tidningen Dagens IT 1997.

Under årens lopp har jag köpt på mig en ansenlig samling McLuhan-litteratur. Tyvärr är ju en hel del inte möjligt att få tag på och det verkar svårt för förlagen att få ge ut nytryck eller artikelsamlingar. Marshall McLuhans efterlevande tycks tyvärr ha en rätt rigid inställning när det gäller licenser. (Även citat och böcker om McLuhan tycks känsligt, se reaktionen på förslaget att ge ut en ”McLuhan for Dummies”.)

Jag har givetvis läst Terrence Gordons biografi, ”Escape Into Understanding”, som kan rekommenderas. Douglas Coupland har också nyligen kommit med boken ”Marshall McLuhan: You Know Nothing of My Work!”, se recension i SvD den 21/2 (se också intervju med Coupland i The Paris Review). Dessutom har Marshalls son Eric McLuhan tillsammans med Wayne Constantineau just utkommit med boken ”The Human Equation”.

Nu har jag – sent omsider – läst ytterligare en monografi, skriven av McLuhans kollega vid Universitet i Toronto, Donald F. Theall, ”The Virtual Marshall McLuhan”. Den är dock inte ny, utan kom ut 2001.

Jag blev mycket konfunderad när den kom med posten från nätbokhandeln Amazon. Något verkade fel. Precis som med min Dennis-bok visade den sig vara bunden i framkanten. Jag bläddrade villrådigt och fick upp sakregistret – i början av boken. Inte nog med att det låg i bokens början, man var förstås också tvungen att tänka sig alfabetet baklänges om man skulle slå upp något. (Nästan lika krångligt som att slå i Sture Alléns ”Baklängesordbok”.)

Kunde detta vara gjort med avsikt? McLuhan har ju skrivit väldigt mycket om boktryckarkonsten, boken som produkt och om hur den påverkat läsandet och varandet på olika vis. Hade Theall gjort en sorts metakonstverk av sin bok, som skulle få läsaren att tänka i flera dimensioner än bara textens?

Jag är fortfarande inte säker. Jag har inte kontaktat förlaget och frågat. Jag har istället stoiskt satt mig att läsa från slutet och mot den hägrande början. Och nog visar sig boken också innehålla en väldigt annorlunda bild av Marshall McLuhan jämfört med den man får i andra sammanhang.

Det är framför allt i bokens appendix (längst fram och upp och ned, förstås) som en del märkliga saker framkommer. I det första tillägget får man se hur ogin McLuhan var när det gällde citat. McLuhan måste ju ha varit medveten om reglerna i upphovrättslagen om ”fair use” – ändå skulle Theall bara få citera mycket knappt ur McLuhans verk i sin egen bok. Själv byggde ju dock McLuhan sina egna böcker på mycket frikostiga utdrag ur andras verk, för att inte tala om att han även gjorde andras idéer till sina egna. Detta är ju ingen upphovsrättslig fråga, men inte särskilt snyggt när det gäller akademiska uppsatser. Att McLuhan var mycket påverkad av folk som Innis och Mumford är ju känt men kanske inte i hur hög grad.

Bokens andra appendix är skrivet av antropologen och medieforskaren Edmund Carpenter, som även han arbetat med Marshall McLuhan vid University of Toronto. I detta appendix, med titeln ”That Not-So-Silent Sea” skriver han bl.a.:

”The medium is the message”, came from Ashley Montagu’s lecture, ”The Method is the Message,” which Marshall & I attended. Marshall improved the wording and extended the concept. ”The medium is the massage” came from Sam Zacks. Marshall had been asked to explain his earlier phrase, to which Sam, who favored steam baths & massages, replied: ”You mean, like a massage?” At which point, message became massage, mass-age, mess-age. […]

Writers commonly speak of Marshall’s original ideas. He had none. Be grateful. They would have been right off the wall. His genius lay in perceiving, not creating. (Theall, s. 244-245.)

Marshall McLuhan hade också en hel del idéer som nog de flesta av de vänsterorienterade anhängare han fick inte skulle velat kännas vid:

Innis detested dictators, monopolies, censorship, racism. He was firmly committed to an open society. Marshall was as firmly committed to a closed society. He thought Blacks, Jews, Protestants, would all be happier elsewhere. He defended Franco’s suppression of Protestants. Innis said nothing. (Theall, s 248.)

Vidare om credit where credit is due:

Marshall might protest, ”I got it from nobody,” but in fact, he got everything from somebody. He just never remembered. It was strange, especially in later years. Describe a new discovery to him, or tell him a joke, and the next day he’d phone: ”Big breakthrough …” and back it all came. (Theall, s. 256.)

Ändå menar Carpenter att McLuhan förstås stod för en hel del ”valid insights”. Men inte främst de han är mest känd för. Originaliteten låg i andra detaljer samt i metoden.

Not: Baklängesläsandet understryker förresten något jag skrev om för ungefär 15 år sedan, när det diskuterades mycket om multimedia på CD-ROM och elektroniska böcker. Jag hävdade då att det skulle dröja rätt länge innan e-boken som medium blev lika transparent för läsaren som den vanliga boken. När vi läser, skrev jag, tänker vi ju inte på att boken har pärmar eller att nu vänder jag på en papperssida, och titta! – det är visst text på andra sidan också! Men nu har jag alltså upplevt hur man blir synnerligen medveten också om den gamla hederliga boken som medium.

Pingad på Intressant.

Materiellt och immateriellt ägande är lika konstlade

Den tämligen meningslösa debatten om huruvida upphovsrätten är en äganderätt eller inte har varit igång igen (Mårten Schultz i SvD, Bengt Göransson på ledarbloggen, Stig Strömholm på ledarbloggen, Schultz på ledarbloggen, Schultz på sin egen blogg.)

Många debattörer, inte minst på piratsidan, brukar hävda att upphovsrätten är konstlad – underförstått därför mindre giltig. Även i Schultz’ skriverier förefaller det som om han menar att den är artificiell, medan materiell äganderätt är mera naturlig: ”Äganderätten hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna, som yttrandefriheten.” Henrik Alexandersson skriver på sin blogg: ”Upphovsrätten är inte en en fundamental rättighet, som till exempel äganderätten. Upphovsrätten är en konstruktion, med vissa syften.”

Men ingen av dessa rättigheter är av naturen given. All äganderätt är egentligen lika konstlad (även den materiella). Det handlar ju hela tiden om överväganden som lagstiftare gör om vad som bör vara möjligt i ett visst samhälle när det handlar om t.ex. förvärv, överlåtelser, förfoganden, transaktioner, ansvar m.m. Läs mer

Västerlandets undergång

Historiefilosofen och matematikern Oswald Spengler (1880-1936) är en tänkare som är stimulerande på det där irriterande sättet, ungefär som Friedrich Nietzsche, Lewis Mumford, Marshall McLuhan eller Jacques Derrida. Självsäkra uttalanden, man har skådat ljuset, och inte särskilt mycket utrymme finns för invändningar och tvivel. Ändå är deras ofta helt oväntade, för att inte säga ibland obegripliga, tankesprång väldigt inspirerande. Första gången man kommer i kontakt med sådana författares böcker tror man att de måste vara skrivna av någon från en annan planet.

Det är just detta som gör dem så intressanta. Jag har ofta skrivit om den förbannelse som vilar över människan rent kunskapsteoretiskt. Att vi är alltings mått och aldrig någonsin kommer att kunna betrakta världen från en punkt utanför oss själva. Vi är fångade i vår mänsklighet – även om den ofta rymmer även det vi kallar omänsklighet. Att inse det innebär egentligen en djup sorg för den som vill se sig som forskare eller sanningssökare i någon form. Läs mer

Cogito, ergo aliquid est

Jag läste just en artikel om Douglas Hofstadters nya bok ”I am a strange loop” och kom då att tänka på Descartes.

För många år sedan funderade jag en del på hans cogito, ergo sum (”jag tänker alltså är jag till”). Jag var inte riktigt nöjd med formuleringen, även om den kanske för sin tid var himlaskriande reduktionistisk.

Frasen förutsätter att akten att tänka inte behöver definieras eller bevisas i sig själv, och den förutsätter egentligen också att man vet att ett jag finns. Åtminstone i svensk översättning. På latin är första person singularis underförstått, vilket kanske gör saken lite bättre. Fast på franska blir det lite sämre igen: Je pense, donc je suis.

I vår tid, när jaget, könet, själens plats och utbredning, extrakranial kunskap m.m. är på tapeten, känns behovet stort av en mera förutsättningslös devis. Själv tycker jag en hyfsad förbättring är denna (även om jag på svenska inte kommer förbi det inledande pronomenet jag):

Jag tänker, alltså är något till.

På latin skulle det bli ungefär: Cogito, ergo aliquid est.

Det är viktigt att det latinska ordet inte betyder någon, underförstått en person, utan något. Min tanke är att detta något i värsta fall skulle kunna vara en maskin som ”tänker” oss allihop – och tydligen ger oss (eller åtminstone ”mig”) ett skenbart självmedvetande. Snacka om virtual reality.

Descartes original är förstås mycket elegant, kort och koncist. Min variant är tyvärr klumpigare. Och min idé är väl egentligen inte så originell; den dyker upp i en rad science fiction-berättelser och -filmer.

Och så får man förstås inte glömma Ambrose Bierces kluriga variant (ur The Devil’s Dictionary, ”Cartesian”): I think that I think; therefore I think that I am.

Pingad på Intressant.