Dokument om folkskolan 1838, 1839 och 1842

Det talas då och då i dagens skoldebatt om den epokgörande svenska folkskolestadgan, som kom 1842. Den har varit rätt svår att finna i sin helhet på webben, men här har jag laddat upp denna text.

Idag kan man lätt få intrycket att ingen skola fanns före år 1842 och att folkundervisningen efter stadgans tillkomst var mer eller mindre fix och färdig. Men så var det inte. Som David Wästerfors uttrycker det i en artikel i Populär Historia (nr 5/2000): ”Ljuset som tändes 1842 var nog inte fullt så ljust som det ofta skildras – och mörkret dessförinnan inte fullt så mörkt.”

När skolan skulle ta hänsyn till individen

Så här annonserade socialdemokraterna om skolan 1944:

En annons för SAP i tidningen Se nr 29/1944, s 31.

Då talade man ännu i första hand om att ta tillvara elevernas anlag, deras individuella fallenhet, inte om en allmän kunskapsnivellering till minsta gemensamma nämnare:

Hackkycklingar, mobbning och elitskolor

Den 16 augusti hade Vetenskapsradion i P1 ett inslag om hur ordet mobbing (senare mobbning) lanserades i svenskan. Dåvarande radiodoktorn Peter Paul Heinemann lanserade begreppet för 40 år sedan. Idéhistorikern Anna Larsson i Umeå har studerat attityderna och menar att man i början oftast såg problemet som individuellt: den mobbade hade ett problem, inte omgivningen som mobbade.

De där diskussionerna är jag uppvuxen med, skulle man kunna säga. Dels var jag mobbad i första klass – av min lärare. (Jo, sådant förekommer också.) Dels var min mor, Sigrid Tallmo, som var skolsköterska i Karlskoga, mycket engagerad i frågor om elevvård. Som skolsköterska såg hon ju ofta det föga uppmuntrande resultatet av problem som hunnit gå för långt. Därför förespråkade hon mera resurser till olika former av förebyggande arbete – det gällde att fånga upp elever med speciella svårigheter eller behov tidigt. Det där hade min mor talat om för tämligen döva öron under en stor del av 1960-talet. Lokala skolpolitiker struntade i problemen – och försökte t.o.m. censurera skolläkarens årliga rapport om läget i skolan. Alltmera började min mor istället vända sig till rikspolitikerna med skrivelser och till rikspressen med artiklar och insändare.

Den 5 november 1969 gjorde hon något ovanligt. Hon höll ett föredrag i riksdagshuset för riksdagsmännen – på eget initiativ. Hon bjöd in dem till den s.k. Stora partilokalen. Hon höll där ett långt föredrag om hur en gräsrot inom skolhälsovården upplevde situationen, och hon kom också med en hel del konkreta förslag till förbättringar.