Psykiatern Per Dalén har avlidit

Med stor bestörtning läser jag att psykiatern Per Dalén har avlidit. Dalén gjorde sig på senare år känd som en stringent och oerhört påläst debattör i amalgamfrågan. Han var medlem i Tandvårdsskadeförbundets styrelse och IAOMT-Swedens (International Academy of Oral Medicine and Toxicology Swedens) vetenskapliga råd.

När det gällde diagnoser som elöverkänslighet, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi m.m., var han oerhört kritisk mot sin egen disciplin, psykiatrin, hur den lät sig utnyttjas som en alltför lättvindig utväg när kroppsläkare inte förmådde ställa diagnos baserad på fysiologiska faktorer.

Dalén var född 1935 och bodde i Viken. Han var både filosofie och medicine doktor med ett mycket brett intressefält. Han disputerade vid Göteborgs universitet 1974 med avhandlingen ”Season of birth in schizophrenia and other mental disorders”.

Under 60-talet hade han fördjupat sig i just variationer i schizofrenins och andra sjukdomars förekomst relaterade till när på året de sjuka fötts. Det finns åtskilliga årstidsbundna variabler som skulle kunna påverka, t.ex. vitaminintag via kost, solljus m.m.

Dalén var kritisk till psykoanalysen och skrev t.ex. i en artikel i Upsala Nya Tidning (16/8 1966) om Erich Fromm: ”Den som idag spekulerar vidare längs Freuds tankebanor utan att stödja sig på ett empiriskt vetenskapligt underlag, måste betraktas som privatfilosof, inte som vetenskapsman.”

R.D. Laings och David Coopers läror om mentalsjukdom som ett sundhetstecken i ett sjukt samhälle såg Dalén som ett utslag av en romantisk naturfilosofi av den typ som förekom i Tyskland i början av 1800-talet. ”Det är inte säkert att det som är bra för litteraturen också är bra för vetenskapen”, skrev Dalén lakoniskt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 9/5 1969.

Han funderade tidigt på medicinens kunskapsteoretiska problem, han var klar över mycket av epidemiologins trubbighet som instrument för slutsatser om t.ex. etiologi. Han ansåg att den moderna medicinen i alltför hög grad slutat intressera sig för orsaksforskning. Det gäller att vara ödmjuk inför det faktum att vetenskapen ständigt utvecklas. 1979 skrev Dalén i artikeln ”Kan vi ställa etiologiska diagnoser?” i Nordisk Psykiatrisk Tidskrift:

Medicinens historia borde också ha lärt oss att välanpassade kliniker i alla tider haft en övertro på sin egen samtids åsikter om sjukdomarnas natur och orsaker. Detta, som har gällt föregående generationer, gäller naturligtvis också för oss. Vi kan inte veta vilka av våra åsikter som nästa generation kommer att tala om med ett medlidsamt småleende.

Jag träffade aldrig Per Dalén personligen, men hade intensiv kontakt med honom per e-post och några gånger per telefon. Jag har i mitt e-postarkiv många hundra brev där Per och jag diskuterade t.ex. psykoanalys, tobaksindustrin, problemet att epidemiologiskt belysa frågor som amalgamets roll i en population där nästan alla är exponerade och ingen kontrollgrupp egentligen kan uppbådas. Vi diskuterade också begreppet placebo, som han menade var motsägelsefullt mot bakgrund av dagens medicin som berömmer sig av att vara evidensbaserad men här med ens utan belägg erkänner förekomsten av ett panacé (universalmedel som har större eller mindre effekt mot allt). Han skrev om just detta i en artikel i Läkartidningen nr 35/2002.

Per Dalén fann sig väl tillrätta på Internet. Att bygga nätverk, och att ha tillgång till en så stor informationsmängd att söka i passade hans öppna och nyfikna sinne. Han redigerade också under många år en sorts nyhetsbrev i e-postform som hade många prenumeranter, där han knivskarpt analyserade aktuella företeelser inom medicin och folkhälsa. I februari år 2000 kommenterade han den s.k. Fakultetsgruppens argument om varför amalgampatienter ofta blir bättre efter sanering. Det måste bero på placebo, menade Fakultetsgruppen i sin rapport, eftersom en sådan mångfald av symtom som amalgampatienterna uppvisar knappast kan lindras ”genom en enstaka terapiform”, dvs. att man helt enkelt tar bort giftexponeringen. Dalén skrev:

Jo, naturligtvis kan de det. Titta i FASS på biverkningarna av indometacin (Confortid, Indomee). Det finns ett hundratal olika, faktiskt kolossalt olika. Det enda de alla har gemensamt är att de förekommer hos patienter som tar indometacin. Om man nu kallar det en ”terapiform” att befria patienterna från indometacin, så är det verkligen möjligt att alla symtomen kan hävas genom en enda, enkel terapiåtgärd. Förutsatt att det inte gått för långt, förstås.

Något som imponerade på mig var Per Daléns noggrannhet och hans ton i debatterna. Han uttalade sig aldrig om saker han inte hade täckning för, och han var alltid korrekt, även gentemot personer som han rimligtvis måste ha ogillat – åtminstone deras ståndpunkter. Det är en sida som jag alltmer uppskattar, inte minst i den ganska vulgariserade debattstil som tycks breda ut sig alltmer på webben och även i TV.

När jag skulle publicera mitt speciella hälsonummer av min kulturtidskrift The Art Bin 2003 visste jag genast att jag ville ha en artikel av Per tillsammans med de andra specialiserade artiklarna om amalgam, fluor m.m. Hans mera generella betraktelse över de kunskapsteoretiska problemen i dagens medicinska forskning skulle bli ett perfekt komplement. Jag tror vi höll på och diskuterade utformningen av den texten i bortåt ett år. Den artikel som till sist blev resultatet fick rubriken ”Kroppsmedicinen missbrukar psykiatrin – och glömmer orsaksforskningen”. Den är i högsta grad aktuell även i dag när många sjukdomstillstånd fortfarande förklaras med psykosomatik och somatisering. Per Dalén beskrev bl.a. denna frapperande inkonsekvens:

Vi står inför något av en paradox, eftersom ju orsaksforskning är en av skolmedicinens svagaste kunskapsgrenar med många stora luckor. Det är inte lätt att förstå hur man tänker när man låter den i vanliga fall så högt värderade diagnostiska kulturen inom medicinen upplösas inom en sektor som påstås vara stor och viktig inom ett allmänläkarklientel. Förutsättningen är givetvis att läkaren först gjort allvarliga försök att passa in patienten i någon konventionell diagnoskategori och misslyckats med det. Med en logik som inte precis är glasklar får detta leda till ett konstaterande att kroppslig sjukdom inte föreligger, eftersom läkaren inte klarat att ställa en invändningsfri kroppslig diagnos.
Sjukdomar som inte finns i dagens kroppsliga diagnosbok måste med andra ord vara psykiska. Plötsligt ”vet” man då till och med vad som orsakat alla symtomen, vilket mera sällan är fallet på den kroppsliga sidan. Vi skall komma ihåg att en diagnos oftast är en klassificerande etikett för något som har mer eller mindre okända orsaker.

Jag minns att jag skulle skriva en faktaruta om epidemiologin till hans artikel. Där ville jag ha med en slående matematisk formel som visade hur enorma populationer man måste arbeta med för att t.ex. med en viss säkerhet kunna utesluta att någon viss företeelse är skadlig. Men Per ville inte gå med på det, han visste att det där var en förenkling som skulle ha gjort kritiken mot epidemiologin på denna punkt lika ytlig som mångas försvar av den. Jag vill gärna tro att jag har lärt mig något av hans förhållningssätt.

Pingad på Intressant.