Krumbukterna kring skolpolitiken fortsätter

För drygt ett år sedan, när den förra OECD-rapporten om den svenska skolan kom, då var det Ibrahim Baylan som efter bästa förmåga missförstod Andreas Schleicher från OECD. Häromdagen, när den nya utredningen lades fram, var det Anna Ekström från Skolverket som försökte låtsas som om hon gillade utredningen samtidigt som hon tog avstånd från den.

Visst kan det vara bra med mindre klasser, särskilt i de lägre årskurserna, sa Schleicher förra gången, men han underströk att skattepengar gör mest nytta om de satsas på lärarkompetens snarare än på mindre klasstorlek.

-Mindre klasser alltså, sa Baylan.

Högre lärarkompetens, sa Schleicher ännu en gång häromdagen.

-Mindre klasser alltså, sa Ekström.

Vid pressträffen tackade Ekström Schleicher för ”a very interesting report, it will provide us with a good example of a good set of … to start with the analyses but above all the recommendations”. Men i nästa andetag säger hon att ”if this was an academic seminar, I could spend hours on arguing on specific points in the analysis”. Men det gör hon alltså inte. Hon försöker sitta på två stolar samtidigt.

I SvT:s Aktuellt den 4/5 säger Anna Ekström att ”vi måste verkligen fokusera på kvalitén i undervisningen, mötet mellan lärare och elever”. Har inte det varit självklart, undrar Aktuellts Anders Holmberg, och det är naturligtvis vad de flesta tittare också undrar.

PISA-resultaten är inte så mycket att bry sig om, menar Ekström: ”Om vi höjer PISA-resultaten så är det ett bevis, av kanske många, för att vi lyckats höja elevernas kunskaper. För det viktiga, det är faktiskt att eleverna i svensk skola lär sig mycket och utvecklas till ansvarskännande samhällsmedborgare, gör de det då kommer vi på köpet av få fina PISA-resultat, men PISA ska inte vara facit på svensk skola.”

NO-läraren Christer Ekdahl kommer också till tals i samma Aktuelltsändning, och han säger att ”kunskapskompetensen hos unga lärare är lägre än den var för 30-40 år sedan, tyvärr. Man ska kunna mer än de elever man ska undervisa”. Ja det är väl en självklarhet, säger Anders Holmberg. ”Det är det, men det är inte alla gånger det är så”, säger Christer Ekdahl och fortsätter: ”Jag har haft lärarkandidater som inte kunnat mer än mina elever i årskurs nio i vissa ämnen, och då ska de ut och undervisa några veckor senare.”

I radions Studio ett den 4/5 säger Andreas Schleicher från OECD att om man frågar svenska elever hur de ska bli bra i matte t.ex., så menar de att de måste vara genier och ha talang, annars är det ingen idé, medan elever i t.ex. Kina eller Finland betonar att om de arbetar hårt så kommer de att nå framgång. Schleicher menar att eleverna inte sitter som konsumenter i klassrummet utan som aktörer med eget ansvar för att lära sig.

Dokument om folkskolan 1838, 1839 och 1842

Det talas då och då i dagens skoldebatt om den epokgörande svenska folkskolestadgan, som kom 1842. Den har varit rätt svår att finna i sin helhet på webben, men här har jag laddat upp denna text.

Idag kan man lätt få intrycket att ingen skola fanns före år 1842 och att folkundervisningen efter stadgans tillkomst var mer eller mindre fix och färdig. Men så var det inte. Som David Wästerfors uttrycker det i en artikel i Populär Historia (nr 5/2000): ”Ljuset som tändes 1842 var nog inte fullt så ljust som det ofta skildras – och mörkret dessförinnan inte fullt så mörkt.”

Tre tabun i skoldebatten

Debatten om den s.k. katederundervisningen är lika obegriplig i dag som den var för tio år sedan eller tjugo år sedan. Jan Björklund talar såvitt jag förstår hellre om ”lärarledd undervisning”, men han använde uttrycket katederundervisning i en debattartikel för att den sortens undervisning brukar kallas så av hans meningsmotståndare.

Vi vill ha något modernt, säger kritikerna – och det där fältropet hör man nu i alla sammanhang, vare sig det talas om näsdroppar, arkitektur eller skolpolitik. Ingen ”old school” här, tack.

För mig är det helt obegripligt att detta att en människa som inför en grupp andra människor berättar om något på ett intresseväckande sätt kan vara så kontroversiellt.

I vuxenvärlden hålls det i Sverige säkerligen hundra konferenser varje dag, där en inbjuden talare står och föreläser om något av intresse inför en grupp människor. Folk köar i hundratal till evenemang som Bokmässan för att höra författare som står i en talarstol och berättar. Det finns talarförmedlingar, där de mest åtråvärda föredragshållarna kan kassera in runt 50 000 kronor för en eller ett par timmars ”katederundervisning”. Hela samhället tycks älska denna form av informationsförmedling, gärna med powerpointbilder till, på seminarier, kollokvier, debattaftnar, utbildningsdagar, valupptakter, kampanjstarter – och inte minst lärarkonferenser. På de flesta områden i samhället (nu har jag ändå inte nämnt universiteten) tycks det vara ett oöverträffat sätt att förmedla information och kunskap på – men sker detta i skolan, då är det plötsligt det mest förskräckliga man kan tänka sig, då är det fascistoid korvstoppning, och man illustrerar gärna saken med en bild av Stig Järrel i 1950-talsfilmen ”Hets”.

Den intrakraniala kunskapens kris

Jan Söderqvist diskuterar i en understreckare den 27/9 utifrån en bok och en tidskriftsartikel något mycket viktigt: frågan om kunskapens topos. Måste vi – för att det ens ska kunna kallas kunskap – ha en rad fakta inlärda i minnet, eller räcker det med att all världens kunskap finns på nätet?

Jag skrev om det här fenomenet i en artikel om Nationalencyklopedin på CD 1998 (för övrigt en artikel som från början var beställd av DN:s kulturredaktion men som refuserades vid leverans):

Vi står med säkerhet inför ett skifte mellan vad man skulle kunna kalla intrakranial och extrakranial kunskap. Enligt detta synsätt behöver vi i huvudet egentligen bara ha metakunskaper, vi behöver veta hur man söker och finner fakta ute på Internet och i andra dataminnen. Men kan kunskap egentligen finnas utanför människohjärnan – i en bokhylla eller på en hårddisk? Måste det inte finnas ett kunnande subjekt? Detta är den ena aspekten av frågan om kunskapens plats, dess topos.

Finns detta kunnande subjekt, så bör det tidigare också ha funnits ett värderande subjekt. Det är ju av avgörande betydelse att kunna bedöma den information vi finner innan vi tillägnar oss den, dess relevans, dess sammanhang och sanningshalt. Dessa metakunskaper skulle kunna vara den intrakraniala kunskapens sista utpost i dessa dagar. Det pågår nämligen också forskning för att förlägga mycket av detta värderande arbete till maskinella processer.

Hela artikeln finns på http://art-bin.com/art/ane-cd.html.

Idag googlar de flesta, och det verkar bli allt vanligare att människor ser egen kunskap som onödig, eftersom nätet och Google finns.