(Understreckare i Svenska Dagbladet 8 maj 1994.)
The Oxford English Dictionary omfattar ca 616 500 ord och har länge varit den främsta referensen när det gäller det engelska språket. Men det finns också en version för vår datoriserade tid – över 25 kilo böcker har klämts in på en 17 grams CD-ROM-skiva. Först ut var versionen för Windows. Sedan en tid finns skivan nu också för Macintosh.
Engelsmännen har aldrig riktigt kommit över att det var en amerikan som gav ut den första verkligt stora ordboken över det engelska språket. Första upplagan av Noah Websters berömda ordbok kom ut 1828. Samuel Johnsons ”Dictionary of the English Language” från 1755 var visserligen ett imponerande arbete, men hans metod var aningen slumpmässig och verket inte tillräckligt väldokumenterat. Dr Johnsons ordförklaringar var heller inte alltid så sakliga. Ordet oats (havre) definierade han tex som ”A grain, which in England is generally given to horses, but in Scotland supports the people.” Redan John Locke hade påpekat att en definition måste ”visa ett ords betydelse med hjälp av flera andra icke synonyma termer”. Svårt, rent av omöjligt i många fall, men ändå något att sträva efter för en lexikograf.
I England fanns ingen akademi som Les Quarante eller De aderton. Filologerna hade länge plågats av att landet inte hade någon officiellt sanktionerad ordbok, baserad på moderna principer, dvs med etymologi och beläggande citat. Många drömde visserligen om en ordbok som skulle vara preskriptiv, inte deskriptiv, för ännu ekade Defoes ord om att det helst skulle vara ”lika brottsligt att mynta ett nytt uttryck som att tillverka falska mynt”. Men alla som något intresserade sig för språket som en levande organism, insåg förstås att engelskan ständigt revalverats, präglat nya ord och lånat uttryck från andra språk. Detta skulle man inte försöka tygla, men väl dokumentera.
 |
|
James Murray (1837–1915).
|
År 1868 hade Filologiska sällskapet i London arrangerat ett par bejublade gästföreläsningar av en viss James Murray, en självlärd språkforskare från skotska gränsen som subventionerade sin egen verksamhet genom att arbeta som lärare och banktjänsteman. Murray hade gjort en omfattande kartläggning av skotska dialekter, och Sällskapets sekreterare Frederick Furnivall anlitade nu Murray som redaktör för filologernas bokutgivning.
Idén om en stor engelsk ordbok föreföll dock ligga i träda hos Sällskapet, ända tills en dag 1876, då Murray plötsligt tillfrågades om han ville leda arbetet med en sådan. Det visade sig att Sällskapet fått en förfrågan från förläggaren Macmillan, som i sin tur – ironiskt nog – fått förslaget från det amerikanska förlaget Harper. Men det blev bråk om uppläggning och pengar, och till slut hamnade projektet hos Oxford University Press.
Men ville verkligen Murray ta på sig ett så omfattande arbete? Troligen visste han att Noah Webster lagt ner mer än 30 år av sitt liv på sin ordbok, och den här skulle vara ännu mera genomarbetad. Murray hade dessutom mängder av andra böcker att skriva, plus arbetet som lärare. Under 14 plågsamma dagar grubblade han över om denna nobla sak var värd ett så stort personligt offer. Murray var nu 41 år gammal, och han anade nog att detta jättearbete skulle räcka livet ut. Hans fru Ada tyckte att han skulle säga ja. Det är bättre att göra en enda sak i livet och göra det bra, än att splittra sina krafter på mindre betydelsefulla saker, menade hon.
Murray följde fruns råd, och 1879 kunde arbetet äntligen börja. I ordbokskommittén ingick bla Furnivall och fonetikexperten Henry Sweet (förebild för Shaws professor Higgins för övrigt). Hundratals lektörer skulle jaga citat. På gården till sitt hus i Mill Hill byggde Murray ett särskilt ”scriptorium”, en mindre byggnad i korrugerad plåt, som skulle fungera som arbetslokal och arkiv. Här skulle han bla förvara lösa lappar med citat, ordnade i ett par tusen små fack (pigeon-holes) längs väggarna. Från Furnivall hade han redan inledningsvis fått överta två ton sådana lappar.
Det nya med Murrays företag var den benhårda systematiken och kronologin i citaturvalet. Lexikomani hade förvisso också andra lidit av, men här parades den med en noggrannhet som ledde till ständiga kontroverser med uppdragsgivarna om sidantal. Det var hela tiden Websters upplaga från 1868 man hade som måttstock. Från början skulle arbetet högst få omfatta 2000 sidor, senare 7000 sidor, dvs fyra sidor för varje sida i Webster. Bokstav för bokstav tröskade Murray och hans medhjälpare sig igenom, och de fann för det mesta att de skrivit sju eller åtta sidor för varje sida i Webster.
När det gällde uttalsbeteckningarna använde Murray den speciella ljudskrift som uppfunnits av Alexander Melville Bell – fadern till Bell med telefonen (tydligen en mycket fonetiskt inriktad familj).
Etymologi hade förr varit en fråga om gissningar och heroiskt nationellt önsketänkande. Men orientalister som studerat tex sanskrit i Indien hade funnit likheter med grekiska och latin, och nu började en mera kritisk utforskning av ordens släktträd.
Det pågick flera ambitiösa ordboksprojekt i Europa vid den här tiden. På 1860- och 70-talen publicerades Larousses ordbok, 1870 kom äntligen första häftet av den länge aviserade Svenska akademiens ordbok, och bröderna Grimm hade 1854 påbörjat sin Deutsches Wörterbuch. 1884 kom så den första frukten av Murrays och hans medhjälpares ansträngningar, första häftet av ”A New English Dictionary on Historical Principles” publicerades.
Detta år föddes också Murrays dotter Rosfrith. Fadern höll just då på med ordet arrival, till vilket han för ovanlighetens skull fogade en egen formulering: ”The new arrival is a little daughter”, skrev han som exempel på samtida bruk av ordet. Murray fick fyra döttrar och sex söner, så han arbetade uppenbarligen inte 24 timmar om dygnet.
Ända fram till 1885 utförde Murray ordboksarbetet parallellt med tjänsten som lärare. Sedan övertalades han att ägna sig åt lexikografin på heltid, och han, familjen och scriptoriet flyttade till Oxford.
Hela arbetet skulle enligt uppdragsgivarnas planer ha varit klart 1892, något som Murray själv inte gärna kan ha trott på ens för en minut. 1895 kom band 2 ut med bokstaven C. Piskad att öka hastigheten föresatte man sig att få halva alfabetet klart till sekelskiftet, vilket nästan lyckades. 1915 hade man hunnit till T, och det blev den sista bokstaven för den då 78-årige James Murray. Han dog i lungsäcksinflammation i juli det året. Assistenten Henry Bradley tog över ledningen, och först 1928 kunde det kompletta verket samlas i en tiobandsutgåva. 49 år hade då gått sedan Murray började inreda sitt första scriptorium.
Sedan dess har Oxford English Dictionary (som namnet ändrades till 1895) supplementerats 1933 och 1986. 1989 kom den sk andra upplagan i 20 band med ytterligare ord, summa summarum 616500 ordformer (Webster har 450000) och 2,4 miljoner citat. Den täcker ord i bruk från år 1150 fram till i dag samt regionalt bruk, tex i USA, Australien, Västindien.
När jag nu sitter här med sir James livsverk framför mig på datorskärmen, tänker jag på scriptoriet och de tusen sorteringsfacken. Vilken nytta skulle inte Murray ha haft av en dator, för sortering och referenser!
Oxford English Dictionary har förstås alltid varit enastående rikt, men med CD-ROM-versionen kan man dra nytta av denna rikedom på ett mycket mer djupgående och flexibelt sätt.
Man kan givetvis göra blixtsnabba sökningar på själva uppslagsorden, men dessutom kan man söka på etymologier, på ord i citat eller på citatens författare, man kan söka enbart bland ordförklaringarna eller i hela textmassan.
Man kan t ex söka efter “Swedish“ i etymologierna och får då en lista på 3438 artiklar där svenska nämns. Man kan söka på ”Joyce” bland citaten och finner då att han citeras på 1767 ställen. Han tycks ha varit först med orden weggebobble (för vegetable) och whenceness (ursprung). Whatness och whoness tycks däremot ha funnits pre-Joyce.
Att söka med s k jokertecken öppnar ytterligare möjligheter som man inte har med den tryckta versionen. Då skriver man en asterisk för att beteckna ett eller flera tecken vilka som helst. Det kan vara intressant att tex jämföra ord som slutar med de jargongartade suffixeen -ish eller -wise. Söker jag på ”*ish” får jag en lista med besynnerligheter som all-over-ish och at-homeish. Och i ett citat från 1916 finner jag ”What time shall I come? –Elevenish, Sam replied.” Det här bruket är alltså inte så nytt som man kunde tro.
Det kan också vara spännande att söka efter ”error/erroneous” i ordförklaringarna, för att hitta intressanta missuppfattningar. Ordet phantomnation (illusion, spökbild) tex visar sig ha uppkommit genom ett feltryck av en rad hos Alexander Pope: ”The Phanttome-nations of the dead.”
Vid ordet bycoket (en sorts mössa) redovisas en felaktig form minutiöst, och det torde ha varit Murray själv som förde pennan:
Through a remarkable series of blunders and ignorant reproductions of error, this word appears in modern dictionaries as abacot. In Hall´s Chron. a bicocket appears to have been misprinted abococket, which was copied by Grafton, altered by Holinshed to abococke, and finally ”improved” by Abraham Fleming to …
Många till synes små korta, okomplicerade ord har krävt stort utrymme. Artikeln run löper i trycket över 16 sidor och förtecknar 82 betydelser och 350 bibetydelser. Church innehåller ordbokens längsta etymologi; nästan lika lång som denna artikel – från kirikja till cirice och chirche.
1905 skrev Murray i ett brev till vännen och professorn i engelska Edward Arber:
När du får den nya utgåvan, gå till artiklarna pelican och penguin och försök tänka dig den möda dessa artiklar kostat. Jag kunde ha skrivit två böcker med mindre ansträngning … eller försök föreställa dig tankearbetet bakom pass, som nära nog drev mig till vansinne …
Murray ville inte blunda för vulgärt språkbruk men tvingades ändå av uppdragsgivarna att utesluta sådant. I dagens Oxford English Dictionary finns de däremot med, alla de s k runda orden. Och likaså moderniteter som Rambo, jacuzzi, zapping och trailer. Rap finns med som svartas jargong, däremot inte som en musikstil.
En del nonsensord är också upptagna, t ex supercalifragilisticexpialidocious (första belägg 1949). Carrollismen outgrabe finns med, däremot inte brillig och borogove. Man kan också läsa den fascinerande historien om utvecklingen av ordet silly, som i middle english betydde helig och fram emot 1400-talet började skifta betydelse, först till ömklig och senare till dum.
Ursprunget till universalordet O.K. har varit omstritt, men i Oxford bestämde man sig för att det uppstod 1839 som en förkortning av det skämtsamma ”oll korrect”.
Man kan förstås kopiera texterna från ordboken till något man håller på att skriva och likaså spara resultatet av vissa sökningar. Dessutom kan man med (rätt stor) extra möda skapa egna sökningsformler för att utföra invecklade kombinationssökningar. Man skulle tex kunna söka efter alla ord som slutar på -us men inte har latin i etymologin ooch som har belagda citat från år 1500 och framåt.
Datorversionen av Oxford English Dictionary är ett exempel på seriös CD-ROM-produktion, när den är som mest givande. Inte en bild, inte en film någonstans och ändå så oerhört intressant. Visst finns en del tekniska klumpigheter i programmeringen, men det måste betraktas som randanmärkningar.
Karl-Erik Tallmo
Karl-Erik Tallmo är författare och programutvecklare.
Slowfox 