• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Vad vill Facebook ha oss till?

Det var nog 1996 eller 1997 som vissa förstadier till det vi nu kallar sociala medier började dyka upp. ICQ (I Seek You) var en instant messenger som man kunde ansluta sig till. I ett fönster som flöt ovanpå alla andra fönster på datorskärmen kunde man se en lista över vänner som också anslutit sig och som man kunde få kontakt med, antingen direkt via chatt eller också såg man bara hur de kom och gick: ICQ-märket, en blomma, lyste upp när någon var online.

Jag minns att jag till en början tyckte det där var väldigt trevligt för en frilansare som jag, som oftast sitter ensam och arbetar. Nu kunde man få lite kontakt, och det påminde om hur folk på en arbetsplats kan ha ett visst utbyte med ”de andra i korridoren”. Även om man inte skrev något till någon, så uppstod en sorts rudimentär gemenskap bara av att se vilka som var inloggade samtidigt.

Så här såg ICQ ut på en Macintosh-skärm.

Jag tröttnade rätt snabbt och upptäckte att det också blev ett störande moment när man försökte koncentrera sig på att skriva. Förresten hade jag modemuppkoppling på den tiden, så mina telefonräkningar blev enorma. Och att chatta kändes lite för stressande. E-post passade mig bättre.

Vid den här tiden prövade jag också på Sixdegrees, som var en webbplats som praktiserade teorin att i princip alla jordens människor skulle kunna få kontakt med varandra via högst sex andra människor – den exakta siffran, som var ett medelvärde mellan två och tio, var egentligen 5,83. (Sixdegrees finns fortfarande men är inte längre öppet för alla.)

Begreppet ”six degrees of separation” hade jag först stött på i John Allen Paulos bok ”Innumeracy” 1989. Jag insåg snabbt att jag hade tre led till president George Bush i USA. Och tre led till Zhao Ziyang i Kina. Frågan var om sex led skulle räcka för att nå t.ex. en mongolisk nomad. Hur som helst tyckte jag konceptet var fantasieggande, så när det några år senare dök upp en webbplats som byggde på idén, så anmälde jag mig. Vitsen var inte bara att det skulle utveckla sig till en sorts pyramidspel (utan pengar) – man skulle framför allt kunna hitta kontakter inom en viss bransch i en viss stad eller tipsa om bra webbplatser m.m.

När man gått med var tanken att man skulle bjuda in två bekanta, och sedan var det bara att sätta sig och vänta: ”This is where you’re supposed to tremble in anticipation of all of your future networking success as you click the become a member button”, stod det på Sixdegrees hemsida. Men två kontakter räckte tyvärr inte för att något skulle hända. Efter flera månader hade jag bara fem eller sex kontakter, vill jag minnas. Fler än jag tyckte resultatet var magert, och i Sixdegrees FAQ svarade man på frågan varför så lite hände:

It’s really very simple: The more people you list, the more people we’ll be able to connect you to, through them. Even if sixdegrees had over a million names in our system (which we do!) and you only listed 2 contacts, and they each only listed 2 contacts, you’d only be connected to 4 new people. If, on the other hand, you were to list 100 people in your Contact Manager and they each listed 100 contacts, then you’d be connected to 10,000 people. That’s the exponential power of sixdegrees! Those would be 10,000 valuable contacts that have a vested interest in answering your bulletin board questions and helping you out because you know someone in common! So why do we require only 2 contacts? Well, when people first sign up, they tend to be skeptical. Until they get to know sixdegrees, they’re unlikely to list ALL of their contacts, so we figure 2 is an easy enough amount to start with and guarantee that the networking chains don’t run into dead ends.

Men jag ville inte föreslå flera bekanta, jag ville se nätverkandets mäktiga krafter braka loss ändå. Men det gick ju inte om man höll sig strikt till protokollet. Så jag struntade i Sixdegrees.

Webbsidan Sixdegrees 1998.

Sedan hände det ju en del annat på nätverkandets område. Jag läste om Odigo och Gooey, som verkade vara ett intressant sätt att återskapa en känsla av ”vi som stannat vid samma skyltfönster”: en sorts skal över webben som möjliggjorde att de som var med i den här gemenskapen kunde utbyta tankar med varandra, när de samtidigt var inne på en viss webbplats. Jag minns att det förekom vissa diskussioner om detta utgjorde intrång i den ideella upphovsrätten o.dyl. Senare kom Stix.to, och Google gjorde också något liknande med Sidewiki som startade 2009. Det finns också något som heter Cahoots och Hoodwink’d. Nyligen startade också Goggles, som tillåter en att klottra på olika webbplatser.

Lunarstorm hörde jag förstås talas om, men denna community var mest för ungdomar. Mitt musikintresse förde mig dock till MySpace, så där gick jag med 2006. Några kontakter fick jag väl där, men jag insåg rätt snabbt att ska något hända på den här typen av webbplatser, så måste man ägna mycket tid till att ragga kontakter och se till att bli ”addad”. Det passar inte mig riktigt – på något vis känns det som att stå i ett gathörn och tigga. 2007 gick jag dock till sist med i Facebook, som ju hade börjat sprida sig så farsotslikt att bara detta var anledning nog att inte bry sig om det – men nu föll jag alltså till föga.

2006 hade Facebook öppnats på allvar för användare utanför USA, och nu (2010) lär man ha någonstans mellan 400 och 500 miljoner användare i hela världen, i Sverige var det någon dryg miljon 2008.

Rätt snabbt fick jag kontakt med vänner och bekanta jag inte talat med på mycket länge – rent av några gamla skolkamrater. I början tyckte jag det var lite märkligt att bara adda någon man inte sagt ett ord till på 30 år utan vidare kommentar. Jag ville gärna säga något i stil med ”hej, det var länge sedan, vad gör du nu för tiden?”. Men jag lärde mig snabbt att det inte fungerade så på Facebook. Här addade man till höger och vänster och inte bara vänner och bekanta utan totalt okända. Men var det inte det som varit vitsen med t.ex. Sixdegrees? Jo, fast nu började jag undra om inte tjusningen med detta var lite övererreklamerad. Ganska snart insåg jag att det fanns rätt många besynnerliga människor som sökte kontakt, kanske främst för att få 500 ”vänner” eller som ville spränga 1 000-vallen.

Det dröjde alltså inte så länge förrän jag blev väldigt restriktiv och i princip bara blev vän med folk jag kände, åtminstone avlägset. Och de första två åren verkade det som om det enda folk sysslade med var olika quiz, tester och spel som man blev inbjuden till. Jag tror jag accepterade en enda gång – då gick det ut på att testa om man var en riktig västvärmlänning eller inte. Man skulle begripa vissa dialektala ord. Det visade sig att jag var en riktig västvärmlänning, överraskande nog, med tanke på att jag är född i det allra östraste hörnet av Värmland. Nå, några fler frågetävlingar blev det inte. Tänk att man så tidigt skulle gå och bli asocial på sociala medier.

Man kunde också ”poke someone”, peta till någon lite, som en kyrkstöt genom cyberspace. Och så kunde man skicka virtuella små presenter. Jag tror jag skickade en virtuell muffin till min vän Edvard.

– How many friends have you got on Facebook?
– Oh, around 800.
– Me too, but I am trying to cut down a bit.

Jag noterar dock att det där har blivit mindre vanligt. Quiz, spel, poking och muffins tycks nästan ha försvunnit helt, åtminstone från det demografiska skikt jag ingår i. Däremot är det väldigt vanligt med söta katter och hundar och förnumstiga cyberbonader med tänkvärda ordspråk av typen ”det är inte ens fel att två träter – det är inte ens fel”. Oftast är de dock på engelska: ”What I Love Most About My Home Is Who I Share It With.”

Och så får man veta vad folk ätit till frukost, inte sällan med en upplysande bild på ett juiceglas och en äggkopp. Eller en kort rapport om läget: ”Just sovit lite.” Det mest besynnerliga är en sorts meddelanden som börjat dyka upp på sistone, helt kontextlösa utrop, som man inte vet vad man ska göra med, som t.ex.: ”Kan de inte åtminstone säga till först?” Jaha. Man kan ju alltid klicka på gilla-knappen, men skulle det vara adekvat i detta fall? Dylika yttranden låter jag oftast passera. Man kanske kan se dem som en sorts zenbuddistiska koaner att försjunka i. Nyligen kom det kortaste meddelande jag sett hittills: ”Aj!”

I sanningens namn ska förstås sägas att många också tipsar om intressanta artiklar och filmer på Youtube osv. En del diskussioner uppstår också, både mera genomtänkta och mindre genomtänkta. Det är ungefär som på e-postlistor; ibland kan det bli givande och ibland inser man att folk skjutit från höften – det må gälla någon bluff i stil med bonzai kitten eller vad någon politiker tros ha sagt men vid närmare koll inte alls visar sig ha sagt.

Många kåsörer har gjort sig lustiga över just det här fenomenet att man på Facebook får veta vad folk ätit eller att de just befinner sig på Stockholms central. Det kan ju likna detta att folk brukar säga i mobiltelefon var de befinner sig, men jag tror ändå det har delvis en annan funktion.

Man kan se sin vänkrets på Facebook som en stor bjudning (en rätt vanlig liknelse även för e-postlistor, fast där används metaforen mest för att poängtera att värden bestämmer hur man ska uppföra sig). På en riktig bjudning kan man se folk nästan hela tiden och ha en sorts kontakt med någon eller några i andra delen av rummet genom att man ser – åtminstone i ögonvrån – ungefär vad de gör: hämtar en drink, mönstrar värdens bokhylla eller diskuterar med någon. Någon verkar full eller har väldig kul eller ser ledsen ut. I ett stort rum utväxlar gästerna hela tiden hundratals små signaler som talar om hur man mår, vad man gör, om man är intresserad av sällskap eller vill vara ensam i ett hörn. Jag gissar att många av de till synes meningslösa meddelandena på Facebook har ett liknande syfte; att tala om att man är närvarande och ungefär hur. Sådant här prat, där innehållet inte är det primära utan där det viktiga är funktionen som social markör, brukar kallas phatic communication.

Om man fortsätter partymetaforen, ska man dock finna att Facebooks party är en väldigt underlig bjudning rent topologiskt (i ordets matematiska betydelse) sett. Man tror gärna att alla andra gäster man själv ser på partyt också ses av de andra, men så är det ju inte alltid. Vissa gäster ser inte alla andra gäster i mitt ”vardagsrum”, däremot kan de se ett antal gäster i festen i ”huset intill”. Ändå är det så att några av dessa gäster, som hos mig är osynliga för många av mina medgäster, de blir plötsligt synliga när de säger någonting. Ibland kan man svara dessa uppdykande fantomer, ibland upptäcker man att man har munkavle och bara kan höra dem. En rätt surrealistisk värld. Festen hålls i ett icke-euklidiskt rum.

När Facebook var nytt minns jag att många debattörer hängde upp sig på detta med ”vän”. Ingen kan ju ha 2 000 vänner. Men vännerna på Facebook är mera att likna vid det som tills helt nyligen kallades kontakter. Sådana var det viktigt att skaffa sig, inte minst om man hade någon form av egen verksamhet, som frilans t.ex. Man skulle bygga nätverk. Facebook (och förstås Linkedin) används ju till detta i hög grad. Att bli vän med chefer och andra man är beroende av tycker jag dock är ytterst tvivelaktigt. Jag är medvetet inte vän med någon redaktör som kanske ska bedöma artiklar jag vill sälja som frilans. Och ska man som journalist verkligen vara Facebookvän med kulturskapare vars alster man kanske kommer att recensera?

En lömsk sida av Facebook är att man lockas att lämna ut väldigt mycket information om sig själv, som sedan bevaras på företagets servrar. Det ska hjälpa Facebook att bättre kunna rikta reklam t.ex. Men vad händer med all denna information om Facebook byter ägare eller går i konkurs? Facebook kanske har en hyfsat anständig policy för hur personuppgifter får användas. Men en eventuell ny ägare kanske inte har det. Jag är ganska förvånad att se hur människor som häftigt opponerade sig mot FRA häromåret inte alls tycks bekymra sig för de enorma mängder information om åsikter, vänskapsförhållanden etc. som lagras hos Facebook (och även Google förstås). Det har redan förekommit övertramp där vårdpersonal lagt ut uppgifter om patienter på Facebook, ja t.o.m. bilder. Det förtjänar att understrykas att människor som inte ens själva är med på Facebook och sålunda inte godkänt något avtal om hur uppgifter får användas, kan exponeras på Facebook i bilder och texter som deras vänner lagt upp. Harmlöst i de allra flesta fall, troligtvis, men uppenbarligen inte alltid.

Chefen för Säpo sa häromdagen att man inte använder sig av Facebook i sitt arbete. Det tror jag inte på; gör de inte det är det väl närmast tjänstefel. Poliser som söker pedofiler som ägnar sig åt s.k. grooming påstås i alla fall spana under falska namn på Facebook. 2008 skrev CNN om att CIA och FBI arbetar på Facebook.

Det är förstås inte bara någon centralt placerad person som kan ta del av och även sammanställa data från Facebook. Vem som helst kan nästla sig in i någons nätverk (i synnerhet hos dem som addar alla som ber om det) och sedan hålla koll på den personen. En inbrottstjuv kanske kan få tips om när personen är bortrest (brott som byggt på sådan information lär redan ha begåtts). En politisk motståndare från något diktaturland kanske kan övervaka flyktingar och deras diskussioner.

Själv försöker jag avhålla mig från politiska diskussioner på Facebook, främst kanske för att jag insett att det är ett dåligt medium för detta. Det blir alltför lätt både ytligt och aggressivt. Men framför allt kanske just för att inte lämna för många spår efter mig hos Facebook. Ändå inser jag att jag bara under de tre år jag varit med har lämnat en enorm mängd information efter mig om tycke och smak, åsikter, bekantskaper, barndom och uppväxt m.m. som skulle kunna extraheras till en utförlig profil med något program för data mining. Minsta lilla ”gillande” blir en molekyl i hela denna informationsmateria. Marshall McLuhan skrev i artikeln ”Education in the electronic age” 1967 att ”the content of any medium is the user”. Det tycks stämma väldigt bra på Facebook.

På Facebook sker en ganska märklig ”nivellering” av olika vänkretsar. Man kan i det s.k. verkliga livet ha vänner utifrån något intresse, säg musik eller fiske, och andra vänner utifrån arbete, ytterligare en krets kanske är barndomsvänner, och ännu en är släktingar. Man kan också ha vänner från helt olika politiska läger. I vanliga fall har man troligen olika sorters kommunikation med dessa, inte bara det att man diskuterar helt olika ämnen, man kanske gör det på helt olika sätt också. Men på Facebook utjämnas allt detta till en enda artikulation, som helst borde passa alla som deltar, men som sällan gör det. Den lyhörde begränsar sig då kanske; och den icke lyhörde stöter sig förmodligen med vissa.

Det jag tycker fungerar bäst på Facebook är nog när man samlas kring något intresse och kan utbyta information, via s.k. crowdsourcing. Att tipsa om musik och filmer givetvis, men kanske extra väl fungerar en gemenskap som Facebook för t.ex. släktforskning eller forskning kring hembygden eller om t.ex. järnvägshistoria, där hundratals människor kan bidra till att bygga upp en kunskaps- och bildbank, som svårligen skulle ha kunnat skapas annars. Jag vet också att samlare av olika slag har stor nytta av Facebook (liksom de givetvis också utnyttjar auktionssajter som eBay).

Någon invänder kanske att politisk aktivism passar särskilt bra på Facebook. Och det gör det nog, även om många diskussioner lätt spårar ur på Facebook. Att snabbt skicka iväg ett ”gilla” om någon mer eller mindre genomtänkt god sak kanske ibland kan tjäna som ett ställföreträdande engagemang. Men vi har nyligen sett exempel på hur tusentals människor har kunnat uppbådas snabbt via Facebook för att delta i demonstrationer t.ex.

Det ska bli mycket intressant att se hur de sociala medierna utvecklas under de närmaste decennierna. Kanske delas de upp mera i olika intresseområden, kanske fortsätter de att vara ”allmänna”, vilket möjligen hjälper till att skapa en ny sorts tolerant nätverksmänniska, van att surfa runt bland väldigt olika sorters människor. Eller också ökar motsättningarna och den mobbingmentalitet man har kunnat se på nätet under några år kanske förstärks.

Frågan är också hur balansen mellan umgänge på nätet och umgänge i den s.k. verkligheten kommer att se ut (”What was wrong with the pub”, undrade Tom Hodgkinson i Guardian). Kommer vi hellre att umgås vid datorn än i den s.k. verkligheten? Kommer vi att ha speciella nätvänner som vi för allt i världen inte vill träffa fysiskt och tvärt om vänner vi gärna träffar men inte alls vill ha som vänner på nätet? Redan televisionen ändrade folks umgängesvanor på 1960-talet, så då lär nog Facebook och nätet göra det också. Det sker just nu.

Not, mars 2014: Runt 1995 diskuterades det om det var lämpligt att på en webbsida länka till en annan webbsida som i sin tur länkande till något oönskat, t.ex. pornografi. Det talades om dilemmat med second hand linking. Särskilt känsligt var det om en myndighet på sin hemsida ville länka till en bra webbplats om konst – men denna webbplats kanske i sin tur länkade till webbplatser med pornografisk konst eller tips om graffitimåleri. I hur många led ska man egentligen behöva ta ansvar för innehåll på webben? var frågan då. Något liknande händer även nu på Facebook. Kan man bli ”vän” med en person som i sin tur är vän med någon man absolut inte vill ha med att göra, t.ex. en Sverigedemokrat?

%d bloggare gillar detta: