• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Den intrakraniala kunskapens kris

Jan Söderqvist diskuterar i en understreckare den 27/9 utifrån en bok och en tidskriftsartikel något mycket viktigt: frågan om kunskapens topos. Måste vi – för att det ens ska kunna kallas kunskap – ha en rad fakta inlärda i minnet, eller räcker det med att all världens kunskap finns på nätet?

Jag skrev om det här fenomenet i en artikel om Nationalencyklopedin på CD 1998 (för övrigt en artikel som från början var beställd av DN:s kulturredaktion men som refuserades vid leverans):

Vi står med säkerhet inför ett skifte mellan vad man skulle kunna kalla intrakranial och extrakranial kunskap. Enligt detta synsätt behöver vi i huvudet egentligen bara ha metakunskaper, vi behöver veta hur man söker och finner fakta ute på Internet och i andra dataminnen. Men kan kunskap egentligen finnas utanför människohjärnan – i en bokhylla eller på en hårddisk? Måste det inte finnas ett kunnande subjekt? Detta är den ena aspekten av frågan om kunskapens plats, dess topos.

Finns detta kunnande subjekt, så bör det tidigare också ha funnits ett värderande subjekt. Det är ju av avgörande betydelse att kunna bedöma den information vi finner innan vi tillägnar oss den, dess relevans, dess sammanhang och sanningshalt. Dessa metakunskaper skulle kunna vara den intrakraniala kunskapens sista utpost i dessa dagar. Det pågår nämligen också forskning för att förlägga mycket av detta värderande arbete till maskinella processer.

Hela artikeln finns på http://art-bin.com/art/ane-cd.html.

Idag googlar de flesta, och det verkar bli allt vanligare att människor ser egen kunskap som onödig, eftersom nätet och Google finns.

Även vid sökning i extrakraniala källor är det förstås – åtminstone i dag under vad som kanske är en övergångsperiod – oerhört viktigt att ha intrakraniala nyckelord och mentala taggar som hjälper en att kunna överblicka det område man vill söka i. Det är viktigt att veta vad som kan vara relevant av det man hittar, och att ha en aning om vad som behöver granskas lite extra kritiskt – ungefär som man behöver ha ett hum om huvudräkning för att inte automatiskt godta resultatet när datorn, miniräknaren eller mobiltelefonen tycks föreslå att 32,5 x 64,7 är 21027,5.

Att föreställa sig framtiden i vårt s.k. kunskapssamhälle får det att svindla en aning. Kanske står vi inför ett rejält paradigmbyte, där individen vet väldigt lite, men där färdigheter betonas mera, där i så fall skickligheten i informationssökning kommer att vara en beståndsdel. Eller också slår den nuvarande politiken bakut – det tillstånd där det upplevs som ett demokratiskt egenvärde att alla bör veta lika lite – och istället återgår man till ett äldre bildningsideal igen, men med helt nya möjligheter, helt nya mentala hävstänger ute på de informationsstinna nätverken.

Jag skrev också en artikel om kunskap i skolan, ”Snart vet alla hur – men inte varför” (SvD 6/5 2000):

Om vi ständigt bara skummade av ytan på den brygd av referenser som ryms på våra datamedier i jakten på det akut behövliga vetandet, vad skulle hända då? Skulle vi ens kunna ställa de adekvata frågorna? Det enklaste svaret med dagens mått vore förstås att säga att vår kunskap skulle förflackas, den skulle sakna djup, förankring och överblick – och verklig förståelse.

Man kan dock naturligtvis på längre sikt föreställa sig att hela kunskapsbegreppet förändras, till en sorts ”knowledge-on-demand”-tänkande. Men utan kunskap – utan att vare sig ”veta att” eller ”veta hur” – förvisas vi strängt taget till att leva i ett här och ett nu.

Hela artikeln finns på http://www.nisus.se/archive/000506.html.

Om vi förändras som vetande varelser, kommer vi troligen också att förändras som känslovarelser. Nya personlighetstyper kommer kanske att uppstå. Frågan är om detta är på gott eller ont. Det kan man givetvis inte veta – och vilken måttstock använder man för att bedöma detta? På kort sikt kan det vara enkelt att streta emot förflackning av olika slag, men vem vet hur kulturen och människorna i den ser ut om 500 år? Utifrån vad ska man bedöma mänsklig utveckling? Mätt mot evolutionistisk effektivitet eller mot en sorts mer eller mindre utopisk dröm om kunniga, medvetna, deltagande och empatiska medmänniskor?

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: