• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Tillägg till min artikel om Piratpartiet

Nedanstående artikel var införd igår i SvD på debattsidan Brännpunkt. Med tanke på den debatt som uppstått såväl på webben som i radio bifogar jag ett tillägg efter artikeln (efter det röda lövet).

Oklarheter staplas i valmanifest

Med en rätt stor portion god vilja hade någon kanske kunnat tro att Piratpartiet var ett oslipat nytt frihetligt parti i vardande, som kanske skulle kunna utvecklas till ett parti som stred för kultur- och integritetsfrågor. Men man tycks snarast gå från oklarhet till oklarhet. Ett tvåfrågeparti som inte förstått sin ena huvudfråga och inte ser vidden av den andra har allvarliga problem.

Redan partiprogrammet avslöjar kunskapsluckor. När upphovsrätten infördes ”reglerade den bara en upphovsmans rätt att bli erkänd som skapare av ett verk”, skriver man och menar att upphovsrätten först senare blev kommersiell.

Detta är fel. Ett parti som nu också hyllar kunskapen borde försöka skaffa sig lite av den varan. Upphovsrätten var på 1700- och 1800-talen en författarrätt, i högsta grad kommersiell, eftersom den gav författarna möjlighet att sälja sina arbeten till boktryckare och bokförläggare.

Författarrätten gjorde så att författarna kunde leva på sitt eget arbete istället för på andras pengar – t.ex. från mecenater. En fri skribent behöver inte ta hänsyn till vare sig stat eller kapital. En sådan aspekt borde vara viktig för ett parti med någon sorts frihetspatos, tycker man.

Partiprogrammet har sedermera ändrats något, men man rättade inte felet, utan anpassade sådant som var korrekt så att det nu passar felet.

Piratpartiet startades i mångt och mycket för att tillvarata de illegala fildelarnas intressen, de miljoner som lagen påstås göra till brottslingar. Konstigt nog har Piratpartiet sällan kallats populister, fast de nog är ett av de främsta exemplen på ett sådant parti under senare decennier.

Det valmanifest man offentliggjorde för några dagar sedan är ännu mer förvirrat än programmet. Det är som att läsa förslag till trafikregler skrivna av någon utan körkort.

När det gäller upphovsrättens skyddstider skriver man på ett ställe att man vill ha fem års skydd och på ett annat ställe 50 år.

Man skriver å ena sidan att den ideella rätten (den som skyddar både verkets och upphovsmannens integritet) ”fungerar väl” men menar samtidigt att kultur och kunskap ska vara ”fri och tillgänglig för alla på lika villkor” och att allt nyttjande och ”förädlande” ska uppmuntras. Det betyder t.ex. att vem som helst skulle kunna ändra denna text så att den t.ex. stöder Sverigedemokraterna – men fortfarande ha mitt namn under den. En yttrandefrihet, där yttrandet i sig inte har något skydd sedan det väl gjorts är bara halv.

”Kultur som finansierats med allmänna medel ska omedelbart få hämtas, bearbetas och spridas fritt”, står det i valmanifestet. En bok som fått distributionsstöd av Kulturrådet skulle alltså inte kunna säljas utan måste skänkas bort. Borde inte bönder som får EU-stöd också skänka bort sina livsmedelsprodukter?

Utrymmet tillåter inte att alla besynnerligheter tas upp här. Det allvarligaste är kanske att man föreslår att om någon försöker ”väcka talan på upphovsrättslig grund” mot någon där gärningen inte ingår i en näringsverksamhet ska dömas för ”försvårande av kulturspridning” till fängelse i högst två år.

Vad är nu detta för påfund av ett parti som brukar sparka bakut så snart ett lagförslag förefaller det minsta rättsosäkert? Att kunna väcka talan i olika frågor är rimligen en grundläggande medborgerlig rättighet. Domstolen avgör sedan om det finns rättslig grund för talan eller inte.

Detta handlar ju bl.a. om partiets andra stora hjärtefråga, den personliga integriteten. Men även den betraktar man med lapp för ena ögat. Man bryr sig nästan bara om medborgarnas skydd mot statliga övergrepp, inte det medborgare kan göra mot varandra. Men också inom myndighetsområdet finns lakuner. Man tar inte upp saker som flyktingfrågor, behandling av häktade, fångar, brottsoffer eller patienter. Ett modigt parti med integritetsfrågor på dagordningen borde kanske också ha något att säga i frågor om dödshjälp och abort.

När det gäller säkerhetskontroller på flygplatser, ska sådana bara göras för eliten; kungligheter och statsråd. Pöbeln får resa farligt, med andra ord. Under rubriken ”Rättsstatens återställande” står att ingen ska behöva svara för ”gärning man inte hade avsikt att utföra”. Olika typer av vårdslöshet och underlåtenhetsbrott är vanliga kategorier i lagen. Men allt detta stryker Piratpartiet alltså med ett käckt penndrag.

Så här allvarliga brister inom sina kärnområden borde inte ett parti kunna komma undan med.

Tillägg: Jag skrev i artikeln att Piratpartiet inte rättade ett fel i sitt program, utan anpassade sådant som var korrekt så att det skulle passa felet. Så här är det:

I en tidigare version av partiprogrammet (version 3.3) hade Piratpartiet lustigt nog skrivit att ”Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande” och för detta krävdes ”en balans mellan samhällets krav på tillgänglighet och spridning och upphovsmannens krav på erkännande och ersättning.”

Detta är ju alldeles korrekt men stämmer ju inte med det de säger på ett annat ställe i samma program om att upphovsrätten till en början bara skulle ha handlat om att ”bli erkänd som skapare av ett verk”. Den kommersiella aspekten kom senare, hävdar man.

Våren 2010 formulerade partiet om programmet (version 3.4), men då ändrade man inte det där felaktiga om att blir erkänd. Man ändrade det som var korrekt, så att det ska passa det felaktiga.

I version 3.4 står nu att ”upphovsrätten skall uppmuntra till skapande” (som om det alltså inte var avsikten från början). När det gäller balansen har man ändrat ordalydelsen till att gälla inte samhällets behov kontra upphovsmannens, utan nu är det allmänheten som ska balanseras mot allmänheten: ”[…] krävs en balans mellan å ena sidan allmänhetens önskan om tillgänglighet och spridning av kultur, och å andra sidan allmänhetens önskan om nyskapande, påbyggnad och remix av kultur.” Plötsligt gäller balansen bara en part, hur nu någon balans kan uppstå på det viset.

Genom att operera bort det där om ”upphovsmannens krav på erkännande och ersättning” finns alltså inga kommersiella aspekter kvar. Då förefaller allt stämma med vad man sa om att upphovsrätten under den första tiden inte hade några kommersiella dimensioner.

Man låtsas inte heller om att tanken på en balans mellan den enskilda kulturskaparen och samhällets behov var tidigt påtänkt (närmare bestämt diskuterades detta intensivt vid sekelskiftet runt år 1700 och under flera följande decennier). Piratpartiet talar nu om hur det borde vara, som om det aldrig varit så.

”Vi menar att upphovsrätten behöver återföras till sitt ursprung”, står det i båda versionerna av partiprogrammet. Det är en sak jag också brukar strida för. Jag har bara en något annan uppfattning än Piratpartiet om vad som var upphovsrättens ursprungliga idéer.

Än värre blev det förstås när Rick Falkvinge diskuterade med mig i radions Studio ett på torsdagseftermiddagen. Nu påstod han plötsligt att den upphovsrättslag som enligt honom och partiet bara stipulerade att upphovsmannen skulle bli erkänd var – håll i er nu – Västgötalagen från 1200-talet.

I nästa andetag hävdade Falkvinge att den kommersiella upphovsrätten uppstod den 4 maj 1557. När han nu ändå har läst historia, varför inte läsa rätt också? Det som hände 1557 i England hade ingenting alls med upphovsmäns rätt att göra. Tryckarnas organisation Stationers’ company fick då av Engelska kronan status som myndighet, vilket innebar att organisationens medlemmar garanterades tryckerimonopol mot att man ombesörjde förhandscensuren av böcker. Detta gällde alltså boktryckarnas privilegier och hade ingenting att göra med upphovsmännen – författarna, som fick mycket dåligt betalt för sina verk, om de fick någonting alls. Falkvinge bevisade alltså vad han tänkt motbevisa – att hans kunskaper i upphovsrättens historia är skrala.

Besynnerligt var också Falkvinges uttalande om olika andra aspekter av integritet som jag tyckte att partiet borde ta upp. Det behövdes inte, menade han, eftersom detta redan diskuteras i Sveriges riksdag. Men det resonemanget skulle man ju kunna applicera på alla Piratpartiets frågor – de diskuteras ju hela tiden av alla partier.

Jag har sett av en del webbkommentarer att vissa tycks se det här som obetydliga detaljer. Men för ett parti som borde vara experter på upphovsrätt och integritetsfrågor (se exempel i SvD-artikeln ovan) är sådana här grundläggande missuppfattningar allvarliga. Det värsta är att när man granskar hur ändringarna i partiprogrammet är gjorda, förefaller det inte vara missuppfattningar utan medvetna misstolkningar.

Läs också min utförliga genomgång av Piratpartiets program från 2009 (version 3.3).

Lite av min egen kritik av upphovsrätten finns t.ex. i detta OBS-inslag från radion i våras.

Tillägg den 11 augusti: Sedan den första artikeln var inne har Anna Troberg svarat (8/8) och jag svarade henne (11/8). Den utförligaste texten där jag formulerat min kritik av dagens upphovsrätt är för övrigt den just publicerade artikeln ”Upphovsrätten står och faller med sina undantag” i tidskriften Human IT.

Jag ser också att Rick Falkvinge kommenterat min artikel på sin blogg. Han fortsätter hävda att upphovsrätten kom till på 1200-talet, alternativt 1557 (se ovan). Han tillägger också att censur rådde en bra bit in på 1700-talet. Ännu ett fel, den avskaffades 1694-95 då den s.k. Licensing Act inte förnyades. Censurens avskaffande, både i England och Sverige (1809), var snarast en förutsättning för att upphovsrätten skulle kunna uppstå. Se vidare denna artikel, där jag också skriver lite om orden copy och copyright.

Falkvinge hävdade i radiodiskussionen att ”äras den som äras bör” står i Västgötalagen. Detta har jag inte lyckats hitta, och jag har även frågat experter på landskapslagarna, men ingen känner igen det. Även om formuleringen fanns där, så skulle det förstås inte ha något med upphovsrätt att göra. Jag har däremot hittat följande passage i Bibeln, i Romarbrevet 13:7: ”So gebet nun jedermann, was ihr schuldig seid: Schoß, dem der Schoß gebührt; Zoll, dem der Zoll gebührt; Furcht, dem die furcht gebührt; ehre, dem die ehre gebührt.” Inte heller detta har med upphovsrätt att göra. Enligt kapitlets ingress rör det sig om ”underdånighet under överheten”.

%d bloggare gillar detta: