• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Troll i bloggvärlden

Troll skulpterade i lera av Sigrid Tallmo.

Att ordet troll finns som inlån i engelskan visste jag förut, men det var inte förrän nu i höst jag insåg att det också finns som internetslang. Det syftar på en viss typ av outtröttliga debattörer som gärna provocerar och skäller, och aldrig ger sig; de finns på diskussionslistor och de svarar på blogginlägg eller kommenterar artiklar i webbtidningar. New York Times hade nyligen en artikel om fenomenet.

Det finns också en mildare form av troll som bara tjafsar i det oändliga. De är inte nödvändigtvis uttalat otrevliga, men de kan aldrig se en debatt som avslutad eller att det kanske är dags att ”agree to disagree”. De fortsätter tappert i dagar, i värsta fall i veckor. Ofta tycks det vara människor som är anställda, och man undrar när de utför sitt ordinarie arbete. Man får en stark känsla av att de är undersysselsatta.

Bloggtjafsandet får vissa att sluta blogga. Nu i höst kroknade t.ex. juristen William Patry som för en tid sedan anställdes av Google. Han tröttnade på att alltid sammanblandas med Google. Att han på sin blogg uttalade en personlig åsikt som kunde vara skild från Googles tycktes vara svårt för många att förstå. Och dessutom:

On top of this there are the crazies, whom it is impossible to reason with, who do not have a life of their own and so insist on ruining the lives of others, and preferably as many as possible. I asked myself last week after having to deal with the craziest of the crazies yet, ”why subject yourself to this?”

Sedan tröttnade Keith Henning:

There are some strange people out there. You would not imagine the strange and abusive emails I recieve because of a stance I take on something as benign as balance in copyright law.

Varken Patry eller Henning är ju några s.k. maximalister när det gäller upphovsrätt, utan snarare exempel på sådana debattörer (dit jag gärna räknar mig själv) som försöker finna en balans och proportionalitet i både lagstiftningen och kanske framför allt i dess tillämpning.

Fotnot: Ordet troll har dunkelt ursprung. Hellquist spekulerar tämligen vilt i sin Svensk etymologisk ordbok. Han gissar på släktskap med medelhögtyska trolle, trol, ‘stor spöklik varelse’, ‘grovt byggd man’, men även med tyska trulle, ‘sköka’. Under verbet trolla nämner han för övrigt medelhögtyska trüllen, ‘bedåra’, ‘bedraga’. Webster’s Unabridged skriver i etymologin över sitt lånord att det kan vara besläktat med medelhögtyska trollen, ‘to run with short steps’. Ordet tycks kunna beteckna både jättar och små förkrympta varelser. Oxford English Dictionary har med ordet i datorsammanhang som en s.k. draft entry sedan 2006: ”A person who posts deliberately erroneous or antagonistic messages to a newsgroup or similar forum with the intention of eliciting a hostile or corrective response. Also: a message of this type.” OED har utkastet under det huvudord troll, som både har med trallande och trålning att göra, men man tillägger att det även kan ha med fornnordiska troll att göra, som ju hänger samman med trolldom och häxeri.

Pingad på Intressant.

Annonser

Jag ska dö

Någon gång innan det är så dags brukar de flesta inse att de till sist ska dö.

Jag minns när det första gången slog mig, med bedövande kraft, på allvar. Det var framför spegeln i min mormors hall, där hon bodde på Frödingsvägen 14 C i Karlskoga. Jag var 14 och stelnade plötsligt till och stirrade in i mina egna ögon.

Allt som fanns där, mormor, hallen, spegeln och jag, skulle försvinna för alltid en dag. Jag hade ju inte alltid existerat – det fanns förstås en tid innan jag var född. Ändå var detta inte alls samma sak som att tänka sig en värld utan mig i framtiden. Det vill säga, det var väl kanske tvärt om egentligen. Inte så att världen skulle sakna mig speciellt mycket, men jag skulle sakna världen. Det vill säga, jag skulle inte ens kunna sakna något. Det skulle inte ens finnas någon jag som kunde känna en sådan känsla som saknad – eller någon annan känsla heller för den delen. Det skulle bara vara svart. Tyst. Ja, inte ens det – för ingen skulle kunna uppleva denna icke-tillvaro som svart eller tyst. Bara ett intet skulle det vara. Inte ens ett vara.

Det var en fullkomligt fasansfull insikt. Nog hade man väl talat om döden redan som barn, men det var ännu abstrakt – och otroligt långt borta, som Vintergatans nästa stjärna ungefär. Dvs. ofattbart. Läs mer

3 164 falska poeter i ny antologi

En 3785-sidig poesiantologi, publicerad som PDF på webben, har väckt viss uppmärksamhet. Vid första påseendet tycks det vara en piratutgivning av aldrig tidigare skådad omfattning. Redaktörerna skriver:

Featuring the work of 3, 164 poets. Completely unpermissioned and unauthorized, pissing off the entire poetry community. Either you’re in or you’re not.

På Poetry Foundations sida finns en lång, lång lista på alla poeter som ”medverkar” utan att ha tillfrågats.

Dock är det inte så, för alltihop är tydligen påhittat. Inte piratutgåva utan förfalskning alltså. Eller åtminstone falsk attribution.

En del av de drabbade är smickrade, andra arga. Ron Silliman kallar det för ”an act of anarcho-flarf vandalism” och antyder att han tidigare vidtagit rättsliga åtgärder. Alan Sondheim, som brukar vara för s.k. appropriativ konst i alla former, tycker på diskussionslistan POETICS att detta är ”totally brilliant & probably the best new media poetry or net poetry whatever however defined I’ve seen”.

Bland Poetry Foundations blogginlägg finns ett av Amish Trivedi:

See, what you guys don’t realize is how advanced technology is. We have the technology now to have poems published before they’re even written. What you’re reading now is happening now.

Läs mer

Andersson och Danielsson på månen

SR Minnen sänder i dagarna några program ur serien ”Andersson i nedan”, som Tage Danielsson gjorde vid mitten av 1950-talet. Det här var innan Tage blev hälften av Hasse & Tage och strax innan han blev underhållningschef på radion (1959). Uppsaliensaren Danielsson träffade då lundensaren Hans Alfredson som vid denna tid också arbetade på radion och bl.a. producerade programmet Sveriges bilradio (med Carl-Gunnar Hammarlund). Resten är historia, som det heter.

Programserien ”Andersson i nedan” var en sorts radiokåserier, där Tage från Omberg upprättade regelbunden radiokontakt med månen och talade med de tre måninvånarna Andersson, Månsson (sic!) och Svensson. Grundidén var förstås att han fick anledning att förklara diverse underligheter i vår kultur för dessa ovetande och oförvillade månvarelser. Det är väl inte frågan om Tage Danielsson på höjden av sin espri och formuleringskonst, så som vi känner honom från 60- och 70-talen, men det glimmar till då och då och är hela tiden lite småputtrigt. Så här sade han 1 april 1956 (ur ett av de program som nu repriseras):

Hörrni alla tre däruppe på månen, det verkar av era frågor som om ni alldeles hade glömt allt vad ni lärde er i fjol. Och det värsta är att ni inte vet vad glömma är, för det frågade ju den elake Månsson häromdan. Jo, seru Andersson, förstår Månsson och tecknar sig Svensson till minnes, glömma det är – ja vad är det det är nu igen – jag kan säga er det i alla fall att om jag skulle räkna upp för er allt det jag har glömt bara på ett par tre veckor, så skulle ni bli så paff så ni skulle gistna. Och ändå är det jag som har hand om förståndet av oss fyra. Ni skulle bara kunna titta in på expeditionen för bortglömda effekter här nere. Där ligger det t.ex. 30 000 satsdelar som vi har glömt när vi slutade skolan, och 70 000 stycken 1718 som vi har glömt att Karl XII dog då, och 7 miljoner vallöften som har kommit bort, och en biljon flickor som folk har lovat att aldrig glömma, och åtta biljarder ifyllda blanketter som de har glömt att ha någon glädje av – och så en liten flaska konjak, fast den kan de inte förstå hur den har hamnat där. Det måste vara någon utlänning som har glömt.

Jag hade knappt fyllt tre när det där sändes, ändå tycker jag mig ha vaga minnen av de där programmen, eller kanske av de som gick ett par år senare. Framför allt klingar signaturmelodin oerhört bekant; den brittiska gruppen The Stargazers hit ”I See the Moon”:

Over the mountain over the sea
Back where my heart is longing to be
Please let the light that shines on me
Shine on the one I love

I see the moon the moon sees me
Down through the leaves of the old oak tree
Please let the light that shines on me
Shine on the one I love

Den sången finns i många versioner, t.ex. denna som troligen är äldre:

I see the moon and the moon sees me
The moon sees somebody I’d like to see
God bless the moon and God bless me
And God bless the somebody I’d like to see

En version från 1784 lär finnas i The Oxford Dictionary of Nursery Rhymes (har inte kollat detta själv dock). I P. W. Joyce’s Old Irish Folk Music and Songs från 1909 finns denna version:

I see the moon, the moon sees me,
God bless the moon and God bless me,
There’s grace in the cottage and grace in the hall,
And the grace of God is over us all.

Det har föreslagits att sången är en besvärjelse; barn som låg i vaggan kunde bli galna av månens ljus och då kunde man som motgift sjunga:

I see the moon; the moon sees me.
God bless the priest that christened me

Stargazers version är både humoristisk och skrålande. Den har nu graverat in sig i hjärnan så till den grad att jag misstänker att jag kommer att höra den i bakgrunden den dag jag dör: Over the mountain over the sea …

För övrigt kan tilläggas att Tage Danielsson använde melodin igen på 70-talet i ett TV-program från TRU (Kommittén för Television och Radio i Utbildningen – föregångare till UR) som hette ”Klotet”.

Pingad på Intressant.

Le Clezios språkliga extas

Då har alltså två av mina gamla hjältar fått Nobelpriset, enligt senaste notering. Jag hade en period under det sena 60-talet och fram till 1980-talets mitt ungefär då jag läste mycket nouveau roman; Claude Simon, Natalie Sarraute, Michel Butor, Alain Robbe-Grillet – och J.M.G. Le Clezio. (Jo, jag vet – alla de där ville nog inte räkna sig till samma riktning, men nog finns där ett gemensamt drag av minutiöst utforskande av språkets möjligheter bortom – men ändå ofta inklusive – det berättande.) Läs mer