Upphovsrättens skyddstider

Förutom striden om IPRED och Pirate Bay pågår just nu också en parlamentarisk uppgörelse i EU om varaktigheten av de s.k. närstående rättigheterna inom upphovsrätten, dvs de som inte gäller upphovsmännen till verk, utan utövande konstnärers prestationer, t.ex. inspelningar med sångare, musiker eller skådespelare. Närstående rättigheter har också ”fonogramframställare”, dvs. producenter av inspelningar, som såvitt jag förstår aldrig är enskilda ljudtekniker t.ex. utan alltid olika typer av produktionsbolag. (Till de närstående rättigheterna hör också katalogskyddet och vissa rättigheter för fotografier som inte uppnår verkshöjd.)

Nu skulle alltså de närstående rättigheternas varaktighet förlängas från 50 år till 95 år var det meningen. Men jag läser i dagens SvD att kompromissförslaget 70 år vann, och Beatrice Ask säger att förslaget ”främst gynnar skivbolag och väletablerade artister”.

Jag håller med dem som tycker att denna förlängning är onödig. I gårdagens (23/4) tryckta SvD (ej på webben såvitt jag kan se) sade IFPI:s VD Lars Gustafsson att ”det finns en massa artister som är attraktiva och efterfrågade längre än så [längre än 50 år alltså/KET]. Det är otillständigt att de fritt kan utnyttjas i till exempel reklamsammanhang.” Jag hörde också gitarristen Janne Schaffer i P1 Morgon säga något liknande: ska andra kunna tjäna pengar på vad man har gjort?

Ja, det där problemet lär ju uppstå förr eller senare, om man inte sätter skyddstiderna till evigheten (vilket vissa debattörer hävdar, bl.a. med hänvisning till att materiell egendom kan ärvas hur länge som helst).

Ända sedan upphovsrättens barndom på 1700- och 1800-talen har man varit medveten om det speciella i denna rätt, vare sig man kallat den författarrätt, eller rätt till andlig eller intellektuell egendom. Här finns helt enkelt så stora värden för samhällets intellektuella och kulturella utveckling att det inte är rimligt att ensamrätt får råda hur länge som helst. Frågan är då hur kort tid den ska existera. Ska skyddstiden vara knuten till verkets publiceringsdatum eller till upphovsmannen och dennes livstid? Bör arvingar kunna dra nytta av en kreativ släktings prestationer?

När det gäller arvingar är saken minst sagt tudelad. Det är känt att arvingar ofta låser in litterära eller konstnärliga verk, så att de blir oåtkomliga för världen – man kanske rent av förstör dem. Samtidigt sker i det tysta ofta en idog kamp för oupptäckta författar- och konstnärskap, där släktingarna står i första ledet.

Skyddstidens längd har skiftat oerhört under historiens gång – och i början existerade inte de närstående rättigheterna alls. I Sverige fick vi en rudimentär första upphovsrätt 1810, exakt hundra år efter det att den första lagen stiftats i England, till en början som en del av Tryckfrihetsförordningen. Den svenska upphovsrätten var då inte tidsbegränsad utan kunde ärvas eller överlåtas till någon i all evighet. England hade vid samma tid ett skydd som varade i högst 28 år efter verkets publicering. Först 1842 kom en engelsk lag, där skyddet begränsades till sju år efter upphovsmannens död eller 42 år efter verkets publicering, vilketdera som blev längst. I Sverige ändrades skyddstiden 1841, fortfarande inom ramen för Tryckfrihetsförordningen, så att författarrätten nu ärvdes i 20-årsperioder efter författarens död – med det viktiga förbehållet att arvingarna måste antingen utnyttja sin ärvda utgivningsrätt eller förnya den.

Vid 1800-talets mitt hade vi ännu ingen separat upphovsrättslag i Sverige; en provisorisk sådan kom 1876 med samma skyddstid som 1841, i tjugoårsperioder. Redan året därefter 1877, kom så en mera utförligt skriven lag där skyddstiden satts till 50 år efter författarens död – utan de tidigare nämnda förbehållen. Annars slog inte 50-årsgränsen igenom internationellt förrän efter en rekommendation från Bernkonventionens medlemsländer vid en konferens i Berlin 1908, och England fick sedan sin 50-årsgräns 1911.

Efter ett lagförslag 1914 sänktes i Sverige skyddstiden i 1919 års upphovsrättslag till 30 år och gällde då lika över genrerna. Bildkonstnärer fick härigenom sina verk skyddade 20 år längre än tidigare då deras rätt varat i tio år efter deras död. Som tidigare nämnts var det åtskillig debatt om denna sänkning. Sveriges författarförening arbetade hårt för att behålla 50-årsskyddet.

Vid en konferens med Bernunionen i Rom 1928 väcktes tanken på en närstående rätt i upphovsrätten för utövande konstnärer. 1938 tillsattes i Sverige den s.k. Auktorrättskommittén med Birger Ekeberg som ordförande som fick uppdraget att modernisera den svenska upphovsrättslagen. Det gällde bland annat att en enda lag skulle gälla för litterära och konstnärliga verk, inte som tidigare två. Skyddstiderna skulle ändras och man ville också harmonisera lagstiftningen med andra länders. De närstående rättigheterna skulle också införas i lagen. Andra världskriget gjorde dock att arbetet gick trögt och kommittén kunde inte avge sitt betänkande förrän 1956 – efter 18 år!

Åren 1942, 1946 och 1951 gjordes en rad ad hoc-mässiga ändringar av skyddstiden – med 1-15 års förlängning – bl.a. föranlett av att Strindbergs verk skulle ha blivit fria 1942. Man var bland annat angelägen om att ge fortsatt ideellt skydd, alltså bl.a. skydd mot förvanskning. Redan då hägrade en kritisk nationalupplaga av Strindbergs samlade verk.

Det var lagförslaget som lades fram 1956 (SOU 1956:25) som till sist resulterade i lag 1960, den som gäller än idag, där skyddstiden åter sattes till 50 år efter upphovsmannens död. Under åren efter 1960 har dock mängder av mindre förändringar gjorts. Vad gäller skyddstid ändrades den 1996 till 70 år. De närstående rättigheterna varade först i 25 år och sedan 1970-talet har de gällt i 50 år efter det att den utövande konstnärens prestation gjordes. Ännu är det väl inte helt avgjort hur det ska gå med den nya gränsen, som EU just beslutat sätta till 70 år.

Argumentet att skyddstiderna ska vara lika, 70 år för verk och 70 år för framföranden haltar betydligt. Eftersom det ena räknas efter upphovsmannens död och det andra efter när prestationen gjordes kommer ändå mängder av skivor eller radioprogram att dras med dubbla och olikmässiga upphovsrättsliga regleringar, ja, t.o.m. tre: en skiva kan t.ex. omfattas av ett rättsförhållande för kompositören, ett för musikern som uppför verket och ett för skivbolaget som givit ut det hela. Det finns ytterligare problem här, t.ex. hur man ska se på improvisationsmusikers prestationer, som ju är både komposition och uppförande på samma gång.

För dem som inte på ålderns höst vill se andra tjäna pengar på deras verk, vore förstås en variant att sätta varaktigheten för de närstående rättigheterna till 50 år eller personens livstid, vilketdera som blir längst. Generella skyddstider på 70 eller 95 år är dock för långa, anser jag. Det finns mängder av redan klassiska verk som är fria men som uppförs av interpreter vars prestation ännu är skyddad och som därigenom stänger verket ute från t.ex. en hel del ambitiösa återutgivningsprojekt som mindre skivbolag gärna satsar på.

Pingad på Intressant.